Likvidation

Kan det vara intressant att läsa Hitlers sjukjournal? Okej, jag ställer frågan på annat sätt - kan det vara intressant att läsa Hitlers sjukjournal, för vem som helst som INTE är historia-junkie och kan rabbla upp alla krigsförbrytarna vid Nurnbergrättegången fram och baklänges som rinnande vatten? Nej, egentligen inte! För att vilja läsa Hitlers sjukjournal måste man antingen vara en bindgalen fanatiker (det är väl inget fel i det) eller professionellt engagerad i ämnet (tex skriva en uppsats) för Doktor Morells anteckningar kring Hitlers sista år, illustrerade med mycket detaljerade beskrivningar av Hitlers avgasrör (rumpa) är faktiskt lite åt kuriosa hållet. Faktiskt. Men, självklart, om du som jag, läst det mesta du kan komma över rörande Hitlers sista dagar och närmaste krets, faktiskt vill veta vad som försegick i diktatorns huvud vid sidan om alla trista bordsamtal med eggande monologer om alltings beskaffenhet - då är det här boken för dig!

Har inte du någon gång undrat om Hitler var knäpp i huvudet, både bildligt och bokstavligt talat! Var han påverkad av droger, och hur mycket inflytande hade egentligen hans livläkare på hans beslut? Himmlers svenska massör Kersten hade som bekant stort inflytande på Himmler, varför de naturliga slutsatserna rörande Morells påverkan kommer flygande och slår ner med dunder och brak. Besvikelsen blir dock större när man inser att Morell var en fjant. Mestadels består Morells anteckningar av enkla noteringarr rörande Hitlers dåliga mage och självömkan för att ingen tyckte om doktorn.

Nästan alla böcker jag läst som nämner Morell har gjort det med avsmak. Jag har inte helt greppat varför alla hatade doktorn så fruktansvärt mycket. Och efter att ha läst sjukjournalen står jag fortfarande oförstående. För så jävla hemsk verkar han inte vara. Självcentrerad javisst, men inte elak och knappast dryg. Det tycks sig snarare vara så att han hatas för att Hitler var så förtjust i honom och sällan ifrågasatte hans behandling. Å andra sidan har jag svårt att förstå historikers agg mot en läkare som behandlade Hitler så vårdslöst att han nästan förgiftade honom - är det inte något vi borde vara tacksamma för?

Skämt åsido verkar doktorn vara en ganska förarglös typ som fick ta mer skit än han egentligen förtjänade, både bildligt och bokstavligt talat. I min recension av "Förintelsen inför rätta" har jag tagit upp historikern David Irving. Som historiker inom förintelsen är David Irving tveksam men denna bok känns trovärdig. Jag finner inga motiv till att Irving skulle förvanska Morells anteckningar - de talar för sig själva. Däremot stör Irvings attityd mig väldigt mycket. Jag tycker det är naturligt att man ifrågasätter Morells metoder, men jag finner ingen ursäkt för att benämna honom som den "feta" doktorn (vid fler än fem tillfällen). Benämningen andas förakt och Morells kroppsvikt har i alla omständigheter inte ett dugg med saken att göra. Små pikar som framträder mellan raderna gör läsningen irriterande. Det känns ovidkommande. Rent allmänt kan man säga att denna bok är läsvärd endast för fantasterna. Jag har den på toaletten som skitlitteratur. Det är onekligen en ganska frän känsla att veta att man skiter bättre än Hitler!

Boken får en trea i betyg.

Imre Kertez pratar om att Auschwitz har blivit ett begrepp för vår tid. Ett begrepp som berättar om människans ondska, en slags kulmen där allting spårar ut och människovärdet försvinner. Nazism har för de flesta också blivit synonymt med ondskan. Idag skiljer vi gärna mellan tyskarna och nazisterna, ungefär som om krigsslutet förändrade tyskarnas natur. Författarinnan Vibeke Olsson talar om detta, att efter kriget fanns där inga nazister kvar i Tyskland. Alla var "egentligen" inte nazister utan blott oskyldiga åskådare som inte förstod vad som hände mitt framför ögonen på dem. I forskningen och historieskrivandet blir perspektivet lätt svart eller vitt. Man behöver en syndabock och utmålar tyskarna som rent igenom onda eller små kugghjul i ondskans maskineri, utan något faktsikt ansvar. Tyvärr är ju verkligheten ofta mer nyanserad än så. Goda människor kan göra onda saker. Onda människor kan göra goda saker. En del människor hinner med att vara både bödlar och martyrer under sitt liv, så vilket ska man fokusera på?

Per Ragnar har gjort kritikerrosade uppträdanden som Hitler på scenen. Han har även skrivit flera böcker om Adolf Hitler och gör på sitt sätt anspråk på att vara en självlärd historiker. Med denna bok "Hitler och hans folk" försöker han göra undersökningar på gräsrotnivå. Vad tyckte egentligen de vanliga tyskarna om Hitler? Varför fick hans ord sådan makt över folket? Med utgångspunkt i en gammal nazist som lämnade ett brev efter en av Ragnars föreställningar, försöker författaren belysa vardagshistorien.

Jag måste erkänna att jag höll på att gå åt medan jag läste den här boken. Jag gör själv anspråk på att vara en självlärd liten specialist på förintelsen och jag skulle aldrig kunnat publicera en sådan här bok utan att ifrågasätta den gamle nazisten mer och försöka föra fram ett mer övergripande perspektiv. Och under större delen av boken gjorde den mig faktiskt pinsamt berörd. Men den tog sig mot slutet, även om den aldrig lyckades bli riktigt engagerande. Jag skulle påstå att det finns ett hundratal böcker ur tyskars perspektiv som är bättre än den här. På den långa listan med böcker som Per Ragnar utgått från (han hade inte ens nothänvisning!!!!!??) har jag läst de flesta och många fler. Och det kanske är en dryg inställning, men jag uppfattar ändå att jag inte ens nuddat vid den stora helheten. Jag skulle inte skriva en bok med de premisser Ragnar gör. Iallafall inte utan ett ordentligt notsystem, för denna bok är för historisk för att brista på sådana områden. Jag rekommenderar dig som är intresserad Ragnars perspektiv att läsa:

Adolf Eichmann - byråkrat och massmördare av Cesarani, David
Albert Speer och sanningen av Sereny Gitta
Antisemitismens historia av A.Frank Stiftelsen
Auschwitz : Den slutgiltiga lösningen av Rees Christopher
Befrielsen från Bergen-Belsen
Brev från Nollpunkten
Den banala ondskan
En tysk mans historia
Farfar var rasbiolog
Förintelsens lag
Förintelsen och det moderna samhället
Handelsresande i liv
Helt vanliga män Hjältar i det tysta
Hur de europeiska judarna förintades
Livet måste ha en mening
Nu dog du - bombernas århundrade
Nürnberg­rättegången - Samtal med vittnen och
Tysk höst
Tyskt trauma
Vid avgrunden

1920 föddes Gertrude Humps (även kallad Traudl) i München. Från och med 1942 var Traudl Adolf Hitlers privatsekreterare. Kort efter krigsslutet manade Junges vänner henne att nedskriva sin historia. Då fanns det inget sug efter personliga betraktelser från den nazistiska tiden. Man ville lägga det förflutna bakom sig och det var länge tabu att prata om aktiviteterna under kriget. Många år senare kom Traudl Junges berättelse att ligga till grund för biografier, filmer och historiska vittnesmål. "Undergången", som blev en stor biosuccé härom året är baserad på Junges bok "I Hitlers tjänst". Traudl Junges framtid som sekreterare inom de nazistiska kretsarna var långt ifrån utstakad när hon började sitt verksamma yrkesliv. Junge var en levnadsglad tonåring som inskolats i de nazistiska idealen, men själv hade flera judiska väninnor. Hon hade högflygande drömmar om att bli dansös som sin talangfulla lillasyster och fördjupade sig inte i några politiska diskussioner. Hennes far blev tidigt medlem i nationalsocialisternas parti och lämnade familjen. Junges mor kunde aldrig förlåta honom för det och skyllde Hitler för familjens förlust. Trots detta tackade Traudl Junge ja när hon blev erbjuden tjänst som sekreterare hos Fuhren. I tre år kom hon att finnas i hans absoluta närhet fram till den dag då han och hans nyblivna hustru, med insikt att kriget var förlorat, begick självmord. Adolf Hitler dikterade sitt testamente för Traudl och hon var en av de sista personerna som såg Hitler i livet.

Denna bok börjar med en biografi över Traudl Junge och analyserar hennes utveckling och skuldkänslor kring sin forna arbetsgivare. Traudl Junges oskuld bekräftades av både rättegångar och vänner, men själv lyckades hon aldrig helt komma över med vilken oförsiktig blåögdhet hon accepterade sin arbetsgivare. Denna skuld skulle komma att påverka Junge hela livet. Med denna bakgrund som utgångspunkt är boken ett högst intressant vittnesmål. Den skrevs direkt efter kriget och är i sanning en naiv och nästan rörande berättelse. Här berättar Junge om det lyxiga residentet Varglyan, om sällskapslivet kring Hitler och egna betraktelser (på en väldigt ytlig nivå) över tredje rikets mäktigaste män. På ett sätt är denna bok frustrerande att läsa. Mitt i brinnande krig visar Eva Braun filmer i den privata biografsalongen, tyska kvinnor och barn svälter - men i varglyan äts det god mat. Att inse att Hitler själv valde att leva i en bubbla, trots de fasor han var skapare till gör berättelsen stundtals surrealistisk att läsa.

Under sista året i gymnasiet skulle vi skriva ett specialarbete. Mitt handlade om Adolf Hitler och hette "Människa eller monster". Jag var naiv nog att tro att det kunde vara antingen eller. Sedan dess har jag läst så oerhört mycket material om tredje riket, pamparna, arkitekterna, Hitler, offren och medlöparna att varje ny bok bara är små pusselbitar i det gigantiska pussel som jag ser klart för mig - bara jag blundar. De flesta böcker är skrivna av historiker, teologer och sociologer. Och de flesta är "andrahands" material som grundar sig på vittnesmål som Junges i forskningsperspektiv. Det är berikande att läsa hennes egna ord - och själv göra tolkningen. "I Hitlers tjänst" är vidare en väldigt lättläst bok som "vem som helst" kan läsa. Den målar fram en annan bild av Hitler än man är van, en bild av en faderlig och vänlig kuf. Men i ljuset av det vi vet skedde, förintelsen och fasorna - blir denna bild av Hitler djupare och på många sätt otäckare. I ljuset av vad jag vet idag, hade min uppsats inte hetat "Människa eller monster" eftersom hela frågan tycks löjlig. Jag vill varmt rekommendera denna bok. Den är inte det kvalitativt mest läsvärda man kan komma över - men som historiskt vittnesmål är den ovärderlig.

Hitler är i det närmaste en mytologisk gestalt. Det skrivs ständigt nya böcker om honom och hur hans politik raserade en hel värld. Vår bild av mänsklig ondska och destruktivitet är präglad av förintelsen och utrotandet av hela folkslag i Hitlers regi. Machtan är professor i modern historia i Bremen och han har valt att fokusera på Hitlers privatliv för att sålla fram nya sidor hos diktatorn. Homosexualiteten i kretsen kring diktatorn är idag allmänt känd. "De långa knivarnas natt" var en naturlig följd av spänningen mellan Hitlers egen sexualitet (och eventuella behov av att röja sina likar ur vägen) och en kamp för att klamra sig fast vid makten. Machtan försöker med "Hitlers hemlighet", bevisa Hitlers homosexualitet och hur den kom att prägla hela hans liv.

Den här boken är ett genomgående effektsökeri! Författaren gör redan från början anspråk på att ge en ny bild av Hitler och hans politik. Han förkastar den allmänt kände Alan Bullocks klassiska verk "En studie i tyranni" och överdriver sin egen insats redan i förordet! Jag finner Machtans syfte med boken vagt då jag inte riktigt förstår huruvida Hitlers påstådda homosexualitet kan förklara hans politiska handlande. Men självklart gjorde boken mig nyfiken. Jag föreställde mig en slutsats utifrån antagandet att Hitler var homosexuell. Desto mer besviken blev jag när jag läst klart boken och insåg att författaren ägnat hela boken åt att "bevisa" diktatorns homosexualitet, utan något vettigt bevismaterial, eller en frågeställning i ryggen. Bevisföringen är vidare spekulerande och alla de källor som motsäger författarens tes bortförklaras på de mest oseriösa sätt. Författaren verkar mer intresserad av att bevisa Hitlers sexuella läggning än att ge svar på viktiga frågor. Jag upplever hela boken som ett patetiskt försök att tjäna pengar. Jag måste tyvärr ge denna bok en etta i betyg. Den är språkligt välskriven men innehållet är fullständigt meningslöst!