Änglarna svek oss - rwandatragedin och kyrkorna
Med kollonisterna kom missionärerna till Rwanda för att omvända vildarna till sann kristendom. Belgierna delade upp det rwandianska folket i tutsis och hutus. Man skilde på de två folken som egentligen tillhörde samma etnicitet, då de talade samma språk och delade samma traditioner för att låta det ena folket härska över det andra. Tutsis ansågs vara förmer än hutus. De var i minoritet och deras fördelar ledde i utsträckningen till ett hat som växte fram under decennier hos det förtryckta folket. För att skilja tutsis och hutus åt införde belgierna identitetskort som senare skulle vara ett redskap när hutus spårade upp det folk som de ville utrota. Under 1950-talet ställdes krav från omvärlden att de europeiska länder som hade kolonnier, skulle lämna makten åt det inhemska folket. Hutu-befolkningen började få samma rättigheter som tutsis och de slog hårt tillbaka mot sina tidigare förtryckare. Kyrkan under den koloniala perioden var splittrad och spred föreställningen om etnisk överlägsenhet. Kyrkan kom att förknippas med övermakten och så ägde vår tids vidrigaste dåd rum i kyrkor, sjukhus och skolor, som i tradition betraktades som skyddade områden. Hutu-presidenten Juvenal Habyarimana hade motvilligt accepterat omvärldens påtryckningar om att låta tutsis dela makten i Rwanda, när hans plan blev nedskjutet. Mordet på presidenten blev startskottet för folkmordet på tutsis. Folkmordet var planlagt in i minsta detalj, massproducerade vapen inköpta från Kina fanns klara, långa dödslistor som systematiskt radade upp offren och deras familjer användes av militären och bara under några få dagar hade flera hundratusen tutsis dödats. Betecknande för folkmordet var att barn och kvinnor inte skonades eftersom man inte ville tillåta någon hämnande avkomma i framtiden. FN reagerade med att evakuera alla europeier och minska sin styrka från 2500 soldater, till 270. Dessa soldater hade inte mandat att skjuta ens i nödvärn. Följaktligen stod hela Världen och såg på, till synes maktlös, medan hutus dödade oskyldiga i historiens värsta blodbad. Tutsis och hutus som av olika skäl ansågs vara förrädare, flydde till kyrkor. Förövarna hade dock ingen respekt för det heliga och kyrkorna blev skådeplats för mord på många tusen människor. Kyrkans ledare flydde och människor som hyste förhoppningar om att Världen skulle skicka styrkor för att beskydda tutsis, förlorade allt hopp. Istället fokuserade Världen på den massiva flyktingstormen från Rwanda. Förövarna mitt ibland flyktingarna använde bistånd och den humanitära hjälpen för att försöka bygga upp en armé i exil, som senare skulle kunna återvända till Rwanda och "avsluta jobbet". Denna, korta bok handlar om kyrkornas ståndpunkt i kontroverserna mellan tutsis och hutus och om deras maktlöshet när folkmordet blev ett faktum. I boken finns också ett mycket gripande vittnesmål av sextonåriga Josephine som gömde sig under en hög med lemlästade kroppar, och förlorade hela sin familj i folkmordet. Josephine personifierar många rwandiers inställning till kyrkan idag. Hon vägrar befatta sig med kristendomen och vill inte besöka en kyrka eftersom det var där hon försökte få hjälp, men inte fann någon. I min kurslitteratur ingick det en bok om Rwanda. Jag läste den (recension finns här på sidan) och blev nyfiken. . Min vän Konstanze tipsade mig om filmen "Shooting dogs" och sen var jag fast! Folkmordet i Rwanda skiljer sig från folkmordet på judar och zigenare i tredje riket. De insikter jag fått när det gäller hur förintelsen kunde ske, omintetgörs helt när jag läser om Rwanda. Det finns massor av likheter mellan tyskarnas sätt att göra sig av med judarna och göra det rumsrent med rasism och hutus hatpropaganda. Men när det judiska folkmordet ägde rum under nio år, hade Rwanda förlorat 1 miljon människor efter bara några månader! I Rwanda distanserade man sig heller inte från offren. Det fanns ingen tid att "avhumanisera" dem, så som nazisterna gjorde med judarna när de märkte dem med stjärnor, rakade av dem håret och svalt dom i koncentrationsläger. Folkmordet i Rwanda var obarmhärtigt, blodigt och personligt. Vanliga människor utförde dåden med primitiva vapen som machetes och knivar.
Denna bok är väldigt intensiv och kompakt. Den avhandlar hela folkmordet på 174 sidor och ibland är det svårt att ta in allting på en gång. Bokens essens består av betraktelse över kyrkans misslyckande och dess möjliga framtid i ett sargat land. Ämnet intresserar mig. Kan man bygga upp en ny tro, när man blivit så brutalt sviken av omvärlden och av kyrkan i sig? Författaren tar upp de små församlingar som uppstått efter folkmordet, såkallade "överlevande kyrkor" där tron manifesterar sig i det ofantliga lidande medlemmarna bär på och på ett helt nytt sätt att bygga upp kyrkohierarkin igen. Beskrivningen får mig att tänka på de allra första kristna församlingarna i Romarriket där kristna förföljdes för sin tro och tvingades ansvara för sin kyrka som om den var en nära vän - inte en instution.
När jag började läsa "Änglarna svek oss" trodde jag att den skulle handla bara om Josephine, men det vittesmålet var väldigt kort i sammanhanget. Resten är akademisk historia som saknar förmåga att tränga in i läsarens medvetande och skapa en personlig relation med historien och rwandas många offer. Jag har efter denna bok läst två andra böcker om Rwanda och denna är utan tvivel bäst av dom tre. Detta säger inte särskilt om kvaliteten, eftersom denna bok absolut inte når över medelmåttet. Av den orsaken och besvikelsen över att bara ett offer får berätta SIN historia, gav jag boken en svag trea i betyg. Om Rwanda måste det skrivas mer böcker! Det är lätt att suga sig fast vid de fruktansvärda dåden, men fokuset bör ligga på hur man bygger upp ett land i bitar, till en harmonisk nation igen, och hur man kan ge människor en möjlighet att bygga upp sin tro trots lidandet. Tillämpning av Viktor Frankls "Gud och det omedvetna" samt C.S Lewis "Anteckningar under dagar av sorg" vore berikande att läsa!
När det gäller folkmordet i Rwanda finns det ytterst lite litteratur, iallafall om man jämför med de digra hyllorna av förintelselitteratur om det judiska folkmordet under nazitiden. Jag hittade "Änglarna svek oss" av Hugh McCullum, en bok som gavs ut redan två år efter folkmordet.
Rwanda and Genocide in the Twentieth century
Den här boken ingår i min kurslitteratur för sommarkursen i förintelsens historia på Härnösands mitthögskola. Det brukar bli så att jag läser engelska böcker enbart i studiesyfte, eftersom engelska är mitt tredje språk och jag inte upplever att jag behärskar det så bra. Trots detta kom jag in i boken relativt snabbt. Författaren Alain Destexhe är en belgisk politiker som engagerat sig mycket i Rwanda. Rwanda var ursprungligen en Belgisk kolonni och Destexhe vill lyfta fram hur lätt Världen blundade bort folkmordet på tutsis av hutus i Rwanda år 1996.
Författaren betraktar shoa (förintelsen) ur ett krasst perspektiv och menar att förintelsen blivit ett flaggskepp för all ondska, en inställning som distanserar oss vanliga människor från likartade mönster, och hindrar oss från att uppmärksammas på folkmord i vår egen tid. Författaren anser att ordet "folkmord" har fallit offer för verbal inflation. Ordet används i fel sammanhang för att ge tyngd åt skribenternas ord. Termen folkmord har förlorat sin mening och blivit vardagsmat. En av bokens syfte är att återställa folkmordets mening, så att jämförelser mellan koleraepidemin i Goma inte skall jämföras med förintelsen. Humanitär katastrof går inte att jämföra med folkmord eftersom offren inte handplockas (vilket annars är ett typiskt element i folkmord).
Enligt Destexhe har tre folkmord ägt rum under 1900-talet. Dessa är: utrotningen av den kristna minoriteten armenier i Turkiet år 1915-1916, förintelsen av det judiska folket (samt zigenarna) under nazi-tiden samt folkmordet i Rwanda år 1996 där den etniska gruppen tutsis utrotades av hutus. Man kan skilja på folkmord och etnisk rensning där det senare betecknar massmord med syfte att få terratoriella områden m.m. Etnisk rensning innebär ofta deportering av människor under sådana faktiskt miserabla villkor att döden är oundviklig - dock är mördandet inte aktivt. När mördarnas syfte är att helt avlägsna en grupp och förhindra dess fortsatta existens genom att döda även barnen, kan man prata om folkmord. Typiska element i folkmord är också att det är en statlig aktion. Förövarna utnyttjar massmedia för att förhindra motståndarna att yttra sig och för att sprida hatpropaganda. Psykologisk krigsföring genom hatpropagandan skapar ett "vi mot dom" syndrom där förövarna och passiva åskådare faktiskt tror att de försvarar sig - trots att offren är små barn. En avhumaniserande stämning där offren ses som skadedjur och processen mot förintelse svälter människor tills de inte ser mänskliga ut - förstärker den rådande inställningen. Vidare utnyttjar folkmordets aktörer rådande samhällsuppbyggnad för att underlätta utrotandet, de använder infrastrukturen och de moderna komponenter som behövs för att döja dödandet i stor skala.
Det armeiska folkmordet ägde liksom den judiska förintelsen rum under krigstid. Detta underlättade för förövarna eftersom omvärlden hade uppmärksamheten riktad åt andra håll. Ändå kännetecknas alla tre folkmord av en likgiltighet från omvärlden. Armenierna var en liten kristen minoritet som åtnjutit de privilegier som "bokens folk" hade i de muslimska länderna. Detta innebar att de fick beskydd av den muslimska staten så länge de underordnade sig och betalade dubbel skatt. När armenierna började ifrågasätta sin position försvann deras skydd och den rådande regimen (Unga turkarna) beslöt sig för att deportera armenierna (man gjorde även samma sak med greker som levde i Turkiet). Etniska rensningar och deporteringar ägde rum, men först år 1915 tog det första folkmordet sin början. Turkarna gick systematiskt till väga. De arresterade alla män och drev ihop dem som boskap innan de sköts. När armeiska folkets ledare var avrättade kom kvinnornas tur. Kvinnor och barn drevs ihop och under långa dödsmarcher tvingades de gå genom landet utan mat och utan vatten. Turkar som kom offren till hjälp sågs som förrädare och fick göra offren sällskap. Folket drev ut i öknen där de under vapenhot tvingades stanna tills de dött av svält eller törst. Nära en miljon människor miste livet på detta sätt.
Knappt tjugo år senare var det dags igen. Judarna hade sedan Jesu tid varit en utsatt minoritet. Ibland tilläts dom utöva sin religion i fred, men det fanns nästan alltid stränga restriktioner och begränsningar för det judiska folket. Under medeltiden anklagades de för att ha förgiftat vattnet i brunnarna och orsakat Digerdöden. Pogromer var vanliga, framför allt i öst. Under 1800-talets senare del kom socialdarwinismen att spela stor roll för antisemitismens framväxande. Man ansåg att man genom skallmätning, definiering av ögonfärg och andra "vetenskapliga" metoder kunde bevisa att den germanska rasen var bättre än alla andra raser och att den judiska var ett rashistoriskt smittoämne. Adolf Hitler anammade antisemitismen med liv och lust. Tysklands ekonomi var vid Hitlers genombrott vid ruinens rand då Tyskland tvingades betala enorma skadestånd till första världskrigets segermakter. Det tyska folket behövde en syndabock och judarna var en lätt syndabock. Inga länder ville ta emot judiska flyktingar, varför tyskarna såg problemets lösning i en fysisk förintelse av det judiska folket. Hitler sägs ha beundrat turkarnas tillvägagångs sätt rörande armenierna, men det är inget som kan bevisas. Oavsett vilket, hade Hitler kunskap om folkmordet på armenierna och han kunde se att ett folkmord på judar möjligen inte skulle ge sådana hemska konsekvenser som moralisterna förespådde. Hitler såg förintelsen som något andra länder skulle velat göra - men inte gjort. Förintelsen var ingen planerad process. Från början var det tänkt att man skulle deportera alla judar till någon avlägsen kolonni. När kriget började insåg man begränsningarna i en sådan folkförflyttning. Deportering till koncentrationsläger i öst gjorde att frågan om judarnas öde ställdes på sin spets. Tyskland hade sedan Hitlers maktövertagande dödat sina egna, som ansågs vara en börda för regimen. Psykiskt och fysiskt skadade gasades ihjäl på sinnessjukhus. Man beslöt sig för att tillämpa denna metod också på judarna. Först i tur var dock de sovjetiska krigsfångarna (men dessa skulle man aldrig döda på samma systematiska sätt som man gjorde med judarna). De allierade blev tidigt varse om judarnas lidanden i Tyskland. Trots detta valde man att blunda. Inte heller bombade man lägrens gaskammare, trots att man kunde flyga så nära att man kunde ta flygfoton på Auschwitz. Denna skuldfråga har kommit att prägla vår civilisation sedan krigsslutet.
Efter krigsslutet höjdes röster för att aldrig glömma, för att aldrig låta förintelsen ske på nytt. Författaren till denna bok hånar detta stridsrop. Exakt likadan förintelse som den förra kommer det nog aldrig bli, men en nästan likadan - ska man blunda för den också? När förföljelserna mot tutsier av hutuer i Rwanda började bli oroväckande höjdes få kritiska röster mot Rwanda. Tidningarna betecknade katastrofen som ett stamkrig och trots dagliga rapporter om avrättningar av både kvinnor och barn valde Världen att lägga sitt engagemang på humanitär hjälp till flyktingarna från Rwanda - inte för att förhindra folkmordet. Folkmordet i Rwanda hade sin likhet med förintelsen inte bara i tystnaden från omvärlden, utan också i hatpropagandan, definieringen i vem som var tutsier (och därmed legalt offer), hoten mot de hutus som försökte förhindra folkmordet och slakten på både vuxna och barn. Offren dödades med primitiva vapen, spikklubbor och machetes. Det skillde sig från förintelsen också för den rasande fart allting skedde i. Förintelsen tog många år att fullborda, folkmordet i Rwanda några månader.
"Rwanda and Genocide in the Twentieth century" är ett betydelsefullt verk som ifrågasätter den distanserade synen allmänheten har på förintelsen. Förintelsen som vi känner den idag får inte ske igen. Det är vi alla med på - men skulle det vara okej om samma sak skedde utan gaskammare? Eller om bara deportationerna skett? Eller bara den rasbiologiska forskningen? Amerikanarna som dömde i Nurnbergrättegångarna, hade de kredit att avgöra, när deras afroamerikanska medborgare fortfarande inte fick åka på samma bussar som vita? Eller England vars kolonialpolitik kunde jämföras med tyskarnas politik mot polacker? Var går gränserna? Vid en gaskammare eller en vallgrav? Destexhe väcker många känslor med sin genomträngande bok. År 1995 var jag femton år och jag minns inte ens folkmordet i Rwanda. Även om mina lärare kunde presenterat samtidshistoria på ett annat sätt, är situationen betecknande. Tidningarna skrev om Rwanda i termer som "svältkatastrof" och "stamkrig", självklart påverkar det hur vanliga människor hanterar utländska katastrofer. Denna bok fick mig att tänka till och vilja engagera mig mer i dagens politik. "Om man fastnar i historien är man dömd att göra om allting på nytt - och sedan skriva kilometerlånga hyllmeter litteratur om samma folkmord och säga att man inte tänker låta det ske igen" - citatet är mitt eget. Boken får en stark fyra i betyg. Jag hoppas att den kommer ut på svenska så att den blir lättillgänglig.
