Likvidation

Nazismens grandiosa ondska är källa till film, böcker och andra media. De groteska proportionerna som kriget tog, manifesterat i dödsfabriker fortsätter att facinera. Jag tycker mig urskilja tre olika typer av litteratur kring nazismen. Memoarerna, historiska verk rörande kriget, samt förintelselitteratur. Det är självklart en ganska grov avgränsning. Därför är det intressant när det dyker upp böcker som behandlar lite mer originella aspekter av nazismen, t ex om nazismens förhållande till teologi och hur nationalsocialismen i sig tycks vara format som en trosåskådning. Denna bok av Heather Pringle behandlar Heinrich Himmlers hjärtefråga, den ariska övermakten jämtemot andra "mindre utvecklade" människoraser. Nu kan man ju fråga sig om kriget mot judarna inte låg Himmler närmare hjärtat. Jag hävdar dock att kriget mot judarna, för Himmler på många sätt - tycks varit ett "nödvändigt ont" och fallit inom ramen för övertygelsen att arierna var menade att besitta världen - på bekostnad av andra folks liv och rum.

Alla civilisationers ursprung ville Himmler se i den ariska, rena människan. Han hade en dröm om att avla fram den perfekta människan. Ariern skulle besitta världen på ett högst lantligt sätt. De skulle återgå till det "rena" livet och avla fram små blonda soldater som skulle kriga och vinna mer mark åt det tyska riket. Detta var Himmlers vision och han ville få denna bekräftad av forskare och historiker. Himmler anställde alltså tvivelaktiga forskare som bekräftade hans tes att mänsklighetens vagga var Tyskland. Det Heather Pringle gör i denna bok, "Härskarplanen" är att fördjupa sig i de många projekt som Himmler startade upp, för att bekräfta sina spekulativa teorier.

Även om man läst om de vidriga metoder som Himmler använde för att nå sitt mål, har målet sällan dissikerats. Målet är intressant! Om Tyskland hade vunnit kriget - hur skulle deras idealvärld sett ut? Att försöka förstå Himmlers maniska föreställningar är logiskt påfrestande. Det känns som att valsa runt i en galen människas hallucinationer. Men denna galna människa hade all makt i världen! Himmler gav sig hän åt föreställningar som att arierna härstammade från Norden (forskarteam gav sig av mot bohusläns röda klippor och gjorde avtryck - så att de förstörde oersättliga minnesmärken - och till sist blev portade från Sverige), från Island eller från det mytologiska Atlantis. Vissa idéer var så absurda att tyskland fick dåligt rykte bland forskarkretsar utomlands. Men detta hindrade inte Himmler, lika lite som Hitlers tämligen ljumma intresse för historiska sensationer.

Innehållet i den här boken är originellt och intressant, men jag tycker Pringle skriver oerhört tråkigt. Jag kan inte sätta fingret på var själva drivet försvinner, men efter bara några kapitel börjar jag notera hur många sidor det är kvar. Trots att jag finner bokens innehåll intressant, så tappar jag läsglädjen. Det tog mig förvånadsvärt lång tid att plöja igenom den här boken och ännu längre tid att ta mig själv i kragen och recensera den. Boken belyser områden som det varit tunnsått med forskning kring. Men uppenbarligen är "Once you pop you can´t stop" - grejen, enbart om chips och inte om författarinnan. Tråkigt nog! Men en chipsburk muntrar ju alltid upp. Boken får en trea i betyg. Den kunde varit avsevärt bättre!

IG Farben var Tysklands största industrikoncern. Tre IG Farben profiler fick nobelpriset. På samma gång som IG Farben står för gaser, utnyttjande av slavarbetskraft i Auschwitz och andra etiskt riktigt läbbiga saker står IG Farben också bakom konstgödsel (befria världen från svält), aspirin (befria världen från huvudvärk) och konstfärg. Behållningen av boken är förordet av Harry Schein - som tar upp just dessa aspekter, de båda sidorna på det kapitalistiska myntet. Därefter tar alltså J Borkins jakt på "sin vita val" sin början och man får följa IG Farbens grundande, konflikter, konspirationer och agerande under första världskriget - och senare i andra världskriget. Troligen andas min recension redan här frusteration, eftersom denna bok är något av det tråkigaste jag läst.

Jag ska göra ett undantag för mina recensionsregler. För att recensera en bok för lettura kräver jag att man läst HELA boken och att det inte gått mer än en vecka sedan man läst den (för att boken ska vara i färskt minne och inte blivit fördunklad av andra böcker man läst). Men ibland stöter man på sådana böcker som är så fundamentalt trista att läsa att varje sida blir en tröstlös kamp. Jag har bara femton sidor kvar i "Hitler & IG Farben" och det vore så lätt att strunta i att recensera den överhuvudtaget och bara låta den vara. Men i mitt digra bibliotek rörande material om förintelsen bör ju även de där böckerna som tarvar sågningar vara med. Så jag gör ett undantag, för den här gången. En varning måste ju trumpetas ut med ett sånt här sömnpiller till bok!

IG Farben är ett företag som speglar både fördelar och nackdelar med kapitalismen. Historien visar på ödesdigra resultat när man sätter vinsten först och ser på människor blott som medel för att nå ett mål. Slavutnyttjandet nådde sin allra otäckaste etiska kulmen under IG Farbens inflytande i Auschwitz. Slavkraft hade före detta setts som ett kapital i sig. För att få ut bästa möjliga förmåga av sina slavar var man tvungen att behandla dem efter omständigheterna väl. I Auschwitz försvann till och med denna komponent. Människor kom, arbetade och dödades. Arbetskraften sinade aldrig, eftersom det kom offer från hela Europa. De etiska konsekvenserna av hur ett storföretag utnyttjar situationen kunde i denna bok belysts på ett mycket intressant sätt.

Tyvärr verkar författaren ha en föreställning om att upptravade fakta räcker för att skapa en läsvärd bok. Det förekommer  ytterst få diskussioner rörande vad som verkligen skedde. Författaren raddar upp händelser, personer och datum utan några som helst ambitioner att reflektera kring detta. Efter ungefär halva boken avslutas historien i Nurnberg och med spridda anmärkningar om att IG Farben uppstod på nytt under nya företagsnamn. Sen byter författaren STYCKE (ja faktiskt bara ett stycke) och börjar berätta historien en gång till - från början, fast ur en lite mer ointressant vinkel. Jag är övertygad om att den här boken kommer gå till historien som den kompositionsmässigt dummaste bok jag läst. Istället för att plöja hela boken kan man med fördel läsa förordet och nöja sig med det.

Jag ger denna bok en etta i betyg.

Guido Knopp behandlar SS-organisationens historia och dess dåd och gärningar. Författaren betraktar de enskilda ansiktena utåt och ger korta levnadshistorier som han väver in i en helhets bild av hur det fruktade SS egentligen fungerade i det Tyska riket.

Min reaktion när jag läste denna relativt långa bok var att omedelbart ifrågasätta varför författaren inte redigerat boken. "SS ondskans redskap" är inte en bok utan en sammanställning av spridda dokument som rör SS. Boken är genomgående rörig och utan någon sammanhållande tråd.
 
Dessutom saknar boken ordentlig källförteckning. Författaren citerar vilt utan att hänvisa vart han får sitt material ifrån och det är en smärre dödssynd i mina ögon. Längst bak i boken finns visserligen en litteraturlista om man vill veta mer - men direkt belägg för författarens åsikter får man helt enkelt leta själv efter.

Vidare är formen direkt avskräckande. Författaren utgår inte från någon kronologisk ordning, lika lite som han utgår från någon ordning överhuvudtaget! På var och varannan sida finns bilder och text med citat från olika personer (halvt om halvt rörande det aktuella ämnet - men ibland inte), men efter en sådan sida hamnade jag genast i bryderi eftersom jag glömt bort vad jag läste sidorna dessförrinnan - så pass rörigt var det!! Jag tvingades alltså bläddra tillbaka och läsa in mig, för att sen börja läsa nästföljande text. Ofta kändes det även då som om några blad försvunnit i tomma intet. Resultatet blev en frustrerande läsupplevelse - trots att materialet egentligen är mycket intressant.

Det positiva är att boken gjort mig intresserad av att läsa mer om organisationerna underställda Hitler och framför allt personerna som stod bakom dem, som Himmler och Heydrich. Den senare figuren gjorde mig verkligen nyfiken då han syns representera den nazistiska ideal personen (till skillnad från Hitler, Göbbels och de andra grabbarna som troligen inte hade kunnat bli medlemmar i SS eftersom de såg för "icke-ariska" ut) både till lynne och till utseende. Kanske finns det en förklaring till människans ondska i den man som tycktes personifiera den

Dock kommer jag i fortsättningen söka information om detta material hos någon helt annan författare, för i min mening var denna bok en rytande men totalt meningslös papperstiger. Betyget blir en nedslående tvåa. 

         

Andra Världskriget och förintelsen ses gärna som kulmen i det distanserande mördandet. Gaskamrarna skapades som ett led i att effektivisera mördandet och skona vanliga soldater från att ta aktiv del i mördandet och få psykologiska neuroser. I Auschwitz dödades en miljon människor men lägret leddes av endast 3500 personer (enligt vad Rudolf Höss berättade för sin fängelsepsykolog i Nurnbergrättegången). Syftet med lägren var alltså att skapa ett smidigt dödsmaskineri där allt färre människor behövde bloda ner sina händer. Inte lika ofta pratar man om de stora massmord på judar som skedde innan lägren fått sin slutliga utformning. Tyska styrkor fick order om att utrymma stora judiska byar. De tvingade judarna att gräva gravarna själva och sköt dem sedan i omgångar tills gravarna var fyllda med flera tusen människor, kvinnor, män, åldringar och barn.
 
Christopher Brownings bok "Helt vanliga män" handlar om reservpolisbataljonen 101 som bestod av 500 tyska ordningsmän. De var just en sådan tysk styrka som skickades till Polen för att mörda oskyldiga och maktlösa människor. De flesta av dem kom från Hamburg och bedömdes vara för gamla för att skickas till fronten, de var gifta och hade barn. Nästan ingen hade någon militär erfarenhet utan hade en bakgrund som tjänstemän i civila arbeten. Dessa män var precis som titeln antyder - vanliga tyska män. Men under några få månaders lopp skolades dessa män till yrkesmördare.

Deras uppgifter var att deportera judar, spåra de som gömt sig och avrätta många tusen människor innan lägren fått sin slutliga utformning. Författaren har gjort en omfattande och genomarbetad bok som baserad på vittnesmålen från bataljonens män, försöker ge en objektiv rapport om hur vanliga män kunde bli massmördare. Resultatet är skakande. Det ligger i människans natur att måla verkligheten i svart eller vitt. Det mänskliga medvetandet verkar inte kunna ta in det faktum att människor har tendens att vara både och. Det är situationerna som skapar reaktionerna. Browning lyfter fram att mannarna fick valmöjligheter inför första massmordet. De av männen som kände att de inte klarade av sin uppgift kunde avstå.

Runt tio procent gjorde det valet. Men det är också värt att notera att när en liknande situation uppstod några månader senare (och bataljonen varit inblandad i många andra massmord) var de "idealistiska" reaktionerna inte längre lika starka. Männen vande sig vid sina fruktansvärda och nedbrytande uppgifter. Grupptryck, kamratskap som inte tillät männen att "dumpa" arbetsgifter på varandra och rädsla för bestraffning spelade också in. Författaren tar upp alla dessa aspekter på ett djuplodande sätt.

Det mest positiva med denna bok är författarens objektivism. Istället för att svartmåla de tyska männen i bataljon 101 lyfter han fram hur "vanliga" de var, men hur abnorma de blev i situationen. Denna insikt är skakande för den antyder att vem som helst - tysk som jude, svart som vit, man som kvinna, kan reagera på likartade sätt om situationen är densamma. På så vis blir bokens fokus allmängiltigt gods. Till skillnad mot vissa författare som valt att svartmåla just tyskarna, inser Browning att en sådan attityd är liktydlig med den nazistiska. Det ligger inte i rasens natur att vara ekonomisk eller ha tendenser att utföra folkmord. Den typen av facistiskt tänkande är banalt - men också lättare att ta in på ett mentalt plan. På det sättet är Brownings bok mycket svår att ta in - men så är också livet - vem har sagt att det ska vara lätt?

Ytterligare bonuspoäng får författaren för sitt lättlästa men gripande språk som tack vare alla citat målar upp en otäckt verkligt scenario inför läsarens ögon. Jag uppskattade också den väl genomarbetade källkritiken och var, när jag la boken ifrån mig, helt övertygad om att boken förtjänade en stark fyra. Läs "Helt vanliga män" den är en psykologisk rysare, som är alltför sann.

         

Adolf Eichmann spelade en nyckelroll i "den slutgiltiga lösningen" av judefrågan. Han var protokollförare vid Wanaseekonferansen och hade hand om deporteringarna av judar till dödslägren. Efter krigsslutet flydde Eichmann till Argentina där han förde en ganska bekymmerlös tillvaro fram till år 1960 då han tillfångatogs av Mossad (israeliska agenter) och fördes till Israel för rättegång. Rättegången mot Eichmann aktualiserade förintelsens historiska värde och blev mycket omskriven. 

David Cesarinis biografi är en tegelsten, men den blir aldrig tråkig eller torr i sitt utförande. Nyktert och klart går Cesarini genom Eichmanns fruktansvärda karriär och låter på så sätt läsaren följa förintelsen från "start" till "mål".
Detta intima tillvägagångsätt ger läsaren en god möjlighet att greppa de abstrakta siffrorna, sex miljoner judar - på ett nytt vis. Det oerhörda dådet blir mer fruktansvärt när siffrorna adderas ihop, långsamt, men obevekligt. 

Cecarinis framställning är objektiv och sällan agressiv. Vid de tillfällen då han ifrågasätter Eichmanns yttranden hänvisar han tydligt till fakta. Boken ger en insiktsfull och genomarbetad bild av Adolf Eichmanns liv och leverne.
Överhuvudtaget låter författaren läsaren fatta det moraliska omdömet, vilket jag uppskattar. Vidare är språk, stil och utförande av mycket hög kvalité, varför jag varmt kan rekommendera boken till andra som intresserar sig för förintelsen. Boken får en stark fyra i betyg.

         

Albert Eichmann förde protokollet vid den ökända konferansen i Wannese där den slutgiltiga lösningen av "judefrågan" beslutades. Han var ansvarig för deportationerna av judar till dödslägren, vilka han vid flera tillfällen också besökte. Hans avgörande insats i utrotningen av sex miljoner judar, går inte att ifrågasätta. Efter krigsslutet flydde Eichmann till Sydamerika för att undgå Nurnbergrättegångarna. Efter kriget pågick efterspaningar efter Eichmann och flera andra nazister som flytt till Sydamerika (förutom Eichmann bör också Doktor Mengele nämnas). Huvudansvarig för dessa spaningar var Isser Harel, ansvarig för Israels  inrikes underrättelsetjänst Shin Bet. 1958 bekräftades Albert Eichmanns existens i Argentina. "Huset vid Garibaldigatan" handlar om infångandet av Eichmann som fick sitt slut den 23 maj 1960.  

Denna bok är ett överraskande dokument. Jag hade förväntat mig en mindre objektiv berättelse. De flesta som deltog i kidnappningsoperationen av Eichmann, var personligt berörda av förintelsen. De hade själva överlevt lägren och nästan alla hade förlorat sina nära och kära. Den saklighet som utmärker boken var inte något jag hade räknat med. Jag hade heller inte föreställt mig att boken enbart skulle handla om momenten som föregick infångandet. Steg för steg beskrev Isser operationen och även om han med tyngd fördömde Eichmanns handlingar fanns det hela tiden en förundran över att denna taniga man som gömt sig så länge i Argentina - faktiskt kunde vara det monster i människohamn, som alla föreställt sig. Dessa tankar gjorde berättelsen om infångadet av Eichmann trovärdigt. Även om jag saknade ett mer ingående psykologiskt perspektiv, tyckte jag att författaren lyckades fånga mig från första sidan.  Men vad mera är - han lyckades fånga mitt intresse för Eichmann och genast, efter att ha slagit igen pärmarna på boken - bestämde jag mig för att försöka hitta rättegångsprotokoll, eller böcker om själva rättegången i Israel mot Eichmann - som Isser inte redovisar.
Isser dog 91 år gammal år 2003.

Vill man läsa en dokumentroman om hur hemliga operationer faktiskt utförs är denna bok ett fynd. Den är också hyfsat välskriven även om den inte erbjuder några särskilda litterära finesser. Jag rekommenderar boken varmt. Den får en stark trea i betyg.

         

Under nazist tiden fanns endast ett fåtal förintelseläger, som dock inte bör förväxlas med koncentrationsläger, där människor arbetade till döds där det ibland också (som i fallet Auschwitz) kunde finnas krematorie. Förintelselägren var bland annat Sobibor, Treblinka, Dachau och några till. Till dessa läger fördes människor och avrättades inom några timmar. Här fanns ingen selektion och maskineriet var oftast så perfekt att endast ett fåtal överlevande finns kvar att vittna om mardrömmen. Franz Stangl, en österrikare var kommendant i Treblinka, Gitta Sereny har ägnat hela sitt liv åt att interviuva både tredje rikets offer och bödlarna. I "Vid Avgrunden" utfrågas Stangl (som år 1972 då denna intervijuv skapades satt av livstid i fängelse) om sitt liv, sin moral, sin syn på skulden. Jag upplever inte att Gitta Sereny ställer Stangl till svars, utan istället tillåter honom själv berätta sin historia, först den historia som framställer honom själv i god dager och därefter, när den psykiska pressen blir för stor, den berättelse han själv väljer att berätta och som sen kommer leda till hans död. På sätt och vis är denna bok otäckare än många andra böcker som behandlar samma ämne med skarpare ton och fler detaljer. Kanske är det så eftersom läsaren själv får möjlighet att skapa sin uppfattning utan pekpinnar, eller en kontinuerlig tryckande känsla av "så här skall du känna nu". Franz Stangls historia kan nog vara en av de viktigaste historierna som skrivits om förintelsen, eftersom den behandlar en av människorna som kunde sagt nej, men ändå inte vågade. Detta är en bok som gör ont att läsa.

Jag upplevde "Vid avgrunden" både positivt och negativt. Jag hade läst Sophie Scolls korta liv, före och det avgjorde en hel del av mina känslor inför en del av de tämligen fadda argumenten Stangl lade fram till sitt försvar. Sereny både lockar till begrundande och ifrågasättande, inte bara av nazisternas beteende, utan också övriga länders nonchalans och kyrkans inställning till att hjälpa de flyende nazisterna. Genom dessa historiens fönster får man perspektiv på förintelsen av judar och andra folkslag på ett nytt sätt. Det slår en många gånger hur all uppmärksamhet riktats mot nazisternas aktiva fördömelse och passiva motstånd, men mindre mot västmakternas inställning. Detta är en svart bok, otäck och verklighetstrogen. Men det visar också att människor består av både gott och ont, när Stangl slutligen tvingade sig själv att inse vad han hade gjort drabbade det honom hårt. Frågorna som kom upp under läsandet av boken var dock; Vad hade jag gjort i hans ställe? Hade jag vågat riskera mitt liv för att slippa arbeta med det han gjorde? Hade jag kunnat "stänga av" mig själv för att slippa ta itu med vad jag såg?

Till och med om man tar en vanlig människa i nazist Tyskland, en människa som du eller jag, hade vi protesterat? Protesterar vi idag? 

         

"Farfar var rasbiolog" är Eva F. Dahlgrens angelägna uppgörelse med sin farfar som släkten länge valde att idealisera som den stora forskaren, professorn och botanikern. Farfadern jobbade med växtförädling men var också rasbiolog och önskade förädla människosläktet för att skapa en ren människoras. Dahlgren försöker få grepp om tidsandan och hur mycket den kan tänkas ha påverkat farfaderns åsikter och hans syn på sin familj. Hon frågar sig hur en rasbiolog som pläderade äktenskap mellan nordiska människor, kunde gifta sig med en liten sydeuropeisk fransyska som blott var 147 cm lång. Hon försöker också röna ut hur äktenskapet egentligen var och hur barnen påverkades av att ständigt jämföras med "bättre" människor. Farfaderns tidiga förälskelse i en kvinna han inte kunde få dominerar äktenskapet och gör att det är svårt att förstå och acceptera den paradoxala människan som K V Ossian Dahlgren tycks ha varit. Genom brev, dagboksanteckningar och samtal med övriga familjen växer en insikt i hur svårtillgänglig farfadern egentligen var. Man får som läsare ett porträtt också av dåtidens värderingar om kvinnans plats i äktenskapet.

Den röda tråden som löper genom berättelsen är dock, "vem har rätt att födas" och efter ett spännande porträtt av sin farfar tar sig Dahlgren an dagens gentekniska problem och de moraliska frågor som hänger så tätt samman med dessa. Hon frågar sig om de rasbiologiska forskarna egentligen bara bytt namn och fortsatt det arbete som hennes farfar var en del av. Insikten av hur lätt vi vänjer oss vid de forskningsresultat och konsekvenserna av dem drabbar läsaren med kraft. Idag närmar sig gentekniken en genombrottspunkt. Snart kan föräldrar välja bort de gener som leder till svåra sjukdomar och handikapp. De kan välja att abortera foster som bär på gener med ärftliga sjukdomar. Frågan är alltså, liksom den var under den nazistiska tidsåldern; vem har rätt att avgöra vilken människa som ska få leva?

"Farfar var rasbiolog" är en oerhört spännande berättelse. Jag känner med Evas farmor och hennes barn. Jag blir arg ömsom ledsen över hur Ossian behandlar sin ungdomskärlek Ellen till skillnad mot sin hustru. Det är omöjligt att INTE bli engagerad i kärlekshistorien. Den senare biten av boken där dagens genetiska och moraliska problem diskuteras, gör att romanen får ett enormt djup. Denna bok lämnar läsaren med många frågor och nya tankeställningar. 

         

Albert Speer var Hitlers personliga arkitekt. Många har menat att Speers och Hitlers relation nästan var erotiskt präglad och att deras sammansvetsade vänskap var den enda form av kärlek någon av dem skulle uppleva (vilket Speer mycket riktigt bekräftar). Genom denna relation får läsaren en annorlunda och mångbottnad bild av Tysklands diktator. Det unika bandet till Hitler kom att prägla Speers liv, från utnämningen till rustningsminister, till det långa fängelsestraffet i Spandau, och återstoden av hans liv som författare till tre verk om nazisttiden. Speers bejakande av sin skuld, hans ånger och desperata lögner (både för sig själv och andra) skulle aldrig helt verifieras och därigenom lyckades Speer aldrig riktigt finna frid. Skulden lämnade honom aldrig. Journalisten Gitta Sereny har genom åren haft personliga samtal med Speer och hans familj, samt gamla arbets- och partikamrater och slutligen de själavårdare Speer skapade förtroliga förhållande med under slutet av sitt liv. Sereny har skapat, enligt min mening, ett unikt porträtt av en ganska vanlig men olycklig man som dukade under för den totala ondskan. Det mest facinerande med Speer är hans förnekelse av vetskapen om förintelsen av judarna, kontra hans ansvarstagande av den kollektiva tyska skulden.

Biografier är inte min grej. Oftast får man ta del av partiska redogörelser som framställer författaren eller händelseförloppet som denne önskade det varit. Serenys biografier ("Ohörda rop", "Vid avgrunden" samt "Albert Speer och sanningen") utgör undantag från denna regel. Sereny skriver objektivt och försöker varken fria eller fälla. Istället skapar hon en så nyanserad bild av sanningen som möjligt. "Albert Speer och sanningen" är ingen enkel bok att läsa. Den kräver mycket av sin läsare, både emotionellt och intellektuellt. Jag tycker att denna bok är väl värd att läsas, inte minst för Serenys högklassiga behandling av källmaterialet. Jag ger denna bok en stark fyra. 

         

Med denna bok fortsätter Anna Maria Sigmund att utforska tredje rikets kända kvinnor. Denna "biografisamling" tar upp Gerda Bormann, Lina Heydrich, Unity Mitford, Hanna Reitsch, Winifred Wagner och slutligen Karoline Rasher. Sammanfattnings vis är det en ganska lättsmält bok som inte gör anspråk på att göra några djupa psykologiska profiler.

Anna Maria Sigmund har fått diger kritik av Anita Goldman i Aftonbladet (se länk). Jag kan dock inte hålla med henne om att böckerna i serien är osmakliga. Författaren skriver lättviktigt om kvinnor som vid krigsslutet frånkändes ansvaret för sina handlingar. Därmed har de blivit dömda och funnits oskyldiga. Det mest intressanta torde vara deras relation med de ledande männen och varför de egentligen (som starka och framgångsrika kvinnor) föll för ett koncept som i princip utestängde dem från det politiska livet. Man kan också ifrågasätta varför deras dom blev så mild.

Jag tycker det är intressant att läsa om dessa kvinnors liv och mentalitet och deras reaktion, efter krigsslutet, att försöka separera politikern Hitler, från den Hitler som de kände och umgicks med.

Författarinnan har visserligen koncentrerat sig mer på det sociala liv kvinnorna förde, än på att försöka gräva djupare i deras psyke. Men på många sätt utgör dessa kvinnor en bra spegelbild av det tyska folket. Jag är av den uppfattningen att alla människor (om de inte är psykologiskt sjuka) har en förmåga att automatiskt uppfatta vad som är gott och ont. Vid valet att ignorera sitt samvete kan överkompensation vara svaret. Så tycks tyska rikets kvinnor ha gjort vid konfrontationen med den fruktansvärda sanningen om nazismens skuld.

Jag kan möjligen hålla med Goldman om att böckerna inte går på djupet med personkaraktärerna. Däremot tycker jag inte att porträtten tar för lättviktigt på kvinnornas liv. Det sociala livet med smink, skvaller och lättfärdighet var trots allt en viktig del och kan därför inte ignoreras. Genom att visa hur ytliga ting upptog kvinnornas tankar, tycker jag läsaren kan nå fram till både en och annan slutsats om kvinnornas möjlighet till politisk inblandning i det tyska riket. Mest intressanta är dock porträtten av Unity Mitford och Hanna Reitsch (som absolut inte motsvarade det nazistiska modersidealet). Jag anser att böckerna lockar till vidare läsning och därför har ett värde. Boken får en fyra i betyg.

         

Sex osannolika systrar med öden som ur den värsta skvallertidningen. Alla systrarna hade en tendens till att söka mannen med Idealet. När de väl funnit honom, gick de över lik för att få hans uppmärksamhet. Kanske är denna hängivenhet ett svar på hur Diana så sent som på 1990-talet kunde tala om Hitler som en "högst charmant" herre. Hennes några år yngre syster Unity sköt sig faktiskt i huvudet när hon insåg att ett krig mellan hennes älskade hemland och Tyskland närmade sig. Icke destå mindre överlevde hon - men blev sig själv aldrig lik igen. Detta bara ett litet smakprov från historien om den makabra familjen. Cecilia Hagen har skrivit en lättviktig bok vars innehåll dock bär stråk av vemod.

Knappast en bestseller, men svår att lägga ifrån sig. Cecilia Hagen har läst allt hon kunnat hitta om den berömda familjen. Hon nämner till och med Lothars magvändare "Hitlers hemlighet" när hon spårar Unitys och Dianas förhavanden med den nämnda. Kanske inte det bästa jag läst, men absolut underhållande. Betyget blev en enkel trea.