Likvidation

Ibland när man ser tillbaka på sitt liv förundras man över hur omedveten man var i brytningspunkterna - de där tillfällena då hela livet förändrades och man själv aldrig blev sig lik igen. En händelse som kom att förändra mig i grunden var en studieresa till Polens koncentrationsläger som jag gjorde tillsammans med ett trettiotal andra ungdomar i andra ring i gymnasiet. Det skulle ta flera år innan jag skulle förstå vilken viktig brytningspunkt resan skulle bli för mig.

Resan skedde i ett skeende av mitt liv då jag hade otroligt många bollar i luften. Jag var en entusiastisk ungdomsledare på föreningen för hörselskadade i Stockholm, jag studerade på samhällslinjen på Alviksgymnasiekola för hörselskadade och allt detta trots att min hörsel sjunkit till en sådan nivå att jag medicinskt ansågs vara döv. Allt avläsande i skola och på jobb tog på mina krafter och om kvällarna när jag kom hem var jag känslomässigt uttömd. Jag kämpade otroligt hårt för att passa in och orka med tempot i samtalen utan teckenspråkigt stöd. Jag värderade mina vänner och min popularitet väldigt högt för att jag bara några år tidigare varit mobbad. Idag kan jag se hur farligt nära utbrändheten jag var, men då rusade jag genom livet utan att blinka.

På resan till Polen som anordnades för ett trettiotal gymnasiestudenter i Stockholms regionen följde en tolk med. Tyvärr kunde jag då så pass lite teckenspråk att jag inte kunde utnyttja henne rätt. Hon var dessutom väldigt ung och föredrog att umgås med de andra ungdomarna hellre än hjälpa mig socialt. Resan skulle förbruka mig psykiskt eftersom jag inte hade någon i gruppen att anförtro mig åt. Vi fick undervisning om förintelsen och utanförskap men jag förintades DÄR och ingen såg mig. På kvällarna efter de jobbiga besöken i koncentrationslägren umgicks de andra ungdomarna med varandra medan  jag satt med näsan djupt i en bok och låtsades att jag inte behövde vara med, för att må bra.

När jag kom hem kände jag mig tom och opåverkad. Jag skämdes över att jag inte, som de andra ungdomarna, kunde gråta ut. Jag såg mig själv som otroligt oempatisk och sköt i det längsta upp föredraget jag måste hålla i skolan. Oturligt nog fick jag inget stöd av mina vänner när jag kom tillbaka från Polen. Under tiden jag varit borta hade det skett förändringar i gruppdynamiken och jag frystes ut av alla i min klass. Jag förstod inte vad som hänt och försökte upprepade gånger tvinga mina forna vänner och ledarkollegor att förklara vad jag hade gjort fel. Jag kunde inte förstå annat än att jag måste vara orsaken till utfrysningen och tog därför på mig skulden.

Jag började förändras. När jag försökte fortsätta ånga fram genom livet och skjuta alla jobbiga känslor åt sidan fann jag mig själv stå inför en mur av smärta. Jag varken orkade eller ville avläsa längre. Men trots mina dåliga erfarenheter av folk som tvekat att lära sig teckenspråk, kunde jag inte föreställa mig att mina närmaste skulle reagera som de gjorde. Hemma i familjen möttes mina önskemål (och senare - när jag förstod att jag inte skulle få hjälp frivilligt) och krav av ursäkter och bortförklaringar. Inte behövde jag teckenspråk för att kunna vara med? Räckte inte det stöd jag redan fick? Varje förklaring som möttes av oförståelse gjorde att jag krympte. Jag ville så gärna vara till lags och känna mig älskad men när mina försök att räcka till inte gjorde någon skillnad försvann jag, bit för bit. Den slutliga kraschen kom när en omröstning huruvida ledarna på ungdomsgården jag jobbade skulle behöva använda sig av teckenspråk, föll till min nackdel. För mig handlade det om existens - för dom om bekvämlighet. Jag sprang ut från omröstningen och sveket skrek i min kropp medan tårarna sprutade ur ögonen.

Dock var det inte då som jag ballade ur. Detta skedde senare i april under en fest som en kollega hade på Dövas Hus. Under denna festen hamnade jag i storgräl med flera vänner och fick veta exakt hur oönskad och faktiskt hatad jag var. Festen slutade med att jag sprang iväg för att försöka ta livet av mig och efter det kom jag inte tillbaka till skolan på hela vårterminen. Jag kraschade så hårt att jag låg i dagar och bara grät utan att vara förmögen att klä på mig eller gå på toaletten själv.

När jag långsamt började komma tillbaka till världen några månader senare hade jag rakat av mig mitt långa hår. Jag var ett isande skal av självförakt. Även om jag började jobba och plugga som förut var jag trasig. Jag litade inte på någon. Jag kände mig svikt och ensam. Gud och jag hade gjort slut. Om han ens existerade kunde jag inte förstå hur han kunde tillåta så mycket ondska i världen. Jag kunde inte förstå mitt eget lidande och var uppfylld av hat. Ungefär nu började min besatthet av förintelsen hitta grepp om mig.  

Och det var så det började.