Likvidation

Simon Wisenthal har förmågan att skriva både gripande och nagelbitande spänning. Berättelserna blir destå tätare när man görs medveten om att författaren berättar faktisk verklighet. Wisenthal utkämpade en tröstlös kamp mot myndigheter ovilliga att agera mot de dömda men förrymda nazisterna. Många gånger styrdes myndigheterna av forna nazi-sympatisörer vilket givetvis gjorde det ännu svårare för  Wiesenthal att nå fram med sitt budskap, vilket var att länderna som skyddade dömda brottslingar skulle lämna ut dem för att ställas inför rätta i deras hemland. Boken blottar den orättvisa som offren utsattes för efter krigsslutet när många av dem fick kämpa för att deras bödlar skulle sitta av sitt rättmätiga straff, offer som minst av allt borde blivit misstrodda. Författaren drar undan glömskans draperi och låter oss ana det enorma rättspatos hans arbete består i. Han skildrar på ett mycket gripande sätt efterkrigstiden och hans kall.

Fokuset ligger inte alls på författarens liv och familj, men ändå lyser tragedin igenom texterna. En man som jobbar i rättvisans tjänst är inte den perfekta maken eller familjefadern, och Wiesenthal tycks medveten om det. Det finns en annan sorts tragedi än den i koncentrationslägren. Det är tragedin att inte kunna släppa det förflutna, för att man vet att omvärlden inte kommer ta sitt ansvar och ställa de ansvariga inför rätta. Wiesenthal blev hånad för det slag han utkämpade. Han utmålades vara en girig jude som ville mjölka folk med hjälp av skuldkänslor för det förflutna. Och än idag är han känd som "nazijägaren", trots att hans "jakt" inte var någon annan än faktisk rättvisa. Han jagade bara efter de nazister som HADE DÖMTS och sedan flytt. Författarens memoarer "Inte hämnd utan rättvisa!" fick mig att häpna. Denna bok är inte fullt lika tajt, men den håller ändå en strålande hög litterär kvalitet. Jag sträckläste boken och gav den en stark fyra i betyg!

Först - denna recension är inte fullständig. Boken är dåligt skriven, men innehållsmässigt mästerlig och författaren delar min syn på sin huvudkaraktär, varför boken faktiskt är bra - trots att den är dåligt skriven. Därför kommer jag skriva om recensionen pö om pö. Men nedan är intrycket hitllls.


Antingen är det översättaren som är usel eller så kan författaren inte skriva. Hela boken är en orgie i syftningsfel och flum-meningar utan innehåll. Jag fick känslan av att vara dyngberusad eftersom jag hela tiden fick läsa om för att försöka förstå vad författaren menade. Först fick jag intrycket av en nobelpristagare på speed som konsekvent vägrar skiljetecken och punkt. Kunde kanske felet ligga hos mig, omedveten om språk på hög nivå?! Jag rådslog med mig själv. Nopp! Författarens hjul snurrar men hamstern är död. Faktiskt.

"Från fönstret kunde Edith Liebgold se Wisla genom taggtråds stängslet, men när hon gick till andra delar av ghettot, speciellt sjukhuset vid Wegierskagatan, korsade hon Plac Zgody, Fredstorget, ghettos enda torg."

Denna mening saknar slutledning av antagande - "Edith Liebgold kunde se Wisla genom taggtrådstängslet" OKEJ, därefter kommer ett "men" som syftar på en motsats som inte finns. Författaren verkar sakna förmåga att knyta ihop sina meningar, vilket gör läsningen förvirrande. Senare i samma kapitel har Oscar Schindler lovat sina arbetare att de kommer vara trygga hos honom. Detta föranleder författaren till denna surrealistiska beskrivning;

"Fabrikens nya kvinnliga arbetare lyssnade på sina arbetsinstruktioner i ett tillstånd av behaglig förvirrning. Det var som om en galen gammal zigenerska som inte kunde tjäna något på det hade sagt till dem att de skulle gifta sig med en greve."

Den första meningen berättar tillräckligt för läsaren om de kvinnliga arbetarnas sinnestillstånd, men ändå vill författaren förstärka detta genom en bild av en zigenerska som berättar något gott utan att tjäna något på det - men DESSUTOM är sierskan galen så vad betyder det? Kaka läggs på kaka vilket gör att beskrivningarna - hur målande de än är - förlorar sin innebörd.

Dessa två exempel hittade jag på måfå när jag slog upp boken för att illustrera min frusteration. Men de fyrahundra sidorna fullkomligen dräller av liknande exempel. Utförandet av denna bok är katastrofalt, speciellt om man tänker på hur intressant boken kunde vara - med tanke på innehållets spänningskvot!

Om man har sett filmen har man missat många saker om Schindler. Spielberg förskönade verkligen mannen som var en tvättäkta svindare! En svindlare med drag under galoscherna och lagom mycket självinsikt. Faktiskt förstör Schindlers negativa sidor inte boken alls - utan fördjupar den. Men detta till trots var boken fullständigt hopplös att läsa. Och därför ger jag den en tvåa i betyg. Läs gärna mer om Schindler! Se filmen och dokumentären "Oscar Schindler" (som finns att låna på biblioteket) för mannen bakom myten är faktiskt omöjlig att inte bli förälskad i! Boken om Schindlers lista (och listighet..) är dock en dammsamlare!

Jag försöker läsa "Rebeller i det tysta" som handlar om en motståndargrupp i Belgien som saboterade järnvägen till Auschwitz. Och jag trodde att boken skulle bli en spännande läsupplevelse. Men nu efter femtio sidor har författaren redan rabblat upp femtio personer som verkar totalt betydelselösa för handlingen i stort och jag har tappat greppet totalt.

Person "a" hade en lärare vid namn "b" som brukade säga "jag stod vid tavlan och rökte varje morgon" som man kan läsa om i bok "x" och som under 1800-talets mitt var hans mamma eller snarare, om jag får göra en avvikelse - troligen var det först då som person "m" äntligen förstod vad person "g" hade menat när han uttryckte det som han tidigare sade och hon skulle skulle senare förstå att detta var en brytningspunkt ungefär som person "c" brukade säga. Han var en fashionabel ryss från staden "Bielstok" som.... 

och ärligt talat det här svammlet verkar vettigare än boken är! Jag stör mig också på en massa konstiga kommentarer som "hade han vetat att hans far skulle försvinna i det stora intet...just den där dagen var det ...blablabla", skulle han vetat vad? Skulle han gjort vaddå?

Jag är så less på huvudpersonerna (dem jag antar är huvudpersonerna) att jag inte orkar vända en sida till! Okej det här gänget stoppade tågen till Auschwitz - en sabla fenomenal historia och den är sann! Hur kan den då bli så urbota tråkig?!!! Något sånt här uruselt skrivet har jag inte snubblat över på flera månader och jag kommer inte avsluta den! Hur ofta händer det? Aldrig!! Shit, jag hatar att lämna en bok oavslutad men jag får migrän av "Rebeller i det tysta", en djup dunkande och yrselframkallande migrän. Rebeller i det monotont upprepeligt tröttsamma?!

     

Andra världskriget upphör inte att facinera. Jag tror att en av orsakerna är att mänsklighetens svaga sidor aldrig framträtt så tydliga som då. I ljuset av vad vi vet idag tycks de rättfärdiga människorna ha varit alltför få. Man kan fråga sig vad som utmärkte dessa människor? Vad fick just dem att handla som de gjorde? På samma sätt kan man fråga sig vad som utmärkte förövaren eller den stora gråa massan som likgiltigt tittade på utan att göra något. Även om jag tycker att skulden tillhör alla som inte protesterade mot den omänskliga behandlingen av oliktänkande under nazismens framfart tycker jag det är viktigt att framhålla skillnaden mellan aktivt handlande människor under fredstid och passivt handlande under krigstid. Sålunda finner jag de som samtyckte och verkade för nazismens framtåg i Tyskland mer skyldiga än de som passivt såg på (av rädsla) när systemet började göra det som systemet hade framhållit att de ville göra - från början. Självklart var individerna i dessa grupper ofta samma människor, men faktum kvarstår. Skulden är större för dem som aktivt släppte in nazismen till makten än de som vek sig när diktaturen väl blivit konsoliderad.

Med detta vill jag alls inte rättfärdiga det som den namnlösa massan gjorde under krigstid. Jag anser att skulden finns kvar, precis som ansvaret. Varje människa har ett ansvar för sin medmänniska - och det ansvaret kan man inte undslippa ens vid hot om sin personliga säkerhet. Men självklart ska man vara medveten om att hotet fanns där - tydligt uttryckt efter det att nationalsociologin blivit den enda politik att räkna med. Hotet tog sig många uttryck. Det kunde antydas att den utpekade själv vilade i farozonen att bli deporterad och misskrediterad  - om hon/han protesterade mot regimens politik. För aktivt deltagande fanns belöningar som befodringar och frånvaron av dessa belöningar kunde säkert för vissa uppfattas som så stora att de var villiga att utföra saker - som de inte gjort i fredstid. Att vara nazist behövde (till en början) inte heller förknippas med något direkt negativt. Ungarna åkte ut på skogsturer, den ekonomiska krisen löste sig och synliga fördelar för den jakande befolkningen lyftes fram i helt annan mån än trakasserierna mot judar och oliktänkande. Till en början var det möjligt att blunda bort det negativa i nationalsociologins ideologi. 

Att bli påverkad av massmedia och allmänheten är i sig inget brott. Det tyska folket blev hjärntvättade av kunniga marknadsförare som använde rasbiologin för att befästa sina hatkampanjer. Men helt hjärntvättad kan en människa aldrig bli! Det fanns alltid tecken att se - om man ville se. Judiska grannar som blev ekonomiskt utblottade trots att de såg ut som vilken tysk som helst, judiska skolbarn som tvingades sluta skolan, förtrollande skådespelare och musiker som plötsligt var förbjudna att uppträda - om man ville kunde man se! Påfallande många valde att titta bort. Som kontrast till dessa fanns det människor som vägrade se på när orättvisan slog sina klor i samhället. De såg att "detta är också en människa" och skämdes. Några gjorde mer än bara skämmas. Några kände ett kall att handla för att förhindra att deras medmänniskor blev behandlade som skadedjur och det är om dessa som Eric Silvers bok handlar om. 

"Hjältar i det tysta" berättar om alla dessa rättfärdiga människor, tyskar som polacker, engelskmän och tjecker, kvinnor som män. Dessa människor som bestod ett enormt mod - men också ödmjukhet och förundran inför ondskan hos gemene man. De flesta av dessa människor har sitt träd planterat i Jerusalems trädgård för rättfärdiga. Flera har historier som lämpar sig att bli filmer eller böcker. De är mycket spännande! Innehållsmässigt är denna bok en triumf! Alldeles för många böcker skrivs om bödlarna och de som valde fegheten istället för mod och godhet! Detta är ett bra och kompletterande dokument. Innehållsmässigt är denna bok ett måste!

Tyvärr är utförandet inte lika bra. Författaren är noggrann och källkritisk men saknar förmåga att gripa tag i läsaren. Trots att historierna är så bra blir berättandet stundvis monotont och tråkigt. Detta känns som en stor förlust! Men trots det småtrista sättet att berätta fångade flera av hjältarna mitt hjärta. Charles Coward greven av Auschwitz, dristiga räddning av judar enligt "lik i utbyte mot levande" gjorde mig andlös, liksom flera av de präster som räddade judar (och även kämpade för att de skulle bibehålla sin tro - och sina riter) gjorde.  Jag kan varmt rekommendera denna bok, även om jag tror att sträckläsning inte är rätt metod att ta sig igenom den (som jag gjorde). Istället kan utvalda delar bli mycket berikande läsning och locka till forskning inom ett positivt område! Jag brukar läsa litteratur om förintelsen för att förstå varför den kunde ske. Denna bok vänder på mina föresatser - jag ska läsa om motståndet för att förstå hur man kan hindra att Auschwitz sker igen - genom medmänsklighet och rättrådighet kan vi förhindra det otänkbara. Fokuset måste ligga på båda sidorna av myntet. Tack vare denna bok började jag läsa "Schindlers list" och jag är tacksam för inspirationen. "Hjältar i det tysta" får en stark fyra!