Likvidation

Andra Världskriget och förintelsen ses gärna som kulmen i det distanserande mördandet. Gaskamrarna skapades som ett led i att effektivisera mördandet och skona vanliga soldater från att ta aktiv del i mördandet och få psykologiska neuroser. I Auschwitz dödades en miljon människor men lägret leddes av endast 3500 personer (enligt vad Rudolf Höss berättade för sin fängelsepsykolog i Nurnbergrättegången). Syftet med lägren var alltså att skapa ett smidigt dödsmaskineri där allt färre människor behövde bloda ner sina händer. Inte lika ofta pratar man om de stora massmord på judar som skedde innan lägren fått sin slutliga utformning. Tyska styrkor fick order om att utrymma stora judiska byar. De tvingade judarna att gräva gravarna själva och sköt dem sedan i omgångar tills gravarna var fyllda med flera tusen människor, kvinnor, män, åldringar och barn.
 
Christopher Brownings bok "Helt vanliga män" handlar om reservpolisbataljonen 101 som bestod av 500 tyska ordningsmän. De var just en sådan tysk styrka som skickades till Polen för att mörda oskyldiga och maktlösa människor. De flesta av dem kom från Hamburg och bedömdes vara för gamla för att skickas till fronten, de var gifta och hade barn. Nästan ingen hade någon militär erfarenhet utan hade en bakgrund som tjänstemän i civila arbeten. Dessa män var precis som titeln antyder - vanliga tyska män. Men under några få månaders lopp skolades dessa män till yrkesmördare.

Deras uppgifter var att deportera judar, spåra de som gömt sig och avrätta många tusen människor innan lägren fått sin slutliga utformning. Författaren har gjort en omfattande och genomarbetad bok som baserad på vittnesmålen från bataljonens män, försöker ge en objektiv rapport om hur vanliga män kunde bli massmördare. Resultatet är skakande. Det ligger i människans natur att måla verkligheten i svart eller vitt. Det mänskliga medvetandet verkar inte kunna ta in det faktum att människor har tendens att vara både och. Det är situationerna som skapar reaktionerna. Browning lyfter fram att mannarna fick valmöjligheter inför första massmordet. De av männen som kände att de inte klarade av sin uppgift kunde avstå.

Runt tio procent gjorde det valet. Men det är också värt att notera att när en liknande situation uppstod några månader senare (och bataljonen varit inblandad i många andra massmord) var de "idealistiska" reaktionerna inte längre lika starka. Männen vande sig vid sina fruktansvärda och nedbrytande uppgifter. Grupptryck, kamratskap som inte tillät männen att "dumpa" arbetsgifter på varandra och rädsla för bestraffning spelade också in. Författaren tar upp alla dessa aspekter på ett djuplodande sätt.

Det mest positiva med denna bok är författarens objektivism. Istället för att svartmåla de tyska männen i bataljon 101 lyfter han fram hur "vanliga" de var, men hur abnorma de blev i situationen. Denna insikt är skakande för den antyder att vem som helst - tysk som jude, svart som vit, man som kvinna, kan reagera på likartade sätt om situationen är densamma. På så vis blir bokens fokus allmängiltigt gods. Till skillnad mot vissa författare som valt att svartmåla just tyskarna, inser Browning att en sådan attityd är liktydlig med den nazistiska. Det ligger inte i rasens natur att vara ekonomisk eller ha tendenser att utföra folkmord. Den typen av facistiskt tänkande är banalt - men också lättare att ta in på ett mentalt plan. På det sättet är Brownings bok mycket svår att ta in - men så är också livet - vem har sagt att det ska vara lätt?

Ytterligare bonuspoäng får författaren för sitt lättlästa men gripande språk som tack vare alla citat målar upp en otäckt verkligt scenario inför läsarens ögon. Jag uppskattade också den väl genomarbetade källkritiken och var, när jag la boken ifrån mig, helt övertygad om att boken förtjänade en stark fyra. Läs "Helt vanliga män" den är en psykologisk rysare, som är alltför sann.