Likvidation

Det har gått lång tid sedan andra världskriget. Sedan dess har ytterligare ett folkmord ägt rum, år 1994 i Rwanda. Även då höll världen tyst. Uppmaningen att inte glömma tycks allt mer handla om att inte glömma den alldeles unika förintelsen av det judiska folket, under tredje riket.

Vi vet alla var förintelsen slutar, men man kan med rätta fråga när förintelsen börjar. Är det när man fråntar en folkgrupp deras juridiska rättigheter? När man försvårar för människor att ta del av och fungera smidigt i samhället? Eller är det när man deporterar människor från en plats till en annan under tvång och vägrar dem kontakt med omvärlden? Kanske under massavrättningarna av vuxna och barn med förklaringen att man skyddar samhället från partisaner och terrorister? Eller sluligen - vid gaskamrarna? När man börjar föreställa sig en gräns för ett faktiskt folkmord rör man sig med imaginära föreställningar. Definitionerna bestäms av omfattning och andra ramar som människan satt upp. Ofta kopplas denna definition också ihop med ett föreställt värde. Det ena folkmordet är värre än det andra, sen motiverar vi vad som skiljer dem åt.

Världen reagerade verkligen inte särskilt starkt när de första restriktionerna mot judar i Tyskland dök upp. Det fanns orsaker. De många inskränkningarna fanns redan i USA - men här riktade mot färgade. Tyskland hade varit ett av de mer liberala länderna när det gällde förtryck av judar. Nu liknade raslagarna de som de vita redan vidhöll i USA. Judarna fick inte åka på samma spårvagnar som tyskarna. Judar fick inte äga företag - osv. Man kastar inte sten i glashus? eller så gör man just det? Så när tyskarna efter kristallnatten sopade mattan med sina grannar och utsatte judar för allt hårdare krav, höll resten av världen andan och blundade bort det obehagliga. De länder som kritiserade Tyskland högt var dock sällan sådana som öppnade sina gränser för judiska flyktingar. Här passar den gamla slagdängan "See no evil, hear no evil - talk no evil" mycket bra in.

Idag har vi hela bilden klar för oss. Vi ser var alla manövrar som Hitler gjorde ändade någonstans. Vi kan ruska på huvudet åt Chamberlain och resten av tokgökarna som föreställde sig att Hitler skulle ge upp när han fått vad han ville (Sudet-Tyskland). Då visste man inte, och man valde att inte se. Tystnaden är en stor del i förintelsen. Det finns de faktiska förtryckarna, nazisterna, det finns medlöpare som passivt hjälpte till utan någon direkt entusiasm. Sen fanns det de som tittade på utan att göra något alls. Men man kan fråga sig när denna tystnad blev faktisk engagerad tystnad.

Med detta i baktankarna bör ett upprop att "inte glömma" motiveras grundligare än det faktiskt gjorts. Vad är det som inte får glömmas? Vad är det som inte får upprepas? Vad definierar vi som förintelse och därmed - vad vill vi stoppa och vilka tecken finns det. Förintelsen som begrepp blev allmängods efter Schindlers List. Förintelsen definierades, begränsades och förpackades med tydlig innehållsförteckning. Förintelsen är Anne Frank, gettot i Warsawa, Schindlers Plasnow, plomberade tågvagnar, Auschwitz och gasugnarna. Med alla begreppen med i bagaget skapas en enkel och ganska platt bild av historien. Tyskarna är onda, amerikanarna är goda. Ryssarna är goda ett litet tag - innan dom blir onda igen.

De överlevande som berättar historier som passar in i mallen för förintelsen är "bra" offer, ungefär som barnflickan i Tito-rättegången är ett bra offer som inte har svarta trosor, är oskuld och till och med niger för vuxna, är bra. Det är enkelt och lätt att göra ett ställningstagande över vad som är ondskefullt. Men de som har historier som inte passar in misstänkliggörs. Primo Levi är en av de många överlevande som pekat på det faktum att hans överlevnad var på bekostnad av andras död. Offret blir en förövare, men i mindre omfattning. Denna nyanserade bild av förintelsen passar dock sällan in i den heroiska skapelse som Spielberg och andra byggt upp. Lika lite är bilden av Oscar Schindler några år efter kriget - utan ring men med ett stort glas whiskey i handen, inte prydlig nog. När judarna frågade var Schindler hade gjort av ringen (ringen...den här ringen kunde räddat en jude, två...den här...ni minns?), så svarade Schindler helt resolut "Schnapps". Men av såna historier bygger man ingen hjältesaga - även om det nu råkar vara sant.

Denna bok handlar om minnen och om hur minnet fungerar. Den ifrågasätter inte om de överlevandes historier är sanna eller ej, eftersom de är sanna för den som minns. Men författaren belyser frågan om hur minnet rekonstrueras och hur vårt kollektiva minne av förintelsen har konstruerats - och varför.Finns det orsaker till varför det är viktigt att minnas förintelsen så som de överlevande vill minnas den? Författaren balanserar här svåra frågor som debatterats häftigt av historiker och sociologer. Att diskutera hur vi minns förintelsen betyder INTE att man ifrågasätter själva förintelsen, som förintelseförnekare ägnar sig åt. Det handlar istället om de faktiska svårigheterna kring kollektiva minnen och vittnesmålens syften.

I ena änden står Elie Wiesel som själv överlevde Auschwitz. Han har en nästan mytisk syn på Auschwitz. Ingen historiker kan föreställa sig Auschwitz, inget folkmord är jämförbart med nazisternas folkmord på judarna. De överlevande har en exklusiv tolkning av förintelsen. Det är nästan så att förintelsen blivit ett heligt och oantastligt skeende i historien. Inte sällan används förintelsen i politiska sammanhang för att exempelvis rättfärdiga Israels behandling av palestinierna. I andra änden finner vi Finkelstein, en amerikansk jude vars föräldrar upplevde förintelsen. Han pekar på hur Wiesel utnyttjat förintelsen i politiska syften, hur förintelsen blivit en helig idé som drar in pengar till judiska organisationer (som inte kommer de överlevande till del - utan ägnar sig åt att "bygga upp minnet av förintelsen") och skapat en slags industri kring förintelsen. Finkelstein pekar särskilt på författaren till "Fragment av en barndom" som beskriver Treblinka - som blev hyllad av judiska organisationer, till och med efter att hans verk hade avslöjats som en förfalskning.

Men denna bok tar varken ställning för den ena eller andra ståndpunkten, utan försöker istället ge en objektiv syn på hur minnet av förintelsen förändrats genom åren som gått och analyserar varför vissa vill minnas förintelsen på ett visst sätt - medan andra hävdar att det var på ett annat sätt. För även utan att ha politiska eller ekonomiska motiv, finns det väldigt många olika sätt att tolka sina upplevelser i lägren.

De första kapitlen går igenom den vanliga missuppfattningen att ingen intresserade sig för litteratur kring förintelsen under de första tjugo åren efter krigsslutet. Författaren visar att många utsagor faktiskt gavs ut, men mycket sällan på engelska. Dessa verk riktade sig framför allt till judar. De flesta var skrivna på jiddish, och valet att skriva riktat till sin egen folkgrupp kan förklaras som ett kulturellt val. Judarna hade svetsats samman som ett folk under förföljelserna. När de nu ville berätta om sina upplevelser, gjorde dom det på sitt eget språk. Detta gällde i väst, de kommunistiska länderna i öst förtryckte sina judar och vägrade dem upprättelse. För många överlevande i öst var det inte förrän muren föll som deras berättelser kunde nå ut till allmänheten. Ett exempel på detta tragiska öde är den ungerska nobelpristagaren Imre Kertez som upplevde en "andra" förintelse genom att tystas av sitt lands regim.

Författaren visar även att viljan att berätta fanns redan under förintelsen. Med risk för sina liv dokumenterade bland annat Ringelbum i Warsawa vardagslivet i gettot. Alla uppmanades de skriva, eftersom de ansvariga för ihopsamlandet av minnesteckningar kunde varse den ödesdigra utvecklingen. Man insåg att nazisterna sökte utplåna hela det judiska folket och vad mer var, även utplåna minnet av deras lidanden. Av naturliga skäl finns det inte lika mycket dokument från lägren. Det som finns är hjärtslitande! Sonderkommandos, arbetskommandon som jobbade i gaskamrarna och byttes ut med jämna mellanrum (för att inte kunna vittna - och för att de slet i hjäl sig på bara några veckor) insåg sitt speciella värde som vittnen till europeiska judarnas faktiska förintelse. Nästan ingen överlevde, men deras vittnesmål hittades efter kriget i ruinerna till krematoriumen som nazisterna bombade för att försöka utplåna sina spår.

Mest givande tyckte jag dock att diskussionerna kring de psykologiska behoven av att berätta, bli trodd och därmed få upprättning var. Det är sällan jag läser böcker om förintelsen som jag upplever kommer med något "helt nytt". Detta är dock en sådan bok. Mängder av fotnoter till böcker som verkade mycket intressanta, fanns på var och varannan sida. Trots att det var en fackbok på engelska hade jag inga problem att förstå. Författaren upprepade sig sällan och varje kapitel avslutas med en slags sammanfattning om vad nästa kapitel ska handla om, vilket underlättade läsarens möjlighet till översikt. Även om författaren hänvisar mest till Primo Levi, Elie Wiesel och Ringelbaum, finns det många andra hänvisningar. Dock nämns Hilbergs mastodantverk bara vid ett tillfälle och Imre Kertez inte alls, vilket förvånade mig mycket, då boken är från 2006.

I det stora hela var denna bok en guldgruva. Den var lättläst, lättöverskådlig och origniell. Området brukar vara hett och författarna konkurrerar ofta med varandra. Denna författare håller sig märkligt nog objektiv och därför blir läsandet trevligare. Jag kommer införskaffa denna bok och börja beta av fotnötterna. En femma blir omdömet.