Likvidation

Det första världskriget sades vara det första - och det sista. Man kunde inte föreställa sig ett nytt krig så nära inpå. Man ville inte föreställa sig det. I det längsta höll man uppe den diplomatiska fasaden och hoppades på att Adolf Hitlers försäkran att han INTE ville ha ett krig, stämde. Sverige hade lyckats hålla sig utanför första världskriget. Tyskland var en av de viktigaste importörerna av svenska varor och tyska var ett allmängiltigt språk i Sverige - ungefär som engelskan är idag. De goda relationer man hade med Tyskland ville man bevara. Dessutom blev många svenskar också påverkade av Hitlers framgångsrusiga propaganda. Det fanns en ömsesidig beundran på teologiskt håll med Martin Luther som ledstjärna. De rasbiologiska begreppen var i högsta grad etablerade i Sverige. I Uppsala låg ett internationellt erkänt rasbiologiskt institut och i många kretsar var det en självklarhet att man skilde judisk ras från arisk.

Men det som juridiskt skulle ställa till trassel när Tyskland beordrade Sverige att neka äktenskap mellan ariska flyktingar och judar, var Haagkonventionen som inträtts 1904. Denna konvention fastslog att juridiska ärenden skulle lösas efter den berördas hemlands lagar. Därför såg Svenska myndigheter det som en plikt att agera som Tyskland önskade i juridiska frågor. Konsekvensen för de tyska flyktingarna var bland annat det som är primärt i Jarlets boki - förbud mot äktenskap mellan arier och jude. Svenska myndigheter krävde en såkallad arierförsäkran av de berörda som tvingades vittna om att de var helt och hållet ariska generationer tillbaka.

Svenska kyrkan hade stort inflytande på sina medborgare. Kyrkan hade hand om folkbokföring, de tillhandahöll information om vilka medlemmar som inte var döpta (t ex de av mosaitisk tro) och kyrkan bestämde om ett äktenskap skulle godkännas eller ej, i och med den såkallade hindersprövningen. Det vore fel att förutsätta att kyrkan samlade information fö ratt förvissa sig om vilka som tillhörde "rätt" tro. Kyrkans insamlande av information var av allmän art. Men eftersom det i både kyrka och samhälle fanns vissa allmängiltiga rasbegrepp, skulle insamlandet av denna information verka ödesdiger för de ariska flyktingar som kom till Sverige med förhoppningar om att gifta sig med partners av judisk tro.

Inom kyrkan levde föreställningen om judar som gudsmördare och ett utvalt folk dömt att lida kvar. Redan på Augustinus tid sågs judendomen som en viktig påminnelse och varning om vad som skulle hända den som inte hade den enda sanna tron - kristendomen. Judendom var förkastlig av teologiska skäl, men efter upplysningen när den sekulariserade världen trängde undan den religiösa tron, började de teologiska argumenten sakna kraft. Nu utvecklades nya metoder för att förklara judendomens fördömelse. Rastänkandet hängde ihop med framstegstänkandet, socialdarwinismens "äta eller bli uppäten". Bara de bästa människorna förtjänade att leva, resterande såg man som parasiter som skadade det perfekta samhället. Kyrkans inställning till judarna hade varit kluven. Å ena sidan såg man dem som ett alarmerande exempel på vad som kunde ske om man INTE var en god kristen. Å andra sidan döpte man judar (både frivilligt och tvångsdop under medeltiden). Men under den period som Hitler tog makten och när nurnberglagarna ägde kraft var de teologiska aspekterna inte centrala. En jude var jude genom sitt biologiska ursprung - och inget dop i världen kunde förändra den saken.

Skandinavier var arier och stod högt i kurs i det nazistiska tänkandet. Samarbete mellan Tyskland och Sverige kännetecknades av samförstånd och lydnad. Sverige till och med underlättade för det nazistiska maskineriet genom att samtycka till passmärkningen av judar. En stor del av den anmärkningsvärda underdådigheten inför Hitlers befallningar syftade antagligen på att hålla oss utanför kriget, icke protestera - men dessa argument räcker inte till för att förklara de rasistiska värderingarna som trots allt - hemsökte svenskarna.

Jarlets bok behandlar hindersprövningen av de ariska medborgare som flytt till Sverige från Tyskland för att gifta sig. Den behandlar "vardagshistoria" genom att fokusera på specifika "fall" men belyser också andra länders agerande under samma förutsättningar som Sverige. Det var ju nämligen så att Nederländerna protesterade mot Tysklands befallningar - på helt annan nivå än Sverige. "Judisk ras som äktenskapshinder i Sverige" levandegör ett stycke av Sveriges mörkaste historia - men belyser också de personer som vågade protestera. Jarlets bok behandlar juridiska förutsättningar på ett sätt som borde bli en tråkig avhandling, men genom att berätta om verkliga personer och deras öden, lyckas Jarlet skapa en bok som berör.

Efter att kriget vänt och det inte längre var självklart att Tyskland skulle förbli Europas nya supermakt började olika fraktioners engagemang i Nazityskland att nagelfaras. 1942 rasade därför en tidningsdebatt i Sverige rörande kyrkans relationer med nazismen. Anklagelserna löd att kollekt från Svenska församlingar betalt nazistisk propaganda - i första hand via Lutherakademin i Sonderhausen. Detta var kritikernas version av vad som skett.

De i Sverige som var engagerade i Lutherakademin gav en annan bild av verksamheten. De hävdade att de var den lutherska kyrkans enda andningshål och kontakt med omvärlden i ett allt mer kärvt politiskt klimat.

Gunnar Appelqvist har i sin avhandling "Luthersk samverkan i nazismens skugga - Sverige och Lutherakademin i Sonderhausen 1932 - 1945" försökt objektivt utröna vad Sveriges engagemang i Lutherakademin egentligen gick ut på.

Lutherakademin uppstod ur de ekumeniska strävandena och AELK:s Apologetiska seminarium under 1920-talet. Behovet var akut att samla och fördjupa lutherismen. Framförallt i Tyskland där Versaillesfördraget - och senare den antågande ekonomiska depressionen - gått hårt åt nationens självkänsla. En stor etisk, moralisk och ideologisk förvirring höll Europa i sitt grepp. Framförallt med den ateistiska, ogudaktiga kommunismen som hela tiden hotade att välla in över kontinenten från öst.
Lutherakademins fader och eldstjäl, professor Carl Stange, satte redan från början akademins överlevnad i första rummet. Behovet av religiös fördjupning, moralisk reformation och ekumenisk samling var - i hans mening - så fundamentalt viktiga, att mycket stora ansträngningar och offer var värda att lägga för att uppnå dessa mål. Och Lutherakademin var vägen dit.

När Hitler tog över makten i Tyskland kunde Stange sympatisera med dennes inställning: samla folket, återupprätta moralen, bekämpa kommunismen. Allt detta gick helt i linje med de strävanden som Stange, och många kristna förkämpar från den tiden, själva stod för. Därför fanns det få orsaker vid den tidpunkten att inte stödja nazismen.
De osympatiska drag som nazismen uppvisade i sin inställning till judar var dock inget som Lutherakademin accepterade. Men i sammanhanget kunde det tolereras - för det stora godas skull. De allierade sig mot gemensamma, större fiender.

Stange såg tidigt att Lutherakademin skulle slukas upp av den nazistiska regimen om den bara var en tysk angelägenhet. Därför var hans mål redan från början att knyta internationella band. Drömmen var att Lutherakademin skulle bli en knutpunkt för hela världens lutherska organisationer. Band knöts och varje år i augusti hölls ett seminarium där representanter från alla världens hörn bjöds in. Och före krigsutbrottet 1939 växte akademins status på det sätt Stange avsett. För varje år var fler och fler länder representerade.
I sin ambition att internationalisera akademin såg Stange till att den svenske ärkebiskopen Erling Eidem blev ordförande. Att det blev just en Svensk som tillfrågades berodde på de goda kontakter som fanns mellan Sverige och Tyskland inom den Lutherska kyrkan (detta gick tillbaks ända till 30- åriga kriget då Gustav II Adolf stred i Tyskland för Lutherdomens skull) och var även orsaken till att Svenska kyrkan så godvilligt och uthålligt fortsatte att stötta Lutherakademin flera år in i kriget.

Ordförandeskapet var en post som Eidem innehade ända fram till 1943 och på många sätt bara var för syns skull. Eidems huvuduppgift kom att bli att se till att den internationella prägeln bibehölls, medan den faktiska ruljansen sköttes av Stange själv.

Under hela 30-talet var pressen hård på Lutherakademin. Kyrkoministeriet i den nazistiska regimen var skeptiska till dem och deras vilja att vara självständiga - något som kyrkan vid den tiden höll väldigt högt: självständighet och politisk avhållsamhet.
Stange var mån om självständigheten - för att inte tvingas till att förändra Lutherakademins grundsyfte - men samtidigt var verksamheten på många sätt beroende av de medel som staten kunde förse dem med. Därför gick han balansgång. Å ena sidan kämpade han för självständighet och å andra sidan framhöll han Tysklands nytta med att Lutherakademin existerade och verkade på en internationell basis. Lutherakademin kunde visa upp Tyskland som ett föregångsland i ekumeniska strävanden och därmed fungera som ett positivt ansikte utåt internationellt. Och med dessa argument lät regimen Stange hållas - men ju mer kriget närmade sig, och sedan växte - blev det denna inriktning som åt upp Lutherakademin. Steg för steg tvingades Stange till eftergifter i form av förmedling av nazistisk propaganda. Men fortfarande ansåg Stange att målet helgade medlen och lät detta ske hellre än att nazisterna la ner Lutherakademin.
Och målet var att upprätthålla den lutherska kyrkans existens i Tyskland och kontakt med omvärlden.

Detta var även ärkebiskopen Erling Eidems mål med sitt engagemang. Han såg Lutherakademin som tyska församlingars enda sätt att undkomma ett nazistiskt övertagande. Han såg det även som väsentligt att åtminstone en kyrklig organisation överlevde kriget, så att de kunde finnas med och bygga upp Europa efteråt. Därför var den fortsatta existensen värd många eftergifter och kompromisser.
Eidem var själv inte nazistsympatisör, även om han sympatiserade med flera av nazisternas auktioner. Han erkände att det existerade ett judeproblem även om han inte kunde ställa sig bakom nazisternas metoder att lösa problemet.

Det var i dessa sammanhang som Sveriges - och Eidems - engagemang i Lutherakademin kritiserades. Lutherakademin/Eidem ställde vikten av att ha kontakt med den lutherska kyrkan i Tyskland över allt annat. Kritikerna ställde vikten av att inte hjälpa nazisterna på något sätt över allt annat. Åtminstone efter 1942. Före det var kritiken i stort sett obefintlig. 1943 avgick Eidem från posten som ordförande och bröt kontakten med Stange då han inte längre kunde stå bakom att Lutherakademin blivit så politiskt involverad. Redan tidigare avbröt Svenska Landskommitén sitt ekonomiska bidrag till Luthersakademin.

Det är svårt att avgöra hur stor insyn Eidem och Svenska kyrkan hade i Lutherakademins göranden. Eidem hävdade i efterhand att insynen var liten och att han kände sig sviken av att Stange låtit Lutherakademin gå nazismens ärenden i så stor utsträckning. På Stanges 80-årsdag 1950 vägrade Eidem närvara med detta som orsak.
Men det kan lika gärna vara ett taktiskt spel inför omvärlden för att bevisa sin egen oskuld till det inträffade.

Gunnar Appelqvist kommer inte med några svar i sin avhandling och hade heller inte den avsikten. Han öppnar upp för båda alternativen och bevisar bådas trolighet.
På samma sätt som de flesta under andra världskriget lät sig Stange och Eidem föras bakom ljuset av nazisterna. Och graden av hur mycket de visste, kunde ta reda på, ville veta - är omöjlig att i efterhand sia om.
"Luthersk samverkan i nazismens skugga" är ett intressant tidsdokument av hur omvärlden försökte hantera nazismens framfart. Lutherakademin reagerade mycket på samma sätt som resten av världen. Man såg nazismens fördelar och valde att blunda för - eller rättfärdiga - det negativa.

Avhandlingen presenterar en intressant epok från en annorlunda och mycket specifik vinkel. Appelqvist har ingen ambition att komma med några svar eller teorier - vilket i längden blir ganska långtråkigt. Han vill bara presentera fakta. Men detta gör han, i för stor utsträckning, urskiljningslöst. Vi får veta allt, så att vi kan dra egna slutsatser. Och det är hedervärt i avhandlingssammanhang men gör det till bedövande tråkig läsning. Så man måste vara riktigt intresserad från början för att ge sig på den här boken.
För er som ändå blev intresserade av att läsa den kan jag rekommendera att läsa sammanfattningen som avslutar boken. Därefter kan ni gå till den detaljerade innehållsförteckningen i början och fokusera på de rubriker som verkar intressanta - för allt i boken är definitivt inte intressant. En hälften så långt bok, med ett mer drivet mål - skulle ge mig mycket mer.

Våra pinade bröder behandlar Svenska kyrkans agerande under förföljelsen av de skandinaviska judarna år 1942-43. Boken är en kommentar till kritiken som riktats mot biskopen Eidems agerande, som anses vara för vekt, ett slag i luften, betecknande för kyrkans passivitet i ett sammanhang där en markering kunde gjort stor skillnad. Jarlet manar dock läsaren att sätta sig in i den historiska kontexten, dels i den då rådande politiska situationen, men också i teorin om de två reglementena, det andliga och världsliga, där kyrkan ansågs bara kunna påverka det andliga skeendet.

Om kyrkan gjorde ett politiskt ställningstagande skulle kyrkan frångå sin neutralitet - vilket skulle vara ett politiskt ställningstagande. Men kyrkan skall vara neutral - och ekvationen fick många att tveka över det rimliga i att kyrkan skulle protestera. Jarlet påpekar också att kritiken utgår från att man då - visste vad vi - idag vet. Även om det fanns information om de nazistiska grymheterna hade folk svårt att föreställa sig hur illa det faktiska läget var. Man ville inte tro på det man fick höra, Tyskland skulle ju föreställa ett civiliserat land, kunde inte uppgifterna överdrivits i propagandasyfte?

När trovärdiga rapporter började cirkulera i kyrkan såg situationen fortfarande inte annorlunda ut. Sverige ville med alla medel hålla sig utanför kriget. Kyrkan kunde försöka påverka opinionen genom gudstjänster, hjälporganisationer och upprop av biskopar som fördömde nazisternas agerande. Kyrkan kunde försöka vända opinionen i Sverige, försöka arbeta bort fördomarna om judar, men att faktiskt kritisera ett annat lands politiska agerande var fortfarande otänkbart.

Trots detta, protesterade faktiskt kyrkan. Jarlet illustrerar hur, genom redogörelser av upprop och predikotexter som skedde under denna mörka tid. Kyrkan fördömde i dessa predikotexter förföljandet av den judiska stammen. Här påpekades också Jesus judiska ursprung, kristendomens förankring i Gamla Testamentet och att det politiska budskapet aldrig får kränka Jesus kärleksbud. Dessa pamfletter är inte politiska i den mening vi uppfattar det, men samtidigt fanns utförliga beskrivningar över det skändliga som skett de norska judarna med, och vilket öde de har som med berått mod tvingats iväg från sitt hemland. På så vis kan man säga att kyrkan faktiskt höjde sin röst, även om det var en röst som talade främst för de judar som var kristet döpta.

Denna lilla bok handlar framför allt om vikten att inte döma ut hela kyrkan för att uppropen (ur vår synvinkel) inte var stora nog. Flera som var närvarande vid tidpunkten har också pekat på denna problematik. Man vill lätt peka ut syndabockar, men måste trots allt ta hänsyn till hur det politiska läget såg ut, hur synen på kyrkans ambitioner inom det politiska ansågs otänkbar och hur de möjligheter att protestera, faktiskt utnyttjades. Vidare skapar Jarlets bok intressanta frågaeställningar kring hur kyrkan agerar i politiska ärenden idag. Kan kyrkan vara politiskt neutral och ändå yttra sig i politiska frågor? Kan man se förbi det politiska och se människan bakom?