Likvidation

Efter att kriget vänt och det inte längre var självklart att Tyskland skulle förbli Europas nya supermakt började olika fraktioners engagemang i Nazityskland att nagelfaras. 1942 rasade därför en tidningsdebatt i Sverige rörande kyrkans relationer med nazismen. Anklagelserna löd att kollekt från Svenska församlingar betalt nazistisk propaganda - i första hand via Lutherakademin i Sonderhausen. Detta var kritikernas version av vad som skett.

De i Sverige som var engagerade i Lutherakademin gav en annan bild av verksamheten. De hävdade att de var den lutherska kyrkans enda andningshål och kontakt med omvärlden i ett allt mer kärvt politiskt klimat.

Gunnar Appelqvist har i sin avhandling "Luthersk samverkan i nazismens skugga - Sverige och Lutherakademin i Sonderhausen 1932 - 1945" försökt objektivt utröna vad Sveriges engagemang i Lutherakademin egentligen gick ut på.

Lutherakademin uppstod ur de ekumeniska strävandena och AELK:s Apologetiska seminarium under 1920-talet. Behovet var akut att samla och fördjupa lutherismen. Framförallt i Tyskland där Versaillesfördraget - och senare den antågande ekonomiska depressionen - gått hårt åt nationens självkänsla. En stor etisk, moralisk och ideologisk förvirring höll Europa i sitt grepp. Framförallt med den ateistiska, ogudaktiga kommunismen som hela tiden hotade att välla in över kontinenten från öst.
Lutherakademins fader och eldstjäl, professor Carl Stange, satte redan från början akademins överlevnad i första rummet. Behovet av religiös fördjupning, moralisk reformation och ekumenisk samling var - i hans mening - så fundamentalt viktiga, att mycket stora ansträngningar och offer var värda att lägga för att uppnå dessa mål. Och Lutherakademin var vägen dit.

När Hitler tog över makten i Tyskland kunde Stange sympatisera med dennes inställning: samla folket, återupprätta moralen, bekämpa kommunismen. Allt detta gick helt i linje med de strävanden som Stange, och många kristna förkämpar från den tiden, själva stod för. Därför fanns det få orsaker vid den tidpunkten att inte stödja nazismen.
De osympatiska drag som nazismen uppvisade i sin inställning till judar var dock inget som Lutherakademin accepterade. Men i sammanhanget kunde det tolereras - för det stora godas skull. De allierade sig mot gemensamma, större fiender.

Stange såg tidigt att Lutherakademin skulle slukas upp av den nazistiska regimen om den bara var en tysk angelägenhet. Därför var hans mål redan från början att knyta internationella band. Drömmen var att Lutherakademin skulle bli en knutpunkt för hela världens lutherska organisationer. Band knöts och varje år i augusti hölls ett seminarium där representanter från alla världens hörn bjöds in. Och före krigsutbrottet 1939 växte akademins status på det sätt Stange avsett. För varje år var fler och fler länder representerade.
I sin ambition att internationalisera akademin såg Stange till att den svenske ärkebiskopen Erling Eidem blev ordförande. Att det blev just en Svensk som tillfrågades berodde på de goda kontakter som fanns mellan Sverige och Tyskland inom den Lutherska kyrkan (detta gick tillbaks ända till 30- åriga kriget då Gustav II Adolf stred i Tyskland för Lutherdomens skull) och var även orsaken till att Svenska kyrkan så godvilligt och uthålligt fortsatte att stötta Lutherakademin flera år in i kriget.

Ordförandeskapet var en post som Eidem innehade ända fram till 1943 och på många sätt bara var för syns skull. Eidems huvuduppgift kom att bli att se till att den internationella prägeln bibehölls, medan den faktiska ruljansen sköttes av Stange själv.

Under hela 30-talet var pressen hård på Lutherakademin. Kyrkoministeriet i den nazistiska regimen var skeptiska till dem och deras vilja att vara självständiga - något som kyrkan vid den tiden höll väldigt högt: självständighet och politisk avhållsamhet.
Stange var mån om självständigheten - för att inte tvingas till att förändra Lutherakademins grundsyfte - men samtidigt var verksamheten på många sätt beroende av de medel som staten kunde förse dem med. Därför gick han balansgång. Å ena sidan kämpade han för självständighet och å andra sidan framhöll han Tysklands nytta med att Lutherakademin existerade och verkade på en internationell basis. Lutherakademin kunde visa upp Tyskland som ett föregångsland i ekumeniska strävanden och därmed fungera som ett positivt ansikte utåt internationellt. Och med dessa argument lät regimen Stange hållas - men ju mer kriget närmade sig, och sedan växte - blev det denna inriktning som åt upp Lutherakademin. Steg för steg tvingades Stange till eftergifter i form av förmedling av nazistisk propaganda. Men fortfarande ansåg Stange att målet helgade medlen och lät detta ske hellre än att nazisterna la ner Lutherakademin.
Och målet var att upprätthålla den lutherska kyrkans existens i Tyskland och kontakt med omvärlden.

Detta var även ärkebiskopen Erling Eidems mål med sitt engagemang. Han såg Lutherakademin som tyska församlingars enda sätt att undkomma ett nazistiskt övertagande. Han såg det även som väsentligt att åtminstone en kyrklig organisation överlevde kriget, så att de kunde finnas med och bygga upp Europa efteråt. Därför var den fortsatta existensen värd många eftergifter och kompromisser.
Eidem var själv inte nazistsympatisör, även om han sympatiserade med flera av nazisternas auktioner. Han erkände att det existerade ett judeproblem även om han inte kunde ställa sig bakom nazisternas metoder att lösa problemet.

Det var i dessa sammanhang som Sveriges - och Eidems - engagemang i Lutherakademin kritiserades. Lutherakademin/Eidem ställde vikten av att ha kontakt med den lutherska kyrkan i Tyskland över allt annat. Kritikerna ställde vikten av att inte hjälpa nazisterna på något sätt över allt annat. Åtminstone efter 1942. Före det var kritiken i stort sett obefintlig. 1943 avgick Eidem från posten som ordförande och bröt kontakten med Stange då han inte längre kunde stå bakom att Lutherakademin blivit så politiskt involverad. Redan tidigare avbröt Svenska Landskommitén sitt ekonomiska bidrag till Luthersakademin.

Det är svårt att avgöra hur stor insyn Eidem och Svenska kyrkan hade i Lutherakademins göranden. Eidem hävdade i efterhand att insynen var liten och att han kände sig sviken av att Stange låtit Lutherakademin gå nazismens ärenden i så stor utsträckning. På Stanges 80-årsdag 1950 vägrade Eidem närvara med detta som orsak.
Men det kan lika gärna vara ett taktiskt spel inför omvärlden för att bevisa sin egen oskuld till det inträffade.

Gunnar Appelqvist kommer inte med några svar i sin avhandling och hade heller inte den avsikten. Han öppnar upp för båda alternativen och bevisar bådas trolighet.
På samma sätt som de flesta under andra världskriget lät sig Stange och Eidem föras bakom ljuset av nazisterna. Och graden av hur mycket de visste, kunde ta reda på, ville veta - är omöjlig att i efterhand sia om.
"Luthersk samverkan i nazismens skugga" är ett intressant tidsdokument av hur omvärlden försökte hantera nazismens framfart. Lutherakademin reagerade mycket på samma sätt som resten av världen. Man såg nazismens fördelar och valde att blunda för - eller rättfärdiga - det negativa.

Avhandlingen presenterar en intressant epok från en annorlunda och mycket specifik vinkel. Appelqvist har ingen ambition att komma med några svar eller teorier - vilket i längden blir ganska långtråkigt. Han vill bara presentera fakta. Men detta gör han, i för stor utsträckning, urskiljningslöst. Vi får veta allt, så att vi kan dra egna slutsatser. Och det är hedervärt i avhandlingssammanhang men gör det till bedövande tråkig läsning. Så man måste vara riktigt intresserad från början för att ge sig på den här boken.
För er som ändå blev intresserade av att läsa den kan jag rekommendera att läsa sammanfattningen som avslutar boken. Därefter kan ni gå till den detaljerade innehållsförteckningen i början och fokusera på de rubriker som verkar intressanta - för allt i boken är definitivt inte intressant. En hälften så långt bok, med ett mer drivet mål - skulle ge mig mycket mer.