Likvidation

Det började med judarna, men det slutar aldrig med judarna. Denna bok gavs ut på 80-talet av svenska kommittén mot antisemitism. Många kända personer och politiker står bakom utgivningen. Boken/häftet är en mycket rak bok som behandlar antisemitismen sedan vår tidräknings början. Författarna (det är många, men jag har valt att sätta ordförande för kommitten som författare till boken för att förenkla saken) försöker föra fram hur antisemitismen lurar kvar i samhället än idag, om än under andra namn och andra skepnader. Idag finner man fenomenet under namnet antisionism istället för antisemitism. Israel kontra Palestina. Författarna hävdar detta vara ett modefenomen inom den blommande vänsterrörelsen under 60-talet som utnyttjar samma fördomsfulla mönster som antisemitister har använt i åratal, utan att riktigt vara medvetna om det. Med denna bok vill kommitten väcka läsaren till insikt och mana oss att inte falla för det förenklade, "syndabocksyndromet".

De första kaptilen (artiklarna) i "Det började med judarna" är mycket bra och grundläggande. De ger en enkel historisk översikt över judarna från vår tidräknings början, fram till andra världskriget. Så långt är jag imponerad! Det är först med författarnas karga politiska syn av idag, som jag hajar till. Till exempel drar författarna upp en mall över antisionisten av idag som inte tar hänsyn till rådande förhållanden. Enligt boken ställer sig anitsemiten på arabvärldens sida i Israelkonflikten, de samtycker inte till israelernas frihetskamp och ifrågasätter statens existens. Vidare ser de den israeliska staten som ett hot mot välfärden och önskar helst att staten gick under.

Beskrivningen stämmer delvis in på mig. Jag satte nästan min cocacola i halsen när jag insåg den omutbara sanningen - att JAG är en antisemit - om dock en omedveten sådan? Eller är jag? Är man en rasist om man tycker att israelers våldsbrott är lika förkastligt som palestiniernas dito? Är man en antisemitist om man inte tror på det goda i att västerlandet ger judarna ett land, som redan tillhör en annan folkgrupp?

När västmakterna nästan förlamade av sin kollektiva skuld efter förintelsens 6 miljoner mördade judar, (redan 1943 var Auschwitz känt bland de allierade, ändå valde vi att inte ingripa) samtyckte till judarnas krav på ett eget land i varande Palestina, insåg vissa vettiga människor det absurda i situationen. Dag Hammarsköld var en av dessa. Han protesterade mot att upplåta ett redan "upptaget" land till judarna. Han insåg det komplicerade i att bjuda bort något redan bortgivet. (Låt mig här göra en liten avvikare. Hur skulle svenskarna reagerat om FN/västmakterna hade beslutat sig för att ge Sverige till judarna? Hade vi tigit och samtyckt? Hade vi accepterat detta beslut, beslutat utan vårat samtycke? - och ska rätt vara rätt borde judarna fått stora delar av Tyskland! Det hade varit en rättvis omfördelning av mark!)

Tillsammans med Dag Hammarsköld är jag alltså i gott sällskap. Att tycka att den Israeliska staten var ett misstag och att båda sidornas våldsbrott är lika förkastliga gör mig inte till en rasist/facist/antisionist - snarare gör det mig till en tänkande, emotionell människa. Idag kan du bli kallad rasist om du har åsikter gällande invandringen i Sverige. Jag anser att vi måste visa respekt för empiriskt grundade "fördomar". En människa som blivit rånad av gothare tolv gånger kommer av naturliga skäl undvika gothare i fortsättningen. Hennes fördom är empiriskt grundad. En människa som ser USA gå in och kriga i Irak utan FN-s stöd, behöver av det skälet inte stödja Saddams regim. Inget är nämligen helt svart eller vitt. För att kunna förstå människor, och deras handlande måste man kunna urskilja nyanseran. Denna bok brister på detta område. Istället ger den ett intryck av att läsaren måste "tycka som kommitten" för att inte vara en dålig människa. Jag ogillar denna uppfattning mycket och känner mig därför tvingad att ge boken en tvåa i betyg.