Förintelsen inför rätta
År 2000 stämde den välkände engelske historikern David Irving författarinnan Deborah Lipstedt (och bokförlaget Penguin books) för att ha förtalat honom och ifrågasatt hans trovärdighet som forskare. David Irvings böcker om nazism med inriktning på det tyska rikets militärhistoria hade rosats av pressen. Han ansågs av många vara en mycket kompetent historiker som bidragit till nya perspektiv på nazismen.
Och kanske var det just därför som Irvings påståenden att förintelsen inte ägt rum i den omfattning ledande historiker gör gällande - som gjorde honom så farlig. Hans historiska argument kom att utnyttjas av nynazister som äntligen hade en historiker med gott rykte som galjonsfigur. David Irvings avsikt att dra Lipstedt (och senare även Gitta Sereny) inför rätta var politisk. Eftersom den engelska domstolen kräver att den svarande i målet måste bevisa att det hon/han påstått stämmer (omvänt gäller i den amerikanska domstolen!) skulle Deborah Lipstedt vara tvungen att bevisa att förintelsen ägt rum. Det handlade alltså om att ställa den gångbara synen på förintelsen inför rätta. Irving ifrågasatte förintelsen som vi känner till den. Han ifrågasatte gaskamrarna, omfattningen av katastrofen och att Hitler skulle gett order om att förinta det judiska folket. David Irving tog fasta på det tvivelaktiga i att förlita sig på vittnesmål och rättegången kom att engagera långt fler personer än det hade gjort om fallet endast handlat om Irvings vandel.
D.D Guttenplan har skrivit ett inträngande och nervkittlande reportage om rättegången som behandlar målet och de inblandade men framför allt - historieskrivningen som sådan. Problemet med förintelsen som historia är tendenserna hos författare/konstnärer/filmskapare forma en oantastligt sakral och ganska ensidig bild av det förflutna. Alla judar blir per definition offer - och alla tyskar djävulska antisemiter. Det farliga med en sådan enkelspårig historieskrivning är att den löper större risk att ifrågasättas av belackarna.
Det finns en duktig judisk författare som heter Norman Finkelstein som har skrivit en mycket intressant bok om hur olika judiska organisationer i USA utnyttjar förintelsen, för politiska syften (boken heter "Förintelseindustrin" och är utgiven av Ordfronts bokförlag). Erkända historiker som inte varit odelat positiva till judarnas agerande under kriget, och belyst judarnas samverkan till förintelse (tex genom att analysera juderåden som fick sköta nazisternas smutsiga politik i getton) och hur djävulskt detta förintelsesystem var uppbyggt, som Hilberg och Hannah Arendt som båda har judiska anor - har blivit smutskastade för att de vägrat betrakta förintelsen ur ett ensidigt perspektiv.
Guttenplan frågar sig vad historia egentligen är, huruvida man kan förlita sig på vittnesmål och om det verkligen är "vinnarna som skriver historien". Bland de många böcker om förintelsen som jag har läst är detta en av de mest djuplodande. Den är mycket svår att lägga ifrån sig och väcker massor av nya tankar.
Rätten dömde till Lipstedts fördel och David Irvings rykte blev nedfläckat. Därefter började historiker granska hans andra böcker i sömmarna - och kom fram till att även dessa hade stora brister i källhänvisningar och var förvanskade för att passa Irvings syften. År 2005 åtalades Irving efter en föreläsningsturné i Österrike - där han redan, femton år tidigare hade blivit förbjuden att tala (i Österrike är det förbjudet att förneka förintelsen) och han dömdes till ett treårigt fängelsestraff. Den viktigaste lärdomen att dra från rättegången har dock etablerats - ingen historia är helig! Man kan alltid lära mer och man måste våga ifrågasätta för att skriva sann historia. Men som Guttenplan också tar upp i slutet av boken - är det viktigt att inte frånkänna vittena deras minnen och upplevelser. Vittnesmål och arkeologisk historia måste komplettera varandra. Boken får en stark femma i betyg. 
Förintelsen och förnekarna
Under andra världskriget dog 60 miljoner människor. Sex miljoner judar fick sätta sitt liv i tyska koncentrationsläger som gradvis utvecklade sig till regelrätta förintelseläger. Efter kriget när bilder och dokument om fasorna i Auschwitz och alla de andra lägren nådde ut till omvärlden förändrades det politiska klimatet helt. Nu var det inte längre politiskt korrekt att prata om raser, flyktingproblem och olikheter människor emellan. Att argumentera mot demokratiska värderingar gav en dålig smak i munnen. I Tyskland genomfördes "avnazifieringar" vilket ledde till att även de som varit högst aktiva i den nazistiska politiken nu släpptes ut igen på marknaden och den politiska arenan. Deras val av ord och deras politik var visserligen annorlunda, men nazistiska värderingar och grupperingar försvann ju självklart inte bort i tomma intet.
De manifesterades på ett annat sätt och anpassades efter den politiska stämningen. Högerexterministiska grupper försökte ifrågasätta förintelsens historiska existens, men togs sällan på allvar. Förintelsen som historisk företeelse var starkt befäst både i media, litteratur, historisk undervisning i skolorna och självklart genom de ändlösa dokument i form av film, bilder, berättelser osv.
Idag snart 60 år efter förintelsen finns det inte längre lika många ögonvittnen och överlevare kvar i livet. Detta gör det lättare för förintelsens förnekare att ifrågasätta historiska dokument. Nynazistiska grupperingar har också blivit skickligare på att argumentera och framföra sina åsikter på ett politiskt korrekt sätt, som tilltalar människor i alla åldrar. Idag börjar det politiska klimatet likna det, som det såg ut när Hitler tog makten. Politikerföraktet växer och klyftorna mellan rika och fattiga ökar. Det finns alltså i allra högsta grad ett behov av högre medvetande om förintelsen och dess bakgrund. Markus Tiedemanns bok är utformad för att hjälpa lärare att besvara sina elevers frågor om förintelsen. Eller snarare motbevisa de nynazistiska argumenten, eleverna kan snappat upp. Problemet med denna bok är inte innehållet, utan formen. Boken är uppbyggd på de olika argument som nynazisterna oftast utnyttjar och på ett försvar i form av dokument som motbevisar deras argument.
Boken ger mig en stark känsla av "det är så för att jag säger att det är så" och den attityden är ju aldrig särskilt övertygande. För att motbevisa alla argument en nynazist kan komma med, finns det inga nyanser i svaren. Ett av de "nynazistiska" argumenten (som visserligen används av nynazister, men likväl av mig :) är att England faktiskt lät bli att bomba järnvägen till Auschwitz, trots att de visste om vad som skedde i lägret (som ett argument för att inte bara tyskarna var skyldiga till förintelsen och att historieskrivarna inte är så pålitliga som man kan tro). Författaren till denna bok tillbakavisar helt detta argument med omöjligheten i att bomba så långt österut - när det var brinnande krig. En annan författare, (som är så långt från nynazist som det överhuvudtaget går) hävdar dock motsatsen i "Förintelsens lag". För att vinna denna argumentering måste man frånta alla de europeiska länderna ansvar för förintelsen och det ÄR, enligt mig HELT FEL. Det går inte att gå till botten om förintelsen utan att acceptera obehagliga sanningar. Här gör författaren, enligt mig, ett mycket stort fel. Denna mycket slutna attityd mot ungdomar (oavsett hur deras argument ser ut) kan inte leda till något gott. För att kunna förändra ungdomars attityd krävs respekt. Respekt för orsakerna till varför de anammat de argument de använder, en respekt som faktiskt är grunden till vår demokrati.
Därtill är boken tråkigt upplagd och har ett trist ordflöde. Jag fick lägga den ifrån mig flera gånger eftersom det kände som om författaren upprepade sig ett tjugotal gånger. Om denna bok hade varit mer nyanserad hade jag tyckt att den kunde varit ett gott komplement till skolans litteratur om förintelsen. Men eftersom jag tycker att författaren saknar en viss medvetenhet om problemen kring kollektiv skuld, anser jag inte att boken ger kompetens nog att utgå från, i en diskussion om förintelsen. Jag ger "Förintelsen och förnekarna" en svag tvåa i betyg.
Inte bara Hitler - föraktet för livet
Denna bok innehåller partier ur F. Werthams böcker om det nazistiska eutanasi-programmet. Werthams böcker har aldrig tidigare getts ut på svenska. Redaktören gör anspråk på att ge ett vidare perspektiv på dödshjälp knutet till dagens etiska diskussioner rörande abort, genmanipulering och vetenskap. "Inte bara Hitler" är svår att recensera. Till författarens fördel hör en rask berättarstil och en förmåga att fånga läsaren. De negativa aspekterna är dock många fler. Först och främst saknas ett fungerande notsystem. Att läsa om nazismen i en tid där förintelse-förnekarna tar upp allt större plats, kräver pålitliga källor. Jag betraktar de flesta fakta böcker rörande förintelsen som saknar källförteckning med skepticism.Skepticismen växte sig större i och med alla "skandalösa" påståenden. Exempelvis tar författaren upp den redan tveksamma uppfattningen om tvåltillverkning av judiska kroppar och lanserar den som orubbliga fakta. Det är möjligt att detta skeende ägde rum. Förintelseindustrin var just, en industri. Man sökte utnyttja de judiska kropparna till fullo. Huruvida tvåltillverkningen faktiskt ägde rum, har diskuterats sedan krigsslutet. Inte sällan används uppfattningen för att demonisera nazisterna (vilket enligt min uppfattning hindrar att man får en realistisk syn på människorna inblandade i förintelsen) och är (just för att det inte kan beläggas) provoaktiv. Om man ska använda dessa argument bör man kunna belägga dem - vilket författaren inte gör.
Eftersom hela boken har en sensationslysten ton och saknar källförteckning kom jag på mig själv att tvivla - inte bara på de provoaktiva påståendena - utan på allting författaren sa. Detta förtog hela läsupplevelsen och föranledde mig att ge boken en tvåa i betyg. Författaren tar visserligen upp mycket intressanta saker rörande vår syn på "livsduglighet", men utan grund för sina uppfattningar förlorar såna här böcker i värde.
Vad är Auschwitz? - samtal med min dotter
Annette Wieviorka förlorade flera nära släktingar i dödslägren. Även hennes make som är historiker, är barn till överlevande. Deras dotter Mathilde är tretton år och börjar fråga om Auschwitz och förintelsen. Denna bok är uppbyggd som ett samtal mellen dottern och hennes mamma för att åskådliggöra problematiken i förintelsen och besvara de enklaste - men också svåraste frågorna. Jag hade inga höga förhoppningar på denna bok som jag hittade på ungdomsavdelningen på Lunds stadsbibliotek. Fackböcker för ungdomar om förintelsen har en tendens att förenkla för att beskydda. Många berättelser om förintelsen är mycket lika, de börjar med beskrivningar av boskapsvagnarna, av resan som följs av avklädning och rakning av hår. Därefter beskrivs lidandet i lägren och den slutliga räddningen. Många av författarna uttrycker tydligt att de vill vända sig till ungdomar av idag för att ge dem kännedom om historien och förhindra att det sker igen. Jag betvivlade aldrig författarnas syften - men upplevde heller inte att de nådde fram. Att lära om förintelsen handlar inte, i första hand om att förhindra dödsfabriker, kunskapen är mer subtil än så. Det är lätt att se förintelsen som något som skedde för 60 år sedan och distansera sig till den. Men förintelsens mönster finns i vår vardag - här och nu. Mobbning är en form av förintelse, liksom när man skuldbelägger våldtäktsoffer. För mig är det viktigt med böcker som visar ungdomar paraleller mellan förintelsen då och förintelsen idag. Böcker ska mana till ställningstagande mot orättvisorna som sker i vår vardag. Författaren till denna bok förklarar:
"Varför ska vi ägna oss särskilt åt just denna historia? En del tror att om alla känner till vad som hände i Auschwitz kan vi se till att det inte händer igen, ungefär som folk trodde att första världskriget skulle vara det sista, och som sa; "aldrig mer krig". Att det skulle räcka med att visa upp lite elände här och där och skaka om alla unga för att vaccinera dem mot att göra något så förfärligt. Själv tvivlar jag på den sortens uttalanden. Jag tror inte att en historisk redogörelse som bygger bara på känslor kan betyda något på längre sikt. Däremot tror jag på klokhet och förnuft, även om Auschwitz fortfarande är något som är mycket svårt att förklara."
Boken är nittio sidor kort, men författaren tar väl vara på dessa sidor. Hon tar inga genvägar till sanningen och uttrycker sig okonstlat och trovärdigt. Denna enkla bok är bland det bästa jag läst om förintelsen och den får därför en femma i betyg.
Oscar Schindler
Med Spielbergs oscarnominerade spelfilm "Schindlers list" blev förintelsen allmängods. Detta var ungefär samtidigt som 50 års jubileumet för befrielsen av dödslägren ägde rum. Plötsligt visste alla, vad som skett under andra världskriget och mängder av böcker gavs ut av de överlevande. Spielbergs film var verkligen värd sina oscars för den skrämde upp en hel värld att yrvaket sätte sig upp och började rota efter historieboken. På så sätt var "Schindlers list" en välsignelse.
Jag tyckte som många andra att filmen var ett visuellt mästerverk, men däremot kände jag mig ensam om att uppleva gestaltningen av Oscar Schindler emotionellt konstruerad. Oneliners som "This ring for a jew"fick mig att spy galla. Är detta Oscar Schindler? Vilket sliskslupet helgon han måste varit och äckligt tillgjord sen. Jag föll knappast handlöst för Schindler (även om jag prisade hans gärning) och kände mig som en sniken cyniker.
Oscar Schindler gjorde mig alltså spyfärdig och när jag fick boken i julklapp året därpå orkade jag inte ta mig igenom den. Många år senare kom jag över Silvers bok "Hjältar i det tysta" (recension finns här) och konfronterades åter med Schindler - men nu i HELT annan gestalt. I Silvers samling beskrivs Schindler som en spelare med känsla för det dramatiska och galenskapen ständigt framtittandes ur de stora blå ögonen. Och detta var en Schindler jag kunde göra mig vän med och förstå. Så fort jag var färdig med Silvers bok tog jag mig an Keneallys biografi och insåg ånyo hur mycket en sentimental filmfifflare kan ändra gestalt på en ruffig karaktär. För ruffig var verkligen ordet.
Några år efter befrielsen av judarna reste Schindler till Israel för att gästa "sina" judar (läs. på deras bekostnad) och någon frågade vart han hade gjort av sin ring (ni vet den där ringen som judarna gjorde av sina smälta guldtänder för att hylla sin räddare - den där ringen som Schindler i filmen håller upp som en trofé, och förbittrat klagar till Gud över hur förintande liten hans gärning var) - just de - Den ringen! Schindler blev dock inte svaret skyldig utan yttrade den fras som kom mig att bli hispigt lycklig inombords - "Schnapps!" och det var ju också en oneliners att duga. Men kanske inte i storfräsaren Spielbergs ögon. Jag däremot blev svindlande fnissglad - Schindler fanns alltså?! Han var en riktig människa och ingen jädra frälsargestalt!!! Shit det är ju helt underbart!
Och sedan fortsatte jag läsa om min nyfunne hjälte.... och omväxlande älskade, hatade, beundrade, fnissade, ilsknade till och tröttnade på Schindler, för att några minuter senare hoppa in i hans underbara värld och förtjusas på nytt. Schindler var inget helgon. Schindler var en storskojare - och han kunde spela trosorna av Djävulens farmor om så var. Det var just därför han lyckades med sitt dåd. Och varför då skildra honom på ett mytiskt sätt? Jag trodde mig kunna se en djupare och faktiskt, mer intressant beskrivning av Schindler - om man tog in ALLT den mannen var - istället för att begränsa sig till det sentimentala.
Mannen bakom myten var ingen svärmorsson direkt. Rädda judar kunde han - men du skulle knappast släppt honom i närheten av din tonårsdotter! Schindler bedrog sin hustru med två älskarinnor - minst. Han utnyttjade systemet (vilket under andra världskrigetstid innebar slavkraft) och drog in hejdlöst mycket pengar. Schindler var en sociopat, oförmögen att bry sig om någon annan än sig själv. Men häri ligger också hemligheten till hans framgång! Det kräver en viss mentalitet att spela kort med döden (Amon Göth) för att vinna en människosjäl. Schindler gjorde det och i krigstiden var han den handlingskraftige mannen. I fredstid bleknade han bort i alkoholångor. Det var inte Schindlers hjärta som var starkt - utan hans lever. Sudettysken trodde på fullt allvar att ett rejält fylleriparty kunde bota också den ondaste av de onda. 
Så löste han alla problem. Genom att supa loss tillsammans med de personer han ville påverka lyckades han köpa loss mängder av judar. Men då höjs en röst - varför skulle Schindler gjort så mycket besvär för att rädda 1100 judar om han bara brydde sig om sig själv? Och där finns en poäng såklart. Den viktigaste poängen av dem alla! Varför? Eller varför inte? Jag vet inte om man ska diskutera Schindlers syften med räddningarna. Diskussionen är meningslös då faktum kvarstår - Schindler räddade livet på 1100 judar. Han behövde inte göra det - men gjorde det iallafall. Hans handlingar blir inte mindre goda om han hade bakomliggande syften. 
Ska man ändå ifrågasätta Schindlers syften finns det många faktorer att peka på. Kanske räddade han judarna för att det var en adrenalinkick att ro i land något så omöjligt. Eller kanske kickade han på sig själv i frälsarskrud? Eller så tyckte han verkligen synd om judarna och gjorde det av kärlek. Men han kunde också haft förmågan att förespå nazismens fall och därför begagna sig av judarna för att säkra sin framtid i efterkrigets Europa. Oavsett vilka förklaringsmodeller man väljer kvarstår faktum. Schindler begav sig som dubbelagent till Ungern och avslöjade hemligstäplat material om judarnas förstående förintelse. Att göra en sådan resa i ett sådant syfte var inget Schindler behövde göra. Han riskerade sitt eget liv för att sprida information om och förhindra förintelsen. Denna resa får mig att tro att hans handlande var grundat i rättrådiga syften. 
Jag har under några dagars tid läst två böcker om Schindler och sett två filmer. Jag är förälskad i Schindlers tudelade natur. Och jag kan förstå varför han blev en sådan frälsargestalt för judarna inte bara genom sina handlingar utan genom sin paradoxala natur. Schindlergestalten har många likheter med Gamla Testamentets Gud. Liksom Schindler är Jehova ombytlig, dramatisk, krävande, rättskaffens, oförutsägbar och gränslöst kärleksfull. Jag kan alltså se varför Schindler blivit en sådan myt - medan hans hustru och hans kollegor (flera har liksom Schindler planterat träd i Rättfärdighetens allé i Jerusalem) bleknade vid hans sida. Schindler var ett original! Och jag tänker tillåta mig själv att vara lite kär i originalet - och bli inspirerad!
P.s Porträtt av Emilie Schindler kommer inom kort - för Emilie var ett original hon också, trots att hon ofta hamnade i skuggan av sin färgstarka make!
Förintelsens lag
Vid första tillfället jag läste Rubensteins bok "Förintelsens lag" kunde jag inte helt ta till mig alla författarens tankar och idéer. I själva verket kände jag mig ganska dum när jag läste den. Författarens alla slutsatser kändes logiska, men jag kunde inte själv komma till samma slutsats. Därför bestämde jag mig för att inte recensera boken direkt. Jag insåg att jag inte skulle kunna ge den ett rättvist betyg och att en recension enbart skulle blotta mina egna brister i ämnet.
Idag läste jag igenom boken för andra gången. Den här gången hittade jag den röda tråden nästan från början. Författaren diskuterar i första hand inte den judiska förintelsen. Han diskuterar hur vår civilisation tvingar fram någon form av byråkratisk förintelse och att den judiska förintelsen under tredje riket var en logisk följd av detta. Författaren försöker dock inte legitimera förintelsen eller tillskriva nazisterna respektive judarna någon speciell skuld. Istället försöker han visa hur allmän förintelsen faktiskt var/är. Max Weber (känd samhällskritiker) och Marx diskuteras, men också Hilbergs kompakta verk "The destruction of..."(recension av denna bok finns att läsa på www.lettura.se). För mig är det tydligt att ett av bokens syften är att åskådliggöra USA:s politik, speciellt i fråga om Nixons regim. Boken skrevs på 70-talet då detta ämne var aktuellt. Idag är det politiska klimatet om möjligt ännu sämre än det var när Rubenstein skrev boken, varför det är lätt att överföra hans tankar om regimen då - med nu. Boken diskuterar också huruvida holocoust var ett juridiskt brott. Nazisterna gjorde nämligen judarna (och många andra minoritetsgrupper) statslösa. När de deporterade dem till dödsläger var de i praktiken redan döda. När en människa inte tillhör en stat är hon rättslös, vilket blev tydligt vid Nurnbergrättegångarna efter krigsslutet där många av de nazistiska skrivbordsmördarna endast dömdes till korta fängelsestraff, innan de på nytt insattes på sina gamla poster. Förintelsen var ett moraliskt brott, men inte juridiskt brott, vilket de praktiska bestraffningarna (eller avsaknaden av bestraffningar) visade.
Rubensteins bok är verkligen intressant. Men den är också delvis inaktuell. Den gavs ut på 70-talet och mycket har hänt i forskningen kring förintelsen sedan dess. Framför allt är Hanna Arendts åsikter inte längre lika elementära. Bokens verkliga behållning är Rubensteins samhällskritiska hållning som får läsaren att betrakta sitt samhälle och hela civilisationen på ett nytt (och cyniskt) sätt. Vidare var språket trots dess akademiska form relativt lättläst och källkritiken av mycket hög kvalitet! Om man ska vara kritisk är författaren ibland otydlig med vad han vill säga med sin bok. Avsaknaden av syfte drar ner mitt betyg på boken avsevärt. Boken får en svag fyra i betyg. Jag rekommenderar den till dig som är inläst i ämnet och vill veta mer. Är du ny på området kan boken upplevas splittrad och svår att läsa.
Monument
Peter Eisenman heter arkitekten till ett av de mest fantastiska monument över förintelsen jag sett. Mitt i Berlin på en enormt stor yta har han låtit uppföra det här monumentet bestående av stora stenblock som representerar judenheten. Mellan stenarna vajar vägarna som en symbol för landet utan mark. Fantastiskt och gripande. Just nu går en dokumentär om arkitekten och hans mästerverk på kanal två. Kan vara värt att titta på. Skratta eller gråta - humor i koncentrationslägren
Freddis allra bästa vän är komiker och har blivit rätt hårt åtgången av journalister efter att ha skämtat om folk med downssyndrom. Också Freddi, som gjorde en riktigt grov och sinnessjuk seriedagbok inspirerad av filmen "Aristokraterna", har fått mycket kritik. Jag har diskuterat fenomenet tidigare. Vad humor egentligen är och vad som är okej att skratta åt. Jag stötte på Bertil Neumanns "Skratta eller gråta - humor i koncentrationsläger" på jobbet och köpte hem den. Med den boken är frågan ställd å det extrema hållet. Kan man skratta åt helvetet? Finns det rum för humor i misär? Är humor en substans för att överleva?Först vill jag betona att jag själv uppskattar absurd och grov humor. Jag kan faktiskt skratta åt riktigt sjuka grejer, så länge de inte har någon verklighetsbaserad grund. Som jag tog upp tidigare i ett inlägg, hittar jag inget roande alls i Putins våldtäkts "skämt". Enligt mig är en komiker inte rolig om han bara gör sig lustig på andras bekostnad. En duktig komiker driver med sig själv. Humor är en försvarsmekanism. Vi skrattar åt absurda saker, t ex åt någon som glömmer bort hur man "uppträder" i samhället och gör bort sig. Vi skrattar åt Jim Carrey i "Liar Liar" där han inte kan ljuga och därmed blir en social paria.
Men humor är också självdistans. Istället för att leva i smärtan, håller man den en bit ifrån sig och synar den i sömmarna. Distanseringen från sig själv och från verkligheten behöver inte vara flabbroligt. Galghumor och ironi är en form av granskande humor. Den ifrågasätter på samma gång som den till viss del accepterar det skedda. Men för riktigt grova skämt krävs att den som skämtar är involverad i det, därför blir det inte roligt om en våldtäktsman skämtar om sina offer. Om offret dock skämtar om sin baneman kan det finnas ljus i mörkret, för då har han/hon kredit att göra det. (se bara på Jonas Gardell som har gjort en hel show av hur han blev våldtagen som tonåring).
"Humor i koncentrationslägrer" handlar om ren och skär överlevnadsinstinkt. Och det är intressant! Så är också de reaktioner som författaren fått erfara. Många överlevande tycker att en bok om humor i koncentrationsläger förminskar deras smärtsamma upplevelse. De vill inte se att det fanns människor som härdade ut, just genom att skämta. Detta är fullt förståerligt, men boken har ändå ett värde. För hos andra överlevande var humor triggern som tvingade dem iaktta sig själva en bit ifrån, och därigenom överleva.
Ungefär så här lyder en av vitsarna som var flitigt berättad i lägren:
"Hitler bestämmer sig för att ta reda på vad gängse man verkligen tycker om honom i Tyskland. Han beger sig ut på gatorna och greppar första bästa tysk han ser. Så frågar han "Vad är din uppfattning om Hitler?". Dem tillfrågade viskar oroligt att han inte kan berätta det här, på öppen gata, han måste vara försiktig. Så de smyger sig iväg till mannens hotell. Där synar mannen varje liten del av rummet, för att se om de är avlyssnade. Hitler tittar storögt på. När mannen till sist är fullt övertygad om att ingen kan höra eller se dem säger han "Jag tycker bra om Hitler, jag uppskattar alla hans åtgärder".
Andra exempel på hur humorn i lägren gestaltade sig är namnen på dasset, "Kulturen", "Det röda slottet" och "Börsen" som visar hur självdistanserade fångarna kunde vara.
Denna bok är snillrikt uppbyggd med fakta och kontext. Författaren försöker skildra sammanhangen som samtalen med de överlevande bygger på. Författarens avsikt är inte att ge ett intryck av att lägren var hemvist för komiker. Han försöker istället visa hur humorn kan vara en del i överlevnadsprocessen.
Jag älskade boken! Både för grundtanken och för det mod som de överlevande visar upp när de berättar om sin tid i lägren. Jag kan föreställa mig de dubbelbottnade känslor som måste funnits inför att skratta döden i ansiktet och faktiskt överleva. Boken får en stark fyra i betyg!
Den banala ondskan
Adolf Eichmann var den ultimata skrivbordsnazisten. Han var ansvarig för massmord på miljoner judar, zigenare, homosexuella och andra icke-önskvärda element i det tyska riket. Det var Adolf Eichmann som dirigerade trafiken till Auschwitz och de andra dödsfabrikerna. Eichmann var också ytterst ansvarig för omförflyttningen av folk, den ekonomiska plundringar av statslösa och för utvecklingen av praktiska mordmetoder under sitt ansvarsområde. Men Adolf Eichmann ansåg inte själv att han behövde ta personligt ansvar för förintelsen. Tvärtom såg han sig själv som en liten kugge i det stora nazist maskineriet. Eichmann löd bara order och som en soldat var hans uppgift inte att ifrågasätta de order han fick - utan enbart utföra dem så effektivt som möjligt. Efter krigsslutet flydde Eichmann till Argentina där han levde en nödtorftig tillvaro fram till slutet av 50-talet, då han blev kidnappad av den israeliska säkerhetstjänsten (om kidnappningen av Eichmann skriver Isser i boken "Huset på Garibaldigatan" som finns att läsa i kategorin "Förintelsen") och fördes till Israel för att dömas som krigsförbrytare. Rättegången mot Eichmann orsakade stora rubriker i Europas tidningar. Under Nurnbergrättegångarna precis efter krigsslutet hade judarna inte fått komma till tals på samma sätt som nu. Eichmann-rättegången sågs som en hämndaktion och denna attityd fördunklade rättegångens faktiska mening (att ställa en krigsförbrytare - som undflytt rättvisan - inför rätta). Rättegången väckte ett nytt intresse för förbrytelserna under andra världskriget. Man började också diskutera mentaliteten bakom skådeprocessen i Israel och en av de främsta intressanterna var Hannah Arendt, en judisk flykting som gått i lära hos filosofen Martin Heidigger. Arendt utkom med den mycket kontroversiella boken "Den banala ondskan" och hävdade i motsats till belackarna att Eichmann inte var en personifiering av ondskan själv. Tvärtom ansåg hon att Eichmann personifierade den vanliga tysken. Han var lydig, dygdig - och inte särskilt påverkad av antisemitismen. Dock hade han en förmåga att distansera sig till sitt handlande och därigenom också, sina offer. För honom var hans arbete blott ett jobb, som avslutades efter kontorstid då han blev den kärleksfulla familjefadern. Arendt hävdade att det var själva byråkratimentaliteten som låg bakom nazismens framgångsrika ideologi.
"Den banala ondskan" kom att förändra synen på förintelsen väsentligt! Framför allt tonades bilden av nazisten som en ondskefull psykopat ner till förmån för bilden av små människor som inte kunde hävda sig i ett oljat system (där förövaren separerades från sitt offer). Hannah Arendts bok kom att utgöra bas för flera kända förintelseforskare och teologers teorier. Dessa byggde vidare på Arendts syn på den tyska nazisten som en människa och inte ett odjur. Dock frångick dessa forskare (framförallt Hilberg och Rubenstein) Arendts ståndpunkt att skulden enbart låg på samhället. Tvärtom framhärdade de att samhällets skuld också är individernas skuld.
Arendt var dock den första författare som vågade utmana den gängse bilden av den psykopatiska nazisten och ge ett mänskligt perspektiv på skeendet. Och jag upplevde läsningen av denna bok som ett mycket intressant bidrag till forskningen om förintelsen. Arendts åsikter är i vissa fall hopplöst föråldrade, men det fråntar ändå inte boken sitt värde. Mitt slutliga omdöme om bokens betyg blev en trea.
Sverigedemokraterna
Stieg Larsson var redaktör för den antirasistiska tidningen Expo. Han gav ut sin första skönlitterära bok "Män som hatar kvinnor" för tre år sedan och i år följdes denna bok upp med "Flickan som lekte med elden" (författaren hade laddat en boktriologi att ges ut efter hans bortgång). Larsson dog i en hjärtattack 2004 och är varmt saknad av hela den demokratiska världen. Dock var det väl knappast någon inom sverigedemokraterna som begrät den avlidne. Larsson hade onekligen tagit sina dunster med nynazisterna. År 1994 gav han ut boken "Extremhögern" och sju år senare följde han upp denna med "Sverigedemokraterna". Denna bok är ett synnerligen intressant dokument om sverigedemokraternas historia och en genomgående granskning av det parti som numera är det största partiet som ännu inte tagit mandat i riksdagsvalet.
Partiet har en lång och brokig historia med bakgrund i den tyska nazismen. Stieg Larsson och medförfattaren Mikael Ek nagelfar partiet in i sömmarna och raserar med lätthet den bräckligt uppbyggda fasaden av ett "demokratiskt parti" som partiet byggt upp. Det faktum att partiet består en stor andel dömda brottslingar (författarna räknar ej med trafikbrott när de gör sin statestik) visar hur pass verklighetsförankrat partiets ideologi är. Så gör också det faktum att partiet har svårt att behålla sina tidigare profiler. Det sektretiska sättet att förhålla sig till de medlemmar som inte faller in i leden är uppenbara. Larsson och Ek visar också hur stor del av medlemmarna som faktiskt är dubbelregistrerade och är med i andra (och mer uppenbart nazistiska partier) något som undergräver den öppna attityden som sverigedemokraterna gärna vill lysa med officiellt.
Boken är koncis, lättläst och synnerligen obehaglig att läsa. Det är uppenbart att sverigedemokraterna inte kan stå för sitt förflutna eller argumentera utan att använda sektretiska medel "om ni inte håller med oss är ni duperade, lurade eller är mutade av fienden". Sverigedemokraterna står för kulturell rasism. De menar att utlänningar förstör den "svenska" kulturen och de vill på olika sätt förhindra detta. Deportering av flyktingar, invandrare men också adopterade har förespråkats. Exakt vad som är "svenskt" definieras sällan. Sverigedemokraterna vill inte förknippas med rasbiologi, men förespråkar ändå att de "utländska" och "ickesvenska" elementen ska avföras. Huruvida detta innebär pizzerior, hollywoodfilmer eller musik med inslag från olika världsdelar diskuteras dock sällan.
Det otäcka med detta parti är att de vid första anblicken verkar ha sunda åsikter. Vid närmare granskning är det svårt att se hur deras ideologi ska kunna sättas i verket utan ohumana medel. Tyvärr verkar det som om 2.9 % av den svenska befolkningen INTE har funderat så långt. Att vilja få ner brottsligheten låter ju vettigt. Men om man sedan börjar man fundera på hur ett parti med så hög brottslighet bland sina egna medlemmar ska kunna åstadkomma något sådant i verkligheten blir ideologin en aning orealistisk.
Enligt sverigedemokraternas partiprogram anno 94 är jag en av de utländska element som ska återvända till mitt "hemland" om SD kommer till makten. Det hoppas jag att jag slipper. Bevara Sverige snällt!
Boken får en fyra i betyg.
Darwins ofullbordade
Innan jag börjar recensera denna essäbok vill jag betona att jag inte har någon medicinsk utbildning alls. Jag har läst biologi på gymnasienivå, det är allt. På Universitet har jag endast läst religionsetik och religionspsykologi. Jag är inte insatt i evolutionslära. Den kunskap jag införskaffat inom områdena är framför allt historisk kunskap. Jag har läst mycket om politik, hur olika livsåskådningar påverkat människans kultur historiskt sätt.P.C Jersild riktar sig med denna bok till alla som är intresserade av hur människans natur egentligen är beskaffad. Boken är en sammanställning av sex föreläsningar inom ämnet som han hållit i, i Uppsala. Frågorna är kontroversiella, mycket därför att biologi historiskt har använts i politiskt syfte och berättigat folkmord på grund av de påstådda olikheter som finns mellan människor.
Denna bok är i teorin en öppning för alla att förstå vår natur och distansera oss från de historiska missbruk av biologin som exmpelvis nazismen innebär. I teorin, är detta alltså vad författaren vill säga. Tyvärr når han inte fram med sitt budskap. Det berättarstoff han använder sig av är sprängstoff. I sig är det varken ont eller gott, men i händerna på fel agitatör livsfarligt. Jersild viftar bort de historiska konsekvenserna av att använda biologi som bekräftare av politik på ett mycket nonchalant sätt. Nazismen skulle klarat sig utan socialdarwinismen hävdar författaren. Rasismen var en del av den europeiska historien långt innan nazismen blev en ideologi att räkna med, säger han i nästa mening. Genom detta synsätt bagatelliserar författaren biologins påverkan av den politiska historien. Rasismen hade mycket riktigt en historia långt före nazismen, men det faktum att folkmord effektiviserades till ett "löpande band" där de verkliga aktörerna frånkändes sitt ansvar och kunde skylla på sina ordergivare, så långt upp som i själva regeringen (till och med försvarsminister Albert Speer skyllde på sin befälhavare), har författaren valt att ignorera.
Förintelsen krävde effektivisering av folkmordet som gjorde att ingen behövde ta del av skulden. Någon gjorde taggtråd, en annan diregerade tågen, vissa tyskar flyttade till finare hem (där ägaren puts väck hade försvunnit), det fanns alltid en klyfta mellan att vara en kugge i hjulet och faktiskt hälla ner zyklon B i gaskamrarna. Detta faktum är ännu tydligare när man tänker på hur få redogörelser över vad som skedde i lägren, som letade sig ut, innan krigsslutet. Jersild försöker separera socialdarwinismen (som ledde till ett vetenskapligt legitimerande av förintelsen) och biologi. Men problemet är att biologin inte alltid är helt objektiv. Så fort biologin blir ett begrepp, har någon gjort det till ett sådant. Denna någon är subjektiv. I händerna på människor med en människoföraktande ideologi är biologin lika farlig som en atombomb.
Boken är mycket svår att ta sig igenom. Den behandlar allt från vardagsetik till frågan om "lyckopiller", nazism, Darwin och huruvida Nalle Puh hade haft större hjärna om han levt i vilt tillstånd. Nu ironiserar jag - men faktum är att författaren försöker tränga in i alldeles för många områden utan att visa faktisk kunskap i något. För mig känns ämnet för brett för att göra en kort essä riktad till vanliga människor. Det är ämnen som är såpass viktiga att de inte går att (på ett bra sätt) sammanfatta i en kort bok på knappt 100 sidor. Frågor som kräver kontext, sammanhang och massor av respekt, sammanfattats här i få meningar.
"Darwins ofullbordade" var en titel jag blev förtjust i. Men när jag slog igen bokens pärmar var jag bara andlös över författarens litterära hybris och uppenbara förringande av ett så enormt brett ämne. Trots att författarens språk var komplext och vittnade om mycket litterär erfarenhet, tyckte jag inte boken förtjänade mer än en tvåa i betyg.
Nurnbergrättegången
Efter andra världskrigets slut fängslades de ledande makthavarna i det nazistiska galleriet för att bli dömda i Nurnberg. Rättegångarna var mycket omtalade. Redan 1943 möttes de allierade ledarna upp för att bestämma hur de skulle handskas med Tyskland efter kriget. Man var ense om att man inte ville skapa samma destruktiva situation som efter första världskriget. Hur man skulle gå till väga var åsikterna delade om, valet stod mellan kategorisk avrättning av tysklands militär eller rättegångar där de anklagade skulle ges möjlighet att försvara sina handlingar inför opartiska domare. Problemet var ett, att Rysslands skenrättegångar omintetgjorde all trovärdighet i opartiska rättegångsmål och två, att de allierade länderna hade så olika syn på syftet med rättegångsmålen. Problemet diskuterades fram och tillbaka utan någon framgång. När kriget äntligen tog slut gjorde man dock bedömningen att rättegångar och avnazifieringsprocesser skulle vara det bästa sättet att handskas med situationen som sådan. Rättegångarna blev dock mycket omstridda och är så, än idag. Många kritiker hävdade med fog att rättegångarna var ett dramatiskt spel av segermakterna för att tillfredställa opinionen som ropade på hämnd. Man införde för första gången anklagelsepunkten "Brott mot mänskliga rättigheter", men fokuserade så mycket på en av de andra anklagningspunkterna, "brott mot krigsrätt" att de övergripande anklagelserna kunde motargumenteras av försvararna. Hade inte också de allierade brutit mot krigsrätten? Vad var bombningarna av den civila staden Dresden om inte det? Segermakternas anklagelser kunde på denna punkt motsvaras i likartade brott. Eftersom punkten "brott mot mänskliga rättigheter" var så ny la man tyvärr inte tyngden på det - vilket kunde gett ett effektivare resultat. När rättegångarna var avslutade hade få makthavare blivit dömda till döden och ett fåtal till längre fängelsestraff. Många av de mest betydelsefulla nazisterna gick fria och kunde snart få nya befattningar i den nya tyska staten. De milda straffen kritiserades hårt och frusterationen i detta förfarande tog uttryck i Eichmann-rättegången i Israel några år senare.
De anklagade behandlades väl i fängelset. De uppfattades dock som studieobjekt för en mängd nyfikna psykologer från hela världen. Omvärlden var facinerad! Hur kunde dessa till synes veka och bortförklarande män vara skyldiga till ett så fasansfullt dåd som förintelsen? Folk kunde inte förstå det.
Eftersom de anklagade fick få möjligheter att tala med varandra eller närstående tog de gärna chansen att prata med fängelsets psykolog, författaren till denna bok, Leon Goldensohn. Goldensohn var en amerikansk judisk psykolog som blev allmänt omtyckt bland fångarna. Han gav dem möjlighet att prata "fritt" men antecknade noggrant allt de sa. Han ifrågasatte fångarnas avsikter och uppgifter med en helt annan frenesi än åklagare Jackson och kom därför ha en mycket intressant samling autentiska intervjuer när rättegången var över. Först efter författarens död redigerade hans bror materialet för utgivning.
Denna bok innehåller den digra samlingen som innehållsmässigt är en guldgruva. Den tillhandahåller de anklagades mest absurda bortförklaringar och ursäkter för sin inblandning i förintelsen. Självklart var det ingen av de anklagade som egentligen hade varit nazist. Alla löd under någon makthavare som var lätt att lägga skulden på. Följaktligen hade alltså inget kunnat förändras. Hade någon av de anklagade vägrat utföra sina "order", hade någon annan tagit över deras uppgifter. Funderingar kring möjligheten att en sådan inställning i längden kunde skänkt något gott - framför allt befrielse från skuld för den specifika personen tycktes aldrig försväva dem. På grund av detta är boken mycket frustrerande att läsa. Man vill åka tillbaka i tiden och banka in lite vett i nazisternas huvuden. Om inte annat vill man iallafall att de erkänner sin del i det skedda. När ingen var skyldig utom Himmler och Hitler (som hade begått självmord) tycktes förintelsen än mer meningslös än innan.
Rent stilistiskt är boken inte särskilt utvecklad och frusterationen som följer av att de intervjuades hårdnackade envishet inte får sitt utlopp i kontextuella förklaringar av någon redaktör eller liknande. Följden blir en bok som känns väldigt monoton. Intervju följer på intervju, där alla argumenten tycks vara likadana och intervjuobjekten omöjliga att skilja på. Här hade boken vunnit på att någon redaktör före varje ny intervju kommenterat kontexten på ett utförligt sätt och belyst situationen utifrån den kunskap vi har idag. Stundtals blir denna bok nämligen ganska tråkig att läsa. Språkmässigt är det tydligt att författaren inte skrivit för att bli "läst" som en författare. Goldensohns anteckningar är just som anteckningar. Mycket ansvar på bedömningen av de anklagades psykologi läggs på läsaren. Goldensohn talar inte om för läsaren vad hon ska tycka om det sagda - något som är både bra och dåligt. Bra eftersom ingen blir skriven på näsan, dåligt eftersom få faktiskt har kunskapen att avgöra huruvuda intervjuobjekten manipulerar eller inte. Min slutsats är att denna bok är en utmärkt källa för vidare studier. Men det är ingen bok som tål att sträckläsas utan mild huvudvärk. Jag ger boken en svag fyra i betyg. Formen urlakar värdet av innehållet.
Auschwitz och det moderna samhället
Förintelsen - vår tids vidrigaste dåd. Var det kulmen i antisemitismens historia? Ett plötsligt utbrott av ondska i en annars väl fungerande civilisation, som en abnormal avvikelse? Kanske, ett dåd av sinnesjuka tyskar, vars natur i grunden var pestbesmittad och hatisk? Eller var det - som bokens författare antyder - en faktisk och logisk följd av en civilisation uppbyggd kring det rationellt ekonomiska och moralavisande? Det finns två ledande forskare/författare inom området rörande förintelsens historia. Teologen Richard Rubenstein är den ena och historikern Raul Hilberg den andra. Båda har vigt sitt liv åt att försöka förstå mekaniken bakom förintelsen och mönstret - för att, om möjligt, förhindra att något liknande sker ånyo.
Zygmunt Bauman är den första sociolog som faktiskt försökt analysera förintelsen med sociologins redskap. Denna analys är betydligt svårare än den analys historiker och teologer försöker göra. Detta framför allt för att det ligger i sociologins natur att hylla civilisationens framsteg. Civilisationen är det faktiskt goda som vår vetenskap, vår medicin, forskning, och kultur, nästan all kkunskap vår civilisation har sitt ursprung i.
Förintelsen blir då skuggsidan av civilisationen. Här ställs civilisationens på sin spets och det dolda ansiktet skymptar fram. Samhället skapar medicin - ja, men frågan är också till vilket pris? Bauman blottlägger samhällets mörka ansikte som sociologer har en tendens att blunda för. Däri ligger alla teorier om Auschwitz som något unikt i den judiska historien (inte drabbande mig och dig), som en sinnessjuk konsekvens av tyskarnas rashat (som nu fått sitt utlopp och inte kommer ske igen), förskrämmelsen för det oväntade och annorlunda som manifesteras i pogromer och rädsla. Bauman visar att dessa teorier alla har som syfte att bagatellisera förintelsen för att slippa ta itu med det ofrånkomliga - nämligen att samhället idag inte åstadkommit några förebyggande åtgärder för att förhindra ett liknande skeende och det faktum att vår framstegssyn fortfarande dominerar och förmörkar vårt omdöme i etiskt orätta situationer. Författaren visar att vårt samhälle är tudelat, på både gott och ont. Det är en förutsättning för hygien, medicin, kultur vad mera, men vårt framstegstänkande är också en nödvändig förutsättning för Auschwitz.
I en värld där människor reduceras till varor och dödsfabrikernas resultat mäts i siffror - inte liv, är det bara samhället som kan rättfärdiga eller förkasta det skedda. Vår "civilisation" valde den enklaste vägen. Den kollektiva skulden efter förintelsen var inte bara tyskarnas. Den var också de allierades och judarnas egna.
Konsekvensen för judarna var en mental uppdelning av judenheten. Den krassa synen som företräddes av den nya juden i Israel som till varje pris var beredda att vinna mark, den mobbade som blir mobbaren. Och diaspora judenheten förtätades i sin tur genom förintelsen och hittade en ny identitet - som ett märkt offer (vilket Israels judar föraktade). För att få skadestånd eller kompensation för sin tid i koncentrationslägren kräver Tyskland bevis, och de ger inte ut skadestånd till de dödas anhöriga. Offret får rättfärdiga sin egen existens och det nödtorftigt.
Efter kriget assimilerades nazisterna in i samhället. De fick återupprättelse genom av-nazifieringen och upprustningen av landet. Inom kort innehade de sina tidigare poster inom politik och industri. Medan judiska flyktingar fortfarande letade efter sina anhöriga och försökte återfå sin egendom och kämpade med visum för att få bosätta sig någonstans - hade de forna nazisterna redan sonat synden. Nu skulle den glömmas och offren skulle tystas. I efterhand kan man se hur liten betydelse offren för förintelsen egentligen hade. Man underbyggde de överlevandes skam och förväntade sig att de skulle låtsas allting bra igen, utan att begära skadestånd eller utelämning av nazistiska bödlar som flytt rättvisan. Än idag är inställningen mot de överlevande att de kompenserats nog och att man får släppa det förflutna.
När inställningen är att offret får skylla sig själv och offret ofta självmant tar på sig skulden för vad som hänt (liksom ett våldtäktsoffer ofta gör) är det samhällets ansvar att gå emellan och visa att offret är ett offer. När detta inte sker är det ett tydligt tecken på att samhället fortfarande är sjukt.
Jag smickrar mig själv för att jag kommit fram till samma slutsats som Bauman gör i sin epilog. Nämligen att alla människor har ett ansvar, inte bara för sig själv - utan för sin nästa (Bauman uttrycker sin nästa i "den andre"). Detta ansvar har vi - oavsett om "den andre" uttrycker ett ömsesidigt ansvar - oavsett vad vi får tillbaka. Rättfärdighet kan inte mätas och betalas tillbaka i tacksamhet. Det är varje människas plikt att moraliskt ta ansvar för sin nästa. För samhället är inte pålitligt när det gäller den individuellas väl och ve. Samhället ser till kollektivet och kollektivet kan utforma moral efter passande syften - precis som det nazistiska samhället gjorde.
Vi har att förlita oss på den inneboende moralen och den befrielse det innebär att visa skam och erkänna sina brister. När Frankl försökte ta fram det positiva i lidandet (Livet måste ha en mening) försöker Bauman visa att skammen kan vara befriande. När man erkänner sin skuld och del i det skedda sträcker man ut handen till offren och betygar att deras känslor inte är felaktiga. Deras känslor av orättfärdighet och orättvisa är berättigade. Förövaren (som är en förövare även om han bara tittade på!) sänker garden och plockar ner stoltheten. Han säger "Ja, vi hade kunnat göra annorlunda. Men nej, vi gjorde inte det - av skäl som rädsla, egenintresse, insiktslöshet osv. Men kontentan är att det du känner är helt rätt. Du BLEV orättvist behandlad - vi gjorde fel och vi skäms!" Däri ligger befrielsen och den utsträckta handen. Men också vapnet mot framtida moraliska avfall.
"Auschwitz och det moderna samhället" är en av de mest givande böcker jag någonsin läst. Den får en stark femma i betyg och varma rekommendationer!
Förintelsen i perspektiv
"Förintelsen i perspektiv" av Yehuda Bauer (som är erkänd auktoritet inom förintelseforskning) är en analytisk bok som diskuterar judeförföljelserna i Tyska riket. Författaren försöker i elva kapitel granska förintelsen utifrån olika perspektiv, så som de teologiska förklaringarna till förintelsen, hur könsrollsfrågan analyserats och mycket annat. Definitionen av folkmord, förintelse och skuldfrågan granskas på djupet - även om tonen mindre objektiv. Boken känns ibland som en disputation mot tidigare forskning. Så tillbakavisas många forskares teorier om förintelsen, men på så sätt att författaren ibland uppfattas dryg och det slutgiltiga syftet - att diskutera och förmedla bilden av sökandet efter orsaker till förintelsen, försvinner. Detta förlorar författaren på, liksom det faktum att han sällan låter förintelsens offer och förövare själva komma till tals. I C. Rees bok "Auschwitz" som jag läste efter denna bok, utgör berättelserna i själva verket huvuddelen av boken. Man kommer närmare historien och kan identifiera sig - alternativt ta avstånd från de olika uppfattningarna. Bauer teoretiserar mer, vilket gör att hans bok opersonlig. Då den inte är lika glasklar i logiken som tex Hilbergs "The destruction of the europeen jews" kraschar den på författarens långa utläggningar och oförmåga att gripa tag i läsaren.
Författarens främsta fördelar är hans förmåga att inte bortförklara förintelsen som ett vanligt folkmord, en uppfattning som blivit allt vanligare, sedan 80-talet. Förintelsen var unik, eftersom judarna inte hade någon möjlighet att konvertera eller ändra sin samhällsposition för att undkomma döden. I den ideologiska frågan som förintelsen utgör, fanns inga kryphål - att vara född till jude innebar en dödsdom. Därtill försöker författaren visa mönster för folkmord och inte begränsa sig till att skylla på bara tyskarna (som Goldhagen i sin bok Hitlers willing executioners" gör). Boken är värdefull om man är inläst på ämnet, eller vill inrikta sig på de olika perspektiv som finns. Men den är svår att bara läsa - rakt upp och ner. Den får en svag fyra i betyg.
Auschwitz skugga
Symposium är ett utmärkt svenskt bokförlag som gett ut flera intressanta böcker rörande förintelsen och det judiska (och även tyska/europeiska) traumat i förintelsens kölvatten. "Auschwitz skugga" är en essä-samling som behandlar minnet av förintelsen på olika belysande sätt. Diskuteras gör t ex förintelsens trauma inom judisk teologi, förintelsen skildrad i litteraturen men också hur den andra generationen påverkats av sina föräldrars upplevelser under nazitiden. Samlingen är i det stora hela genomtänkt och smart redigerad. Själv upplevde jag kapitlet om "judiska responser till förintelsen" vara mest intressant, men jag fastnade också för hur kapitlet om hur förintelsen skildrats i litteratur.
Allmänt kan man säga att samlingen uttrycker en vilja att ge alla de drabbade en röst och empatiskt försöka se historien som en möjlighet att förändra framtiden. Tyvärr havereras det försöket, i slutordet av Salomon Schulman. Tilll synes oprovocerat, ger sig redaktören in i en politisk diskussion om Israels varande eller icke varande. Han brännmärker palestinierna som nazistsympatisörer och omintetgör alla tidigare försök till samförstånd och empati för de drabbade.
Av denna orsak förlorar samlingen i kraft. Men bortsett från detta felsteg håller boken hög kvalité. Den får en stark trea i betyg.
Mer information om boken och liknande litteratur finns tex på Menorah som du kan hitta här
recensioner av böcker om förintelsen finns på min hemsida www.lettura.se om du är nyfiken. Sök under "fakta".
Vi är inte färdiga med Hitler på länge än
Tyskland delades upp mellan den allierade västvärlden och det kommunistiska östblocket. Och tidigt etablerades en bild av Tyskland som demoniskt och rent igenom ont. Tyskarna själva hade svårt att ta itu med skuldfrågan, speciellt när den blev kollektiviserad. Skulle varje tysk verkligen vara skyldig till de makabra dåd som uträttats i Auschwitz, Treblinka och alla de andra förintelselägren? Många tyskar upplevde sig bli högst orättvist behandlade. Miljoner tyskar tvångsförflyttades efter krigsslutet och led i många år svält, sjukdomar och misär. Kvinnor hade förlorat sina män, sina söner i kriget och bombattetaten mot kulturstaden Dresden visade att de allierade knappast var moraliskt oförvitliga. Kriget bar absurda drag från båda håll. De allierade hade bombat Hiroshima och Nagasaki med två skilda atombomber (olika typer för att få reda på verkningarna). Många tyskar upplevde de allierade vara hycklande när de svartmålade den tyska staten som ondskan personifierad. Många tyskar upplevde alltså att de också var offer för Hitlers krigsvansinne och redan hade lidit nog.
Under en lång tid försökte man följaktligen bagatellisera förintelsen. Man ställde den i relation till de allierades våldsdåd och jämförde Auschwitz med sovjetiska Gulag. Men man vägrade befatta sig med kollektivskulden som sådan. Avnazifieringsprocesserna i Tyskland förvandlades till skämt och höga nazister återinsattes i sina gamla ämbeten. Man ville starta om på nytt och glömma de tidigare våldsdåden. De tyska exilförfattare och intellektuella som försökte blotta problemet anklagades vara förrädare och svikare. Under tio år koncentrerade sig Tyskland på att bygga upp landet från grunden.
Inte förrän på 60-talet började man blottlägga skuldfrågan ånyo. Ovant började man försöka hitta förklaringar till nazismen. Men skuldfrågan splittrade tyskarna om och om igen. Den katolska kyrkan anklagade den evangeliska, preussen-tyskar anklagade Potsdam-tyskarna osv osv. Såret var allt för djupt för att tyskarna skulle kunna enas och ta på sig skulden och därigenom låta såret läka och komma vidare.
På 70-talet och en början in på 80-talet började äntligen inställningen till skuldfrågan förändras. Insiktsfulla och självkritiska diskussioner ersatte det kategoriska förnekandet. Nu började man också komma till insikt om att de som tidigt anklagat sina föräldrar för att "skämt ut sitt land" genom att understödja nazismen, också kände sig skuldsatta. Och först nu började man ta itu med problemen på en allmän basis. Efter Berlinmurens fall förändrades också det internationella klimatet och skuldfrågan dryftades även i de allierade länderna. I Sverige diskuterades t ex vårt medgivande till tyska metalltransporter. Barnbarnen till nazisterna började gräva i sitt förflutna på ett självdistanserat sätt. Och många överlevande från förintelsen kände sig trygga nog att beskriva sina upplevelser i självbiografier, filmer och annan media.
Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att "Vi är inte färdiga med Hitler på länge än" behandlar hur skuldfrågan har diskuterats sedan krigsslutet, och vilka förklaringsmodeller som använts för att förklara nazismens framgång. Författarinnan till denna bok är fil doktor i Tyskland och har länge sysslat med problematiken bakom förintelsen och rasism i Europa. Bokens tema är angeläget och mycket intressant. Men tyvärr är bokens utformning fruktansvärt tråkigt. Även om språket inte innebär några större hinder för den vane läsaren är bokens utformning överdrivet akademiskt. Det är som att läsa en torr lärobok. Jag har läst andra böcker om den tyska kollektivskulden som varit mycket mer intressanta, trots att de varit ännu mer komplicerade (så själva ämnesvalet kan inte vara problemet) Gitta Serenys bok "Tyskt Trauma" och "Förintelsens lag" av Richard L. Rubenstein handlar om samma sak, men erbjuder ren läsglädje. Vi är inte färdiga med Hitler på länge än hävdar författarinnan. Men bli det då?! hoppas jag när jag inser att jag har 300 sidor kvar att läsa. Bokens syfte är ädelt, utförandet bajs. En tvåa blir betyget.
Förintelsen och förnekarna
Under andra världskriget dog 60 miljoner människor. Sex miljoner judar fick sätta sitt liv i tyska koncentrationsläger som gradvis utvecklade sig till regelrätta förintelseläger. Efter kriget när bilder och dokument om fasorna i Auschwitz och alla de andra lägren nådde ut till omvärlden förändrades det politiska klimatet helt. Nu var det inte längre politiskt korrekt att prata om raser, flyktingproblem och olikheter människor emellan. Att argumentera mot demokratiska värderingar gav en dålig smak i munnen. I Tyskland genomfördes "avnazifieringar" vilket ledde till att även de som varit högst aktiva i den nazistiska politiken nu släpptes ut igen på marknaden och den politiska arenan. Deras val av ord och deras politik var visserligen annorlunda, men nazistiska värderingar och grupperingar försvann ju självklart inte bort i tomma intet.
De manifesterades på ett annat sätt och anpassades efter den politiska stämningen. Högerexterministiska grupper försökte ifrågasätta förintelsens historiska existens, men togs sällan på allvar. Förintelsen som historisk företeelse var starkt befäst både i media, litteratur, historisk undervisning i skolorna och självklart genom de ändlösa dokument i form av film, bilder, berättelser osv.
Idag snart 60 år efter förintelsen finns det inte längre lika många ögonvittnen och överlevare kvar i livet. Detta gör det lättare för förintelsens förnekare att ifrågasätta historiska dokument. Nynazistiska grupperingar har också blivit skickligare på att argumentera och framföra sina åsikter på ett politiskt korrekt sätt, som tilltalar människor i alla åldrar. Idag börjar det politiska klimatet likna det, som det såg ut när Hitler tog makten. Politikerföraktet växer och klyftorna mellan rika och fattiga ökar. Det finns alltså i allra högsta grad ett behov av högre medvetande om förintelsen och dess bakgrund. Markus Tiedemanns bok är utformad för att hjälpa lärare att besvara sina elevers frågor om förintelsen. Eller snarare motbevisa de nynazistiska argumenten, eleverna kan snappat upp. Problemet med denna bok är inte innehållet, utan formen. Boken är uppbyggd på de olika argument som nynazisterna oftast utnyttjar och på ett försvar i form av dokument som motbevisar deras argument.
Boken ger mig en stark känsla av "det är så för att jag säger att det är så" och den attityden är ju aldrig särskilt övertygande. För att motbevisa alla argument en nynazist kan komma med, finns det inga nyanser i svaren. Ett av de "nynazistiska" argumenten (som visserligen används av nynazister, men likväl av mig :) är att England faktiskt lät bli att bomba järnvägen till Auschwitz, trots att de visste om vad som skedde i lägret (som ett argument för att inte bara tyskarna var skyldiga till förintelsen och att historieskrivarna inte är så pålitliga som man kan tro). Författaren till denna bok tillbakavisar helt detta argument med omöjligheten i att bomba så långt österut - när det var brinnande krig.
En annan författare, (som är så långt från nynazist som det överhuvudtaget går) hävdar dock motsatsen i "Förintelsens lag". För att vinna denna argumentering måste man frånta alla de europeiska länderna ansvar för förintelsen och det ÄR, enligt mig HELT FEL. Det går inte att gå till botten om förintelsen utan att acceptera obehagliga sanningar. Här gör författaren, enligt mig, ett mycket stort fel. Denna mycket slutna attityd mot ungdomar (oavsett hur deras argument ser ut) kan inte leda till något gott. För att kunna förändra ungdomars attityd krävs respekt. Respekt för orsakerna till varför de anammat de argument de använder, en respekt som faktiskt är grunden till vår demokrati.
Därtill är boken tråkigt upplagd och har ett trist ordflöde. Jag fick lägga den ifrån mig flera gånger eftersom det kände som om författaren upprepade sig ett tjugotal gånger. Om denna bok hade varit mer nyanserad hade jag tyckt att den kunde varit ett gott komplement till skolans litteratur om förintelsen. Men eftersom jag tycker att författaren saknar en viss medvetenhet om problemen kring kollektiv skuld, anser jag inte att boken ger kompetens nog att utgå från, i en diskussion om förintelsen. Jag ger "Förintelsen och förnekarna" en svag tvåa i betyg.
Nu dog du - bombernas århundrande
"Nu dog du - bombernas århundrade", är en av de bästa och mest orginella böcker som skapats. Lindqvist gör här en labyrint av åskådningar över det destruktiva århundradet då gud sade "Varde ljus och det skapade vapen. Hans unika samling med betraktelser skapar en helhet och en översikt över det mörka 1900-talet som inte går att jämföras med något annat. Jag önskar att alla läste denna oerhört viktiga bok. Boken är upplagd som en enorm vägkarta där du kan varifrån du vill nå olika insikter beroende på utgångspunkt. Denna bok läser man ut på en dag, men boken förblir oläst! Man kan nämligen läsa den hur många gånger som helst, men aldrig uppleva att den är klar... Denna bok är unik både i sin utformning och i sin kritik av mänsklighetens. Den är en sammanfogad bibel för vapenvägraren...
Utrota varenda jävel
"Utrota varenda jävel" är Sven Lindqvists omdebatterade bok som tar läsaren med på en resa till en öken där allt liv är utsläckt. .Resan är både bildlig och bokstavlig och speglar historien om rasismens ideologi i ett sandkorn. Genom en vägledning genom Conrads klassiska bok "Mörkrets hjärta" (en ovanligt kritisk granskning av 1800-talets kolonisation) för Lindqvist oss genom århundraden av utvecklingsläror. En utveckling i form av eliminering av allt som stått i erövrarnas väg. Rasismens idéhistoria granskas och Lindqvistl eder läsaren fram till en bländande och otrevlig klarhet att folkmord och rasism varken började eller slutade med Auschwitz.
Lindqvist har skrivit en osentimental bok som rymmer Europas svartaste historia. Svart på vitt manas historien fram för läsaren om ideologer i folkmordens tjänst och tystnaden från det "civiliserade" samhället. Kolonialideologins syn på raser och utvecklingslärans separerande av högre och lägre raser som senare kom att legitimera rasmord och beslagtagning av andra folkslags land gör att boken är både skrämmande och gripande. Boken rekommenderas alla som vill ha ett bredare perspektivpå Europas historia. Borde vara obligatorisk för den "civiliserade" vilden....
Tyskt trauma
Tyskt trauma behandlar den viktiga frågan om hur ett folk kan förändras av sin skuld och hur länge de kan påverkas av den. Gitta sereny har under många år rest runt och pratat med nazisters barn och barnbarn men även förövarna till fruktansvärda nazistiska brott. Denna samling berättelser ger en personlig bild av det tyska folket som helhet, hur det har förändrats av historien och andras syn på dem som kollektivt folk med en kollektiv skuld. Gitta Sereny är min nya favoritförfattare, eller journalist. Hon har pratat med viktiga personer från tredje riket och försöker objektivt komma fram till vad det var som lockade dem att bli nazister, hur beslutet kom att påverka deras moraliska sida och vad som kunde hindrat dem att genomföra det onda de gjorde. Gitta går på djupet i frågeställningarna på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. Hon tillåter inga bortförklaringar men har ändå perspektivet öppet för hur en människa kan påverkas att göra vissa saker. Genom denna bok tycker jag att man når en större förståelse för det tyska folket och deras dilemma än idag. Denna bok är en viktig bok för den behandlar inte bara ondska, den behandlar mäniskorna bakom det osagda.
OT: Gitta Sereny är en av mina favoritförfattare, men hon är också en stencool människa. Jag såg en intervju på tv med henne, hon utstrålar liv och självsäkerhet. Hon är en underbar kvinna.
