Likvidation

Under nazist tiden fanns endast ett fåtal förintelseläger, som dock inte bör förväxlas med koncentrationsläger, där människor arbetade till döds där det ibland också (som i fallet Auschwitz) kunde finnas krematorie. Förintelselägren var bland annat Sobibor, Treblinka, Dachau och några till. Till dessa läger fördes människor och avrättades inom några timmar. Här fanns ingen selektion och maskineriet var oftast så perfekt att endast ett fåtal överlevande finns kvar att vittna om mardrömmen. Franz Stangl, en österrikare var kommendant i Treblinka, Gitta Sereny har ägnat hela sitt liv åt att interviuva både tredje rikets offer och bödlarna. I "Vid Avgrunden" utfrågas Stangl (som år 1972 då denna intervijuv skapades satt av livstid i fängelse) om sitt liv, sin moral, sin syn på skulden. Jag upplever inte att Gitta Sereny ställer Stangl till svars, utan istället tillåter honom själv berätta sin historia, först den historia som framställer honom själv i god dager och därefter, när den psykiska pressen blir för stor, den berättelse han själv väljer att berätta och som sen kommer leda till hans död. På sätt och vis är denna bok otäckare än många andra böcker som behandlar samma ämne med skarpare ton och fler detaljer. Kanske är det så eftersom läsaren själv får möjlighet att skapa sin uppfattning utan pekpinnar, eller en kontinuerlig tryckande känsla av "så här skall du känna nu". Franz Stangls historia kan nog vara en av de viktigaste historierna som skrivits om förintelsen, eftersom den behandlar en av människorna som kunde sagt nej, men ändå inte vågade. Detta är en bok som gör ont att läsa.

Jag upplevde "Vid avgrunden" både positivt och negativt. Jag hade läst Sophie Scolls korta liv, före och det avgjorde en hel del av mina känslor inför en del av de tämligen fadda argumenten Stangl lade fram till sitt försvar. Sereny både lockar till begrundande och ifrågasättande, inte bara av nazisternas beteende, utan också övriga länders nonchalans och kyrkans inställning till att hjälpa de flyende nazisterna. Genom dessa historiens fönster får man perspektiv på förintelsen av judar och andra folkslag på ett nytt sätt. Det slår en många gånger hur all uppmärksamhet riktats mot nazisternas aktiva fördömelse och passiva motstånd, men mindre mot västmakternas inställning. Detta är en svart bok, otäck och verklighetstrogen. Men det visar också att människor består av både gott och ont, när Stangl slutligen tvingade sig själv att inse vad han hade gjort drabbade det honom hårt. Frågorna som kom upp under läsandet av boken var dock; Vad hade jag gjort i hans ställe? Hade jag vågat riskera mitt liv för att slippa arbeta med det han gjorde? Hade jag kunnat "stänga av" mig själv för att slippa ta itu med vad jag såg?

Till och med om man tar en vanlig människa i nazist Tyskland, en människa som du eller jag, hade vi protesterat? Protesterar vi idag?