En riktig våldtäktsman
Gena inte genom parken! Klä dig inte i för slampiga kläder! Drick dig inte berusad! Gå inte hem med någon främmande man! Gå inte hem med någon man som du känner! Flirta inte! Använd inte trosor i någon sexuell färg (svart)! Kråma dig inte framför kameran! Ha inte sex med någon som är vän med en potentiell våldtäktsman! Åk inte svarttaxi!En riktig våldtäkt äger rum i en park. Det riktiga offret är oskuldsfullt och gärna ungt. Förövaren/förövarna har utländsk härkomst och brottsligt förflutet, inte sällan är de också missbrukare. Detta vet vi eftersom vi ständigt matas av bilden i massmedia. Våldtäkt som begås av pojkvännen eller kompisen under fylla, faller inom olika förklaringsmodeller (där den slutliga förklaringen oftast skuldbelägger offret som inte höll sig inom ovanstående ramar). Det potentiella våldtäktsoffret är väldigt likt dig och mig!
Du har haft sexuella erfarenheter. Du har kysst din pojkvän i sällskap av flera kompisar. Du har dansat flirtigt med eller inför människor du inte känner. Du bär svarta trosor (eller om du är en riktig hora som förtjänar intrång i alla hålen samtidigt - string). Du har figurerat på bilder som visar upp din kropp på ett fördelaktigt sätt. Du har druckit dig full. Du klär dig gärna i kort kjol eller tajta kläder. Du ser ibland flörtig ut.
Om du - eller den potentiella förövaren kan svara ja på en av dessa frågor (t ex om du dansat flirtigt - för det kan knappast offret avgöra!) är du ett potentiellt våldtäktsoffer! Vid en rättegång kan det visa sig att våldtäktsmannen blir friad för att du inbjöd till våldtäkt.
Det är alltså inte lätt att vara ett potentiellt våldtäktsoffer. Det finns många gränser man inte ska överskrida och många regler att följa. Inte sällan upptäcker våldtäktsoffret sig bli ifrågasatt, hånad och skambelagd. Det är få brott som anses så allvarliga - men så sällan leder till verkliga åtal. Kanske är det också därför så få våldtäktsbrott anmäls. Offret vet vad hon har att förvänta sig när ord står mot ord. Få orkar med en rättegång där privatlivet vänds in och ut för att bevisa att kvinnan inte borde blivit våldtagen.
När jag läser Wennstams bok "Den riktiga våldtäktsmannen" slås jag gång på gång av att det lika gärna kunde varit jag. Med mitt förflutna som utvikningsmodell är jag rena barnleken för en duktig försvarsadvokat! Våldtäktsmän kan känna sig ursäktade! Och faktiskt är det inte bara jag som går omkring med en skylt där det står "Våldta mig!" på - utan i stort sett varje tjej i hela Sverige. Absurt är bara förnamnet!!! Var denna attityd har sitt ursprung tål att diskuteras. Men att attityden speglar sig i vårt rättsystem är sjukt. Det är nedlåtande mot både män och kvinnor!
Att män när de får veta att de är djur som inte kan kontrollera sin sexualitet - inte reagerar i det kränkande, är för mig ett frågetecken! Män liksom kvinnor borde reagera och hävda sin rätt att ta ansvar. Det borde vara lika självklart för alla att avbryta en sexuell handling om partnern verkar tveksam. Tyvärr ligger en stor del av problemet i alkoholen. Det är svårare att se tveksamheter när man druckit. Dock har jag ytterst svårt att förstå varför alkohol ska URSÄKTA ett felaktigt beteende. Liknelsen mellan sex under alkoholens inverkan och bilkörning under alkoholens inverkan är inte så dum som den kan verka. De flesta skulle tveka inför att sätta sig i en bil och köra onyktra. Och om de gör det kan de inte skylla på alkoholen om de kör på någon. Det ligger i sakens natur att man saknar viss kontroll över trafiken om man är onykter. Men det ligger också i sakens natur att bilkörning under alkoholpåverkan är fel! Sex under berusning är som bilkörning. Man har inte helt koll på alla komponenter. En unge kan springa ut framför bilen och man hinner inte reagera. En kvinna kan säga nej - och man kan missa det. Slutledningsvis får de personer som vet med sig ha dåligt ölsinne, låta bli att dricka för att inte förorsaka skada på omgivningen.
Att flytta fokuset från förövaren till offret och ifrågasätta hennes vandel är för mig skandal utan like. Icke destå mindre är inställningen belysande. Visst råder det viss jämställdhet i Sverige, bättre än i många andra länder. Men i rättsliga sammanhang är det uppenbart hur ojämlikt vårt samhälle faktiskt är. Katarina Wennstams bok om riktiga våldtäktsmän är en resa med uppehåll på samma stationer som förintelsen. Mönstren för självförintande och skuldpåläggning av offren finns i allra högsta grad också i vårt samhälle.
Författaren lyckas visa detta på ett klarläggande sätt. Men hon lyckas också skapa en diskussion som omfattar både kvinnor och män. För i det yttersta berör detta män precis som kvinnor. Orättvisan i synen att riktiga män våldtar istället för att stoppa om - är i jämnlikhetens namn fruktansvärt nedslående. Jag facinerades av bokens innehåll såväl av dess dialogiska form. Det märks att författaren brinner för sitt ämne och att hon har riktet inställt på att upplysa folk på olika medvetande nivåer. Jag gav boken en stark femma i betyg och kommer fortsätta läsa böcker av författaren.
Sammanfattningsvis - Våldtäkt, det tänkte du inte på när du drog på dig dina svarta trosor och hoppades få en rolig kväll med polarna!??
Poetisk design
Idag har jag suttit och pillat på designen till denna sida. Mitt mål var att göra sidan enkel att läsa men också vacker att titta på. I judisk sed lägger man inga blommor på gravar eftersom blommor är förgängliga. Istället lägger man dit en sten och därför bakgrunden till bloggen. Bannern har jag gjort med blandade tekniker. Järnvägstrallarna har jag ritat för hand, till höger en bild på mig som Anders Anjou har tagit. I ramarna finns en Jan Saudek bild (kvinnan som kysser på handen), bredvid syns Simon Wiesenthal och hans hustru (som båda överlevde Auschwitz och letade efter varandra efter kriget i ett år innan de återförenades), därefter en bild från Auschwiz som jag själv har tagit. 
Hoppas ni gillar layouten och min nya blogg.Vad är Auschwitz? - samtal med min dotter
Annette Wieviorka förlorade flera nära släktingar i dödslägren. Även hennes make som är historiker, är barn till överlevande. Deras dotter Mathilde är tretton år och börjar fråga om Auschwitz och förintelsen. Denna bok är uppbyggd som ett samtal mellen dottern och hennes mamma för att åskådliggöra problematiken i förintelsen och besvara de enklaste - men också svåraste frågorna. Jag hade inga höga förhoppningar på denna bok som jag hittade på ungdomsavdelningen på Lunds stadsbibliotek. Fackböcker för ungdomar om förintelsen har en tendens att förenkla för att beskydda. Många berättelser om förintelsen är mycket lika, de börjar med beskrivningar av boskapsvagnarna, av resan som följs av avklädning och rakning av hår. Därefter beskrivs lidandet i lägren och den slutliga räddningen. Många av författarna uttrycker tydligt att de vill vända sig till ungdomar av idag för att ge dem kännedom om historien och förhindra att det sker igen. Jag betvivlade aldrig författarnas syften - men upplevde heller inte att de nådde fram. Att lära om förintelsen handlar inte, i första hand om att förhindra dödsfabriker, kunskapen är mer subtil än så. Det är lätt att se förintelsen som något som skedde för 60 år sedan och distansera sig till den. Men förintelsens mönster finns i vår vardag - här och nu. Mobbning är en form av förintelse, liksom när man skuldbelägger våldtäktsoffer. För mig är det viktigt med böcker som visar ungdomar paraleller mellan förintelsen då och förintelsen idag. Böcker ska mana till ställningstagande mot orättvisorna som sker i vår vardag. Författaren till denna bok förklarar:
"Varför ska vi ägna oss särskilt åt just denna historia? En del tror att om alla känner till vad som hände i Auschwitz kan vi se till att det inte händer igen, ungefär som folk trodde att första världskriget skulle vara det sista, och som sa; "aldrig mer krig". Att det skulle räcka med att visa upp lite elände här och där och skaka om alla unga för att vaccinera dem mot att göra något så förfärligt. Själv tvivlar jag på den sortens uttalanden. Jag tror inte att en historisk redogörelse som bygger bara på känslor kan betyda något på längre sikt. Däremot tror jag på klokhet och förnuft, även om Auschwitz fortfarande är något som är mycket svårt att förklara."
Boken är nittio sidor kort, men författaren tar väl vara på dessa sidor. Hon tar inga genvägar till sanningen och uttrycker sig okonstlat och trovärdigt. Denna enkla bok är bland det bästa jag läst om förintelsen och den får därför en femma i betyg.
Schindlers list
Först - denna recension är inte fullständig. Boken är dåligt skriven, men innehållsmässigt mästerlig och författaren delar min syn på sin huvudkaraktär, varför boken faktiskt är bra - trots att den är dåligt skriven. Därför kommer jag skriva om recensionen pö om pö. Men nedan är intrycket hitllls.Antingen är det översättaren som är usel eller så kan författaren inte skriva. Hela boken är en orgie i syftningsfel och flum-meningar utan innehåll. Jag fick känslan av att vara dyngberusad eftersom jag hela tiden fick läsa om för att försöka förstå vad författaren menade. Först fick jag intrycket av en nobelpristagare på speed som konsekvent vägrar skiljetecken och punkt. Kunde kanske felet ligga hos mig, omedveten om språk på hög nivå?! Jag rådslog med mig själv. Nopp! Författarens hjul snurrar men hamstern är död. Faktiskt.
"Från fönstret kunde Edith Liebgold se Wisla genom taggtråds stängslet, men när hon gick till andra delar av ghettot, speciellt sjukhuset vid Wegierskagatan, korsade hon Plac Zgody, Fredstorget, ghettos enda torg."
Denna mening saknar slutledning av antagande - "Edith Liebgold kunde se Wisla genom taggtrådstängslet" OKEJ, därefter kommer ett "men" som syftar på en motsats som inte finns. Författaren verkar sakna förmåga att knyta ihop sina meningar, vilket gör läsningen förvirrande. Senare i samma kapitel har Oscar Schindler lovat sina arbetare att de kommer vara trygga hos honom. Detta föranleder författaren till denna surrealistiska beskrivning;
"Fabrikens nya kvinnliga arbetare lyssnade på sina arbetsinstruktioner i ett tillstånd av behaglig förvirrning. Det var som om en galen gammal zigenerska som inte kunde tjäna något på det hade sagt till dem att de skulle gifta sig med en greve."
Den första meningen berättar tillräckligt för läsaren om de kvinnliga arbetarnas sinnestillstånd, men ändå vill författaren förstärka detta genom en bild av en zigenerska som berättar något gott utan att tjäna något på det - men DESSUTOM är sierskan galen så vad betyder det? Kaka läggs på kaka vilket gör att beskrivningarna - hur målande de än är - förlorar sin innebörd.
Dessa två exempel hittade jag på måfå när jag slog upp boken för att illustrera min frusteration. Men de fyrahundra sidorna fullkomligen dräller av liknande exempel. Utförandet av denna bok är katastrofalt, speciellt om man tänker på hur intressant boken kunde vara - med tanke på innehållets spänningskvot!
Om man har sett filmen har man missat många saker om Schindler. Spielberg förskönade verkligen mannen som var en tvättäkta svindare! En svindlare med drag under galoscherna och lagom mycket självinsikt. Faktiskt förstör Schindlers negativa sidor inte boken alls - utan fördjupar den. Men detta till trots var boken fullständigt hopplös att läsa. Och därför ger jag den en tvåa i betyg. Läs gärna mer om Schindler! Se filmen och dokumentären "Oscar Schindler" (som finns att låna på biblioteket) för mannen bakom myten är faktiskt omöjlig att inte bli förälskad i! Boken om Schindlers lista (och listighet..) är dock en dammsamlare!
Oscar Schindler
Med Spielbergs oscarnominerade spelfilm "Schindlers list" blev förintelsen allmängods. Detta var ungefär samtidigt som 50 års jubileumet för befrielsen av dödslägren ägde rum. Plötsligt visste alla, vad som skett under andra världskriget och mängder av böcker gavs ut av de överlevande. Spielbergs film var verkligen värd sina oscars för den skrämde upp en hel värld att yrvaket sätte sig upp och började rota efter historieboken. På så sätt var "Schindlers list" en välsignelse.
Jag tyckte som många andra att filmen var ett visuellt mästerverk, men däremot kände jag mig ensam om att uppleva gestaltningen av Oscar Schindler emotionellt konstruerad. Oneliners som "This ring for a jew"fick mig att spy galla. Är detta Oscar Schindler? Vilket sliskslupet helgon han måste varit och äckligt tillgjord sen. Jag föll knappast handlöst för Schindler (även om jag prisade hans gärning) och kände mig som en sniken cyniker.
Oscar Schindler gjorde mig alltså spyfärdig och när jag fick boken i julklapp året därpå orkade jag inte ta mig igenom den. Många år senare kom jag över Silvers bok "Hjältar i det tysta" (recension finns här) och konfronterades åter med Schindler - men nu i HELT annan gestalt. I Silvers samling beskrivs Schindler som en spelare med känsla för det dramatiska och galenskapen ständigt framtittandes ur de stora blå ögonen. Och detta var en Schindler jag kunde göra mig vän med och förstå. Så fort jag var färdig med Silvers bok tog jag mig an Keneallys biografi och insåg ånyo hur mycket en sentimental filmfifflare kan ändra gestalt på en ruffig karaktär. För ruffig var verkligen ordet.
Några år efter befrielsen av judarna reste Schindler till Israel för att gästa "sina" judar (läs. på deras bekostnad) och någon frågade vart han hade gjort av sin ring (ni vet den där ringen som judarna gjorde av sina smälta guldtänder för att hylla sin räddare - den där ringen som Schindler i filmen håller upp som en trofé, och förbittrat klagar till Gud över hur förintande liten hans gärning var) - just de - Den ringen! Schindler blev dock inte svaret skyldig utan yttrade den fras som kom mig att bli hispigt lycklig inombords - "Schnapps!" och det var ju också en oneliners att duga. Men kanske inte i storfräsaren Spielbergs ögon. Jag däremot blev svindlande fnissglad - Schindler fanns alltså?! Han var en riktig människa och ingen jädra frälsargestalt!!! Shit det är ju helt underbart!
Och sedan fortsatte jag läsa om min nyfunne hjälte.... och omväxlande älskade, hatade, beundrade, fnissade, ilsknade till och tröttnade på Schindler, för att några minuter senare hoppa in i hans underbara värld och förtjusas på nytt. Schindler var inget helgon. Schindler var en storskojare - och han kunde spela trosorna av Djävulens farmor om så var. Det var just därför han lyckades med sitt dåd. Och varför då skildra honom på ett mytiskt sätt? Jag trodde mig kunna se en djupare och faktiskt, mer intressant beskrivning av Schindler - om man tog in ALLT den mannen var - istället för att begränsa sig till det sentimentala.
Mannen bakom myten var ingen svärmorsson direkt. Rädda judar kunde han - men du skulle knappast släppt honom i närheten av din tonårsdotter! Schindler bedrog sin hustru med två älskarinnor - minst. Han utnyttjade systemet (vilket under andra världskrigetstid innebar slavkraft) och drog in hejdlöst mycket pengar. Schindler var en sociopat, oförmögen att bry sig om någon annan än sig själv. Men häri ligger också hemligheten till hans framgång! Det kräver en viss mentalitet att spela kort med döden (Amon Göth) för att vinna en människosjäl. Schindler gjorde det och i krigstiden var han den handlingskraftige mannen. I fredstid bleknade han bort i alkoholångor. Det var inte Schindlers hjärta som var starkt - utan hans lever. Sudettysken trodde på fullt allvar att ett rejält fylleriparty kunde bota också den ondaste av de onda. 
Så löste han alla problem. Genom att supa loss tillsammans med de personer han ville påverka lyckades han köpa loss mängder av judar. Men då höjs en röst - varför skulle Schindler gjort så mycket besvär för att rädda 1100 judar om han bara brydde sig om sig själv? Och där finns en poäng såklart. Den viktigaste poängen av dem alla! Varför? Eller varför inte? Jag vet inte om man ska diskutera Schindlers syften med räddningarna. Diskussionen är meningslös då faktum kvarstår - Schindler räddade livet på 1100 judar. Han behövde inte göra det - men gjorde det iallafall. Hans handlingar blir inte mindre goda om han hade bakomliggande syften. 
Ska man ändå ifrågasätta Schindlers syften finns det många faktorer att peka på. Kanske räddade han judarna för att det var en adrenalinkick att ro i land något så omöjligt. Eller kanske kickade han på sig själv i frälsarskrud? Eller så tyckte han verkligen synd om judarna och gjorde det av kärlek. Men han kunde också haft förmågan att förespå nazismens fall och därför begagna sig av judarna för att säkra sin framtid i efterkrigets Europa. Oavsett vilka förklaringsmodeller man väljer kvarstår faktum. Schindler begav sig som dubbelagent till Ungern och avslöjade hemligstäplat material om judarnas förstående förintelse. Att göra en sådan resa i ett sådant syfte var inget Schindler behövde göra. Han riskerade sitt eget liv för att sprida information om och förhindra förintelsen. Denna resa får mig att tro att hans handlande var grundat i rättrådiga syften. 
Jag har under några dagars tid läst två böcker om Schindler och sett två filmer. Jag är förälskad i Schindlers tudelade natur. Och jag kan förstå varför han blev en sådan frälsargestalt för judarna inte bara genom sina handlingar utan genom sin paradoxala natur. Schindlergestalten har många likheter med Gamla Testamentets Gud. Liksom Schindler är Jehova ombytlig, dramatisk, krävande, rättskaffens, oförutsägbar och gränslöst kärleksfull. Jag kan alltså se varför Schindler blivit en sådan myt - medan hans hustru och hans kollegor (flera har liksom Schindler planterat träd i Rättfärdighetens allé i Jerusalem) bleknade vid hans sida. Schindler var ett original! Och jag tänker tillåta mig själv att vara lite kär i originalet - och bli inspirerad!
P.s Porträtt av Emilie Schindler kommer inom kort - för Emilie var ett original hon också, trots att hon ofta hamnade i skuggan av sin färgstarka make!
Slakthus 5
Billy Pilgrim är vilse i tiden. Han återupplever bombningarna i Dresden under andra världskriget i samma ögonblick som han är utställningsdjur på ett UFO långt upp i världsrymden, på samma gång är han en äldre änkling och optiker i sin hemstad till stort besvär för sin dotter.
En av världens kändaste antikrigsromaner. Jag hade en föreställning om att romanen skulle vara lik "På västfronten intet nytt" och blev därför helt paff över att hamna mitt i en helgalen utomjordingsberättelse. Men Billys neuros (om det nu är det)förtydligar på många sätt krigets meningslöshet. Billy inser under sin färd med rymdskeppet att livet blott består av ett kort ögonblick. Efter varje dödsfall i romanen utbrister författaren "So it goes", som en slags likgiltig fras som etsar sig fast och gör händelserna både lättare att uthärda - och svårare att stå ut med. Boken är en paradoxal historia som måste vara en av de underligaste berättelser jag råkat på. Jag ger den en stark fyra och lägger den i "omläsningshögen", den tarvar en bättre recension än denna.
Ninas resa
Oddsen att femtonåriga Nina Rajmic skulle överleva andra världskriget var ett på fyrahundratusen. Nina överlevde tiden i gettot, bevittnade det judiska upproret 1943 (där de underlägsna judarna lyckades stå emot nazisterna längre än Polen gjorde) och hon lyckades mirakulöst ta sig till Sverige tillsammans med sin bror. "Ninas resa" är en viktig historisk skildring, men också en trovärdig berättelse om en ung flicka som tvingas bli vuxen i förtid. Författaren Lena Einhorn blev Augustnominerad med denna bok år 2005. Samtidigt fick spelfilmen med samma namn premiär, tyvärr tre år för sent, då Nina avled år 2002.
Jag har läst många böcker om förintelsen och lika många skildringar av förintelsens offer. Förintelsen blir lätt en radda med upprepningar, "gettot, tåget, förintelselägret och slutligen räddningen". Jag betvivlar inte berättelsernas historiska betydelse, men bara för att historien är viktig, är det inte självklart att böckerna håller hög klass. Ninas resa är ett undantag. Lena Einhorn är Ninas och Jercy Einhorns dotter och boken är utsökt välarbetad. De historiska detaljerna är oantastliga och författaren har ett bra och flytande språk. Jag ger boken en svag femma.
Antirasister
Antirasister berör en mindre utforskad sida av den rasrelaterade historien, nämligen den om människorna som sade nej! De som kritiserade de gällande synsätten för humanismens skull, trots att de riskerade sitt rykte, arbete och ibland också sin plats i samhället. Detta är en liten bok som väver in människorna i historien och placerar dem som pärlor i historiens pärlband och låter ana en helhet. Dock upplever inte jag att det är något av författarens bästa verk.
Tyvärr innehåller boken för många upprepningar och även en viss uppgivenhet som präglar texten. Jag fastnar delvis för vissa av individernas kamp, men blir aldrig så intresserad att jag lockas att läsa mer om dem, något som defintivt skiljer denna bok från Lindqvists andra där jag omedelbart recogniserat bokhylla och bibliotek för att få lära mig mer.
Förintelsens lag
Vid första tillfället jag läste Rubensteins bok "Förintelsens lag" kunde jag inte helt ta till mig alla författarens tankar och idéer. I själva verket kände jag mig ganska dum när jag läste den. Författarens alla slutsatser kändes logiska, men jag kunde inte själv komma till samma slutsats. Därför bestämde jag mig för att inte recensera boken direkt. Jag insåg att jag inte skulle kunna ge den ett rättvist betyg och att en recension enbart skulle blotta mina egna brister i ämnet.
Idag läste jag igenom boken för andra gången. Den här gången hittade jag den röda tråden nästan från början. Författaren diskuterar i första hand inte den judiska förintelsen. Han diskuterar hur vår civilisation tvingar fram någon form av byråkratisk förintelse och att den judiska förintelsen under tredje riket var en logisk följd av detta. Författaren försöker dock inte legitimera förintelsen eller tillskriva nazisterna respektive judarna någon speciell skuld. Istället försöker han visa hur allmän förintelsen faktiskt var/är. Max Weber (känd samhällskritiker) och Marx diskuteras, men också Hilbergs kompakta verk "The destruction of..."(recension av denna bok finns att läsa på www.lettura.se). För mig är det tydligt att ett av bokens syften är att åskådliggöra USA:s politik, speciellt i fråga om Nixons regim. Boken skrevs på 70-talet då detta ämne var aktuellt. Idag är det politiska klimatet om möjligt ännu sämre än det var när Rubenstein skrev boken, varför det är lätt att överföra hans tankar om regimen då - med nu. Boken diskuterar också huruvida holocoust var ett juridiskt brott. Nazisterna gjorde nämligen judarna (och många andra minoritetsgrupper) statslösa. När de deporterade dem till dödsläger var de i praktiken redan döda. När en människa inte tillhör en stat är hon rättslös, vilket blev tydligt vid Nurnbergrättegångarna efter krigsslutet där många av de nazistiska skrivbordsmördarna endast dömdes till korta fängelsestraff, innan de på nytt insattes på sina gamla poster. Förintelsen var ett moraliskt brott, men inte juridiskt brott, vilket de praktiska bestraffningarna (eller avsaknaden av bestraffningar) visade.
Rubensteins bok är verkligen intressant. Men den är också delvis inaktuell. Den gavs ut på 70-talet och mycket har hänt i forskningen kring förintelsen sedan dess. Framför allt är Hanna Arendts åsikter inte längre lika elementära. Bokens verkliga behållning är Rubensteins samhällskritiska hållning som får läsaren att betrakta sitt samhälle och hela civilisationen på ett nytt (och cyniskt) sätt. Vidare var språket trots dess akademiska form relativt lättläst och källkritiken av mycket hög kvalitet! Om man ska vara kritisk är författaren ibland otydlig med vad han vill säga med sin bok. Avsaknaden av syfte drar ner mitt betyg på boken avsevärt. Boken får en svag fyra i betyg. Jag rekommenderar den till dig som är inläst i ämnet och vill veta mer. Är du ny på området kan boken upplevas splittrad och svår att läsa.
Varför likvidation?
Ibland när man ser tillbaka på sitt liv förundras man över hur omedveten man var i brytningspunkterna - de där tillfällena då hela livet förändrades och man själv aldrig blev sig lik igen. En händelse som kom att förändra mig i grunden var en studieresa till Polens koncentrationsläger som jag gjorde tillsammans med ett trettiotal andra ungdomar i andra ring i gymnasiet. Det skulle ta flera år innan jag skulle förstå vilken viktig brytningspunkt resan skulle bli för mig.
Resan skedde i ett skeende av mitt liv då jag hade otroligt många bollar i luften. Jag var en entusiastisk ungdomsledare på föreningen för hörselskadade i Stockholm, jag studerade på samhällslinjen på Alviksgymnasiekola för hörselskadade och allt detta trots att min hörsel sjunkit till en sådan nivå att jag medicinskt ansågs vara döv. Allt avläsande i skola och på jobb tog på mina krafter och om kvällarna när jag kom hem var jag känslomässigt uttömd. Jag kämpade otroligt hårt för att passa in och orka med tempot i samtalen utan teckenspråkigt stöd. Jag värderade mina vänner och min popularitet väldigt högt för att jag bara några år tidigare varit mobbad. Idag kan jag se hur farligt nära utbrändheten jag var, men då rusade jag genom livet utan att blinka.
På resan till Polen som anordnades för ett trettiotal gymnasiestudenter i Stockholms regionen följde en tolk med. Tyvärr kunde jag då så pass lite teckenspråk att jag inte kunde utnyttja henne rätt. Hon var dessutom väldigt ung och föredrog att umgås med de andra ungdomarna hellre än hjälpa mig socialt. Resan skulle förbruka mig psykiskt eftersom jag inte hade någon i gruppen att anförtro mig åt. Vi fick undervisning om förintelsen och utanförskap men jag förintades DÄR och ingen såg mig. På kvällarna efter de jobbiga besöken i koncentrationslägren umgicks de andra ungdomarna med varandra medan jag satt med näsan djupt i en bok och låtsades att jag inte behövde vara med, för att må bra. 
När jag kom hem kände jag mig tom och opåverkad. Jag skämdes över att jag inte, som de andra ungdomarna, kunde gråta ut. Jag såg mig själv som otroligt oempatisk och sköt i det längsta upp föredraget jag måste hålla i skolan. Oturligt nog fick jag inget stöd av mina vänner när jag kom tillbaka från Polen. Under tiden jag varit borta hade det skett förändringar i gruppdynamiken och jag frystes ut av alla i min klass. Jag förstod inte vad som hänt och försökte upprepade gånger tvinga mina forna vänner och ledarkollegor att förklara vad jag hade gjort fel. Jag kunde inte förstå annat än att jag måste vara orsaken till utfrysningen och tog därför på mig skulden.
Jag började förändras. När jag försökte fortsätta ånga fram genom livet och skjuta alla jobbiga känslor åt sidan fann jag mig själv stå inför en mur av smärta. Jag varken orkade eller ville avläsa längre. Men trots mina dåliga erfarenheter av folk som tvekat att lära sig teckenspråk, kunde jag inte föreställa mig att mina närmaste skulle reagera som de gjorde. Hemma i familjen möttes mina önskemål (och senare - när jag förstod att jag inte skulle få hjälp frivilligt) och krav av ursäkter och bortförklaringar. Inte behövde jag teckenspråk för att kunna vara med? Räckte inte det stöd jag redan fick? Varje förklaring som möttes av oförståelse gjorde att jag krympte. Jag ville så gärna vara till lags och känna mig älskad men när mina försök att räcka till inte gjorde någon skillnad försvann jag, bit för bit. Den slutliga kraschen kom när en omröstning huruvida ledarna på ungdomsgården jag jobbade skulle behöva använda sig av teckenspråk, föll till min nackdel. För mig handlade det om existens - för dom om bekvämlighet. Jag sprang ut från omröstningen och sveket skrek i min kropp medan tårarna sprutade ur ögonen.
Dock var det inte då som jag ballade ur. Detta skedde senare i april under en fest som en kollega hade på Dövas Hus. Under denna festen hamnade jag i storgräl med flera vänner och fick veta exakt hur oönskad och faktiskt hatad jag var. Festen slutade med att jag sprang iväg för att försöka ta livet av mig och efter det kom jag inte tillbaka till skolan på hela vårterminen. Jag kraschade så hårt att jag låg i dagar och bara grät utan att vara förmögen att klä på mig eller gå på toaletten själv.
När jag långsamt började komma tillbaka till världen några månader senare hade jag rakat av mig mitt långa hår. Jag var ett isande skal av självförakt. Även om jag började jobba och plugga som förut var jag trasig. Jag litade inte på någon. Jag kände mig svikt och ensam. Gud och jag hade gjort slut. Om han ens existerade kunde jag inte förstå hur han kunde tillåta så mycket ondska i världen. Jag kunde inte förstå mitt eget lidande och var uppfylld av hat. Ungefär nu började min besatthet av förintelsen hitta grepp om mig.
Och det var så det började.
Monument
Peter Eisenman heter arkitekten till ett av de mest fantastiska monument över förintelsen jag sett. Mitt i Berlin på en enormt stor yta har han låtit uppföra det här monumentet bestående av stora stenblock som representerar judenheten. Mellan stenarna vajar vägarna som en symbol för landet utan mark. Fantastiskt och gripande. Just nu går en dokumentär om arkitekten och hans mästerverk på kanal två. Kan vara värt att titta på. Skratta eller gråta - humor i koncentrationslägren
Freddis allra bästa vän är komiker och har blivit rätt hårt åtgången av journalister efter att ha skämtat om folk med downssyndrom. Också Freddi, som gjorde en riktigt grov och sinnessjuk seriedagbok inspirerad av filmen "Aristokraterna", har fått mycket kritik. Jag har diskuterat fenomenet tidigare. Vad humor egentligen är och vad som är okej att skratta åt. Jag stötte på Bertil Neumanns "Skratta eller gråta - humor i koncentrationsläger" på jobbet och köpte hem den. Med den boken är frågan ställd å det extrema hållet. Kan man skratta åt helvetet? Finns det rum för humor i misär? Är humor en substans för att överleva?Först vill jag betona att jag själv uppskattar absurd och grov humor. Jag kan faktiskt skratta åt riktigt sjuka grejer, så länge de inte har någon verklighetsbaserad grund. Som jag tog upp tidigare i ett inlägg, hittar jag inget roande alls i Putins våldtäkts "skämt". Enligt mig är en komiker inte rolig om han bara gör sig lustig på andras bekostnad. En duktig komiker driver med sig själv. Humor är en försvarsmekanism. Vi skrattar åt absurda saker, t ex åt någon som glömmer bort hur man "uppträder" i samhället och gör bort sig. Vi skrattar åt Jim Carrey i "Liar Liar" där han inte kan ljuga och därmed blir en social paria.
Men humor är också självdistans. Istället för att leva i smärtan, håller man den en bit ifrån sig och synar den i sömmarna. Distanseringen från sig själv och från verkligheten behöver inte vara flabbroligt. Galghumor och ironi är en form av granskande humor. Den ifrågasätter på samma gång som den till viss del accepterar det skedda. Men för riktigt grova skämt krävs att den som skämtar är involverad i det, därför blir det inte roligt om en våldtäktsman skämtar om sina offer. Om offret dock skämtar om sin baneman kan det finnas ljus i mörkret, för då har han/hon kredit att göra det. (se bara på Jonas Gardell som har gjort en hel show av hur han blev våldtagen som tonåring).
"Humor i koncentrationslägrer" handlar om ren och skär överlevnadsinstinkt. Och det är intressant! Så är också de reaktioner som författaren fått erfara. Många överlevande tycker att en bok om humor i koncentrationsläger förminskar deras smärtsamma upplevelse. De vill inte se att det fanns människor som härdade ut, just genom att skämta. Detta är fullt förståerligt, men boken har ändå ett värde. För hos andra överlevande var humor triggern som tvingade dem iaktta sig själva en bit ifrån, och därigenom överleva.
Ungefär så här lyder en av vitsarna som var flitigt berättad i lägren:
"Hitler bestämmer sig för att ta reda på vad gängse man verkligen tycker om honom i Tyskland. Han beger sig ut på gatorna och greppar första bästa tysk han ser. Så frågar han "Vad är din uppfattning om Hitler?". Dem tillfrågade viskar oroligt att han inte kan berätta det här, på öppen gata, han måste vara försiktig. Så de smyger sig iväg till mannens hotell. Där synar mannen varje liten del av rummet, för att se om de är avlyssnade. Hitler tittar storögt på. När mannen till sist är fullt övertygad om att ingen kan höra eller se dem säger han "Jag tycker bra om Hitler, jag uppskattar alla hans åtgärder".
Andra exempel på hur humorn i lägren gestaltade sig är namnen på dasset, "Kulturen", "Det röda slottet" och "Börsen" som visar hur självdistanserade fångarna kunde vara.
Denna bok är snillrikt uppbyggd med fakta och kontext. Författaren försöker skildra sammanhangen som samtalen med de överlevande bygger på. Författarens avsikt är inte att ge ett intryck av att lägren var hemvist för komiker. Han försöker istället visa hur humorn kan vara en del i överlevnadsprocessen.
Jag älskade boken! Både för grundtanken och för det mod som de överlevande visar upp när de berättar om sin tid i lägren. Jag kan föreställa mig de dubbelbottnade känslor som måste funnits inför att skratta döden i ansiktet och faktiskt överleva. Boken får en stark fyra i betyg!
Förintelse genom pålagd skuld
Firekick tog upp artikeln som Aftonbladet diskuterade häromdagen. Där ifrågasattes hur unga tjejer klär sig idag och hur deras klädsel kan utmana och locka till sextrakasserier från killar. Firekick som jobbat på skolor har egen erfarenhet och la fram det så här; "Jag ska berätta om mina upplevelser från när jag jobbade på en högstadieskola. Många tjejer där klädde sig väääldigt utmanande med kortkorta kjolar, push up-bhar där tuttarna var det mest iögonfallande på hela tjejen. Men det är en sak. Lägger man sedan till sättet tjejerna betedde sig på: satte sig gränsle över killarna, stod och tryckte rumporna mot killarnas skrev, kastade sig om halsen på killarna och halvt porrdansade, sa en massa obcena saker som ideligen anspelade på sex. Ja sånt som rektorn i artikeln talar om. Alltså.... ber de inte lite om det då...?"
...och inlägget retade upp mig. Eftersom bloggen var ur funktion kunde jag inte kommentera inlägget och under hela natten satt jag och Freddi i sängen och diskuterade. Vad som vid första anblick är skrattletande enkelt att bilda sin åsikt om, är vid andra anblicken en svårlöst paradox som kräver oerhört mycket förståelse för hur ungdomar fungerar och vad som påverkar dem att bete sig som de gör. För en sann feminist är det ganska lätt att säga "tjejer ska få klä sig som de vill, bete sig som de vill - utan att bli sextrakasserade - that´s it", men när man börjar fundera kring fenomenet i stort t ex, "killar ska heller inte bli sextrakasserade och om det är tjejerna som började?"...hur gör man då?!" och "Kan killar kontrollera sin sexualitet sämre än tjejer, så att tjejerna per automatik måste ta mer ansvar för hur de klär sig och beter sig?!" samt "tror JAG att killar har svårare att kontrollera sin sexualitet än tjejer?", då blir det genast lite svårare. För det handlar ju om vem man lägger ansvaret hos. Vi söker gärna en syndabock - då det ligger i människans natur att slippa vilja ta ansvar. Hellre söker vi alltså en syndabock än ett olösligt problem! Men nåväl...
Tycker jag att det är skillnad på tjejer och killar? Feministen i mig säger självklart nej för det är självklart att det inte är någon skillnad för alla är lika värda. Mitt rationella jag däremot - hånskrattar åt naiviteten. Skulle det inte vara skillnad på tonårstjejer och tonårskillar?!!! Ursäkta men sedan när har en tjej blivit så kåt att det syns på henne under en svenskalektion med nyexaminerad-snygg-vikarie? Och hur många gånger har det inte hänt killar? När jag var yngre kunde jag bli så jävla störd av killar som fick stånd under helt sjuka omständigheter. Det var liksom, "Stoppa ner snoppen för fan du kommer ändå inte få knulla i en fullsatt lektionssal, jag menar det finns inte en mördande liten chans att ni kommer få använda det så? Vad fan?!!!" Jag såg ner på killar för att de inte kunde styra sin sexualitet, medan jag kunde. Och däri finns ju en olikhet - även om jag inte gillar att erkänna det.
Frågan är om den olikheten legitimerar att killar måste beskyddas av tjejerna för att inte blir frestade under några omständigheter. Vi kan komma överrens om att killars svaghet är dumspaken (som Ling i Ally MacBeal uttryckte det) men vad är tjejernas svaghet då? Enligt mig manifesteras den i dåligt självförtroende och ett evigt törstande efter uppmärksamhet och att vara "duktig". Tjejer får inte samma typ av uppmärksamhet som killar får. Tjejer får positiv uppmärksamhet när de är snälla, leker extrapolis tillsammans med läraren och stävjar lugnet på lektionerna. Den andra formen av uppmärksamhet är sällan positiv (i allafall inte enligt oss vuxna). Det är nämligen den formen som får tjejerna att klämma in sig i för små jeans, visa upp halva liljekullarna och kråma sig som strippor för att framkalla något fuktigt i blickarna på de stackars grabbarna. Denna form av uppmärksamhet fungerar eftersom killar inte tänker med hjärnan när ett par par sjyssta tuttar plockas fram. Det är effektsökeri - men det funkerar. Sen att det sällan leder dit tjejerna egentligen vill komma (få respekt, vara cool, få rätt kille att bli kär i henne osv osv osv) det är inte riktigt poängen. För oavsett vilket är det positiv uppmärksamhet för stunden. Förfängt hopp möjligtvis.
Hur många populära tjejer spelar inte på sin sexualitet? Vi bombarderas ständigt med framgångsrika stjärnor som opererat sig för att passa idealet, gjort porriga musikvideos, vikt ut sig och så vidare. Ytterst få blir framgångsrika utan att först göra något sådant. Och det sänder ut signaler. Det liksom klädselkoden på skolorna. Om alla tjejer går i string finns det en massiv press att också bära string för att få "vara med!". Mycket svårare än så är det ju inte Sedan finns också upptrissandet där. Att överglänsa någon brud genom att ha ännu kortare kjolar -och få ännu mer uppmärksamhet . Ju mer uppmärksamhet, ju större hyp.
Men vad händer praktiskt när någon klär sig sexuellt utmanande? Ofta är de första signalerna positiva! Killar visslar, folk pratar och gör sexiga gester och även om tolkningen är fri, uppfattar nog väldigt många uppmärksamheten positivt. Nu börjar dock det som Firekick pratar om, - nämligen sexuella trakasserier från tjejernas håll riktade mot killarna. Tjejer kråmar sig och sexualiserar sig själva - genom att trycka upp tuttarna i ansiktet på tonårsgrabbarna. Få killar kommer i den situationen att säga "sluta sextrakassera mig!" för delvis gillar han det och så finns det viss status i att vara den som blir teasad. Men även om han inte tyckte om det - skulle det finnas väldigt lite utrymme att visa det. Därför är det maktutövande av tjejerna mot killarna och det är heller inte rätt. Där har rektorn i artikeln i Aftonbladet helt rätt.
Agressionen väcks när killarna blivit utsatta för den här typen av maktutövning och upplever att, "Ni har kastat pinnen - vi har hämtat den - nu har vi sex!" men blir avspisade. Signalerna som sänts ut var falska och de känner sig lurade. Problemet är att ingen vill gräva under ytan för att ta reda på varför det skedde överhuvudtaget. Istället söker man efter en syndabock. Enklast är att skylla allt på tjejerna. Och händelsen blir ett litet mikrokosmos till det stora samhället där utanför. En tjej som går hem med en kille och är berusad, har på sig kort kjol osv får skylla sig själv om hon blir våldtagen. Så samhället säger till de potentiella offren:
KLÄ PÅ ER
SKÖT ER ORDENTLIGT
UTTRYCK INTE ER SEXUALITET
DRICK INTE
GENA INTE GENOM PARKEN
Och vore de här ungdomarna vuxna hade situationen kanske varit annorlunda. Kanske? Oavsett vad är dessa ungdomar inte vuxna utan fortfarande barn. De ansvarar ännu inte för sina handlingar till fullo. Att säga att de får skylla sig själva är alltså att blunda för problemen och göra barn till offer. För saken är den att inget kommer bli bättre för att tjejerna tar på sig lite mer kläder eller låter bli att dricka för att slippa sexuella trakasserier. Inte heller kommer det hjälp när man stänger skolorna på alla hjärtans dag för att hindra mobbning eller för att man slutar hissa svenska flaggan på nationaldagen för att förhindra rasism. Dessa lösningar är bara uttryck för en vägran att ta tag i problemen och lösa dem.
Utifrån en tonåringtjejs perspektiv är hennes sexuella klädsel och hennes beteende en maktutövning. Det är en av de få saker hon kontrollerar själv. Samma sak är det med slöjor i en del länder där man försökt hindra muslimska kvinnor att bära dem (för att de är kvinnofientliga) och tjejer har gått så långt att de försökt ta livet av sig för att få ha kvar slöjan (läs "Snö" av årets nobelpristagare). Det är deras enda sätt att ha kontroll översitt liv. Sedan om man gräver djupare i problemet kanske man kommer fram till att de upprätthåller en attityd som är dålig för många tjejer.
Exakt hur man kan vända trenden vet jag inte. Men jag vet att det sättet som den där rektorn gjorde det på - är fruktansvärt fel. Och det är fel att lägga all skuld på tjejerna. Jag tror på att försöka skapa ett klimat där det är okej för killarna att säga nej och uttrycka när de tycker de blir illa behandlade av tjejerna liksom det är okej för tjejerna att säga nej oavsett om hon tidigare under kvällen sagt ja, eller antytt intresse! Killar och tjejer är inte likadana. Med de har samma värde, om man ska lösa problemen måste man förstå olikheterna och utgå från dem.
Krocketspelaren
En något naiv och bortklemad krocketspelare råkar under en hälsovistelse på en sympatisk läkare. Året är 1936 och nazismen håller Europa i strypgrepp. Läkaren berättar en obehaglig men smått barnslig spökhistoria om en ond plats ute i marsklandet där han nyligen haft sin praktik. Läkarens psykolog kontrar vid nästa möte med en egen historia om ondskan. Den omintetgör den naiva historia läkaren försökte mana fram, men icke destå mindre kommer den att påverka krocketspelaren att se världen med nya (och skräckfyllda) ögon. I Wells korta roman "Krocketspelaren" ställs människan i tidens strålkastarljus. Sedan Adam och syndafallet har människan utvecklat världen men inte sig själv. Tvärtom är ondskan makabert framträdande i form av den "civiliserade" människan. I denna berättelse symboliserar läkaren möjligen den naiva iakttagaren som inte vågar ta itu med verkligheten. Han framställs som godtrogen men också sympatisk. En människa som läsaren har lätt för att förstå och gripas av. Mot honom kontrasteras den obehagliga sanningens röst i den dryga psykologens skepnad. Medan läkaren förmildrar och gömmer verkligheten i symboliska flosker försöker psykologen övertyga både läsaren (och kanske sig själv) om formen hos den sanna ondskan. I grund och botten väcker han liv i krocketspelaren som tvingas hantera den verklighet han lever i utan några förmildrande föreställningar.
Wells gav ut denna klarsynta och effektiva lilla berättelse under nazismens frammarsch. Han var då redan 70 år, men valde ändå att revolutera mot den förvanskade människobild nazisterna målade fram. Denna roman är lättläst och genomtänkt, varvid jag ger den en fyra.
Den banala ondskan
Adolf Eichmann var den ultimata skrivbordsnazisten. Han var ansvarig för massmord på miljoner judar, zigenare, homosexuella och andra icke-önskvärda element i det tyska riket. Det var Adolf Eichmann som dirigerade trafiken till Auschwitz och de andra dödsfabrikerna. Eichmann var också ytterst ansvarig för omförflyttningen av folk, den ekonomiska plundringar av statslösa och för utvecklingen av praktiska mordmetoder under sitt ansvarsområde. Men Adolf Eichmann ansåg inte själv att han behövde ta personligt ansvar för förintelsen. Tvärtom såg han sig själv som en liten kugge i det stora nazist maskineriet. Eichmann löd bara order och som en soldat var hans uppgift inte att ifrågasätta de order han fick - utan enbart utföra dem så effektivt som möjligt. Efter krigsslutet flydde Eichmann till Argentina där han levde en nödtorftig tillvaro fram till slutet av 50-talet, då han blev kidnappad av den israeliska säkerhetstjänsten (om kidnappningen av Eichmann skriver Isser i boken "Huset på Garibaldigatan" som finns att läsa i kategorin "Förintelsen") och fördes till Israel för att dömas som krigsförbrytare. Rättegången mot Eichmann orsakade stora rubriker i Europas tidningar. Under Nurnbergrättegångarna precis efter krigsslutet hade judarna inte fått komma till tals på samma sätt som nu. Eichmann-rättegången sågs som en hämndaktion och denna attityd fördunklade rättegångens faktiska mening (att ställa en krigsförbrytare - som undflytt rättvisan - inför rätta). Rättegången väckte ett nytt intresse för förbrytelserna under andra världskriget. Man började också diskutera mentaliteten bakom skådeprocessen i Israel och en av de främsta intressanterna var Hannah Arendt, en judisk flykting som gått i lära hos filosofen Martin Heidigger. Arendt utkom med den mycket kontroversiella boken "Den banala ondskan" och hävdade i motsats till belackarna att Eichmann inte var en personifiering av ondskan själv. Tvärtom ansåg hon att Eichmann personifierade den vanliga tysken. Han var lydig, dygdig - och inte särskilt påverkad av antisemitismen. Dock hade han en förmåga att distansera sig till sitt handlande och därigenom också, sina offer. För honom var hans arbete blott ett jobb, som avslutades efter kontorstid då han blev den kärleksfulla familjefadern. Arendt hävdade att det var själva byråkratimentaliteten som låg bakom nazismens framgångsrika ideologi.
"Den banala ondskan" kom att förändra synen på förintelsen väsentligt! Framför allt tonades bilden av nazisten som en ondskefull psykopat ner till förmån för bilden av små människor som inte kunde hävda sig i ett oljat system (där förövaren separerades från sitt offer). Hannah Arendts bok kom att utgöra bas för flera kända förintelseforskare och teologers teorier. Dessa byggde vidare på Arendts syn på den tyska nazisten som en människa och inte ett odjur. Dock frångick dessa forskare (framförallt Hilberg och Rubenstein) Arendts ståndpunkt att skulden enbart låg på samhället. Tvärtom framhärdade de att samhällets skuld också är individernas skuld.
Arendt var dock den första författare som vågade utmana den gängse bilden av den psykopatiska nazisten och ge ett mänskligt perspektiv på skeendet. Och jag upplevde läsningen av denna bok som ett mycket intressant bidrag till forskningen om förintelsen. Arendts åsikter är i vissa fall hopplöst föråldrade, men det fråntar ändå inte boken sitt värde. Mitt slutliga omdöme om bokens betyg blev en trea.
Sverigedemokraterna
Stieg Larsson var redaktör för den antirasistiska tidningen Expo. Han gav ut sin första skönlitterära bok "Män som hatar kvinnor" för tre år sedan och i år följdes denna bok upp med "Flickan som lekte med elden" (författaren hade laddat en boktriologi att ges ut efter hans bortgång). Larsson dog i en hjärtattack 2004 och är varmt saknad av hela den demokratiska världen. Dock var det väl knappast någon inom sverigedemokraterna som begrät den avlidne. Larsson hade onekligen tagit sina dunster med nynazisterna. År 1994 gav han ut boken "Extremhögern" och sju år senare följde han upp denna med "Sverigedemokraterna". Denna bok är ett synnerligen intressant dokument om sverigedemokraternas historia och en genomgående granskning av det parti som numera är det största partiet som ännu inte tagit mandat i riksdagsvalet.
Partiet har en lång och brokig historia med bakgrund i den tyska nazismen. Stieg Larsson och medförfattaren Mikael Ek nagelfar partiet in i sömmarna och raserar med lätthet den bräckligt uppbyggda fasaden av ett "demokratiskt parti" som partiet byggt upp. Det faktum att partiet består en stor andel dömda brottslingar (författarna räknar ej med trafikbrott när de gör sin statestik) visar hur pass verklighetsförankrat partiets ideologi är. Så gör också det faktum att partiet har svårt att behålla sina tidigare profiler. Det sektretiska sättet att förhålla sig till de medlemmar som inte faller in i leden är uppenbara. Larsson och Ek visar också hur stor del av medlemmarna som faktiskt är dubbelregistrerade och är med i andra (och mer uppenbart nazistiska partier) något som undergräver den öppna attityden som sverigedemokraterna gärna vill lysa med officiellt.
Boken är koncis, lättläst och synnerligen obehaglig att läsa. Det är uppenbart att sverigedemokraterna inte kan stå för sitt förflutna eller argumentera utan att använda sektretiska medel "om ni inte håller med oss är ni duperade, lurade eller är mutade av fienden". Sverigedemokraterna står för kulturell rasism. De menar att utlänningar förstör den "svenska" kulturen och de vill på olika sätt förhindra detta. Deportering av flyktingar, invandrare men också adopterade har förespråkats. Exakt vad som är "svenskt" definieras sällan. Sverigedemokraterna vill inte förknippas med rasbiologi, men förespråkar ändå att de "utländska" och "ickesvenska" elementen ska avföras. Huruvida detta innebär pizzerior, hollywoodfilmer eller musik med inslag från olika världsdelar diskuteras dock sällan.
Det otäcka med detta parti är att de vid första anblicken verkar ha sunda åsikter. Vid närmare granskning är det svårt att se hur deras ideologi ska kunna sättas i verket utan ohumana medel. Tyvärr verkar det som om 2.9 % av den svenska befolkningen INTE har funderat så långt. Att vilja få ner brottsligheten låter ju vettigt. Men om man sedan börjar man fundera på hur ett parti med så hög brottslighet bland sina egna medlemmar ska kunna åstadkomma något sådant i verkligheten blir ideologin en aning orealistisk.
Enligt sverigedemokraternas partiprogram anno 94 är jag en av de utländska element som ska återvända till mitt "hemland" om SD kommer till makten. Det hoppas jag att jag slipper. Bevara Sverige snällt!
Boken får en fyra i betyg.
Darwins ofullbordade
Innan jag börjar recensera denna essäbok vill jag betona att jag inte har någon medicinsk utbildning alls. Jag har läst biologi på gymnasienivå, det är allt. På Universitet har jag endast läst religionsetik och religionspsykologi. Jag är inte insatt i evolutionslära. Den kunskap jag införskaffat inom områdena är framför allt historisk kunskap. Jag har läst mycket om politik, hur olika livsåskådningar påverkat människans kultur historiskt sätt.P.C Jersild riktar sig med denna bok till alla som är intresserade av hur människans natur egentligen är beskaffad. Boken är en sammanställning av sex föreläsningar inom ämnet som han hållit i, i Uppsala. Frågorna är kontroversiella, mycket därför att biologi historiskt har använts i politiskt syfte och berättigat folkmord på grund av de påstådda olikheter som finns mellan människor.
Denna bok är i teorin en öppning för alla att förstå vår natur och distansera oss från de historiska missbruk av biologin som exmpelvis nazismen innebär. I teorin, är detta alltså vad författaren vill säga. Tyvärr når han inte fram med sitt budskap. Det berättarstoff han använder sig av är sprängstoff. I sig är det varken ont eller gott, men i händerna på fel agitatör livsfarligt. Jersild viftar bort de historiska konsekvenserna av att använda biologi som bekräftare av politik på ett mycket nonchalant sätt. Nazismen skulle klarat sig utan socialdarwinismen hävdar författaren. Rasismen var en del av den europeiska historien långt innan nazismen blev en ideologi att räkna med, säger han i nästa mening. Genom detta synsätt bagatelliserar författaren biologins påverkan av den politiska historien. Rasismen hade mycket riktigt en historia långt före nazismen, men det faktum att folkmord effektiviserades till ett "löpande band" där de verkliga aktörerna frånkändes sitt ansvar och kunde skylla på sina ordergivare, så långt upp som i själva regeringen (till och med försvarsminister Albert Speer skyllde på sin befälhavare), har författaren valt att ignorera.
Förintelsen krävde effektivisering av folkmordet som gjorde att ingen behövde ta del av skulden. Någon gjorde taggtråd, en annan diregerade tågen, vissa tyskar flyttade till finare hem (där ägaren puts väck hade försvunnit), det fanns alltid en klyfta mellan att vara en kugge i hjulet och faktiskt hälla ner zyklon B i gaskamrarna. Detta faktum är ännu tydligare när man tänker på hur få redogörelser över vad som skedde i lägren, som letade sig ut, innan krigsslutet. Jersild försöker separera socialdarwinismen (som ledde till ett vetenskapligt legitimerande av förintelsen) och biologi. Men problemet är att biologin inte alltid är helt objektiv. Så fort biologin blir ett begrepp, har någon gjort det till ett sådant. Denna någon är subjektiv. I händerna på människor med en människoföraktande ideologi är biologin lika farlig som en atombomb.
Boken är mycket svår att ta sig igenom. Den behandlar allt från vardagsetik till frågan om "lyckopiller", nazism, Darwin och huruvida Nalle Puh hade haft större hjärna om han levt i vilt tillstånd. Nu ironiserar jag - men faktum är att författaren försöker tränga in i alldeles för många områden utan att visa faktisk kunskap i något. För mig känns ämnet för brett för att göra en kort essä riktad till vanliga människor. Det är ämnen som är såpass viktiga att de inte går att (på ett bra sätt) sammanfatta i en kort bok på knappt 100 sidor. Frågor som kräver kontext, sammanhang och massor av respekt, sammanfattats här i få meningar.
"Darwins ofullbordade" var en titel jag blev förtjust i. Men när jag slog igen bokens pärmar var jag bara andlös över författarens litterära hybris och uppenbara förringande av ett så enormt brett ämne. Trots att författarens språk var komplext och vittnade om mycket litterär erfarenhet, tyckte jag inte boken förtjänade mer än en tvåa i betyg.
Skynda skynda, kom och se!
Berättelsen tar sin början på Coney Island i Amerika där dvärgar enligt tidens lyteskomik uppträder med groteska shower. Cirkusdvärgarna har en ledare i den idealistiska dvärgen Glauer som övertalas att resa till Tyskland där cirkusdvärgar har en helt annan status än i Amerika. Glauer ger sig av över Atlanten tillsammans med Ka, som lider av de övergrepp hon utsatts för i Amerika av läkare, då hon är tvekönad. I Tyskland har Hitler precis tagit makten och det råder inte längre en upplyst anda. Tvärtom har många av de mest framgångsrika teatersällskapen märkvärdigt nog försvunnit och stämningen blir allt mer hätsk, ju längre avlivningsprogrammen för handikappade och udda människor kommer. I sista minuten får dvärgarna som nu utökats med Nelly, en mulattdvärg och "världens minsta man" ett erbjudande från Gröna Lund i Sverige och lyckas ta sig över gränsen. I Sverige väntar en upplyst publik som inte glor och pekar öppet. Öppet visar svenskarna inte sin facination över dvärgarna som installeras på Gröna Lund i sitt "lilleputtsland", men dolt under ytan finns föraktet där - om än nästan större än det uppenbara i Amerika....
Denna bok är baserad på verkliga händelser, varför den starkt berör mig. Lotta Lundberg träffade under sina studier i Uppsala den Nelly som berättelsen cirkulerar kring. Med insiktsfullhet tar författaren sig an den svenska falskheten och berättar en gammal historia på ett nytt sätt. Dvärgar har nästan alltid fått illustrera människans "mörka" sida. I Per Lagerlöfs "Dvärgen" är detta uppenbart. Men så också i denna roman, även om den har historisk bakgrund. Det blir ibland en lite för mörk berättelse. Den börjar dåligt och slutar i ett totalt helvete. Den är inte det minsta upplyftande att läsa och de positiva händelserna försvinner i mörka dimmor mot slutet. Tyvärr gör det att jag blir avtrubbad och inte lika berörd efter ett tag. Jag tvingar mig själv stänga av eländet för att orka läsa vidare. Jag kommer att tänka på Lukas Moodysons filmer. Där de första var vemodiga, men hade en kärna av ljus och hopp. Hans senaste filmer har varit knäckande och i utsträckningen orkar man inte läsa och se hur mycket smärta som helst.
Rent stilistiskt är Lotta Lundbergs bok en fempoängare. Hon har ett bra och flytande språk som varieras bra efter de olika huvudpersonerna. Dramaturgiskt fungerar berättelsen också mycket bra. Men jag tycker den faller i sitt eget mörker. Jag ger romanen en fyra i betyg. Jag visste redan hur starkt förankrad den pessimistiska synen på funktionshindrade, var ...även i Sverige. Så berättelsen sa mig inget nytt. Den bara förstärkte intrycket av att svenskar ibland har en förmåga att se sig själva som goda/idealiska/humana, men därigenom blir mer falska än många andra - som erkänner sina djuriska drifter (som amerikanarna som Lotta Lundberg beskriver först i berättelsen).
Andra världskriget
Det har skrivits så mycket litteratur om andra världskriget att det är svårt att veta i vilken ände man ska börja läsa. Man kan fördjupa sig i massor av olika ämnen rörande epoken. De flesta områden är representerade, som i krigslitteratur. Psykologi, teologi, sociologi och biologi, det finns mycket som kan facinera när människans svagheter kommer till uttryck så tydligt som i krigstid. Först då får man nämligen se "civilisationens mörka sidor". Fokuset i krigslitteratur har av helt självklara skäl varit riktad mot judeförföljelserna och den tyska mentaliteten. Därför är det lätt att glömma bort att kriget utspelade sig på flera andra fronter också. Det finska vinterkriget som kom att påverka Sverige och vår inställning till invandring, och Danmarks kamp för att rädda sina danska judar över sundet till Sverige, är spännande att förkovra sig i. Vidare kan man ju läsa om Wallenberg, de muslimska SS-kommandon och det fula spelet bakom de politiska kulisserna. För den nyfikne kan denna samlingsvolym med artiklar från tidningen "Populär historia" åskådliggöra den enorma vidd som denna historiska epok representerar. Och böcker som lockar till läsiver och inte påpekar läsarens kunskapsmässiga brister (i mitt fall är kunskapen rörande andra världskriget bristfällig på alla andra områden än the holocoust"). Den här boken är lättillgänglig, men den höjer sig inte över medelmåttet. Jag gav "Andra världskriget" en trea i betyg.
Nurnbergrättegången
Efter andra världskrigets slut fängslades de ledande makthavarna i det nazistiska galleriet för att bli dömda i Nurnberg. Rättegångarna var mycket omtalade. Redan 1943 möttes de allierade ledarna upp för att bestämma hur de skulle handskas med Tyskland efter kriget. Man var ense om att man inte ville skapa samma destruktiva situation som efter första världskriget. Hur man skulle gå till väga var åsikterna delade om, valet stod mellan kategorisk avrättning av tysklands militär eller rättegångar där de anklagade skulle ges möjlighet att försvara sina handlingar inför opartiska domare. Problemet var ett, att Rysslands skenrättegångar omintetgjorde all trovärdighet i opartiska rättegångsmål och två, att de allierade länderna hade så olika syn på syftet med rättegångsmålen. Problemet diskuterades fram och tillbaka utan någon framgång. När kriget äntligen tog slut gjorde man dock bedömningen att rättegångar och avnazifieringsprocesser skulle vara det bästa sättet att handskas med situationen som sådan. Rättegångarna blev dock mycket omstridda och är så, än idag. Många kritiker hävdade med fog att rättegångarna var ett dramatiskt spel av segermakterna för att tillfredställa opinionen som ropade på hämnd. Man införde för första gången anklagelsepunkten "Brott mot mänskliga rättigheter", men fokuserade så mycket på en av de andra anklagningspunkterna, "brott mot krigsrätt" att de övergripande anklagelserna kunde motargumenteras av försvararna. Hade inte också de allierade brutit mot krigsrätten? Vad var bombningarna av den civila staden Dresden om inte det? Segermakternas anklagelser kunde på denna punkt motsvaras i likartade brott. Eftersom punkten "brott mot mänskliga rättigheter" var så ny la man tyvärr inte tyngden på det - vilket kunde gett ett effektivare resultat. När rättegångarna var avslutade hade få makthavare blivit dömda till döden och ett fåtal till längre fängelsestraff. Många av de mest betydelsefulla nazisterna gick fria och kunde snart få nya befattningar i den nya tyska staten. De milda straffen kritiserades hårt och frusterationen i detta förfarande tog uttryck i Eichmann-rättegången i Israel några år senare.
De anklagade behandlades väl i fängelset. De uppfattades dock som studieobjekt för en mängd nyfikna psykologer från hela världen. Omvärlden var facinerad! Hur kunde dessa till synes veka och bortförklarande män vara skyldiga till ett så fasansfullt dåd som förintelsen? Folk kunde inte förstå det.
Eftersom de anklagade fick få möjligheter att tala med varandra eller närstående tog de gärna chansen att prata med fängelsets psykolog, författaren till denna bok, Leon Goldensohn. Goldensohn var en amerikansk judisk psykolog som blev allmänt omtyckt bland fångarna. Han gav dem möjlighet att prata "fritt" men antecknade noggrant allt de sa. Han ifrågasatte fångarnas avsikter och uppgifter med en helt annan frenesi än åklagare Jackson och kom därför ha en mycket intressant samling autentiska intervjuer när rättegången var över. Först efter författarens död redigerade hans bror materialet för utgivning.
Denna bok innehåller den digra samlingen som innehållsmässigt är en guldgruva. Den tillhandahåller de anklagades mest absurda bortförklaringar och ursäkter för sin inblandning i förintelsen. Självklart var det ingen av de anklagade som egentligen hade varit nazist. Alla löd under någon makthavare som var lätt att lägga skulden på. Följaktligen hade alltså inget kunnat förändras. Hade någon av de anklagade vägrat utföra sina "order", hade någon annan tagit över deras uppgifter. Funderingar kring möjligheten att en sådan inställning i längden kunde skänkt något gott - framför allt befrielse från skuld för den specifika personen tycktes aldrig försväva dem. På grund av detta är boken mycket frustrerande att läsa. Man vill åka tillbaka i tiden och banka in lite vett i nazisternas huvuden. Om inte annat vill man iallafall att de erkänner sin del i det skedda. När ingen var skyldig utom Himmler och Hitler (som hade begått självmord) tycktes förintelsen än mer meningslös än innan.
Rent stilistiskt är boken inte särskilt utvecklad och frusterationen som följer av att de intervjuades hårdnackade envishet inte får sitt utlopp i kontextuella förklaringar av någon redaktör eller liknande. Följden blir en bok som känns väldigt monoton. Intervju följer på intervju, där alla argumenten tycks vara likadana och intervjuobjekten omöjliga att skilja på. Här hade boken vunnit på att någon redaktör före varje ny intervju kommenterat kontexten på ett utförligt sätt och belyst situationen utifrån den kunskap vi har idag. Stundtals blir denna bok nämligen ganska tråkig att läsa. Språkmässigt är det tydligt att författaren inte skrivit för att bli "läst" som en författare. Goldensohns anteckningar är just som anteckningar. Mycket ansvar på bedömningen av de anklagades psykologi läggs på läsaren. Goldensohn talar inte om för läsaren vad hon ska tycka om det sagda - något som är både bra och dåligt. Bra eftersom ingen blir skriven på näsan, dåligt eftersom få faktiskt har kunskapen att avgöra huruvuda intervjuobjekten manipulerar eller inte. Min slutsats är att denna bok är en utmärkt källa för vidare studier. Men det är ingen bok som tål att sträckläsas utan mild huvudvärk. Jag ger boken en svag fyra i betyg. Formen urlakar värdet av innehållet.
SS - ondskans redskap
Guido Knopp behandlar SS-organisationens historia och dess dåd och gärningar. Författaren betraktar de enskilda ansiktena utåt och ger korta levnadshistorier som han väver in i en helhets bild av hur det fruktade SS egentligen fungerade i det Tyska riket. Min reaktion när jag läste denna relativt långa bok var att omedelbart ifrågasätta varför författaren inte redigerat boken. "SS ondskans redskap" är inte en bok utan en sammanställning av spridda dokument som rör SS. Boken är genomgående rörig och utan någon sammanhållande tråd.
Dessutom saknar boken ordentlig källförteckning. Författaren citerar vilt utan att hänvisa vart han får sitt material ifrån och det är en smärre dödssynd i mina ögon. Längst bak i boken finns visserligen en litteraturlista om man vill veta mer - men direkt belägg för författarens åsikter får man helt enkelt leta själv efter.
Vidare är formen direkt avskräckande. Författaren utgår inte från någon kronologisk ordning, lika lite som han utgår från någon ordning överhuvudtaget! På var och varannan sida finns bilder och text med citat från olika personer (halvt om halvt rörande det aktuella ämnet - men ibland inte), men efter en sådan sida hamnade jag genast i bryderi eftersom jag glömt bort vad jag läste sidorna dessförrinnan - så pass rörigt var det!! Jag tvingades alltså bläddra tillbaka och läsa in mig, för att sen börja läsa nästföljande text. Ofta kändes det även då som om några blad försvunnit i tomma intet. Resultatet blev en frustrerande läsupplevelse - trots att materialet egentligen är mycket intressant.
Det positiva är att boken gjort mig intresserad av att läsa mer om organisationerna underställda Hitler och framför allt personerna som stod bakom dem, som Himmler och Heydrich. Den senare figuren gjorde mig verkligen nyfiken då han syns representera den nazistiska ideal personen (till skillnad från Hitler, Göbbels och de andra grabbarna som troligen inte hade kunnat bli medlemmar i SS eftersom de såg för "icke-ariska" ut) både till lynne och till utseende. Kanske finns det en förklaring till människans ondska i den man som tycktes personifiera den
Dock kommer jag i fortsättningen söka information om detta material hos någon helt annan författare, för i min mening var denna bok en rytande men totalt meningslös papperstiger. Betyget blir en nedslående tvåa.
Rebeller i det tysta
Jag försöker läsa "Rebeller i det tysta" som handlar om en motståndargrupp i Belgien som saboterade järnvägen till Auschwitz. Och jag trodde att boken skulle bli en spännande läsupplevelse. Men nu efter femtio sidor har författaren redan rabblat upp femtio personer som verkar totalt betydelselösa för handlingen i stort och jag har tappat greppet totalt. Person "a" hade en lärare vid namn "b" som brukade säga "jag stod vid tavlan och rökte varje morgon" som man kan läsa om i bok "x" och som under 1800-talets mitt var hans mamma eller snarare, om jag får göra en avvikelse - troligen var det först då som person "m" äntligen förstod vad person "g" hade menat när han uttryckte det som han tidigare sade och hon skulle skulle senare förstå att detta var en brytningspunkt ungefär som person "c" brukade säga. Han var en fashionabel ryss från staden "Bielstok" som....
och ärligt talat det här svammlet verkar vettigare än boken är! Jag stör mig också på en massa konstiga kommentarer som "hade han vetat att hans far skulle försvinna i det stora intet...just den där dagen var det ...blablabla", skulle han vetat vad? Skulle han gjort vaddå?
Jag är så less på huvudpersonerna (dem jag antar är huvudpersonerna) att jag inte orkar vända en sida till! Okej det här gänget stoppade tågen till Auschwitz - en sabla fenomenal historia och den är sann! Hur kan den då bli så urbota tråkig?!!! Något sånt här uruselt skrivet har jag inte snubblat över på flera månader och jag kommer inte avsluta den! Hur ofta händer det? Aldrig!! Shit, jag hatar att lämna en bok oavslutad men jag får migrän av "Rebeller i det tysta", en djup dunkande och yrselframkallande migrän. Rebeller i det monotont upprepeligt tröttsamma?!
Helt vanliga män
Andra Världskriget och förintelsen ses gärna som kulmen i det distanserande mördandet. Gaskamrarna skapades som ett led i att effektivisera mördandet och skona vanliga soldater från att ta aktiv del i mördandet och få psykologiska neuroser. I Auschwitz dödades en miljon människor men lägret leddes av endast 3500 personer (enligt vad Rudolf Höss berättade för sin fängelsepsykolog i Nurnbergrättegången). Syftet med lägren var alltså att skapa ett smidigt dödsmaskineri där allt färre människor behövde bloda ner sina händer. Inte lika ofta pratar man om de stora massmord på judar som skedde innan lägren fått sin slutliga utformning. Tyska styrkor fick order om att utrymma stora judiska byar. De tvingade judarna att gräva gravarna själva och sköt dem sedan i omgångar tills gravarna var fyllda med flera tusen människor, kvinnor, män, åldringar och barn.Christopher Brownings bok "Helt vanliga män" handlar om reservpolisbataljonen 101 som bestod av 500 tyska ordningsmän. De var just en sådan tysk styrka som skickades till Polen för att mörda oskyldiga och maktlösa människor. De flesta av dem kom från Hamburg och bedömdes vara för gamla för att skickas till fronten, de var gifta och hade barn. Nästan ingen hade någon militär erfarenhet utan hade en bakgrund som tjänstemän i civila arbeten. Dessa män var precis som titeln antyder - vanliga tyska män. Men under några få månaders lopp skolades dessa män till yrkesmördare.
Deras uppgifter var att deportera judar, spåra de som gömt sig och avrätta många tusen människor innan lägren fått sin slutliga utformning. Författaren har gjort en omfattande och genomarbetad bok som baserad på vittnesmålen från bataljonens män, försöker ge en objektiv rapport om hur vanliga män kunde bli massmördare. Resultatet är skakande. Det ligger i människans natur att måla verkligheten i svart eller vitt. Det mänskliga medvetandet verkar inte kunna ta in det faktum att människor har tendens att vara både och. Det är situationerna som skapar reaktionerna. Browning lyfter fram att mannarna fick valmöjligheter inför första massmordet. De av männen som kände att de inte klarade av sin uppgift kunde avstå.
Runt tio procent gjorde det valet. Men det är också värt att notera att när en liknande situation uppstod några månader senare (och bataljonen varit inblandad i många andra massmord) var de "idealistiska" reaktionerna inte längre lika starka. Männen vande sig vid sina fruktansvärda och nedbrytande uppgifter. Grupptryck, kamratskap som inte tillät männen att "dumpa" arbetsgifter på varandra och rädsla för bestraffning spelade också in. Författaren tar upp alla dessa aspekter på ett djuplodande sätt.
Det mest positiva med denna bok är författarens objektivism. Istället för att svartmåla de tyska männen i bataljon 101 lyfter han fram hur "vanliga" de var, men hur abnorma de blev i situationen. Denna insikt är skakande för den antyder att vem som helst - tysk som jude, svart som vit, man som kvinna, kan reagera på likartade sätt om situationen är densamma. På så vis blir bokens fokus allmängiltigt gods. Till skillnad mot vissa författare som valt att svartmåla just tyskarna, inser Browning att en sådan attityd är liktydlig med den nazistiska. Det ligger inte i rasens natur att vara ekonomisk eller ha tendenser att utföra folkmord. Den typen av facistiskt tänkande är banalt - men också lättare att ta in på ett mentalt plan. På det sättet är Brownings bok mycket svår att ta in - men så är också livet - vem har sagt att det ska vara lätt?
Ytterligare bonuspoäng får författaren för sitt lättlästa men gripande språk som tack vare alla citat målar upp en otäckt verkligt scenario inför läsarens ögon. Jag uppskattade också den väl genomarbetade källkritiken och var, när jag la boken ifrån mig, helt övertygad om att boken förtjänade en stark fyra. Läs "Helt vanliga män" den är en psykologisk rysare, som är alltför sann.
Livet måste ha en mening
Hösten år 1942 fördes den judiska psykoterapeften Viktor Frankl tillsammans med sin fru och sina föräldrar till koncentrationslägret Theresienstadt (och sedan vidare till Auschwitz-Birkenau). När kriget äntligen tog slut var Frankl den enda överlevande i sin familj. Frankl ansåg att han hade överlevt för att han lyckats hitta en mening i lidandet. Frankls personliga mening var att rekonstruera sitt eget manuskrift rörande logosterapin (som nazisterna hade tagit ifrån honom vid ankomsten till Auschwitz). Detta blev ett mål som gav honom psykologiska verktyg att härda ut i det helvete som lägret innebar. I lägret insåg Frankl att också i värsta tänkbara miljö, finns möjlighet för människan att upphöja sig över det fruktansvärda. Likaså förstod han att existensiell ångest i högsta grad kunde få en människa att släppa taget om sig själv och förlora hoppet. I lägret kallades dessa människotrasor utan hopp för muselmaner. De såg ingen orsak att leva vidare och dessa personer var så att säga "levande döda" och snart gav också deras kroppar upp.
Efter kriget romantiserades synen på de överlevande. De var hjältar som utstått fruktansvärda kval, men återkommit till livet som helgon. Men Frankl skulle så länge han levde försöka föra fram de mänskliga erfarenheterna han erfarit i lägren. De bästa överlevde inte! Tvärtom tvingades lägerfångarna ljuga, stjäla och förråda sina kamrater för att kunna överleva. Men i allt mörker kunde Frankl ändå se ljuset. För visst kunde man ta ansvar för sitt liv och sitt lidande också i Auschwitz.
Efter kriget utvecklade Frankl logosterapin vidare och gav ut sin mest kända bok, "Livet måste ha en mening". Från början hade han tänkt ge ut boken anonymt under sitt fångnummer, men han uppmuntrades av sina vänner och kollegor att gå ut med sin historia och ge den ett ansikte.
"Livet måste ha en mening" är uppdelad i två delar. Den första delen behandlar Frankls upplevelser i Auschwitz och den andra delen är en förenklad beskrivning av logosterapin. Logosterapi sägs vara en väg mellan Freud och Jungs teorier (en uppfattning som jag personligen inte delar) men hävdar tillskillnad mot nämda två att människan alltid har möjlighet att ta ansvar för sitt liv och sin mening - oavsett situation. Freud och Jung betonar i detta avseende samhällets påverkan på människan och hennes sociala uppväxtmiljö. Frankl hävdar att dessa aspekter självklart spelar roll, men att de inte är statiska. Hans människosyn är på så sätt mycket optimisktisk.
Logosterapin härstammar från det grekiska ordet för mening och denna terapiform har blivit flitigt utnyttjad efter kriget. Viktor Frankl var en i allra högsta grad unik människa! Han såg möjligheten att reflektera kring sitt olycksaliga öde och hjälpa andra människor i deras lidande. Frankl var också teolog även om jag ännu inte greppat vilken tradition han tillhör - den judiska eller kristna. Och på sätt och vis spelar det ju ingen roll. Frankls Gudsbild är frånkopplad de historiska traditionerna. Logosterapins essens handlar om att hitta sin mening livet just nu. "Livet måste ha en mening" är lättläst och inte det minsta högtravande. Författarens erfarenheter gör honom trovärdig och ger hopp till läsaren att det alltid finns ljus i mörkret. Boken är bland det bästa som skrivits om förintelsen, men den är lika givande för en teolog och en psykolog. Jag har läst om denna bok gång på gång och alltid hittat nya insikter och funderingar kring mitt eget liv. "Livet måste ha en mening" av Viktor Frankl får en stark femma. Den är en av vår tids viktigaste verk!
Auschwitz och det moderna samhället
Förintelsen - vår tids vidrigaste dåd. Var det kulmen i antisemitismens historia? Ett plötsligt utbrott av ondska i en annars väl fungerande civilisation, som en abnormal avvikelse? Kanske, ett dåd av sinnesjuka tyskar, vars natur i grunden var pestbesmittad och hatisk? Eller var det - som bokens författare antyder - en faktisk och logisk följd av en civilisation uppbyggd kring det rationellt ekonomiska och moralavisande? Det finns två ledande forskare/författare inom området rörande förintelsens historia. Teologen Richard Rubenstein är den ena och historikern Raul Hilberg den andra. Båda har vigt sitt liv åt att försöka förstå mekaniken bakom förintelsen och mönstret - för att, om möjligt, förhindra att något liknande sker ånyo.
Zygmunt Bauman är den första sociolog som faktiskt försökt analysera förintelsen med sociologins redskap. Denna analys är betydligt svårare än den analys historiker och teologer försöker göra. Detta framför allt för att det ligger i sociologins natur att hylla civilisationens framsteg. Civilisationen är det faktiskt goda som vår vetenskap, vår medicin, forskning, och kultur, nästan all kkunskap vår civilisation har sitt ursprung i.
Förintelsen blir då skuggsidan av civilisationen. Här ställs civilisationens på sin spets och det dolda ansiktet skymptar fram. Samhället skapar medicin - ja, men frågan är också till vilket pris? Bauman blottlägger samhällets mörka ansikte som sociologer har en tendens att blunda för. Däri ligger alla teorier om Auschwitz som något unikt i den judiska historien (inte drabbande mig och dig), som en sinnessjuk konsekvens av tyskarnas rashat (som nu fått sitt utlopp och inte kommer ske igen), förskrämmelsen för det oväntade och annorlunda som manifesteras i pogromer och rädsla. Bauman visar att dessa teorier alla har som syfte att bagatellisera förintelsen för att slippa ta itu med det ofrånkomliga - nämligen att samhället idag inte åstadkommit några förebyggande åtgärder för att förhindra ett liknande skeende och det faktum att vår framstegssyn fortfarande dominerar och förmörkar vårt omdöme i etiskt orätta situationer. Författaren visar att vårt samhälle är tudelat, på både gott och ont. Det är en förutsättning för hygien, medicin, kultur vad mera, men vårt framstegstänkande är också en nödvändig förutsättning för Auschwitz.
I en värld där människor reduceras till varor och dödsfabrikernas resultat mäts i siffror - inte liv, är det bara samhället som kan rättfärdiga eller förkasta det skedda. Vår "civilisation" valde den enklaste vägen. Den kollektiva skulden efter förintelsen var inte bara tyskarnas. Den var också de allierades och judarnas egna.
Konsekvensen för judarna var en mental uppdelning av judenheten. Den krassa synen som företräddes av den nya juden i Israel som till varje pris var beredda att vinna mark, den mobbade som blir mobbaren. Och diaspora judenheten förtätades i sin tur genom förintelsen och hittade en ny identitet - som ett märkt offer (vilket Israels judar föraktade). För att få skadestånd eller kompensation för sin tid i koncentrationslägren kräver Tyskland bevis, och de ger inte ut skadestånd till de dödas anhöriga. Offret får rättfärdiga sin egen existens och det nödtorftigt.
Efter kriget assimilerades nazisterna in i samhället. De fick återupprättelse genom av-nazifieringen och upprustningen av landet. Inom kort innehade de sina tidigare poster inom politik och industri. Medan judiska flyktingar fortfarande letade efter sina anhöriga och försökte återfå sin egendom och kämpade med visum för att få bosätta sig någonstans - hade de forna nazisterna redan sonat synden. Nu skulle den glömmas och offren skulle tystas. I efterhand kan man se hur liten betydelse offren för förintelsen egentligen hade. Man underbyggde de överlevandes skam och förväntade sig att de skulle låtsas allting bra igen, utan att begära skadestånd eller utelämning av nazistiska bödlar som flytt rättvisan. Än idag är inställningen mot de överlevande att de kompenserats nog och att man får släppa det förflutna.
När inställningen är att offret får skylla sig själv och offret ofta självmant tar på sig skulden för vad som hänt (liksom ett våldtäktsoffer ofta gör) är det samhällets ansvar att gå emellan och visa att offret är ett offer. När detta inte sker är det ett tydligt tecken på att samhället fortfarande är sjukt.
Jag smickrar mig själv för att jag kommit fram till samma slutsats som Bauman gör i sin epilog. Nämligen att alla människor har ett ansvar, inte bara för sig själv - utan för sin nästa (Bauman uttrycker sin nästa i "den andre"). Detta ansvar har vi - oavsett om "den andre" uttrycker ett ömsesidigt ansvar - oavsett vad vi får tillbaka. Rättfärdighet kan inte mätas och betalas tillbaka i tacksamhet. Det är varje människas plikt att moraliskt ta ansvar för sin nästa. För samhället är inte pålitligt när det gäller den individuellas väl och ve. Samhället ser till kollektivet och kollektivet kan utforma moral efter passande syften - precis som det nazistiska samhället gjorde.
Vi har att förlita oss på den inneboende moralen och den befrielse det innebär att visa skam och erkänna sina brister. När Frankl försökte ta fram det positiva i lidandet (Livet måste ha en mening) försöker Bauman visa att skammen kan vara befriande. När man erkänner sin skuld och del i det skedda sträcker man ut handen till offren och betygar att deras känslor inte är felaktiga. Deras känslor av orättfärdighet och orättvisa är berättigade. Förövaren (som är en förövare även om han bara tittade på!) sänker garden och plockar ner stoltheten. Han säger "Ja, vi hade kunnat göra annorlunda. Men nej, vi gjorde inte det - av skäl som rädsla, egenintresse, insiktslöshet osv. Men kontentan är att det du känner är helt rätt. Du BLEV orättvist behandlad - vi gjorde fel och vi skäms!" Däri ligger befrielsen och den utsträckta handen. Men också vapnet mot framtida moraliska avfall.
"Auschwitz och det moderna samhället" är en av de mest givande böcker jag någonsin läst. Den får en stark femma i betyg och varma rekommendationer!
Auschwitz - den slutliga lösningen
Av ögonvittnena till förintelsen, förövare och offer, finns inte många kvar. De böcker om förintelsen som utgetts under senare 90-tal och framåt skiljer sig inte grovt från tidigare utgivningar, men perspektivet har ändrats. Det har blivit vidare och försöker inte längre förklara förintelsens skeende med enbart ekonomiska, historiska, kulturella, nationalistiska eller teologiska motiv, utan på ett sätt som kombinerar alla aspekter (och kan upplevas mer objektivt än tidigare forskning men också kallare och opersonligare). Efter kommunismens fall blev fler källor rörande förintelsen och det sovjetiska befriandet av Auschwitz officiellt publicerade. Litteraturen kring förintelsen under första delen av 90-talet koncentrerades kring "Hitlers willing executers" som utgjorde en ganska radikal syn på tyskarna som aktiva mördare och ersatte den tidigare inställningen att förintelsen fungerade som ett maskineri - där varje nazist bara var en liten kugge i hjulet. Men flera författare, bland annat författaren till denna bok har försökt fånga upp de "tysta" källorna. Tyskar som var nazister och efter kriget återgick till gamla positioner utan att berätta om sin bakgrund - men som nu när de inte längre har något att förlora, äntligen öppnar minnesarkiven får göra sina röster hörda. Detta får som resultat att det radikalt goda - onda, bleknar till något svårdefinierat grått. Det blir med ens både lättare och svårare att förstå förintelsens konsekvenser.
Många böcker kring förintelsen som ges ut idag av judiska forskare är milt polemiska. I dessa finns ett litet frö av förklaring till Israels bildning bakom varje ord om förintelsen. Den inställningen är i högsta grad subjektiv och jag föredrar de böcker som skrivits av författare - opåverkade av det politiska läget i Israel idag - oavsett om de är judiska eller ej. Laurence Rees är en sådan författare.
Och "Auschwitz" av nämnda författare är idag en av de bästa böckerna om förintelsen som finns att läsa. Författaren är journalist/historiker och står även bakom den framgångsrika serien "Auschwitz" som BBC producerade för något år sedan. Denna bok kan ses som en sammanfattning av serien, en utveckling och ett oerhört betydelsefullt tidsdokument.
Boken är analyserande men författaren tycks ha fingertoppskänsla för att inte göra några onödiga teoretiska utvikningar. Rees låter källorna själva komma till tals och varje källa redovisas noggrant (något som faktiskt är ovanligt i alla böcker om förintelsen). Jag upplever boken vara nära nog redigering av samtal och intryck från den nazistiska tiden vilket självklart skapar en personlig relation till förintelsen, för läsaren. Boken berör, samtidigt som den inte förlorar sig i långa beskrivningar av skeenden eller känslor, utan hela tiden driver läsaren vidare att läsa mer och förstå. Rees fantastiska insats med denna bok är hans förmåga att åskådliggöra vanliga människors upplevelse av nazismen - utan att för den delen glömma den teoretiska bakgrunden eller redovisning av fakta.
Det är ett faktum att förintelsens ögonvittnen snart kommer vara döda. Men minnet av dem får aldrig blekna och Rees bok är en sådan bok som håller minnet klarsynt. Förintelsen blir inte historia - den blir en angelägenhet för dig och mig här - och nu. Av detta skäl och självklart också för författarens strålande språk och berättarkraft ger jag boken en stark femma i betyg. Jag överväger en jordgubbe!
Förintelsen i perspektiv
"Förintelsen i perspektiv" av Yehuda Bauer (som är erkänd auktoritet inom förintelseforskning) är en analytisk bok som diskuterar judeförföljelserna i Tyska riket. Författaren försöker i elva kapitel granska förintelsen utifrån olika perspektiv, så som de teologiska förklaringarna till förintelsen, hur könsrollsfrågan analyserats och mycket annat. Definitionen av folkmord, förintelse och skuldfrågan granskas på djupet - även om tonen mindre objektiv. Boken känns ibland som en disputation mot tidigare forskning. Så tillbakavisas många forskares teorier om förintelsen, men på så sätt att författaren ibland uppfattas dryg och det slutgiltiga syftet - att diskutera och förmedla bilden av sökandet efter orsaker till förintelsen, försvinner. Detta förlorar författaren på, liksom det faktum att han sällan låter förintelsens offer och förövare själva komma till tals. I C. Rees bok "Auschwitz" som jag läste efter denna bok, utgör berättelserna i själva verket huvuddelen av boken. Man kommer närmare historien och kan identifiera sig - alternativt ta avstånd från de olika uppfattningarna. Bauer teoretiserar mer, vilket gör att hans bok opersonlig. Då den inte är lika glasklar i logiken som tex Hilbergs "The destruction of the europeen jews" kraschar den på författarens långa utläggningar och oförmåga att gripa tag i läsaren.
Författarens främsta fördelar är hans förmåga att inte bortförklara förintelsen som ett vanligt folkmord, en uppfattning som blivit allt vanligare, sedan 80-talet. Förintelsen var unik, eftersom judarna inte hade någon möjlighet att konvertera eller ändra sin samhällsposition för att undkomma döden. I den ideologiska frågan som förintelsen utgör, fanns inga kryphål - att vara född till jude innebar en dödsdom. Därtill försöker författaren visa mönster för folkmord och inte begränsa sig till att skylla på bara tyskarna (som Goldhagen i sin bok Hitlers willing executioners" gör). Boken är värdefull om man är inläst på ämnet, eller vill inrikta sig på de olika perspektiv som finns. Men den är svår att bara läsa - rakt upp och ner. Den får en svag fyra i betyg.
Faderland
Om Hitler hade vunnit andra världskriget, hur hade världen sett ut idag? Robert Harris "Faderland" utspelar sig år 1964, samma år som Stor-Tyskland firar Hitlers 65 års dag. Riket sträcker sig från Kaspiska havet till Nordsjön och de tyska lydstaterna är renrensade från judar, homosexuella och andra "samhällsfarliga" element. Sedan krigsslutet har kallt krig rått mellan Amerika och Tyskland, men nu börjar de hårda gränserna mjukas upp. Presidenten planerar att besöka Tyskland för att visa sitt politiska stöd. Och det är strax före detta tillfälle som en medelålders utsliten kriminalare fiskar upp ett lik ur havet. Liket visar sig vara en gammal räv inom det nazistiska partiet. Han var en av deltagarna i Wanaseekonferansen (där man beslutade om judarnas fruktansvärda öde). Av de många deltagarna är denna man en av de sista överlevande - alla andra har avlidit (mer eller mindre naturligt). Det tycks som någon vill skyla över det förflutna och inte skyr några medel för att uppnå sitt mål. Kriminalaren börjar rota i fallet. Nu börjar en kamp mot klockan för att blotta nazismens mörka hemlighet. Robert Harris har en utvecklad förmåga att brodera in äkta historiska dokument i skönlitterära skildringar. I "Faderland" känns många dokument igen, exempelvis från Wanaseekonferansen, Speers memoarer och andra källor. Alla dokument fram till 1942 är autentiska vilket jag uppskattar i en berättelse oavsett om den är skönlitterär eller ej (det är inte alla historiker som är noggranna av sig). Tyvärr brister författaren i utförandet av (vad jag antar att han ville skapa) en spännande deckarhistoria. Han har skapat en mörk och besynnerlig värld med samma inslag som Orwells "1984", men till skillnad från den boken, saknar Harris en tydlig (och trovärdig) grund för sin skapelse. För en fungerande intrig där spänningen jobbas upp till en höjdpunkt där kriminalaren får bekräftat (det han egentligen redan vet) vad Tyskland gjorde med judarna, behövs kontrast. Man måste iallafall föreställa sig att landet är relativt välbärgat för att det ska hugga till. Om alla egentligen vet om vad som hände med judarna och är väl till mods när de utnyttjar deras rikedomar, ägodelar, bostäder osv, så blir ju insikten att judarna mördades ganska fadd. Och intrigen meningslös! En konspiration måste komma som en överraskning och det gör inte den här. Man frågasätter mer hur någon kunde låtsats som ingenting - och isåfall, är det som sker i vår verkliga värld IDAG, inte mycket värre än det Robert Harris beskriver i sin roman? I vår värld är Amerika en demokrati (till synes iallafall) och Bush använder samma språk som Hitler gjorde (istället för att måla ut judarna som ondskan på jorden har Bush låtit muslimerna ta platsen - Amerika behöver alltid en världsfiende) men vi är inte tvingade att tro på honom! Ändå stödjer de flesta demokratiska stater Amerikas agerande i olika utrikespolitiska ageranden. I det Tyskland som Harris målar upp härskar diktaturen. Jag hyser större förståelse för att människor i en diktatur håller tyst - än de i en demokrati.
Och av den orsaken tycker jag att boken saknar nerv. Verkligheten är helt enkelt hemskare än dikten. Vidare uppskattar jag inte fokuseringen på bara judar. Harris skriver sin berättelse om judarna som den enda utsatta gruppen. Men trots allt dödade nazisterna sina egna (handikappade, funktionshindrade, kommunister, homosexuella) med samma frenesi som de dödade judar. Zigenare var en av de värst drabbade grupperna och detta glöms ofta bort. Tyvärr tyckte jag att Harris slarvade bort en bok som annars kunde varit riktigt bra. För grundidéen är mycket intressant! Hur hade världen sett ut om Hitler hade vunnit andra världskriget? Frågan är intressant, men författaren besvarade den inte på ett insiktsfullt sätt. Och därför får boken enbart en tvåa i betyg. En svag sådan!!
En tysk mans historia
Mer än en gång har man väl reflekterat över det ohämmade raseriet som drog genom Tyskland under nazitiden. Självklart fanns den antisemitiska mentaliteten fast förankrad i Europa redan innan, men vad gjorde Tyskland så speciellt frodigt för sådden av sådant hat? Var det för att Tyskland egentligen aldrig upplevt demokrati? För att landet tycktes så oskyddat mitt i Europa, ständigt vakande på osynliga fiender som kunde kasta sig över dem. Kanske den kulturella eliten vägledd av Wagner, Goethe befruktade tyskarnas nedlåtande människosyn? Gjorde att just dom kände sig överlägsna andra folk? När jag den 2 januari år 2007 lade "En tysk mans historia" ifrån mig var den inte den första bekantskapen med litterära tankar kring nazismen och förintelsen, jag gjorde. Tvärtom har jag ett helt bibliotek med böcker bakom mig. Dock var de flesta böckerna historiska essäer som blickade tillbaka på det tredje riket, med ett facit i bakfickan. Få böcker har skrivits inifrån riket, under själva perioden, få böcker från en vanlig tysk mans perspektiv. Och aldrig så insiktsfullt och strålande litterärt beskrivet som i denna bok. Sebastian Haffner var en av Tysklands mest framstående journalister, med flera biografier om kända personer i det nazistiska galleriet bakom sig. När han avled under 1990-talet hittade man ett oavslutat manuskrift i hans privata gömmor. Detta manuskrift var en självbiografisk betraktelse över nazisternas övertagande av makten i Tyskland som också innehöll ett kärnfullt belägg över hur den tyska nationen frivilligt hjärntvättades att utföra så fruktansvärda dåd.
"En tysk mans historia" är insiktsfullt skriven, författaren gör högst skarpsynta analyser över det politiska läget och bevisar att nazismens slutgiltiga syfte var uppenbart också för gängse man, inte bara för de militärt uppsatta. Haffners språk har överhuvudtaget inga brister alls. Det är ett sant nöje att läsa hans elegant och sarkastiska skrift som innehåller ett stort mått av självdistans och ironi. Man kunde av en självbiografisk roman som denna förvänta sig mentala dimridåer och urskuldanden. Men sådana tendenser saknas turligt nog helt. På så vis framstår det förfärliga i nazismens natur ännu tydligare. Författaren försöker blottlägga den typiskt tyska "naturen" och peka på de skeenden som drev fram rovdjuren ur sina hålor och tvingade de klarsynta tvivlarna till tystnad. "En tysk mans historia" är ett bra alternativ till "Anne Franks dagbok, eftersom den skildrar samma skeende ur ett annat perspektiv.
Denna bok teoriserar inte utan blottar avgrunden just när den börjar vidga sig. Jag ger boken en femma i betyg.
Adolf Eichmann - skrivbordsnazisten
Adolf Eichmann spelade en nyckelroll i "den slutgiltiga lösningen" av judefrågan. Han var protokollförare vid Wanaseekonferansen och hade hand om deporteringarna av judar till dödslägren. Efter krigsslutet flydde Eichmann till Argentina där han förde en ganska bekymmerlös tillvaro fram till år 1960 då han tillfångatogs av Mossad (israeliska agenter) och fördes till Israel för rättegång. Rättegången mot Eichmann aktualiserade förintelsens historiska värde och blev mycket omskriven. David Cesarinis biografi är en tegelsten, men den blir aldrig tråkig eller torr i sitt utförande. Nyktert och klart går Cesarini genom Eichmanns fruktansvärda karriär och låter på så sätt läsaren följa förintelsen från "start" till "mål".
Detta intima tillvägagångsätt ger läsaren en god möjlighet att greppa de abstrakta siffrorna, sex miljoner judar - på ett nytt vis. Det oerhörda dådet blir mer fruktansvärt när siffrorna adderas ihop, långsamt, men obevekligt.
Cecarinis framställning är objektiv och sällan agressiv. Vid de tillfällen då han ifrågasätter Eichmanns yttranden hänvisar han tydligt till fakta. Boken ger en insiktsfull och genomarbetad bild av Adolf Eichmanns liv och leverne.
Överhuvudtaget låter författaren läsaren fatta det moraliska omdömet, vilket jag uppskattar. Vidare är språk, stil och utförande av mycket hög kvalité, varför jag varmt kan rekommendera boken till andra som intresserar sig för förintelsen. Boken får en stark fyra i betyg.
Auschwitz skugga
Symposium är ett utmärkt svenskt bokförlag som gett ut flera intressanta böcker rörande förintelsen och det judiska (och även tyska/europeiska) traumat i förintelsens kölvatten. "Auschwitz skugga" är en essä-samling som behandlar minnet av förintelsen på olika belysande sätt. Diskuteras gör t ex förintelsens trauma inom judisk teologi, förintelsen skildrad i litteraturen men också hur den andra generationen påverkats av sina föräldrars upplevelser under nazitiden. Samlingen är i det stora hela genomtänkt och smart redigerad. Själv upplevde jag kapitlet om "judiska responser till förintelsen" vara mest intressant, men jag fastnade också för hur kapitlet om hur förintelsen skildrats i litteratur.
Allmänt kan man säga att samlingen uttrycker en vilja att ge alla de drabbade en röst och empatiskt försöka se historien som en möjlighet att förändra framtiden. Tyvärr havereras det försöket, i slutordet av Salomon Schulman. Tilll synes oprovocerat, ger sig redaktören in i en politisk diskussion om Israels varande eller icke varande. Han brännmärker palestinierna som nazistsympatisörer och omintetgör alla tidigare försök till samförstånd och empati för de drabbade.
Av denna orsak förlorar samlingen i kraft. Men bortsett från detta felsteg håller boken hög kvalité. Den får en stark trea i betyg.
Mer information om boken och liknande litteratur finns tex på Menorah som du kan hitta här
recensioner av böcker om förintelsen finns på min hemsida www.lettura.se om du är nyfiken. Sök under "fakta".
Vi är inte färdiga med Hitler på länge än
Vid krigsslutet 1945, då de nazistiska koncentration och förintelselägren i Tyskland och Polen öppnades upp, kom en hel värld till insikt om att en "civiliserad" stat gjort ett framgångsrikt försök att förinta hela folkgrupper.
Tyskland delades upp mellan den allierade västvärlden och det kommunistiska östblocket. Och tidigt etablerades en bild av Tyskland som demoniskt och rent igenom ont. Tyskarna själva hade svårt att ta itu med skuldfrågan, speciellt när den blev kollektiviserad. Skulle varje tysk verkligen vara skyldig till de makabra dåd som uträttats i Auschwitz, Treblinka och alla de andra förintelselägren? Många tyskar upplevde sig bli högst orättvist behandlade. Miljoner tyskar tvångsförflyttades efter krigsslutet och led i många år svält, sjukdomar och misär. Kvinnor hade förlorat sina män, sina söner i kriget och bombattetaten mot kulturstaden Dresden visade att de allierade knappast var moraliskt oförvitliga. Kriget bar absurda drag från båda håll. De allierade hade bombat Hiroshima och Nagasaki med två skilda atombomber (olika typer för att få reda på verkningarna). Många tyskar upplevde de allierade vara hycklande när de svartmålade den tyska staten som ondskan personifierad. Många tyskar upplevde alltså att de också var offer för Hitlers krigsvansinne och redan hade lidit nog.
Under en lång tid försökte man följaktligen bagatellisera förintelsen. Man ställde den i relation till de allierades våldsdåd och jämförde Auschwitz med sovjetiska Gulag. Men man vägrade befatta sig med kollektivskulden som sådan. Avnazifieringsprocesserna i Tyskland förvandlades till skämt och höga nazister återinsattes i sina gamla ämbeten. Man ville starta om på nytt och glömma de tidigare våldsdåden. De tyska exilförfattare och intellektuella som försökte blotta problemet anklagades vara förrädare och svikare. Under tio år koncentrerade sig Tyskland på att bygga upp landet från grunden.
Inte förrän på 60-talet började man blottlägga skuldfrågan ånyo. Ovant började man försöka hitta förklaringar till nazismen. Men skuldfrågan splittrade tyskarna om och om igen. Den katolska kyrkan anklagade den evangeliska, preussen-tyskar anklagade Potsdam-tyskarna osv osv. Såret var allt för djupt för att tyskarna skulle kunna enas och ta på sig skulden och därigenom låta såret läka och komma vidare.
På 70-talet och en början in på 80-talet började äntligen inställningen till skuldfrågan förändras. Insiktsfulla och självkritiska diskussioner ersatte det kategoriska förnekandet. Nu började man också komma till insikt om att de som tidigt anklagat sina föräldrar för att "skämt ut sitt land" genom att understödja nazismen, också kände sig skuldsatta. Och först nu började man ta itu med problemen på en allmän basis. Efter Berlinmurens fall förändrades också det internationella klimatet och skuldfrågan dryftades även i de allierade länderna. I Sverige diskuterades t ex vårt medgivande till tyska metalltransporter. Barnbarnen till nazisterna började gräva i sitt förflutna på ett självdistanserat sätt. Och många överlevande från förintelsen kände sig trygga nog att beskriva sina upplevelser i självbiografier, filmer och annan media.
Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att "Vi är inte färdiga med Hitler på länge än" behandlar hur skuldfrågan har diskuterats sedan krigsslutet, och vilka förklaringsmodeller som använts för att förklara nazismens framgång. Författarinnan till denna bok är fil doktor i Tyskland och har länge sysslat med problematiken bakom förintelsen och rasism i Europa. Bokens tema är angeläget och mycket intressant. Men tyvärr är bokens utformning fruktansvärt tråkigt. Även om språket inte innebär några större hinder för den vane läsaren är bokens utformning överdrivet akademiskt. Det är som att läsa en torr lärobok. Jag har läst andra böcker om den tyska kollektivskulden som varit mycket mer intressanta, trots att de varit ännu mer komplicerade (så själva ämnesvalet kan inte vara problemet) Gitta Serenys bok "Tyskt Trauma" och "Förintelsens lag" av Richard L. Rubenstein handlar om samma sak, men erbjuder ren läsglädje. Vi är inte färdiga med Hitler på länge än hävdar författarinnan. Men bli det då?! hoppas jag när jag inser att jag har 300 sidor kvar att läsa. Bokens syfte är ädelt, utförandet bajs. En tvåa blir betyget.
Tyskland delades upp mellan den allierade västvärlden och det kommunistiska östblocket. Och tidigt etablerades en bild av Tyskland som demoniskt och rent igenom ont. Tyskarna själva hade svårt att ta itu med skuldfrågan, speciellt när den blev kollektiviserad. Skulle varje tysk verkligen vara skyldig till de makabra dåd som uträttats i Auschwitz, Treblinka och alla de andra förintelselägren? Många tyskar upplevde sig bli högst orättvist behandlade. Miljoner tyskar tvångsförflyttades efter krigsslutet och led i många år svält, sjukdomar och misär. Kvinnor hade förlorat sina män, sina söner i kriget och bombattetaten mot kulturstaden Dresden visade att de allierade knappast var moraliskt oförvitliga. Kriget bar absurda drag från båda håll. De allierade hade bombat Hiroshima och Nagasaki med två skilda atombomber (olika typer för att få reda på verkningarna). Många tyskar upplevde de allierade vara hycklande när de svartmålade den tyska staten som ondskan personifierad. Många tyskar upplevde alltså att de också var offer för Hitlers krigsvansinne och redan hade lidit nog.
Under en lång tid försökte man följaktligen bagatellisera förintelsen. Man ställde den i relation till de allierades våldsdåd och jämförde Auschwitz med sovjetiska Gulag. Men man vägrade befatta sig med kollektivskulden som sådan. Avnazifieringsprocesserna i Tyskland förvandlades till skämt och höga nazister återinsattes i sina gamla ämbeten. Man ville starta om på nytt och glömma de tidigare våldsdåden. De tyska exilförfattare och intellektuella som försökte blotta problemet anklagades vara förrädare och svikare. Under tio år koncentrerade sig Tyskland på att bygga upp landet från grunden.
Inte förrän på 60-talet började man blottlägga skuldfrågan ånyo. Ovant började man försöka hitta förklaringar till nazismen. Men skuldfrågan splittrade tyskarna om och om igen. Den katolska kyrkan anklagade den evangeliska, preussen-tyskar anklagade Potsdam-tyskarna osv osv. Såret var allt för djupt för att tyskarna skulle kunna enas och ta på sig skulden och därigenom låta såret läka och komma vidare.
På 70-talet och en början in på 80-talet började äntligen inställningen till skuldfrågan förändras. Insiktsfulla och självkritiska diskussioner ersatte det kategoriska förnekandet. Nu började man också komma till insikt om att de som tidigt anklagat sina föräldrar för att "skämt ut sitt land" genom att understödja nazismen, också kände sig skuldsatta. Och först nu började man ta itu med problemen på en allmän basis. Efter Berlinmurens fall förändrades också det internationella klimatet och skuldfrågan dryftades även i de allierade länderna. I Sverige diskuterades t ex vårt medgivande till tyska metalltransporter. Barnbarnen till nazisterna började gräva i sitt förflutna på ett självdistanserat sätt. Och många överlevande från förintelsen kände sig trygga nog att beskriva sina upplevelser i självbiografier, filmer och annan media.
Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att "Vi är inte färdiga med Hitler på länge än" behandlar hur skuldfrågan har diskuterats sedan krigsslutet, och vilka förklaringsmodeller som använts för att förklara nazismens framgång. Författarinnan till denna bok är fil doktor i Tyskland och har länge sysslat med problematiken bakom förintelsen och rasism i Europa. Bokens tema är angeläget och mycket intressant. Men tyvärr är bokens utformning fruktansvärt tråkigt. Även om språket inte innebär några större hinder för den vane läsaren är bokens utformning överdrivet akademiskt. Det är som att läsa en torr lärobok. Jag har läst andra böcker om den tyska kollektivskulden som varit mycket mer intressanta, trots att de varit ännu mer komplicerade (så själva ämnesvalet kan inte vara problemet) Gitta Serenys bok "Tyskt Trauma" och "Förintelsens lag" av Richard L. Rubenstein handlar om samma sak, men erbjuder ren läsglädje. Vi är inte färdiga med Hitler på länge än hävdar författarinnan. Men bli det då?! hoppas jag när jag inser att jag har 300 sidor kvar att läsa. Bokens syfte är ädelt, utförandet bajs. En tvåa blir betyget.
Huset på Garibaldigatan
Albert Eichmann förde protokollet vid den ökända konferansen i Wannese där den slutgiltiga lösningen av "judefrågan" beslutades. Han var ansvarig för deportationerna av judar till dödslägren, vilka han vid flera tillfällen också besökte. Hans avgörande insats i utrotningen av sex miljoner judar, går inte att ifrågasätta. Efter krigsslutet flydde Eichmann till Sydamerika för att undgå Nurnbergrättegångarna. Efter kriget pågick efterspaningar efter Eichmann och flera andra nazister som flytt till Sydamerika (förutom Eichmann bör också Doktor Mengele nämnas). Huvudansvarig för dessa spaningar var Isser Harel, ansvarig för Israels inrikes underrättelsetjänst Shin Bet. 1958 bekräftades Albert Eichmanns existens i Argentina. "Huset vid Garibaldigatan" handlar om infångandet av Eichmann som fick sitt slut den 23 maj 1960. Denna bok är ett överraskande dokument. Jag hade förväntat mig en mindre objektiv berättelse. De flesta som deltog i kidnappningsoperationen av Eichmann, var personligt berörda av förintelsen. De hade själva överlevt lägren och nästan alla hade förlorat sina nära och kära. Den saklighet som utmärker boken var inte något jag hade räknat med. Jag hade heller inte föreställt mig att boken enbart skulle handla om momenten som föregick infångandet. Steg för steg beskrev Isser operationen och även om han med tyngd fördömde Eichmanns handlingar fanns det hela tiden en förundran över att denna taniga man som gömt sig så länge i Argentina - faktiskt kunde vara det monster i människohamn, som alla föreställt sig. Dessa tankar gjorde berättelsen om infångadet av Eichmann trovärdigt. Även om jag saknade ett mer ingående psykologiskt perspektiv, tyckte jag att författaren lyckades fånga mig från första sidan. Men vad mera är - han lyckades fånga mitt intresse för Eichmann och genast, efter att ha slagit igen pärmarna på boken - bestämde jag mig för att försöka hitta rättegångsprotokoll, eller böcker om själva rättegången i Israel mot Eichmann - som Isser inte redovisar.
Isser dog 91 år gammal år 2003.
Vill man läsa en dokumentroman om hur hemliga operationer faktiskt utförs är denna bok ett fynd. Den är också hyfsat välskriven även om den inte erbjuder några särskilda litterära finesser. Jag rekommenderar boken varmt. Den får en stark trea i betyg.
Förintelsen och förnekarna
Under andra världskriget dog 60 miljoner människor. Sex miljoner judar fick sätta sitt liv i tyska koncentrationsläger som gradvis utvecklade sig till regelrätta förintelseläger. Efter kriget när bilder och dokument om fasorna i Auschwitz och alla de andra lägren nådde ut till omvärlden förändrades det politiska klimatet helt. Nu var det inte längre politiskt korrekt att prata om raser, flyktingproblem och olikheter människor emellan. Att argumentera mot demokratiska värderingar gav en dålig smak i munnen. I Tyskland genomfördes "avnazifieringar" vilket ledde till att även de som varit högst aktiva i den nazistiska politiken nu släpptes ut igen på marknaden och den politiska arenan. Deras val av ord och deras politik var visserligen annorlunda, men nazistiska värderingar och grupperingar försvann ju självklart inte bort i tomma intet.
De manifesterades på ett annat sätt och anpassades efter den politiska stämningen. Högerexterministiska grupper försökte ifrågasätta förintelsens historiska existens, men togs sällan på allvar. Förintelsen som historisk företeelse var starkt befäst både i media, litteratur, historisk undervisning i skolorna och självklart genom de ändlösa dokument i form av film, bilder, berättelser osv.
Idag snart 60 år efter förintelsen finns det inte längre lika många ögonvittnen och överlevare kvar i livet. Detta gör det lättare för förintelsens förnekare att ifrågasätta historiska dokument. Nynazistiska grupperingar har också blivit skickligare på att argumentera och framföra sina åsikter på ett politiskt korrekt sätt, som tilltalar människor i alla åldrar. Idag börjar det politiska klimatet likna det, som det såg ut när Hitler tog makten. Politikerföraktet växer och klyftorna mellan rika och fattiga ökar. Det finns alltså i allra högsta grad ett behov av högre medvetande om förintelsen och dess bakgrund. Markus Tiedemanns bok är utformad för att hjälpa lärare att besvara sina elevers frågor om förintelsen. Eller snarare motbevisa de nynazistiska argumenten, eleverna kan snappat upp. Problemet med denna bok är inte innehållet, utan formen. Boken är uppbyggd på de olika argument som nynazisterna oftast utnyttjar och på ett försvar i form av dokument som motbevisar deras argument.
Boken ger mig en stark känsla av "det är så för att jag säger att det är så" och den attityden är ju aldrig särskilt övertygande. För att motbevisa alla argument en nynazist kan komma med, finns det inga nyanser i svaren. Ett av de "nynazistiska" argumenten (som visserligen används av nynazister, men likväl av mig :) är att England faktiskt lät bli att bomba järnvägen till Auschwitz, trots att de visste om vad som skedde i lägret (som ett argument för att inte bara tyskarna var skyldiga till förintelsen och att historieskrivarna inte är så pålitliga som man kan tro). Författaren till denna bok tillbakavisar helt detta argument med omöjligheten i att bomba så långt österut - när det var brinnande krig.
En annan författare, (som är så långt från nynazist som det överhuvudtaget går) hävdar dock motsatsen i "Förintelsens lag". För att vinna denna argumentering måste man frånta alla de europeiska länderna ansvar för förintelsen och det ÄR, enligt mig HELT FEL. Det går inte att gå till botten om förintelsen utan att acceptera obehagliga sanningar. Här gör författaren, enligt mig, ett mycket stort fel. Denna mycket slutna attityd mot ungdomar (oavsett hur deras argument ser ut) kan inte leda till något gott. För att kunna förändra ungdomars attityd krävs respekt. Respekt för orsakerna till varför de anammat de argument de använder, en respekt som faktiskt är grunden till vår demokrati.
Därtill är boken tråkigt upplagd och har ett trist ordflöde. Jag fick lägga den ifrån mig flera gånger eftersom det kände som om författaren upprepade sig ett tjugotal gånger. Om denna bok hade varit mer nyanserad hade jag tyckt att den kunde varit ett gott komplement till skolans litteratur om förintelsen. Men eftersom jag tycker att författaren saknar en viss medvetenhet om problemen kring kollektiv skuld, anser jag inte att boken ger kompetens nog att utgå från, i en diskussion om förintelsen. Jag ger "Förintelsen och förnekarna" en svag tvåa i betyg.
Likvidation
Från klarhet till klarhet. "Mannen utan öde" följs av "Kaddish för ett ofött barn" och trilogin fulländas slutligen i "Likvidation". Kertez sista roman brinner och genom ljuset från lågorna luckras chiffret i hans tidigare historier upp. Berättelse på berättelse på berättelse i så många lager att man till sist inte vet vart den börjar eller slutar och det spelar egentligen ingen roll. Den första boken var likgiltig, en kylig beskrivning av Kertez överlevnad (?) i Auschwitz. "Kaddish för ett ofött barn" visade oförmågan att leva i en värld där ondska finns och måste finnas för att godheten ska vara definierbar. Skriven på samma sätt som en judisk klagan för de döda skilde denna bok sig från "Mannen utan öde", genom att vara abstrakt men ändå smärtsam. Varje ord har taggar. Varje bokstav så vass att man kan skära sig på den. Det är en gammal men ung man som upprepar sin bön om och om igen. Han kan inte sluta och han kan inte fullgöra sin plikt på jorden. Inte låta sina arvingar bli såsom sandkorn, eller fler än stjärnorna på himmelen. Han dog innan han borde födas. Föddes trots att han visste att han var död. Kvinnan vid hans sida gör gagnlösa försök att få leva ett liv tillsammans med Honom som är ett liv. Men allt är så abstrakt att vi liksom Gud slutar lyssna på mannens klagobön. Vi vänder bort blicken och låter Mannen göra detsamma. I "Likvidation" där den närmaste vännen blir besatt av att förstå sin väns självmord, men viktigast av allt hitta manuskriftet till den bok som kan förklara allt som hänt. Närmast avgrunden, men ändå så långt ifrån. Hur kan man leva i frihet när friheten är ett fängelse som kallas livet? Varför gömde mannen undan sitt livsverk innan han tog livet av sig? I de flammande lågorna som boken, livet och författaren själv tycker han hör hemma hos drivs berättelsen till sin fulländning. Det fanns ett Auschwitz. Det fanns liv och det fanns död. Endast de levande kan välja döden.
Trilogin Mannen utan öde, Kaddish för ett ofött barn och Likvidation får av mig en stark femma i betyg. Den kan läsas fristående, men först när alla delarna förs tillsammans får läsaren den uppenbarelse som leder till klarhet.
Hur de europeiska judarna förintades
Raul Hilbergs bok om förintelsen utkom på Natur och Kulturs bokförlag 1961. Det är en informativrik bok om den "slutgiltiga lösningen av judefrågan" och berättar konkret om vilka steg nazisterna använde för att utrota ett helt folk och konsekvenserna för Europa av det skedda. Författaren är fullständigt objektiv och denna saklighet gör uppraddandet av brutala fakta, än mer obehaglig. Men författaren tar inte bara itu med de praktiska problemen i förintelseprocessen, utan även de psykologiska. I vilka steg skedde den psykologiska acceptansen av förintandet av judarna? Hilberg frågar inte om tyskarna var omedvetna om skeendet, istället försöker han förklara, Hur de kunde blunda för terrorn och rättfärdiga det processen. Judarnas oförmåga att snabbt bli medvetna och protestera, och istället gå rakt in i fällan utan några våldsamheter diskuteras också.
Det mest positiva med boken är att den inte bara berättar om tiden mellan 1933-1945, utan även om tiden efter dessa krigshärjade år. Författaren berättar om hur skadestånden till judarna på olika sätt fördröjdes, t e.x hur valutans värde påverkade skadeståndets storlek och hur de allierade reagerade på brotten mot mänskligheten med aggresivitet, men ändå in i det längsta dröjde med att erkänna att det var judarna som drabbades främst som folk.
Det intressanta (men samtidigt moraliskt förkastande) är att de allierade efter förintelsen lobbade för att judarna inte skulle definieras som en grupp. Definieringen av judarna som grupp ansågs nämligen som rasdiskriminerande. Men på samma gång innebar ju detta att man tog ifrån judarna skadeståndet som de borde fått, genom att säga att deras öde inte skilde sig från andra folk. Raul Hilberg visar konkret hur inställningen mot judar fortsatt tillämpas och faktiskt påverkat judarna att bli det folk som de är idag (speciellt tillämpat på den spända situationen i Israel).
Det är lätt att dra egna slutsatser av boken. Jag blev flera gånger så arg att jag var tvungen att lägga boken ifrån mig. Det är helt omöjligt att acceptera att de flesta nazister gick fria och direkt kunde återuppta sitt vanliga liv. Många som hade blivit rika genom att utnyttja slavar (arbetskraft från koncentrationslägren) kunde fortsätta sitt värv med de pengar de nu ägde. Ledande nazister "avnazifierades" och återupptog den högsta ledningen i det demokratiska Tyskland. Tyskland ersatte enbart judar som kunde bevisa att de lidit fysisk nöd i lägren, psykologiska men räknades här inte in. Inte heller dödsoffer fick ersättning (alltså skadestånd till de efterlämnade familjerna). Denna kamp för att få skadestånd har fortsatt än idag. Och jag finner det moraliskt motbjudande att ens tänka på det.
Raul Hilbergs bok om förintelsen är fullspäckad av fakta. Författaren tar för givet att läsaren är insatt i ämnet och tar sig därför inte tid att ge långrandiga förklaringar till de historiska synvinklar han tar upp. Därför är "Hur de europeiska judarna förintades" långt ifrån en populärhistorisk bok. Man bör vara påläst och vara van vid att läsa tyngre böcker, för att uppskatta boken till fullo. Som en faktabok är denna bok oumbärlig. Jag ger den en fyra i betyg. Befrielsen av Bergen Belsen
I och med Hitlers maktövertagande år 1933 försämrades situationen för Tysklands judar, avsevärt. Taktiken som nazisterna använde var ingen överraskning. Redan 8 år tidigare hade Hitler utförligt beskrivit sina avsikter i sin egen biografi "Mein Kampf". Först definierades vad en "jude" egentligen skulle innebära juridiskt (länge diskuterades om man var jude, även om man bara var det till kvartsdel och dylika detaljer). Med Nurnberglagarna drogs svångremmen åt. Judar fick inte längre äga företag, gå i samma skolor, och alla var tvugna att ändra namn till, för kvinnor, Sara och för män, Abraham. Därtill tvingades judarna gå klädda i kläder som visade deras "ras". När Tjeckoslovakien och senare Polen blev införlivade i det tyska riket började förföljelserna mot judar, zigenare, homosexuella och oliktänkande på blodigt allvar. De första förintelselägren (koncentrationsläger brukar användas i sådan mening att det inte fanns gaskammare, eller systematisk utrotning i lägren, även om lägren i grund och botten var förintelseläger på lång sikt) upprättades i Polen, varav Auschwitz-Birkenau är det mest kända. Belsen var från början ett läger som skulle härbärga judar som kunde användas som krigsutbyte. Tyskarna ville byta tillbaka viktiga tyskar som hamnat i fiendernas grepp, och behövde en grupp människor utan värde, för att få tillbaka sina egna. Ganska snart visade det sig att lägret utnyttjades i förintelse sammanhang. Tidigt gick det att läsa i Svenska Dagbladet om situationens allvar, men informationen tedde sig troligen så osannolikt ohygglig att ingen riktigt ville tro på det.
Någon tid innan krigets slut släppte tyskarna in britterna i lägret. Det var vid det här laget uppenbart att krigslutet var nära, eftergifter till de allierade gjordes för att mildra den framtida domen. Trots all information som basunerats ut under kriget om tyskarnas systematiska mördande mot civilbefolkningen var ingen helt beredd på vad de skulle finna i lägret.
"Befrielsen av Bergen-Belsen" utgår från frågeställningen om britterna gjorde nog i Belsen (där det kort efter befrielsen jublades över att antalet döda från dag till dag hade sänkts från 1000 personer till 800. Sjukdomar härjade, de psykologiska konsekvenserna för fångarna när tyska sjuksköterskor och läkare anlitades var katastrofal. Författaren till denna bok gör ett mycket gott försök att berätta om situationen på ett objektivt och sakligt sätt.
Boken är facinerande men grotesk, dock aldrig drivet chockerande! Allt som berättas har ett uppenbart syfte, varför boken känns mycket mänsklig och insiktsfull. Denna bok är upplagd ungefär som en universitets uppsats men med ett enkelt och lättläst språk. Det enda jag egentligen kan anmärka på, är tendensen att skriva för de redan pålästa. Om man inte känner till kontexten, finns det mycket man blir förvirrad av. Jag tycker att det är viktigt att man skriver en sådan här bok för att alla ska kunna läsa den, inte bara dem som är insatta. Detta är orsaken till det relativt låga betyget. 4. För trots kritiken anser jag att denna bok bör bli läst! Alla borde känna till vad som skedde i Belsen, det är en del av vårt arv!
Brev från nollpunkten
Brev från nollpunkten är en samling essäer som behandlar 1900-talets destruktiva sekel. Samlingen spänner över tiden från första världskriget till atombomberna över de två japanska städerna. Brev från Nollpunkten är en samling pusselbitar i historiens svårlagda pussel där varje bit är en del av 1900-talets mörkaste historia. Peter Englund har med varje essä infogat ett pusselbit i historien. Genom berättelserna som hakas fast i varandra får läsaren en fullständig bild av tragedin som få författare synat i sömmarna. Englund är vägledaren som med nogrannhet låter oss ta del av den verklighet som andra historieböcker ofta bara låter ana. Människornas öden målas fram och en bild av det förflutna bränner sig fast på näthinnan också efter att bokens pärmar slagits igen. Denna bok är en viktig och lättillgänglig bok om vår historia. Det är en bok man önskar alla krigsherrar borde läsa.
Tysk höst
År 1946 begav sig den 23-årige Dagerman för Expressens räkning till det sönderbombade Tyskland. Här sökte han material för att sammanfoga den splittrade bilden av förloraren i Andra världskriget. Förloraren och monstret. Media har som bekant en tendens att vilja beskriva allt som svart eller vitt. Dagermans nakna och stundvis smärtsamma bild av Tyskland är dock ohyggligt novembergrå. "Jag har kommit till Frankfurt am Main efter att ha varit ledsen i Hamburg, ensam i Berlin, frusen i Hannover, rädd i Essen, illamående i Dusseldorf, hungrig i Wuppertal och allt för mätt i Solingen."
Inträngande och osentimentalt redogör Dagerman verkligheten i Tyskland anno 1946. När boken utkom år 1947 gjorde den starkt intryck på dåtidens intellektuella. Framförallt genom författarens påpekan hur orimligt det är att av genomsnitt-tysken som lever i svält, köld och hopplöshet kräva en levande känsla för demokrati. Många av Dagermans dåtida kritiker upplevde honom ursäktande mot det tyska folket. Själv upplever jag snarare en ödmjukhet för människor och även en djupare insikt i skam och skuld. Jag upplever Dagermans "Tysk höst" som ett försök att fånga människan i det bittra och kalla Tyskland utan några politiska bakomliggande avsikter. Han försöker förklara hur tragikomisk avnazifieringen faktiskt är och vilka den egentligen gynnar. Detta gör han dock genom en av historiens vackraste betraktelser över människoförfallet och kriget. Hans texter är oerhört poetiska utan att någonsin förlora sin skärpa.
Nu dog du - bombernas århundrande
"Nu dog du - bombernas århundrade", är en av de bästa och mest orginella böcker som skapats. Lindqvist gör här en labyrint av åskådningar över det destruktiva århundradet då gud sade "Varde ljus och det skapade vapen. Hans unika samling med betraktelser skapar en helhet och en översikt över det mörka 1900-talet som inte går att jämföras med något annat. Jag önskar att alla läste denna oerhört viktiga bok. Boken är upplagd som en enorm vägkarta där du kan varifrån du vill nå olika insikter beroende på utgångspunkt. Denna bok läser man ut på en dag, men boken förblir oläst! Man kan nämligen läsa den hur många gånger som helst, men aldrig uppleva att den är klar... Denna bok är unik både i sin utformning och i sin kritik av mänsklighetens. Den är en sammanfogad bibel för vapenvägraren...
Utrota varenda jävel
"Utrota varenda jävel" är Sven Lindqvists omdebatterade bok som tar läsaren med på en resa till en öken där allt liv är utsläckt. .Resan är både bildlig och bokstavlig och speglar historien om rasismens ideologi i ett sandkorn. Genom en vägledning genom Conrads klassiska bok "Mörkrets hjärta" (en ovanligt kritisk granskning av 1800-talets kolonisation) för Lindqvist oss genom århundraden av utvecklingsläror. En utveckling i form av eliminering av allt som stått i erövrarnas väg. Rasismens idéhistoria granskas och Lindqvistl eder läsaren fram till en bländande och otrevlig klarhet att folkmord och rasism varken började eller slutade med Auschwitz.
Lindqvist har skrivit en osentimental bok som rymmer Europas svartaste historia. Svart på vitt manas historien fram för läsaren om ideologer i folkmordens tjänst och tystnaden från det "civiliserade" samhället. Kolonialideologins syn på raser och utvecklingslärans separerande av högre och lägre raser som senare kom att legitimera rasmord och beslagtagning av andra folkslags land gör att boken är både skrämmande och gripande. Boken rekommenderas alla som vill ha ett bredare perspektivpå Europas historia. Borde vara obligatorisk för den "civiliserade" vilden....
Vid avgrunden
Under nazist tiden fanns endast ett fåtal förintelseläger, som dock inte bör förväxlas med koncentrationsläger, där människor arbetade till döds där det ibland också (som i fallet Auschwitz) kunde finnas krematorie. Förintelselägren var bland annat Sobibor, Treblinka, Dachau och några till. Till dessa läger fördes människor och avrättades inom några timmar. Här fanns ingen selektion och maskineriet var oftast så perfekt att endast ett fåtal överlevande finns kvar att vittna om mardrömmen. Franz Stangl, en österrikare var kommendant i Treblinka, Gitta Sereny har ägnat hela sitt liv åt att interviuva både tredje rikets offer och bödlarna. I "Vid Avgrunden" utfrågas Stangl (som år 1972 då denna intervijuv skapades satt av livstid i fängelse) om sitt liv, sin moral, sin syn på skulden. Jag upplever inte att Gitta Sereny ställer Stangl till svars, utan istället tillåter honom själv berätta sin historia, först den historia som framställer honom själv i god dager och därefter, när den psykiska pressen blir för stor, den berättelse han själv väljer att berätta och som sen kommer leda till hans död. På sätt och vis är denna bok otäckare än många andra böcker som behandlar samma ämne med skarpare ton och fler detaljer. Kanske är det så eftersom läsaren själv får möjlighet att skapa sin uppfattning utan pekpinnar, eller en kontinuerlig tryckande känsla av "så här skall du känna nu". Franz Stangls historia kan nog vara en av de viktigaste historierna som skrivits om förintelsen, eftersom den behandlar en av människorna som kunde sagt nej, men ändå inte vågade. Detta är en bok som gör ont att läsa. Jag upplevde "Vid avgrunden" både positivt och negativt. Jag hade läst Sophie Scolls korta liv, före och det avgjorde en hel del av mina känslor inför en del av de tämligen fadda argumenten Stangl lade fram till sitt försvar. Sereny både lockar till begrundande och ifrågasättande, inte bara av nazisternas beteende, utan också övriga länders nonchalans och kyrkans inställning till att hjälpa de flyende nazisterna. Genom dessa historiens fönster får man perspektiv på förintelsen av judar och andra folkslag på ett nytt sätt. Det slår en många gånger hur all uppmärksamhet riktats mot nazisternas aktiva fördömelse och passiva motstånd, men mindre mot västmakternas inställning. Detta är en svart bok, otäck och verklighetstrogen. Men det visar också att människor består av både gott och ont, när Stangl slutligen tvingade sig själv att inse vad han hade gjort drabbade det honom hårt. Frågorna som kom upp under läsandet av boken var dock; Vad hade jag gjort i hans ställe? Hade jag vågat riskera mitt liv för att slippa arbeta med det han gjorde? Hade jag kunnat "stänga av" mig själv för att slippa ta itu med vad jag såg?
Till och med om man tar en vanlig människa i nazist Tyskland, en människa som du eller jag, hade vi protesterat? Protesterar vi idag?
Farfar var rasbiolog
"Farfar var rasbiolog" är Eva F. Dahlgrens angelägna uppgörelse med sin farfar som släkten länge valde att idealisera som den stora forskaren, professorn och botanikern. Farfadern jobbade med växtförädling men var också rasbiolog och önskade förädla människosläktet för att skapa en ren människoras. Dahlgren försöker få grepp om tidsandan och hur mycket den kan tänkas ha påverkat farfaderns åsikter och hans syn på sin familj. Hon frågar sig hur en rasbiolog som pläderade äktenskap mellan nordiska människor, kunde gifta sig med en liten sydeuropeisk fransyska som blott var 147 cm lång. Hon försöker också röna ut hur äktenskapet egentligen var och hur barnen påverkades av att ständigt jämföras med "bättre" människor. Farfaderns tidiga förälskelse i en kvinna han inte kunde få dominerar äktenskapet och gör att det är svårt att förstå och acceptera den paradoxala människan som K V Ossian Dahlgren tycks ha varit. Genom brev, dagboksanteckningar och samtal med övriga familjen växer en insikt i hur svårtillgänglig farfadern egentligen var. Man får som läsare ett porträtt också av dåtidens värderingar om kvinnans plats i äktenskapet. Den röda tråden som löper genom berättelsen är dock, "vem har rätt att födas" och efter ett spännande porträtt av sin farfar tar sig Dahlgren an dagens gentekniska problem och de moraliska frågor som hänger så tätt samman med dessa. Hon frågar sig om de rasbiologiska forskarna egentligen bara bytt namn och fortsatt det arbete som hennes farfar var en del av. Insikten av hur lätt vi vänjer oss vid de forskningsresultat och konsekvenserna av dem drabbar läsaren med kraft. Idag närmar sig gentekniken en genombrottspunkt. Snart kan föräldrar välja bort de gener som leder till svåra sjukdomar och handikapp. De kan välja att abortera foster som bär på gener med ärftliga sjukdomar. Frågan är alltså, liksom den var under den nazistiska tidsåldern; vem har rätt att avgöra vilken människa som ska få leva?
"Farfar var rasbiolog" är en oerhört spännande berättelse. Jag känner med Evas farmor och hennes barn. Jag blir arg ömsom ledsen över hur Ossian behandlar sin ungdomskärlek Ellen till skillnad mot sin hustru. Det är omöjligt att INTE bli engagerad i kärlekshistorien. Den senare biten av boken där dagens genetiska och moraliska problem diskuteras, gör att romanen får ett enormt djup. Denna bok lämnar läsaren med många frågor och nya tankeställningar.
Vad mina ögon har sett
"Vad mina ögon sett" är Magda Eggens gripande berättelse om sina uppväxtår under andra världskriget och hennes upplevelser i förintelselägren. Tillsammans med sin syster Eva var Magda den enda ur familjen som överlevde och hennes dokument är skrämmande. Då författaren fördes till lägret var hon i tonåren och jag upplever att hon skriver (i första hand) för ungdomar. Hennes språk är smärtsamt enkelt men talar direkt till läsaren. Det finns spår av sentimentalitet i hennes historia. Speciellt när hon talar om de år hon förlorat och hennes familj. Men eftersom detta är en sann historia blir sentimentaliteten aldrig påklistrad utan känns trovärdig. Jag kan varmt rekommendera denna författare. "Jag vill skrika men det kommer inte ett ljud ur min strupe. Någon drar in mig någonstans, en kvinna med en rakmaskin i handen. Hon tvingar ner mig på en pall och jag känner något kallt mot mitt huvud. Jag ser mitt långa hår falla runt omkring mig på golvet. Kylan kryper in i mig. Jag skakar i hela kroppen, men hon som rakar mig ska inte få se det ! När hon är färdig reser jag mig och säger: Tack."
Albert Speer och sanningen
Albert Speer var Hitlers personliga arkitekt. Många har menat att Speers och Hitlers relation nästan var erotiskt präglad och att deras sammansvetsade vänskap var den enda form av kärlek någon av dem skulle uppleva (vilket Speer mycket riktigt bekräftar). Genom denna relation får läsaren en annorlunda och mångbottnad bild av Tysklands diktator. Det unika bandet till Hitler kom att prägla Speers liv, från utnämningen till rustningsminister, till det långa fängelsestraffet i Spandau, och återstoden av hans liv som författare till tre verk om nazisttiden. Speers bejakande av sin skuld, hans ånger och desperata lögner (både för sig själv och andra) skulle aldrig helt verifieras och därigenom lyckades Speer aldrig riktigt finna frid. Skulden lämnade honom aldrig. Journalisten Gitta Sereny har genom åren haft personliga samtal med Speer och hans familj, samt gamla arbets- och partikamrater och slutligen de själavårdare Speer skapade förtroliga förhållande med under slutet av sitt liv. Sereny har skapat, enligt min mening, ett unikt porträtt av en ganska vanlig men olycklig man som dukade under för den totala ondskan. Det mest facinerande med Speer är hans förnekelse av vetskapen om förintelsen av judarna, kontra hans ansvarstagande av den kollektiva tyska skulden. Biografier är inte min grej. Oftast får man ta del av partiska redogörelser som framställer författaren eller händelseförloppet som denne önskade det varit. Serenys biografier ("Ohörda rop", "Vid avgrunden" samt "Albert Speer och sanningen") utgör undantag från denna regel. Sereny skriver objektivt och försöker varken fria eller fälla. Istället skapar hon en så nyanserad bild av sanningen som möjligt. "Albert Speer och sanningen" är ingen enkel bok att läsa. Den kräver mycket av sin läsare, både emotionellt och intellektuellt. Jag tycker att denna bok är väl värd att läsas, inte minst för Serenys högklassiga behandling av källmaterialet. Jag ger denna bok en stark fyra.
Tyskt trauma
Tyskt trauma behandlar den viktiga frågan om hur ett folk kan förändras av sin skuld och hur länge de kan påverkas av den. Gitta sereny har under många år rest runt och pratat med nazisters barn och barnbarn men även förövarna till fruktansvärda nazistiska brott. Denna samling berättelser ger en personlig bild av det tyska folket som helhet, hur det har förändrats av historien och andras syn på dem som kollektivt folk med en kollektiv skuld. Gitta Sereny är min nya favoritförfattare, eller journalist. Hon har pratat med viktiga personer från tredje riket och försöker objektivt komma fram till vad det var som lockade dem att bli nazister, hur beslutet kom att påverka deras moraliska sida och vad som kunde hindrat dem att genomföra det onda de gjorde. Gitta går på djupet i frågeställningarna på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. Hon tillåter inga bortförklaringar men har ändå perspektivet öppet för hur en människa kan påverkas att göra vissa saker. Genom denna bok tycker jag att man når en större förståelse för det tyska folket och deras dilemma än idag. Denna bok är en viktig bok för den behandlar inte bara ondska, den behandlar mäniskorna bakom det osagda.
OT: Gitta Sereny är en av mina favoritförfattare, men hon är också en stencool människa. Jag såg en intervju på tv med henne, hon utstrålar liv och självsäkerhet. Hon är en underbar kvinna.
Nazisternas kvinnor II
Med denna bok fortsätter Anna Maria Sigmund att utforska tredje rikets kända kvinnor. Denna "biografisamling" tar upp Gerda Bormann, Lina Heydrich, Unity Mitford, Hanna Reitsch, Winifred Wagner och slutligen Karoline Rasher. Sammanfattnings vis är det en ganska lättsmält bok som inte gör anspråk på att göra några djupa psykologiska profiler. Anna Maria Sigmund har fått diger kritik av Anita Goldman i Aftonbladet (se länk). Jag kan dock inte hålla med henne om att böckerna i serien är osmakliga. Författaren skriver lättviktigt om kvinnor som vid krigsslutet frånkändes ansvaret för sina handlingar. Därmed har de blivit dömda och funnits oskyldiga. Det mest intressanta torde vara deras relation med de ledande männen och varför de egentligen (som starka och framgångsrika kvinnor) föll för ett koncept som i princip utestängde dem från det politiska livet. Man kan också ifrågasätta varför deras dom blev så mild.
Jag tycker det är intressant att läsa om dessa kvinnors liv och mentalitet och deras reaktion, efter krigsslutet, att försöka separera politikern Hitler, från den Hitler som de kände och umgicks med.
Författarinnan har visserligen koncentrerat sig mer på det sociala liv kvinnorna förde, än på att försöka gräva djupare i deras psyke. Men på många sätt utgör dessa kvinnor en bra spegelbild av det tyska folket. Jag är av den uppfattningen att alla människor (om de inte är psykologiskt sjuka) har en förmåga att automatiskt uppfatta vad som är gott och ont. Vid valet att ignorera sitt samvete kan överkompensation vara svaret. Så tycks tyska rikets kvinnor ha gjort vid konfrontationen med den fruktansvärda sanningen om nazismens skuld.
Jag kan möjligen hålla med Goldman om att böckerna inte går på djupet med personkaraktärerna. Däremot tycker jag inte att porträtten tar för lättviktigt på kvinnornas liv. Det sociala livet med smink, skvaller och lättfärdighet var trots allt en viktig del och kan därför inte ignoreras. Genom att visa hur ytliga ting upptog kvinnornas tankar, tycker jag läsaren kan nå fram till både en och annan slutsats om kvinnornas möjlighet till politisk inblandning i det tyska riket. Mest intressanta är dock porträtten av Unity Mitford och Hanna Reitsch (som absolut inte motsvarade det nazistiska modersidealet). Jag anser att böckerna lockar till vidare läsning och därför har ett värde. Boken får en fyra i betyg.
De osannolika systrarna Mitford
Sex osannolika systrar med öden som ur den värsta skvallertidningen. Alla systrarna hade en tendens till att söka mannen med Idealet. När de väl funnit honom, gick de över lik för att få hans uppmärksamhet. Kanske är denna hängivenhet ett svar på hur Diana så sent som på 1990-talet kunde tala om Hitler som en "högst charmant" herre. Hennes några år yngre syster Unity sköt sig faktiskt i huvudet när hon insåg att ett krig mellan hennes älskade hemland och Tyskland närmade sig. Icke destå mindre överlevde hon - men blev sig själv aldrig lik igen. Detta bara ett litet smakprov från historien om den makabra familjen. Cecilia Hagen har skrivit en lättviktig bok vars innehåll dock bär stråk av vemod. Knappast en bestseller, men svår att lägga ifrån sig. Cecilia Hagen har läst allt hon kunnat hitta om den berömda familjen. Hon nämner till och med Lothars magvändare "Hitlers hemlighet" när hon spårar Unitys och Dianas förhavanden med den nämnda. Kanske inte det bästa jag läst, men absolut underhållande. Betyget blev en enkel trea.
Eldens barn
Eldens barn handlar om Mengeles utvalda tvillingbarn i Auschwits, deras kamp för överlevnad och de mörka minnena av de vansinniga exprimenten som Mengele utsatte dem för. Boken är en väv av offrens upplevelser under koncentrationsläger tiden och efter den. Framför allt fokuserar författarna sig på att ta reda på vad som hände barnen efter kriget och hur omvärldens beteende påverkat dem. Berättelsen om barnen som växer upp till osäkra och deprimerade vuxna blandas med berättelsen om Mengele och hans fortsatta liv som landsflyktning. Författarna väver också in den politiska historien om krigsförbrytarna och hur hela efterkrigstiden dominerades av en ovilja att kännas vid skräcken under nazismen. På många sätt är denna berättelse speciell för att den visar ett nytt perspektiv, där nazisemen inte försvann efter Hitlers fall, utan bara bytte ansikte. En obehaglig bok som ibland fick mig att må riktigt dåligt. Obehaget låg framför allt i insikten av att så många av Hitlers värsta förkämpar fick gå fria efter kriget. Redan två år efter avslöjandet började folk helt enkelt tröttna på krigsrättegångarna. Det var då bara ett fåtal "nazistjägare" som framhärdade sitt sökande efter bödlarna. Förutom detta också obehaget i att nazisterna fick en behaglig fristad i Sydamerika. Många umgicks med den fina klassen och blev rådgivare i militären, och i det nya landets försvar. En del "tortyrknep" som användes under diktatorer i Sydamerika var helt klart påverkade av nazismens gärningsmän. Mycket av detta tycker inte jag vi lärde oss i skolan. Där var det liksom, "andra världskrigets slut", punkt och sen byggde man upp Tyskland igen, inget mer med det. Denna bok blottar en annan verklighet, en verklighet där många nazister kom utan och därefter levde ett bra liv, i flykt visserligen, men ändock ett bra liv. Mengeles liv och barndom förklarar inte hans handlingar och det är kanske det mest skrämmande med denna bok. Ju mer man läser om mannen som kom att kallas "Dödsängeln" destå mindre förstår man hans gärningar.
Det började med judarna
Det började med judarna, men det slutar aldrig med judarna. Denna bok gavs ut på 80-talet av svenska kommittén mot antisemitism. Många kända personer och politiker står bakom utgivningen. Boken/häftet är en mycket rak bok som behandlar antisemitismen sedan vår tidräknings början. Författarna (det är många, men jag har valt att sätta ordförande för kommitten som författare till boken för att förenkla saken) försöker föra fram hur antisemitismen lurar kvar i samhället än idag, om än under andra namn och andra skepnader. Idag finner man fenomenet under namnet antisionism istället för antisemitism. Israel kontra Palestina. Författarna hävdar detta vara ett modefenomen inom den blommande vänsterrörelsen under 60-talet som utnyttjar samma fördomsfulla mönster som antisemitister har använt i åratal, utan att riktigt vara medvetna om det. Med denna bok vill kommitten väcka läsaren till insikt och mana oss att inte falla för det förenklade, "syndabocksyndromet". De första kaptilen (artiklarna) i "Det började med judarna" är mycket bra och grundläggande. De ger en enkel historisk översikt över judarna från vår tidräknings början, fram till andra världskriget. Så långt är jag imponerad! Det är först med författarnas karga politiska syn av idag, som jag hajar till. Till exempel drar författarna upp en mall över antisionisten av idag som inte tar hänsyn till rådande förhållanden. Enligt boken ställer sig anitsemiten på arabvärldens sida i Israelkonflikten, de samtycker inte till israelernas frihetskamp och ifrågasätter statens existens. Vidare ser de den israeliska staten som ett hot mot välfärden och önskar helst att staten gick under.
Beskrivningen stämmer delvis in på mig. Jag satte nästan min cocacola i halsen när jag insåg den omutbara sanningen - att JAG är en antisemit - om dock en omedveten sådan? Eller är jag? Är man en rasist om man tycker att israelers våldsbrott är lika förkastligt som palestiniernas dito? Är man en antisemitist om man inte tror på det goda i att västerlandet ger judarna ett land, som redan tillhör en annan folkgrupp?
När västmakterna nästan förlamade av sin kollektiva skuld efter förintelsens 6 miljoner mördade judar, (redan 1943 var Auschwitz känt bland de allierade, ändå valde vi att inte ingripa) samtyckte till judarnas krav på ett eget land i varande Palestina, insåg vissa vettiga människor det absurda i situationen. Dag Hammarsköld var en av dessa. Han protesterade mot att upplåta ett redan "upptaget" land till judarna. Han insåg det komplicerade i att bjuda bort något redan bortgivet. (Låt mig här göra en liten avvikare. Hur skulle svenskarna reagerat om FN/västmakterna hade beslutat sig för att ge Sverige till judarna? Hade vi tigit och samtyckt? Hade vi accepterat detta beslut, beslutat utan vårat samtycke? - och ska rätt vara rätt borde judarna fått stora delar av Tyskland! Det hade varit en rättvis omfördelning av mark!)
Tillsammans med Dag Hammarsköld är jag alltså i gott sällskap. Att tycka att den Israeliska staten var ett misstag och att båda sidornas våldsbrott är lika förkastliga gör mig inte till en rasist/facist/antisionist - snarare gör det mig till en tänkande, emotionell människa. Idag kan du bli kallad rasist om du har åsikter gällande invandringen i Sverige. Jag anser att vi måste visa respekt för empiriskt grundade "fördomar". En människa som blivit rånad av gothare tolv gånger kommer av naturliga skäl undvika gothare i fortsättningen. Hennes fördom är empiriskt grundad. En människa som ser USA gå in och kriga i Irak utan FN-s stöd, behöver av det skälet inte stödja Saddams regim. Inget är nämligen helt svart eller vitt. För att kunna förstå människor, och deras handlande måste man kunna urskilja nyanseran. Denna bok brister på detta område. Istället ger den ett intryck av att läsaren måste "tycka som kommitten" för att inte vara en dålig människa. Jag ogillar denna uppfattning mycket och känner mig därför tvingad att ge boken en tvåa i betyg.
Hitlers hemlighet
Hitler är i det närmaste en mytologisk gestalt. Det skrivs ständigt nya böcker om honom och hur hans politik raserade en hel värld. Vår bild av mänsklig ondska och destruktivitet är präglad av förintelsen och utrotandet av hela folkslag i Hitlers regi. Machtan är professor i modern historia i Bremen och han har valt att fokusera på Hitlers privatliv för att sålla fram nya sidor hos diktatorn. Homosexualiteten i kretsen kring diktatorn är idag allmänt känd. "De långa knivarnas natt" var en naturlig följd av spänningen mellan Hitlers egen sexualitet (och eventuella behov av att röja sina likar ur vägen) och en kamp för att klamra sig fast vid makten. Machtan försöker med "Hitlers hemlighet", bevisa Hitlers homosexualitet och hur den kom att prägla hela hans liv. Den här boken är ett genomgående effektsökeri! Författaren gör redan från början anspråk på att ge en ny bild av Hitler och hans politik. Han förkastar den allmänt kände Alan Bullocks klassiska verk "En studie i tyranni" och överdriver sin egen insats redan i förordet! Jag finner Machtans syfte med boken vagt då jag inte riktigt förstår huruvida Hitlers påstådda homosexualitet kan förklara hans politiska handlande. Men självklart gjorde boken mig nyfiken. Jag föreställde mig en slutsats utifrån antagandet att Hitler var homosexuell. Desto mer besviken blev jag när jag läst klart boken och insåg att författaren ägnat hela boken åt att "bevisa" diktatorns homosexualitet, utan något vettigt bevismaterial, eller en frågeställning i ryggen. Bevisföringen är vidare spekulerande och alla de källor som motsäger författarens tes bortförklaras på de mest oseriösa sätt. Författaren verkar mer intresserad av att bevisa Hitlers sexuella läggning än att ge svar på viktiga frågor. Jag upplever hela boken som ett patetiskt försök att tjäna pengar. Jag måste tyvärr ge denna bok en etta i betyg. Den är språkligt välskriven men innehållet är fullständigt meningslöst!
Sophie Scholls korta liv
Sophie Scholls korta liv är ett slags collage över Sophie och hennes tankar. Författaren har valt att inrikta sig på just Sophie av de båda syskonen och motståndskämparna Hans och Sophie (som var 23 respektive 21 när de kallblodigt halshöggs för sin tro på frihet). Sophie var en facinerande ung kvinna med en dominerande drömsk sida och en lika praktisk och rationell sida som inte kunde stå utanför det onda och bara se på. Dessa två sidor av Sophie kombinerades till en helhet och hon kom att bli en nyckelperson i Vita rosen. Hennes motstånd märks i hennes brev till släktingar och vänner, hennes dagboksanteckningar men också hennes oerhört känsliga skisser och målningar. Sophie var en kreativ människa som älskade naturen och njöt av livets alla små gränslösa glädjeämnen. Denna bok följer Sophies utveckling och hennes slutliga martyrdöd för friheten. Boken är kort, bara 160 sidor med teckningar och en enkel berättelse om Sophie och hennes öde. Här låter författaren ana en flicka, som inte är som andra. Författaren har valt att inte betona hennes hjälteinsatser för högt utan se hennes kamp som en vanlig människas kamp. Ändå ligger skuggan av Sophies intellektuella Jag tungt över boken. Man får känslan av att hon valde sin död för att hon var intellektuell och jag kan uppleva att det är en missvisande bild. Många andra i tredje riket var intellektuella men gjorde likväl inte samma val som Sophie.Tvärtom upplever jag att Sophies val grundade sig i hennes starka rättspatos och på hennes tro på människans godhet. Denna bok känns förenklande och lite harmlös, varför betyget blir en tvåa.
En annan
"En annan" är fristående fortsättning på Imre Kertesz "Galärdagbok", som tycks vara ett desperat försök av författaren att överleva förintelsen via sitt författarskap. Kertez har sedan befrielsen från förintelselägret Auschwitz begravt sig själv i ord, grävt sig upp igen och därefter börjat om på nytt. Om och om igen. Hans böcker är svårtillgängliga och emotionellt krävande, liksom hans litterära stil. Men de är geniala!I "En annan" konfronteras författaren med sin identitet som jude och ungrare. I en Kafkalik verklighet försöker han förstå meningen med livet i något som nästan kan liknas vid reseskildringar.
Detta är långt ifrån en enkel bok! Ibland blir språket för rörigt, ungefär som om författaren skrivit ner sina tankar utan att ändra ett skiljetecken. Han sätter varken punkt eller pausar innan han dyker ner i nya fruktansvärda betraktelser. Detta gör läsupplevelsen plågsam. Men varje gång jag känner för att lägga boken ifrån mig, fångar författaren mig med någon tankvärd detalj och får mig fortsätta läsa. Tyvärr tycker jag inte det räcker till, varvid jag ger boken en svag tvåa i betyg. För "Kaddish för ett ofött barn" fungerade denna stil bättre, men i "En annan" känns den enbart påfrestande.
Kaddish för ett ofött barn
År 2002 fick ungraren Imre Kertész nobelpriset i litteratur. "Kaddish för ett ofött barn" syftar på den bön som judar ber för sina döda. Denna roman är Kertész bön för det barn som han aldrig lät komma till världen. Detta tragiska beslut grundar sig i det faktum att författaren själv upplevt sin barndom i koncentrationsläger och var en av de överlevande från Auschwitz. Med sin penna gräver författaren sin egen grav och är dömd att återuppleva förintelsen om och om igen.. Jag har en förmåga att falla för vackra boktitlar. Och vilken boktitel kan vara vackrare än Kertész, "Kaddish för ett ofött barn". Att denna poetiska biografi dessutom är utformad som en bön, där författaren omväxlande ryar, gråter, skrattar, flämtar, skäller och ylar fram sin bön till någon Gud, gör titeln ännu vackrare. Men trots denna underbara grundidé är läsupplevelsen en smärre mardröm! En lärare i svenska skulle ha satt i halsen! Kertész undviker konsekvent att skriva punkt. Han uppfinner hela tiden nya sidospår och ger min lillhjärna kortslutning gång på gång! Troligtvis är alla dessa upprepningar medvetna men de leder till att jag tappar intresset och faktiskt måste tvinga mig själv att läsa vidare. Jag tycker att Kertész är ett typexempel på en författare som får nobelpriset som bara en handfull snillen förstår sig på.
Och efter läsandet av denna bok, inser jag att jag inte är en av dem.
Mannen utan öde
En ung judisk pojke från Budapest är på väg till arbetet 1944. Polisen stoppar honom och hans arbetskamrater. De placeras på ett godståg, på väg mot ett okänt mål. Efter dagar och nätter av törst öppnas dörrarna och pojken befinner sig i ett koncentrationsläger. Genom pojkens ögon får vi följa livet i de många läger han placeras i. I "Mannen utan öde" ger Kertezs en mästerligt osentimental skildring av livet i lägren. Boken är den första i Kertesz biografiska trilogi om sitt öde i nazisternas dödsläger och hans "överlevande" i friheten. En nobelpristagare är trots allt, en nobelpristagare. Efter att ha läst "Kaddish för ett ofött barn" eller snarare formligen kämpat mig igenom den, kändes mitt beslut att aldrig läsa något mer av Kertezs högst genomtänkt. Men skam den som ger sig! Följaktligen gav jag mig i kast med denna, "Mannen utan öde" och blev positivt överraskad. Till skillnad från "Kaddish för ett ofött barn" är "Mannen utan öde" lättläst. Därmed inte sagt att romanen är lättläst i sig själv. Men så länge bara händelserna skildras är språket stilistiskt underbart att läsa. Ibland när Kertezs skildrar huvudpersonens tankar blir det svårare att hänga med. Rent realistiskt är skildringen av tankarna väldigt trovärdig, (de flesta människor tänker nog huller om buller, utan punkt och komma och med typiska upprepningar) men i litteratur känns detta krångligt och svårläst. Det som utmärker denna roman mest är nog dess objektivitet. Kertezs beskriver, till synes utan känslor. Det blir till läsaren själv att avgöra hur han/hon hade upplevt/känt sig i samma situation. Just detta påverkade mig starkt. Här fanns inga pekpinnar, inga tårfyllda scener med pekpinne riktad mot läsaren - bli ledsen nu! Snarare väckte själva den objektiva kylan känslorna till liv - men de kändes som mina egna - inte skapade genom yttre (litterär) påverkan. Jag har läst ganska mycket litteratur om förintelsen, av förintelsens offer och hitills bara mött samma tyngd i en bok; ("Mauz", som är skriven av sonen till överlevande från Auschwitz). Jag tycker att denna bok är värd en stark fyra.
Mannen från andra sidan
Marek tycker liksom de flesta andra i hans ålder att stadens judar är en pest. Samtidigt vet han att styvfadern handlar med judarna som är instängda i Warsawas getto. Han hyser en dualistisk motvilja mot judarna och även mot sin styvfar som uppfostrat honom sedan han var fyra år gammal. Han vill inte erkänna judarnas mänsklighet för då måste han också erkänna att han själv handlar fel i sitt hat. När två av Mareks äldre vänner misshandlar och rånar en jude som tagit sig utanför gettot för att byta pengar mot mat, börjar skuldkänslorna och egenföraktet växa hos Marek. Han bestämmer sig för att börja hjälpa sin styvfar med hans handel på svarta marknaden. Plötsligt och ödesdigert finner sig 14 åringen instängd i kloakerna under gettot när upproret börjar. Han får uppleva det på båda sidorna av stängslet och hans syn sig själv och mänskligheten genomgår en stor förändring.Orlev Uri föddes precis innan andra världskriget bröt ut. Hans far dödades av ryssarna medan han och hans bror deporterades till dödslägret Bergen-Belsen. Orlev hävdar att han överlevde eftersom han behövde berätta sin historia. Och det har han gjort sedan dess. Han har mottagit H.C Andersen-priset som kan jämställas med nobelpriset för barnlitteratur. Orlev är mest känd för sin bok "Ön i Fågelgatan", men även denna, "Mannen på andra sidan" har blivit rosad och getts ut i flera omgångar. "Mannen på andra sidan" har ett enormt berättardriv, den är actionfylld men samtidigt mycket trovärdig. Jag fick samma vibbar som när jag såg filmen "The believer". Pojken tvingas ta itu med sig själv och sin människosyn i ett dramatiskt skeende i historien. Språket är utsökt och enkelt, påminnande om Pär Lagerkvists språk. Jag kan varmt rekommendera denna bok, både till ungdomar och vuxna. Den får en femma i betyg.
Inte hämnd - rättvisa!
Jag har läst Simon Wiesenthals memoarer och jag önskar att jag kunde skriva en riktigt lockande recension men som ofta när jag läser böcker som berör mig så starkt, drabbas jag av skrivkramp. Dock kan jag redan nu säga att "Inte hämnd - rättvisa" är en av de bästa memoarer som jag läst. Därtill är Wiesenthas historia alldeles för viktig för att tiga tyst om.
Simon Wiesenthal var känd som "nazistjägaren" (ett ord som självklart ger negativa associationer) för enligt mig kan en jägare aldrig vara något positivt och så reflekterade jag när jag första gången hörde talas om författaren. Dock visade sig min uppfattning om att Wiesenthal reste runt och tog lagen i egna händer för att hämnas, vara helt felaktig. Simon Wiesenthal tog aldrig livet av någon och inte heller tog han lagen i egna händer. Wiesenthas livsuppgift enligt honom själv var att skapa uppmärksamhet kring de nazister som flytt från rättvisan och nu levde lyxliv i i Sydamerikanska länder. Hans metoder för att åstadkomma detta var att rikta medias uppmärksamhet på orättvisan i den milda behandlingen av förövarna till tidernas vidrigaste brott och försökte påvisa att retroaktiva straff var absurt i sammanhanget. Wiesenthal tryckte vidare på för att de ansvariga länderna skulle utlämna brottslingarna så att de kunde ställas inför rätta i sina egna hemländer. Följaktligen är "nazistjägare" fel ord för Simon Wiesenthal, som var en rättvisans man med ett brinnande patos.
Författaren fängslar både genom sitt språk och sina berättelser. Det är ofattbart att massmördare som Klaus Barbie med flera andra kunnat undgå rättvisan och bli "en tillgång" för väst världen som spioner. Författaren lyckas engagera läsaren och skapa en frusteration över orättvisorna. Simon Wiesenthal är en judisk Michael Moore som slåss för det goda!!! Han hävdar att förlåtelse och acceptans inte skall gå hand i hand. Genom att förringa nazisttidens ondska tynger man ner offren istället för förövarna. Däremot visar han FÖRSTÅELSE för omständigheterna för vissa nazister - dock utan att någonsin förlåta eller frikänna dem från deras ansvar.
Denna bok är bland det mest intensiva jag läst. Den är definitivt inte någon typisk memoar då nästan varje kapitel skulle kunna utgöra stomen för vilken Hollywoodfilm som helst. Det går att TA på spänningen! Jag ger "Rättvisa men inte hämnd" en stark fyra i betyg. Den fungerar som ett ypperligt komplement till Viktor Frankls bok "Livet måste ha en mening" då den inte bara behandlar en viktig tidsperiod - utan också psykologin bakom relationen mellan offer och förövare.
På bild: Simon Wiesenthal och hans hustru Cela som också överlevde koncentrationslägrens fasa. Efter kriget trodde båda att den andra gått under men de fann varandra ett år efter kriggslutet! "Inte hämnd utan rättvisa" är en fantastisk bok om också kärlek som övergår allt.
Simon Wiesenthal var känd som "nazistjägaren" (ett ord som självklart ger negativa associationer) för enligt mig kan en jägare aldrig vara något positivt och så reflekterade jag när jag första gången hörde talas om författaren. Dock visade sig min uppfattning om att Wiesenthal reste runt och tog lagen i egna händer för att hämnas, vara helt felaktig. Simon Wiesenthal tog aldrig livet av någon och inte heller tog han lagen i egna händer. Wiesenthas livsuppgift enligt honom själv var att skapa uppmärksamhet kring de nazister som flytt från rättvisan och nu levde lyxliv i i Sydamerikanska länder. Hans metoder för att åstadkomma detta var att rikta medias uppmärksamhet på orättvisan i den milda behandlingen av förövarna till tidernas vidrigaste brott och försökte påvisa att retroaktiva straff var absurt i sammanhanget. Wiesenthal tryckte vidare på för att de ansvariga länderna skulle utlämna brottslingarna så att de kunde ställas inför rätta i sina egna hemländer. Följaktligen är "nazistjägare" fel ord för Simon Wiesenthal, som var en rättvisans man med ett brinnande patos.
Författaren fängslar både genom sitt språk och sina berättelser. Det är ofattbart att massmördare som Klaus Barbie med flera andra kunnat undgå rättvisan och bli "en tillgång" för väst världen som spioner. Författaren lyckas engagera läsaren och skapa en frusteration över orättvisorna. Simon Wiesenthal är en judisk Michael Moore som slåss för det goda!!! Han hävdar att förlåtelse och acceptans inte skall gå hand i hand. Genom att förringa nazisttidens ondska tynger man ner offren istället för förövarna. Däremot visar han FÖRSTÅELSE för omständigheterna för vissa nazister - dock utan att någonsin förlåta eller frikänna dem från deras ansvar.
Denna bok är bland det mest intensiva jag läst. Den är definitivt inte någon typisk memoar då nästan varje kapitel skulle kunna utgöra stomen för vilken Hollywoodfilm som helst. Det går att TA på spänningen! Jag ger "Rättvisa men inte hämnd" en stark fyra i betyg. Den fungerar som ett ypperligt komplement till Viktor Frankls bok "Livet måste ha en mening" då den inte bara behandlar en viktig tidsperiod - utan också psykologin bakom relationen mellan offer och förövare.
På bild: Simon Wiesenthal och hans hustru Cela som också överlevde koncentrationslägrens fasa. Efter kriget trodde båda att den andra gått under men de fann varandra ett år efter kriggslutet! "Inte hämnd utan rättvisa" är en fantastisk bok om också kärlek som övergår allt.
Ett judiskt levnadsöde
Ferenc Göndör deporteras som 16 åring till Auschwitz tillsammans med sin familj som alla går under i nazisternas dödsfabrik. Ferenc överlever men bara för att kastas in i ett nytt helvete när han försöker skapa sig ett nytt liv på ruinerna av sitt förra. Han upptäcker snart att förintelsen inte slutade med Auschwitz och att judarna är ovälkomna i de flesta länder, trots de miserabla förhållandena. Vi får följa Ferencs livshistoria och kamp för att ta sig till Sverige - det förlovade landet. I nionde klass kom Ferenc Göndör till Alvikskolan och föreläste om sitt olycksaliga öde. Detta var långt innan jag fängslades av förintelsens historia - och troligen lyssnade jag med tonåringens nonchalanta rastlöshet. Mitt minne av boken var vagt, jag hade inte läst den på tio år. Men under omläsningen förstod jag varför. Boken är visserligen intressant att läsa för sitt historiska värde, men det är inte högkvalitativ litteratur. Halva boken handlar om kampen att ta sig till Sveirge och boken avslutas när den börjar bli som mest intressant. Jag blev nämligen mest nyfiken över Göndörs syn och uppfattning av vårt land i ljuset av sina upplevelser. Men alla trådar i den riktningen avslutas i okritisk beundrand. Rent språkligt är Göndörs författarstil monoton och ofta oengagerande. Författaren knyter inte ihop några trådar, belyser inte samtidshistorian och saknar glöd i sitt författarskap. Troligen var det därför jag inte berördes av hans berättelser - ens när jag fick höra den på riktigt.
Göndörs berättelse är visserligen ett tidsdokument, men saknar glöden som får mig att vilja läsa mer om det skedda - eller av författaren själv. Därför får den en tvåa i betyg.
Hjältar i det tysta
Andra världskriget upphör inte att facinera. Jag tror att en av orsakerna är att mänsklighetens svaga sidor aldrig framträtt så tydliga som då. I ljuset av vad vi vet idag tycks de rättfärdiga människorna ha varit alltför få. Man kan fråga sig vad som utmärkte dessa människor? Vad fick just dem att handla som de gjorde? På samma sätt kan man fråga sig vad som utmärkte förövaren eller den stora gråa massan som likgiltigt tittade på utan att göra något. Även om jag tycker att skulden tillhör alla som inte protesterade mot den omänskliga behandlingen av oliktänkande under nazismens framfart tycker jag det är viktigt att framhålla skillnaden mellan aktivt handlande människor under fredstid och passivt handlande under krigstid. Sålunda finner jag de som samtyckte och verkade för nazismens framtåg i Tyskland mer skyldiga än de som passivt såg på (av rädsla) när systemet började göra det som systemet hade framhållit att de ville göra - från början. Självklart var individerna i dessa grupper ofta samma människor, men faktum kvarstår. Skulden är större för dem som aktivt släppte in nazismen till makten än de som vek sig när diktaturen väl blivit konsoliderad.Med detta vill jag alls inte rättfärdiga det som den namnlösa massan gjorde under krigstid. Jag anser att skulden finns kvar, precis som ansvaret. Varje människa har ett ansvar för sin medmänniska - och det ansvaret kan man inte undslippa ens vid hot om sin personliga säkerhet. Men självklart ska man vara medveten om att hotet fanns där - tydligt uttryckt efter det att nationalsociologin blivit den enda politik att räkna med. Hotet tog sig många uttryck. Det kunde antydas att den utpekade själv vilade i farozonen att bli deporterad och misskrediterad - om hon/han protesterade mot regimens politik. För aktivt deltagande fanns belöningar som befodringar och frånvaron av dessa belöningar kunde säkert för vissa uppfattas som så stora att de var villiga att utföra saker - som de inte gjort i fredstid. Att vara nazist behövde (till en början) inte heller förknippas med något direkt negativt. Ungarna åkte ut på skogsturer, den ekonomiska krisen löste sig och synliga fördelar för den jakande befolkningen lyftes fram i helt annan mån än trakasserierna mot judar och oliktänkande. Till en början var det möjligt att blunda bort det negativa i nationalsociologins ideologi.
Att bli påverkad av massmedia och allmänheten är i sig inget brott. Det tyska folket blev hjärntvättade av kunniga marknadsförare som använde rasbiologin för att befästa sina hatkampanjer. Men helt hjärntvättad kan en människa aldrig bli! Det fanns alltid tecken att se - om man ville se. Judiska grannar som blev ekonomiskt utblottade trots att de såg ut som vilken tysk som helst, judiska skolbarn som tvingades sluta skolan, förtrollande skådespelare och musiker som plötsligt var förbjudna att uppträda - om man ville kunde man se! Påfallande många valde att titta bort. Som kontrast till dessa fanns det människor som vägrade se på när orättvisan slog sina klor i samhället. De såg att "detta är också en människa" och skämdes. Några gjorde mer än bara skämmas. Några kände ett kall att handla för att förhindra att deras medmänniskor blev behandlade som skadedjur och det är om dessa som Eric Silvers bok handlar om.
"Hjältar i det tysta" berättar om alla dessa rättfärdiga människor, tyskar som polacker, engelskmän och tjecker, kvinnor som män. Dessa människor som bestod ett enormt mod - men också ödmjukhet och förundran inför ondskan hos gemene man. De flesta av dessa människor har sitt träd planterat i Jerusalems trädgård för rättfärdiga. Flera har historier som lämpar sig att bli filmer eller böcker. De är mycket spännande! Innehållsmässigt är denna bok en triumf! Alldeles för många böcker skrivs om bödlarna och de som valde fegheten istället för mod och godhet! Detta är ett bra och kompletterande dokument. Innehållsmässigt är denna bok ett måste!
Tyvärr är utförandet inte lika bra. Författaren är noggrann och källkritisk men saknar förmåga att gripa tag i läsaren. Trots att historierna är så bra blir berättandet stundvis monotont och tråkigt. Detta känns som en stor förlust! Men trots det småtrista sättet att berätta fångade flera av hjältarna mitt hjärta. Charles Coward greven av Auschwitz, dristiga räddning av judar enligt "lik i utbyte mot levande" gjorde mig andlös, liksom flera av de präster som räddade judar (och även kämpade för att de skulle bibehålla sin tro - och sina riter) gjorde. Jag kan varmt rekommendera denna bok, även om jag tror att sträckläsning inte är rätt metod att ta sig igenom den (som jag gjorde). Istället kan utvalda delar bli mycket berikande läsning och locka till forskning inom ett positivt område! Jag brukar läsa litteratur om förintelsen för att förstå varför den kunde ske. Denna bok vänder på mina föresatser - jag ska läsa om motståndet för att förstå hur man kan hindra att Auschwitz sker igen - genom medmänsklighet och rättrådighet kan vi förhindra det otänkbara. Fokuset måste ligga på båda sidorna av myntet. Tack vare denna bok började jag läsa "Schindlers list" och jag är tacksam för inspirationen. "Hjältar i det tysta" får en stark fyra!
