Likvidation

Det är år 1994. Noshörningen Nelson skapar stora rubriker, Sverige drabbas av en stor tragedi när färjan Estonia går till botten. Detta år börjar också fallet med "Södertäljeflickan" uppmärksammas. Det gäller alltså en helt ung flicka som växt upp med sina (vid första anblick) normala föräldrar och sin syster. Mamman och syskonen rymmer hemifrån efter att fadern hotat att ha ihjäl deras älskade hund. Flickans tämligen milda anklagelser mot sina föräldrar (i första hand sin far) blir allt mer detaljrika och konkreta.  Till sist berättar hon det otänkbara. Det otänkbara är en far som utnyttjat sin dotter och bjudit ut henne till andra med samma vandel som honom själv. De verkliga problemen uppstår när flickan berättar mer om vad hon upplevt. Hon hävdar att hennes far utnyttjat henne som en sexuell handelsvara. Andra män och kvinnor har sexuellt förgripit sig på henne. Kontexten skall tillfälligtvis ha varit satanistisk. Flickan vallas runt av polisen till olika ställen i Stockholm och pekar otvetydligt ut flera sexklubbar där det påstådda brottet ägt rum. Hon kan även beskriva somliga av de inblandade till utseende och pekar vid poliskonfrontation ut män som varit inblandade i likartade affärer. Men polisens tro på flickan sviktar. Enligt Allmo (författaren och flickans fostermor) väljer en ledande poliskommisarie att tidigt (utan att ens träffat flickan) gå ut i tidningarna och förklara att han betvivlar flickans trovärdighet. Vidare ifrågasätter en socialassistent  det tillfälliga fosterhemmet och gör allt för att flickorna ska återvända till sin familj - trots incestmisstankar.

Flickans röriga uppväxt och ömhetstörstande beteende bekräftar för vissa hennes historia. Andra ifrågasätter om det är rimligt att lita på ett barn som mår dåligt psykiskt. Fallet blir ett fall där olika fanatiska grupperingar står mot varandra och i princip använder offret som slagträ. Somliga anser att fallet påvisar förfallet i svensk rättshistoria. De hävdar knivhugg i ryggen på alla de män som oskyldigt anklagats för incest av barn, under ledning av manshatande feminister. Andra hävdar i sin tur att allt flickan berättar om, måste vara påhitt - eftersom somliga element inte kan bevisas. 

Jag var fjorton när "Södertälje"- fallet kablades ut i media. Stora rubriker skrek om satanister och styckade bebisar. Man hävdade att flickans anklagelser gällde en större och organiserad grupp pederaster som våldsfört sig på små barn - och även dödat dem. Tidningarna spetsade till historien så att "Södertäljeflickan" kom att jämföras med de barn som pekade ut häxor under medeltiden. Man ifrågasatte hennes förnuft, hennes motiv och man valde att utmåla henne som förövare snarare än offer. Det var hon som skulle bevisa att hennes anklagelser var sanna - inte tvärtom. Det var tämligen höga krav på ett barn som troligtvis hade blivit utsatt för sexuella övergrepp sedan hon var liten. Hennes dåvarande fosterförälder försökte skydda henne, men privata anteckningar som  Allmo gjort under de dagar av sorg när flickans alla minnen bröt fram, läckte från polisen till media.

Det var en tacksam historia att utgjuta sig över. Om det flickan sa, verkligen  var sant - skulle vårt system vara ofantligt bräckligt och den eventualiteten var knappast lockande. Då var det mer lockande att flickans beteende och det stöd hon fått skulle utgöra en förklaring på alla vårt samhälles jävligheter. Ett slappt system kan man skärpa till, medan ett ruinerat system skapar maktlöshet. Då var det betydligt enklare att göra flickan till syndabock och försöka förhindra att likartade situationer uppstod och att andra barn slulle ljuga blott för att få uppmärksamhet.

Det är Birgitta Allmo, flickans fostermor som berättar den här historien. Hon betonar att hon är partisk, men att hennes uppsåt är att visa hur medias skepticism påverkar ett offer. Deta gör hon genomgående trovärdigt och belysande. 

Sammantaget kan man alltså säga att denna berättelse är en berättelse om "den andra våldtäkten". Det vill säga, om hur offret inför rätta blir den person som skall granskas och försvara sina upplevelser, medan den faktiska förövaren besparas att göra detsamma.

Mediacirkusen fortgår utan att någon helt reflekterar över hur flickan påverkas. De flesta är ense om att hon har upplevt större delar av det hon berättar om - men ÄNDÅ behandlar man allting som tveksamheter. Flickan tvingas vittna i sju rättegångar och så gott som dagligen konfronteras hon med folk som anser att hon ljuger eller missuppfattat situationerna. Birgitta Allmo har på ett mycket realistiskt sätt åskådliggjort hur en människa splittras när hon inte får sina känslor bekräftade utan ständigt blir ifrågasatt. Hon illustrerar det hon berättar om med tydliga exempel på hur lätt omständigheter förändras genom den skriftliga byråkratiprocessen. Följaktligen går att läsa om hur Ninos (flickans far) säger till barn och fru att han ska "slakta hunden", vilket blir omformulerat i socialpappren till att han ska "döda hunden" för att slutligen - dyka upp i rättegångspappren i den tämligen mindre affekterade omskrivningen "att han skulle låta avliva hunden".  Man kan se hur skruvat ett uttalande kan bli beroende på de motiv som skriftställaren har.
Allmos viktigaste frågeställning (som genomsyrar hela boken) är  "vad (som) gör det osannolika sannolikt och vad (som)gör det sannolika osannolikt". Det är en frågeställning som jag finner ytterst intressant. Mina tankar söker sig naturligt till den minnesforskning som jag ramlat in på, helt nyligen. Enligt denna är minnet komplext konstruerat. Ett minne är en subjektiv tolkning av det som skett och fördjupning av ett minne är en slags rekonstruering av det skedda. Samtidigt ska man inte underskatta det narrativa minnet, men det måste också kompletteras och backas upp med mer konkreta dokument. Exempelvis som i detta fallet - läkarintyg på flickans dåliga hälsa, undermåliga hygien och psykiska välmående under många år. Andra faktiska element kan vara vittneskonfronteringar och andras vittensmål. 

Sammanfattningsvis lär denna boken läsaren om hur viktigt det är att ta en anklagelse om övergrepp på allvar. Visserligen kan den vuxne förlora förtroende från omgivningen när han/hon blir anklagad för dylikt, men när ett barn inte tas på allvar och inte blir lyssnad till kan det bli skadat i grunden, det är en andra våldtäkt och kan rasera en människa. Man kan också ifrågasätta hur mycket media egentligen ska spekulera för att sälja lösnummer. Media måste också ta ansvar för det som skrivs och hur det kan påverka omgivning och offer. Det måste här finnas ett konsekvenstänkande och jag tycker att Allmo belyser denna fråga på ett bra och sakligt sätt.

Denna bok är en litterär tegelsten. Den är massiv och gör känslomässigt ont att läsa. Jag tror att orsaken till varför man på olika sätt försökt förminska det "Södertäljeflickan" vittnade om, är oförmågan att hantera det hon sagt. Flickan blottlägger en mörk sida av samhället som visar på socialens oförmåga, BUP:s inkompetens och medias obefintliga etik. Jag rekommenderar varmt denna bok till alla som sysslar med omsorgsfrågor och pedagogik. Det primära är inte att du måste tro på ALLT som sägs - men om något av det som sagts är sant - då är en vägran att lyssna bara arrogant och i förlängningen destruktivt. 

"Vem vågar tro på ett barn" får en stark fyra i betyg.

Det kommer alltid finnas anledning att diskutera etiska perspektiv på människans sexualitet. För människan är en sexuell varelse, hur vi än vrider och vänder på det.  Och sex är inte enbart biologiskt. Människan är ett av de få djur som har sex för njutnings skull, och inte bara för att reproducera sig. Men de som hävdar kärleken vara skild från sex eller tvärtom hamnar ofta i en återvändsgränd. Kärlek och sex bör hänga samman för att människan ska må bra. Föreställningen om sex liknar (enligt mig) föreställningen om Gud. Det finns lika många föreställningar om sex, som det finns människor. Alla har sin bild av vad som tänder och vad som är sunt. Våra gränser är sällan desamma. Många gränser måste perforeras innan vi vet vilket värde de har. Varje människa ska utforska och uppleva. Och precis som kärleken föds på nytt mellan varje älskande par, gör också sexualiteten det. Och för de allra flesta människor är sexulaiteten en oerhört känslig fråga.

Hur värderas vår sexualitet i samhället? Vad är acceptabelt och vad är onormalt? Kan det onormala skifta från tid till tid? För ett par hundra år sedan fördömde samhället sex före äktenskapet. Ve de kärleksbarn som föddes av föräldrar som inte var gifta. Mödrarna blev ofta föraktade och utfrusna i samhället. Idag har synen på barn födda utom äktenskapet förändrats. Det är rumsrent och knappast något man reflekterar över. Inte alltför sällan krockar vår uppfattning om detta med uppfattningar i andra kulturer, där man fortfarande värderar kärnfamiljen högt.  I vårt samhälle har vi gått från att värdera det kollektiva högt, till att sätta individen i fokus. Samhället har sekulariserats och människan i många avseenden - befriats.

Detta har gett både positiva och negativa konsekvenser. Vi lever här och nu. Alltså agerar vi kortsiktigt, utan vidare funderingar över hur vårt handlande kan drabba framtida generationer. Här och nu utnyttjas naturen till bristningsgränsen. Här och nu används människor som medel för att tillfredställa impulsiva nycker. Individen står i centrum och det kollektiva samhället kommer i andra hand. Det positiva med detta är att människan får en större frihet och ett större ansvar att bestämma vem hon vill vara. Hon behöver inte längre foga sig efter den massans attityd om vad som är normalt eller ej. Det är t ex inte samhället som skall bestämma om du får uttrycka din kärlek till en individ av samma kön. Synen på människan som en tänkande varelse som man ska visa respekt för, har ökat. Samtidigt följer ett ansvar med friheten och inte alla människor är redo att ta konsekvenserna av det ansvaret. Friheten har befriat oss från tabun och hyschhysch, men samtidigt också öppnat en dörr till det helt igenom egoistiska. För sin egen njutnings skull kan man behandla människor som objekt. Framför allt kvinnor behandlas som sexuella objekt i porrfilmer och utvikningstidningar. De få som protesterar mot en sådan utveckling av sexualiteten anklagas vara moralister eller frigida - vilket gör en rättvis och respektfull debatt svår genomförd.

Och samtidigt trappas de sexuella kraven upp bland ungdomar. Ungdomsmottagningar vittnar om hur unga flickor kommer in och våndas över att de inte njuter av analsex - trots att de "borde". Den väldigt ensidiga porren påverkar människor att tro att lust bara kan se ut på det ena eller andra sättet. På ytan är sexualitet något vi pratar öppet om, vi begrundar avklädda skådespelerskor och oljeindränkta överkroppar i rap-videos. Sex finns överallt, i tidningar, i musiktexterna, i filmer och i tv-serier. Men ändå pratar vi inte om sex på någon djupare nivå. Veckotidningarna manar läsarna att prova 9 kamikazeställningar i veckan eller fiffiga tricks för att åtstadkomma en fontänorgasm. Man glömmer ömheten och den trevande lust som varje människa själv måste hitta fram till. Och något går förlorat.

Det är oftast kvinnan som drabbas. Men samtidigt är sex också makt. Sex kan vara ett sätt för en ung tjej att ta kontroll över sin tillvaro och synas. Kortsiktigt är det inget bra val. Men är man tretton år och vill bli sedd tänker man kanske inte så långt. Och det är knappast bara ungdomar som är ambivalenta. Vuxna människor botoxar sig, opererar brösten och försöker passa in i ramen för hur en sexig - självständig person ska se ut och vara. Om detta och mycket mer skriver Ann Heberleius om i sin bok "Den sexuella människan" som är något så ovanligt som en rolig kurslitteraturbok. Genom att illustrera med litterära exempel målar författarinnan upp tydliga etiska problem som angår både mig och dig. Författaren tar upp vår västerländska syn på sex, kön och jämställdhet och ställer den mot andra kulturers perspektiv (som många gånger är mer respektfulla mot kvinnan). Heberlein är varsam med pekpinnarna och låter läsaren själv avgöra vilket ställningstagande hon vill ta i de olika frågorna. Att författarinnan också kan tillämpa etiska aspekter med exempel i litteratur som Per Hagman, Elin Lindqvist med flera visar på rörlighet och ger mig en känsla av att jag lättare kommer se mönster i tillvaron. Sånt uppskattar jag alltid. Det finns mycket mer som kan sägas om boken, men egentligen är det en sådan bok som skall diskuteras inte recenseras. Men rent allmänt måste jag säga att jag blev förvånad över hur knivskarpt författaren tar sig an svåra frågor och hur lättläst boken faktiskt var. Jag kommer troligen inhandla den och ha i bokhyllan. Den är en liten pärla och får en fyra i betyg.

Gena inte genom parken! Klä dig inte i för slampiga kläder! Drick dig inte berusad! Gå inte hem med någon främmande man! Gå inte hem med någon man som du känner! Flirta inte! Använd inte trosor i någon sexuell färg (svart)! Kråma dig inte framför kameran! Ha inte sex med någon som är vän med en potentiell våldtäktsman! Åk inte svarttaxi!

En riktig våldtäkt äger rum i en park. Det riktiga offret är oskuldsfullt och gärna ungt. Förövaren/förövarna har utländsk härkomst och brottsligt förflutet, inte sällan är de också missbrukare. Detta vet vi eftersom vi ständigt matas av bilden i massmedia. Våldtäkt som begås av pojkvännen eller kompisen under fylla, faller inom olika förklaringsmodeller (där den slutliga förklaringen oftast skuldbelägger offret som inte höll sig inom ovanstående ramar). Det potentiella våldtäktsoffret är väldigt likt dig och mig!

Du har haft sexuella erfarenheter. Du har kysst din pojkvän i sällskap av flera kompisar. Du har dansat flirtigt med eller inför människor du inte känner. Du bär svarta trosor (eller om du är en riktig hora som förtjänar intrång i alla hålen samtidigt - string). Du har figurerat på bilder som visar upp din kropp på ett fördelaktigt sätt. Du har druckit dig full. Du klär dig gärna i kort kjol eller tajta kläder. Du ser ibland flörtig ut.

Om du - eller den potentiella förövaren kan svara ja på en av dessa frågor (t ex om du dansat flirtigt - för det kan knappast offret avgöra!) är du ett potentiellt våldtäktsoffer! Vid en rättegång kan det visa sig att våldtäktsmannen blir friad för att du inbjöd till våldtäkt.

Det är alltså inte lätt att vara ett potentiellt våldtäktsoffer. Det finns många gränser man inte ska överskrida och många regler att följa. Inte sällan upptäcker våldtäktsoffret sig bli ifrågasatt, hånad och skambelagd. Det är få brott som anses så allvarliga - men så sällan leder till verkliga åtal. Kanske är det också därför så få våldtäktsbrott anmäls. Offret vet vad hon har att förvänta sig när ord står mot ord. Få orkar med en rättegång där privatlivet vänds in och ut för att bevisa att kvinnan inte borde blivit våldtagen.

När jag läser Wennstams bok "Den riktiga våldtäktsmannen" slås jag gång på gång av att det lika gärna kunde varit jag. Med mitt förflutna som utvikningsmodell är jag rena barnleken för en duktig försvarsadvokat! Våldtäktsmän kan känna sig ursäktade! Och faktiskt är det inte bara jag som går omkring med en skylt där det står "Våldta mig!" på - utan i stort sett varje tjej i hela Sverige. Absurt är bara förnamnet!!! Var denna attityd har sitt ursprung tål att diskuteras. Men att attityden speglar sig i vårt rättsystem är sjukt. Det är nedlåtande mot både män och kvinnor!

Att män när de får veta att de är djur som inte kan kontrollera sin sexualitet - inte reagerar i det kränkande, är för mig ett frågetecken! Män liksom kvinnor borde reagera och hävda sin rätt att ta ansvar. Det borde vara lika självklart för alla att avbryta en sexuell handling om partnern verkar tveksam. Tyvärr ligger en stor del av problemet i alkoholen. Det är svårare att se tveksamheter när man druckit. Dock har jag ytterst svårt att förstå varför alkohol ska URSÄKTA ett felaktigt beteende. Liknelsen mellan sex under alkoholens inverkan och bilkörning under alkoholens inverkan är inte så dum som den kan verka. De flesta skulle tveka inför att sätta sig i en bil och köra onyktra. Och om de gör det kan de inte skylla på alkoholen om de kör på någon. Det ligger i sakens natur att man saknar viss kontroll över trafiken om man är onykter. Men det ligger också i sakens natur att bilkörning under alkoholpåverkan är fel! Sex under berusning är som bilkörning. Man har inte helt koll på alla komponenter. En unge kan springa ut framför bilen och man hinner inte reagera. En kvinna kan säga nej - och man kan missa det. Slutledningsvis får de personer som vet med sig ha dåligt ölsinne, låta bli att dricka för att inte förorsaka skada på omgivningen.

Att flytta fokuset från förövaren till offret och ifrågasätta hennes vandel är för mig skandal utan like. Icke destå mindre är inställningen belysande. Visst råder det viss jämställdhet i Sverige, bättre än i många andra länder. Men i rättsliga sammanhang är det uppenbart hur ojämlikt vårt samhälle faktiskt är. Katarina Wennstams bok om riktiga våldtäktsmän är en resa med uppehåll på samma stationer som förintelsen. Mönstren för självförintande och skuldpåläggning av offren finns i allra högsta grad också i vårt samhälle.

Författaren lyckas visa detta på ett klarläggande sätt. Men hon lyckas också skapa en diskussion som omfattar både kvinnor och män. För i det yttersta berör detta män precis som kvinnor. Orättvisan i synen att riktiga män våldtar istället för att stoppa om - är i jämnlikhetens namn fruktansvärt nedslående. Jag facinerades av bokens innehåll såväl av dess dialogiska form. Det märks att författaren brinner för sitt ämne och att hon har riktet inställt på att upplysa folk på olika medvetande nivåer. Jag gav boken en stark femma i betyg och kommer fortsätta läsa böcker av författaren.

Sammanfattningsvis - Våldtäkt, det tänkte du inte på när du drog på dig dina svarta trosor och hoppades få en rolig kväll med polarna!??

Firekick tog upp artikeln som Aftonbladet diskuterade häromdagen. Där ifrågasattes hur unga tjejer klär sig idag och hur deras klädsel kan utmana och locka till sextrakasserier från killar. Firekick som jobbat på skolor har egen erfarenhet och la fram det så här;

"Jag ska berätta om mina upplevelser från när jag jobbade på en högstadieskola. Många tjejer där klädde sig väääldigt utmanande med kortkorta kjolar, push up-bhar där tuttarna var det mest iögonfallande på hela tjejen. Men det är en sak. Lägger man sedan till sättet tjejerna betedde sig på: satte sig gränsle över killarna, stod och tryckte rumporna mot killarnas skrev, kastade sig om halsen på killarna och halvt porrdansade, sa en massa obcena saker som ideligen anspelade på sex. Ja sånt som rektorn i artikeln talar om. Alltså.... ber de inte lite om det då...?"

...och inlägget retade upp mig. Eftersom bloggen var ur funktion kunde jag inte kommentera inlägget och under hela natten satt jag och Freddi i sängen och diskuterade. Vad som vid första anblick är skrattletande enkelt att bilda sin åsikt om, är vid andra anblicken en svårlöst paradox som kräver oerhört mycket förståelse för hur ungdomar fungerar och vad som påverkar dem att bete sig som de gör. För en sann feminist är det ganska lätt att säga "tjejer ska få klä sig som de vill, bete sig som de vill - utan att bli sextrakasserade - that´s it", men när man börjar fundera kring fenomenet i stort t ex, "killar ska heller inte bli sextrakasserade och om det är tjejerna som började?"...hur gör man då?!" och "Kan killar kontrollera sin sexualitet sämre än tjejer, så att tjejerna per automatik måste ta mer ansvar för hur de klär sig och beter sig?!" samt "tror JAG att killar har svårare att kontrollera sin sexualitet än tjejer?", då blir det genast lite svårare. För det handlar ju om vem man lägger ansvaret hos. Vi söker gärna en syndabock - då det ligger i människans natur att slippa vilja ta ansvar. Hellre söker vi alltså en syndabock än ett olösligt problem! Men nåväl...

Tycker jag att det är skillnad på tjejer och killar? Feministen i mig säger självklart nej för det är självklart att det inte är någon skillnad för alla är lika värda. Mitt rationella jag däremot - hånskrattar åt naiviteten. Skulle det inte vara skillnad på tonårstjejer och tonårskillar?!!! Ursäkta men sedan när har en tjej blivit så kåt att det syns på henne under en svenskalektion med nyexaminerad-snygg-vikarie? Och hur många gånger har det inte hänt killar? När jag var yngre kunde jag bli så jävla störd av killar som fick stånd under helt sjuka omständigheter. Det var liksom, "Stoppa ner snoppen för fan du kommer ändå inte få knulla i en fullsatt lektionssal, jag menar det finns inte en mördande liten chans att ni kommer få använda det så? Vad fan?!!!" Jag såg ner på killar för att de inte kunde styra sin sexualitet, medan jag kunde. Och däri finns ju en olikhet - även om jag inte gillar att erkänna det.

Frågan är om den olikheten legitimerar att killar måste beskyddas av tjejerna för att inte blir frestade under några omständigheter. Vi kan komma överrens om att killars svaghet är dumspaken (som Ling i Ally MacBeal uttryckte det) men vad är tjejernas svaghet då? Enligt mig manifesteras den i dåligt självförtroende och ett evigt törstande efter uppmärksamhet och att vara "duktig". Tjejer får inte samma typ av uppmärksamhet som killar får. Tjejer får positiv uppmärksamhet när de är snälla, leker extrapolis tillsammans med läraren och stävjar lugnet på lektionerna. Den andra formen av uppmärksamhet är sällan positiv (i allafall inte enligt oss vuxna). Det är nämligen den formen som får tjejerna att klämma in sig i för små jeans, visa upp halva liljekullarna och kråma sig som strippor för att framkalla något fuktigt i blickarna på de stackars grabbarna. Denna form av uppmärksamhet fungerar eftersom killar inte tänker med hjärnan när ett par par sjyssta tuttar plockas fram. Det är effektsökeri - men det funkerar. Sen att det sällan leder dit tjejerna egentligen vill komma (få respekt, vara cool, få rätt kille att bli kär i henne osv osv osv) det är inte riktigt poängen. För oavsett vilket är det positiv uppmärksamhet för stunden. Förfängt hopp möjligtvis.

Hur många populära tjejer spelar inte på sin sexualitet? Vi bombarderas ständigt med framgångsrika stjärnor som opererat sig för att passa idealet, gjort porriga musikvideos, vikt ut sig och så vidare. Ytterst få blir framgångsrika utan att först göra något sådant. Och det sänder ut signaler. Det liksom klädselkoden på skolorna. Om alla tjejer går i string finns det en massiv press att också bära string för att få "vara med!". Mycket svårare än så är det ju inte Sedan finns också upptrissandet där. Att överglänsa någon brud genom att ha ännu kortare kjolar -och få ännu mer uppmärksamhet .  Ju mer uppmärksamhet, ju större hyp.

Men vad händer praktiskt när någon klär sig sexuellt utmanande? Ofta är de första signalerna positiva! Killar visslar, folk pratar och gör sexiga gester och även om tolkningen är fri, uppfattar nog väldigt många uppmärksamheten positivt.  Nu börjar dock det som Firekick pratar om, - nämligen sexuella trakasserier från tjejernas håll riktade mot killarna. Tjejer kråmar sig och sexualiserar sig själva - genom att trycka upp tuttarna i ansiktet på tonårsgrabbarna. Få killar kommer i den situationen att säga "sluta sextrakassera mig!" för delvis gillar han det och så finns det viss status i att vara den som blir teasad. Men även om han inte tyckte om det - skulle det finnas väldigt lite utrymme att visa det. Därför är det maktutövande av tjejerna mot killarna och det är heller inte rätt. Där har rektorn i artikeln i Aftonbladet helt rätt.

Agressionen väcks när killarna blivit utsatta för den här typen av maktutövning och upplever att, "Ni har kastat pinnen - vi har hämtat den - nu har vi sex!" men blir avspisade. Signalerna som sänts ut var falska och de känner sig lurade. Problemet är att ingen vill gräva under ytan för att ta reda på varför det skedde överhuvudtaget. Istället söker man efter en syndabock. Enklast är att skylla allt på tjejerna. Och händelsen blir ett litet mikrokosmos till det stora samhället där utanför. En tjej som går hem med en kille och är berusad, har på sig kort kjol osv får skylla sig själv om hon blir våldtagen. Så samhället säger till de potentiella offren:

KLÄ PÅ ER
SKÖT ER ORDENTLIGT
UTTRYCK INTE ER SEXUALITET
DRICK INTE
GENA INTE GENOM PARKEN

Och vore de här ungdomarna vuxna hade situationen kanske varit annorlunda. Kanske? Oavsett vad är dessa ungdomar inte vuxna utan fortfarande barn. De ansvarar ännu inte för sina handlingar till fullo. Att säga att de får skylla sig själva är alltså att blunda för problemen och göra barn till offer. För saken är den att inget kommer bli bättre för att tjejerna tar på sig lite mer kläder eller låter bli att dricka för att slippa sexuella trakasserier. Inte heller kommer det hjälp när man stänger skolorna på alla hjärtans dag för att hindra mobbning eller för att man slutar hissa svenska flaggan på nationaldagen för att förhindra rasism. Dessa lösningar är bara uttryck för en vägran att ta tag i problemen och lösa dem. 

Utifrån en tonåringtjejs perspektiv är hennes sexuella klädsel och hennes beteende en maktutövning. Det är en av de få saker hon kontrollerar själv. Samma sak är det med slöjor i en del länder där man försökt hindra muslimska kvinnor att bära dem (för att de är kvinnofientliga) och tjejer har gått så långt att de försökt ta livet av sig för att få ha kvar slöjan (läs "Snö" av årets nobelpristagare). Det är deras enda sätt att ha kontroll översitt liv. Sedan om man gräver djupare i problemet kanske man kommer fram till att de upprätthåller en attityd som är dålig för många tjejer.

Exakt hur man kan vända trenden vet jag inte. Men jag vet att det sättet som den där rektorn gjorde det på - är fruktansvärt fel. Och det är fel att lägga all skuld på tjejerna. Jag tror på att försöka skapa ett klimat där det är okej för killarna att säga nej och uttrycka när de tycker de blir illa behandlade av tjejerna liksom det är okej för tjejerna att säga nej oavsett om hon tidigare under kvällen sagt ja, eller antytt intresse! Killar och tjejer är inte likadana. Med de har samma värde, om man ska lösa problemen måste man förstå olikheterna och utgå från dem.