Likvidation

Av den upphöjda idealismen finns inte mycket kvar. Idealismen tillhörde partiets förflutna och återstår gör bara ord som klingar falskt. Den lilla intellektuella klick som drev igenom revolutionen har antingen blivit bödlar, eller likviderats. Boken börjar ganska omgående med att en av partiets förgrundsgestalter, Rubashov arresteras. Han anklagas för landsförräderi och får ett ultimatum. Endera erkänner han sig skyldig till de brott han anklagas för (vilket innebär att han får genomgå en offentlig skenrättegång - men behålla livhanken), eller så vägrar han och blir likviderad i det tysta. Vi följer Rubashovs tankar i fängelset medan han rannsakar sig själv och det parti som han arbetat för. Om Rubashov erkänner partiets absolutism kan han fortsätta existera som en obetydlig del i ett kollektiv som bär all skuld - men om han börjar tvivla måste han ta ansvar för alla de handlingar han gjort i partiets namn.

Arthur Koestler föddes i Budapest men inledde en framgångsrik karriär som journalist i Tyskland. Under trettiotalet blev Koestler medlem i kommunistpartiet. Han stred mot Franco i Spanien år 1937 där han togs till fånga och dömdes till döden. Efter internationella förhandlingar släpptes han fri (liksom huvudpersonen Rubashov i "Natt klockan tolv på dagen"). Upplevelserna i fångenskap kom dock att förändra Koestlers syn på partiets oantastlighet. Han började se på det kommunistiska konceptet "ändamålen helgar medlen" med nya ögon. Tre år senare såg hans genombrottsroman dagens ljus.

"Natt klockan tolv på dagen" är delvis självbiografisk och behandlar de såkallade Moskvarättegångarna som ägde rum under 30-talets senare del. Det handlade om politiska skenrättegångar som riktades mot de egna. Stalin rensade upp i sina egna led och runt 700 000 medborgare mördades. Boken är delvis självbiografisk och handlar om boljseviken Rubashov som har en ovanligt hög position i partiet. Rubashov anklagas falskt för att ha förått partiet. I fängelset ställs han inför ett ultimatum. Under fängelsevistelsen börjar Rubashov ifrågasätta sin lojalitet till partiet.

Under nittonhundratalets första del stod jättarna kommunismen och nazismen mot varandra. De hade många likheter och de tycktes köra över alla andra politiska inriktningar. Vanliga människor ställdes inför att välja det ena eller det andra, eftersom alla andra alternativ tycktes vara för svaga. Detta var exempelvis orsaken till varför många funktionärer inom den svenska kyrkan bekände sig till nazismen emedan de egentligen ville markera att de var emot kommunismen. Koestler bekände sig till kommunismen men hans politiska val blev en dyrköpt lärdom. Han kom till insikt om att politiska rörelser med kollektiva mål tenderar att omyndighetsförklara den vanliga människan, förinta individen och förneka det egna ansvaret. Av de orsakerna gick Koestler år 1938 ur partiet.

De frågor som denna bok väcker hos mig är naturliga. Varför har nazismen så självklart till skillnad från kommunismen blivit symbol för ondska, trots att de humanitära brotten i Sovjet var fullt jämförbara med nazisternas? Varför ser vi gärna på kommunismen med rosa glasögon och hävdar att ansvaret för de politiska brotten ligger enkom på Stalin - snarare än på den kommunistiska ideologin? Ett svar kan möjligen vara allas vår svaghet för dramaturgi. Nazismen var så självklart ondskefull. Nazisterna hade två tydliga, konkreta fienden - judarna och kommunisterna. Vid krigsslutet gick den politiska åskådningen i graven, mycket tack vare förintelsens uppenbara vidrigheter. Men kommunismens roll var mer diffus. Från att ha varit allierade med Tyskland blev de motståndare och segrare i de "godas" allians. Och förföljelserna av oliktänkande fick inget tydligt slut, eller offentligt fördömande som nazismen vilket gjorde att ondskan uppfattades som mer subtil, eller ovidkommande. Vidare gick kommunisterna inte till samma ytterligheter som nazisterna med sina dödsläger, även om Gulag mycket väl kan jämföras med de tyska koncentrationslägren. Koestlers bok är ett viktigt dokument över kommunismens humanitära konsekvenser. Författaren lyckas sätta fingret på en skev punkt i människans politiska historia. När de flesta av oss är beredda att bekänna oss till utilitarismen (mest lycka till störst antal personer). I ett vidare perspektiv visar det sig att ett sådant ideal i förlängningen kan leda till despotism. När en totalitär stat avgör vilka individer som är värda lycka -, måste individen lita på att en klick människor kan avgöra deras framtid på ett rättvist sätt, utan att låta sig påverkas av subjektiva önskningar. Några sådana, människor, har mig veterligen aldrig existerat.

Jag ger denna bok en stark fyra i betyg. Den är en klassiker som håller formen än idag.

Howard W Campell Jr är en inte helt övertygad nazist som gör radioprogram för utlänningar i Tyskland och sprider antisemitisk propaganda i samma stil som Goebbles. Campell är också populär sällskapsbroder bland toppskiktet av nazister i tredje riket. Även om han egentligen inte tycks hysa några personligt präglade åsikter politiskt, har han valt att sprida nazismens hatiska haranger och han är riktigt duktig på det. Hans apatiska inställning till det samhälle han lever och hyllar har sin grund i hans passionerade äktenskap. Världen som han lever i är nämligen bara en skuggvärld av den som han och Helga skapat. Om nätterna viker vardagen undan för passionen och nätterna är det enda som har någon betydelse för Campell. Relativt tidigt in i kriget värvas Campell av sitt eget lands regering för att spionera på tyskarna. Campell som har näsa för förändringar i tiden, väljer att spela med i leken. Detta dubbelspel gör honom ytterligare benägen att ifrånta sig själv ansvaret för sina radiosändningar. Under ett bombräd faller hustrun offer och Campell förlorar sin enda mening att existera. När kriget avslutas och hans amerikanska arbetsgivare vägrar erkänna hans spionverksamhet ruttnar Campell bort i en sunkig förort till New York. Han tycks fortfarande inte förstå sin skuld i kriget, utan går upp i sin egen eländighet.

Allting kommer att förändras när han blir vän med grannen nedanför, som också är en avdankad spion, men åt Ryssland. De äldre herrarna spelar schack i timmar och berättar gamla minnen. Dock visar det sig att den ryska spionen fortfarande är aktiv och han riktar medias uppmärksamhet mot den gamle radioprataren. Detta ger två konsekvenser, Campell får medial uppmärksamhet och blir ofrivilligt en martyr för en ideologi som han inte kan stå för (och egentligen aldrig trott på). Nynazister höjer honom till skyarna och lyckas med konststycket att finna Campells hustru. För Campell innebär detta att livet börjar om på nytt. Han står nu i tacksamhets skuld till människor som han inte längre känner sig ha något gemensamt med. Och Helga själv är sig inte helt lik. Och medan frågetecknen kring Helgas faktiska identitet reses tvingas Campell ta itu med det förflutna.

Som ni säkert märker är detta en ganska fantastisk historia, så fullproppad med ideér och infall att intrigen tenderar koka över. Grundtanken i boken är att en handling - oavsett bakomliggande motiv - kan vara ond och att man måste ta ansvar för sina handlingar. Campell ger ju inte direkt ett sympatiskt intryck, men värre är att hans öde inte griper tag. Därför blir historien som sådan ganska ointressant. Vonnegut är en duktig författare men sprudlar över av idéer och denna bok hade definitivt vunnit på att beskäras och ansas en hel del. En svag trea blir betyget.

Litzmannstadt kallades den polska staden Lodz av nazisterna. Näst efter Warzawa var det här det största gettot fanns. Till gettot fördes runt 200 000 judiska invånare och tvingades leva bakom murar klädda med taggtråd. Under de tre år som Lodz-gettot existerade dukade judar under för sjukdomar, svält och fattigdom. Slutligen utrymdes gettot och de kvarvarande judarna fördes till Auschwitz där de flesta mördades. Runt niohundra människor överlevde till krigsslutet. Zenia Larsson var en av dem. I den första delen i sin triologi om sin uppväxt, "Skuggorna vid träbron" (de andra heter "Lång är gryningen" och "Livet till mötes) beskriver författarinnan den otroliga misären i gettot och de tröstlösa förhoppningarna hos individer - dömda till ett värre öde än döden.

Zenia Marcinkowski föddes i Lodz år 1922. Hon var således relativt ung när hon och hennes familj tvingades in i gettot. Efter ett par helvetiska år fördes hon till Auschwitz. Hon överlevde och fördes med hjälp av Röda Korset till Sverige. Två år senare antogs hon vid Konstakademin i Stockholm där hon också träffade sin man. Zenia Larsson skulle alltid bära med sig en önskan att vittna om sitt förflutna. Först omsatte hon sin smärta i de skulpturer hon skapade - men redan 1960 gav hon ut sin första bok. Förra året avled författarinnan, 85 år gammal.

Jag skulle vilja känna mer för denna bok, än jag faktiskt gör. Den är välskriven och insiktsfull. Den sjuder av berättarlust och fina personskildringar. Förklaringen till varför jag inte faller är ganska enkel. Berättelsen är helt enkelt för hemsk för att man ska kunna hantera all smärta. Alla personer som möter i "Skuggorna vid träbron" lider. Det finns inga ljuspunkter och därmed inget hopp. Allt är hemskt, allt blir hemskare och till sist orkar man inte med alla jävligheter utan tvingas stänga av. Man kan tycka att detta borde vara normen när det gäller alla böcker som behandlar förintelsen. Verkligheten var jävligare än böckerna - otvivelaktigt. Men somliga författare lyckas balansera mellan verkligheten och sin ironiserade bild av verkligheten. Primo Levi är en sådan författare. Hans böcker skildrar ingående och detaljerat helvetet, men närvaron av författaren finns med från start. Jag upplever det nästan som om han håller min hand medan han guidar mig mellan barackerna i Buna-Auschwitz. Då blir det lättare att härda ut, och inte bli avtrubbad.

Zenia Larsson har berättarglädje, men jag saknar nyanser. Jag känner mig näst intill dränerad på energi efter att ha läst hennes bok. Min ovilja att leta upp de två andra böckerna i trilogin avgör min betygssättning. Jag ger boken en trea, med brasklappen att Larsson skriver fantastiskt - men alltför mörkt.

Billy Pilgrim är vilse i tiden. Han återupplever bombningarna i Dresden under andra världskriget i samma ögonblick som han är utställningsdjur på ett UFO långt upp i världsrymden, på samma gång är han en äldre änkling och optiker i sin hemstad till stort besvär för sin dotter.

En av världens kändaste antikrigsromaner. Jag hade en föreställning om att romanen skulle vara lik "På västfronten intet nytt" och blev därför helt paff över att hamna mitt i en helgalen utomjordingsberättelse. Men Billys neuros (om det nu är det)förtydligar på många sätt krigets meningslöshet. Billy inser under sin färd med rymdskeppet att livet blott består av ett kort ögonblick. Efter varje dödsfall i romanen utbrister författaren "So it goes", som en slags likgiltig fras som etsar sig fast och gör händelserna både lättare att uthärda - och svårare att stå ut med. Boken är en paradoxal historia som måste vara en av de underligaste berättelser jag råkat på. Jag ger den en stark fyra och lägger den i "omläsningshögen", den tarvar en bättre recension än denna.