Likvidation

Med kollonisterna kom missionärerna till Rwanda för att omvända vildarna till sann kristendom. Belgierna delade upp det rwandianska folket i tutsis och hutus. Man skilde på de två folken som egentligen tillhörde samma etnicitet, då de talade samma språk och delade samma traditioner för att låta det ena folket härska över det andra. Tutsis ansågs vara förmer än hutus. De var i minoritet och deras fördelar ledde i utsträckningen till ett hat som växte fram under decennier hos det förtryckta folket. För att skilja tutsis och hutus åt införde belgierna identitetskort som senare skulle vara ett redskap när hutus spårade upp det folk som de ville utrota. Under 1950-talet ställdes krav från omvärlden att de europeiska länder som hade kolonnier, skulle lämna makten åt det inhemska folket. Hutu-befolkningen började få samma rättigheter som tutsis och de slog hårt tillbaka mot sina tidigare förtryckare. Kyrkan under den koloniala perioden var splittrad och spred föreställningen om etnisk överlägsenhet. Kyrkan kom att förknippas med övermakten och så ägde vår tids vidrigaste dåd rum i kyrkor, sjukhus och skolor, som i tradition betraktades som skyddade områden. Hutu-presidenten Juvenal Habyarimana hade motvilligt accepterat omvärldens påtryckningar om att låta tutsis dela makten i Rwanda, när hans plan blev nedskjutet. Mordet på presidenten blev startskottet för folkmordet på tutsis. Folkmordet var planlagt in i minsta detalj, massproducerade vapen inköpta från Kina fanns klara, långa dödslistor som systematiskt radade upp offren och deras familjer användes av militären och bara under några få dagar hade flera hundratusen tutsis dödats. Betecknande för folkmordet var att barn och kvinnor inte skonades eftersom man inte ville tillåta någon hämnande avkomma i framtiden. FN reagerade med att evakuera alla europeier och minska sin styrka från 2500 soldater, till 270. Dessa soldater hade inte mandat att skjuta ens i nödvärn. Följaktligen stod hela Världen och såg på, till synes maktlös, medan hutus dödade oskyldiga i historiens värsta blodbad. Tutsis och hutus som av olika skäl ansågs vara förrädare, flydde till kyrkor. Förövarna hade dock ingen respekt för det heliga och kyrkorna blev skådeplats för mord på många tusen människor. Kyrkans ledare flydde och människor som hyste förhoppningar om att Världen skulle skicka styrkor för att beskydda tutsis, förlorade allt hopp. Istället fokuserade Världen på den massiva flyktingstormen från Rwanda. Förövarna mitt ibland flyktingarna använde bistånd och den humanitära hjälpen för att försöka bygga upp en armé i exil, som senare skulle kunna återvända till Rwanda och "avsluta jobbet". Denna, korta bok handlar om kyrkornas ståndpunkt i kontroverserna mellan tutsis och hutus och om deras maktlöshet när folkmordet blev ett faktum. I boken finns också ett mycket gripande vittnesmål av sextonåriga Josephine som gömde sig under en hög med lemlästade kroppar, och förlorade hela sin familj i folkmordet. Josephine personifierar många rwandiers inställning till kyrkan idag. Hon vägrar befatta sig med kristendomen och vill inte besöka en kyrka eftersom det var där hon försökte få hjälp, men inte fann någon.

I min kurslitteratur ingick det en bok om Rwanda. Jag läste den (recension finns här på sidan) och blev nyfiken. . Min vän Konstanze tipsade mig om filmen "Shooting dogs" och sen var jag fast! Folkmordet i Rwanda skiljer sig från folkmordet på judar och zigenare i tredje riket. De insikter jag fått när det gäller hur förintelsen kunde ske, omintetgörs helt när jag läser om Rwanda. Det finns massor av likheter mellan tyskarnas sätt att göra sig av med judarna och göra det rumsrent med rasism och hutus hatpropaganda. Men när det judiska folkmordet ägde rum under nio år, hade Rwanda förlorat 1 miljon människor efter bara några månader! I Rwanda distanserade man sig heller inte från offren. Det fanns ingen tid att "avhumanisera" dem, så som nazisterna gjorde med judarna när de märkte dem med stjärnor, rakade av dem håret och svalt dom i koncentrationsläger. Folkmordet i Rwanda var obarmhärtigt, blodigt och personligt. Vanliga människor utförde dåden med primitiva vapen som machetes och knivar.

Denna bok är väldigt intensiv och kompakt. Den avhandlar hela folkmordet på 174 sidor och ibland är det svårt att ta in allting på en gång. Bokens essens består av betraktelse över kyrkans misslyckande och dess möjliga framtid i ett sargat land. Ämnet intresserar mig. Kan man bygga upp en ny tro, när man blivit så brutalt sviken av omvärlden och av kyrkan i sig? Författaren tar upp de små församlingar som uppstått efter folkmordet, såkallade "överlevande kyrkor" där tron manifesterar sig i det ofantliga lidande medlemmarna bär på och på ett helt nytt sätt att bygga upp kyrkohierarkin igen. Beskrivningen får mig att tänka på de allra första kristna församlingarna i Romarriket där kristna förföljdes för sin tro och tvingades ansvara för sin kyrka som om den var en nära vän - inte en instution.

När jag började läsa "Änglarna svek oss" trodde jag att den skulle handla bara om Josephine, men det vittesmålet var väldigt kort i sammanhanget. Resten är akademisk historia som saknar förmåga att tränga in i läsarens medvetande och skapa en personlig relation med historien och rwandas många offer. Jag har efter denna bok läst två andra böcker om Rwanda och denna är utan tvivel bäst av dom tre. Detta säger inte särskilt om kvaliteten, eftersom denna bok absolut inte når över medelmåttet. Av den orsaken och besvikelsen över att bara ett offer får berätta SIN historia, gav jag boken en svag trea i betyg. Om Rwanda måste det skrivas mer böcker! Det är lätt att suga sig fast vid de fruktansvärda dåden, men fokuset bör ligga på hur man bygger upp ett land i bitar, till en harmonisk nation igen, och hur man kan ge människor en möjlighet att bygga upp sin tro trots lidandet. Tillämpning av Viktor Frankls "Gud och det omedvetna" samt C.S Lewis "Anteckningar under dagar av sorg" vore berikande att läsa!
När det gäller folkmordet i Rwanda finns det ytterst lite litteratur, iallafall om man jämför med de digra hyllorna av förintelselitteratur om det judiska folkmordet under nazitiden. Jag hittade "Änglarna svek oss" av Hugh McCullum, en bok som gavs ut redan två år efter folkmordet.