Likvidation

Den första bok jag läste av Bertil Neumann, hette "Skratta eller gråta - humor i koncentrationslägren". Jag tyckte det var modigt att skriva om ett sådant tabubelagt ämne. Vissa författare hävdar att humorn är det som skiljer människan från djuren. Nietzche samtyckte när han hävdade att människans kamp att hitta sig själv är ett bevis på att Gud måste ha humor. Något senare utropade han att Gud var död. Men humorn är tack och lov inte död. Många judiska komiker har inspirerat standup-komiken av idag. Tänk bara Jerry Seinfeldt, Viktor Borge, Woody Allen, Sarah Silverman och Betty Midler så får du en bild av hur framgångsrika judiska komiker är.

-Min son har döpt sig. - Det var tråkigt att höra, vad gör du åt saken? - Jag talade med Gud och Han rådde mig att göra som han gjort. - Vaddå? - Skriva ett nytt testamente

Enligt Neumann blandar judisk humor det komiska med tragedin. Men för att vara genuint judisk skall skämten handla om judisk kultur. För att helt greppa den judiska humorn bör man alltså vara bevandrad i judendom och ibland också förstå jiddish. Så, får man skratta åt allting? Det får man. Men det är viktigt att vara medveten om skillnaden mellan att skratta med någon - eller åt någon. Men judisk humor är sällan sådan att man gapskrattar, det finns något finurligt i skämten. De bästa ska få dig att tänka till - och de exempel som Neumann tar upp kan jag ibland uppleva vara mer av små gåtor än typiska skämt. Skämtet nedan får illustrera vad Neumann pratar om. Det gav mig en härlig känsla i bröstet! Och boken får en stark trea i betyg.

Två äldre judar träffas helt apråpå. "Vi sätter oss ned på bänken och pratar ett tag". De sätter sig ner. "Nå, hur går det?". "Bra och hur har du det själv?". "Mycket bra." Så blir det tyst. Den ena tittar i marken, den andra upp mot himlen. Den ena drar med sin käpp en halvcirkel i gruset. Den andra tar då och då handen kring sitt stora gråa hakskägg. Efter en kvart under tystnad reser sig den ena upp och säger "Det känns skönt att prata ut en stund."

Alla böcker om Andra Världskriget, Hitler, Förintelsen och näraliggande ämnen som finns i min bokhylla:

A-6171 ett judiskt levnadsöde av Göndör, Ference
Adolf Eichmann - byråkrat och massmördare av Cesarani, David
Albert Speer och sanningen av Sereny Gitta
Andra världskriget av Ericson Wolke , Lars
Antirasister av Lindqvist, Sven
Antisemitismens historia av A.Frank Stiftelsen (ej i bokhyllan)
Auschwits skugga av Schulman, Salomon
Auschwitz : Den slutgiltiga lösningen av Rees Christopher
Befrielsen från Bergen-Belsen
Berlin på 8 kapitel
Bortom minnet, bortom glömskan
Brev från Nollpunkten
Dagsedlar
Darwins ofullbordade
De osannolika systrarna Mitford
Den banala ondskan
Det började med judarna
Eldens barn
En annan
En tysk mans historia
En ö i havet
Faderland
Farfar var rasbiolog
Förintelsen i perspektiv
Förintelsen och förnekarna
Förintelsens lag
Gulag
Handelsresande i liv
Helt vanliga män
Hitlers barndom
Hitlers hemlighet - en diktators dubbelliv
Hjältar i det tysta
Hur de europeiska judarna förintades
Hur många gånger kan man döda en man
Huset vid Garibaldigatan
Inte bara Hitler - föraktet för livet
Kaddish för ett ofött barn
Livet måste ha en mening
Mannen utan öde
Mitt namn är Eduard Braun Hitler
Mörkrets hjärta
Nazisternas kvinnor II
Ninas resa
Nu dog du - bombernas århundrade
Nürnberg­rättegången - Samtal med vittnen och
Näckrosdammen
Ohörda rop

Pojkarna från Brasilien
På västfronten intet nytt

Rwanda and Genocide in the Twentieth Century
Shosha
Skriva historia
Skynda skynda Kom och se!
Slakthus 5 eller Barnkorståget : en skyldighetsdans med döden
Sophie Scholls korta liv
SS ondskans mäktiga redskap
Sverigedemokraterna
Terra Nullius - en resa genom ingens land
Tysk höst
Tyskt trauma
Utrota varenda jävel
Vad mina ögon har sett
Vi är inte färdiga med Hitler på länge än
Vid avgrunden
Änglarna svek oss
Ökendykarna
Öppet hav

Mer än en gång har man väl reflekterat över det ohämmade raseriet som drog genom Tyskland under nazitiden. Självklart fanns den antisemitiska mentaliteten fast förankrad i Europa redan innan, men vad gjorde Tyskland så speciellt frodigt för sådden av sådant hat? Var det för att Tyskland egentligen aldrig upplevt demokrati? För att landet tycktes så oskyddat mitt i Europa, ständigt vakande på osynliga fiender som kunde kasta sig över dem. Kanske den kulturella eliten vägledd av Wagner, Goethe befruktade tyskarnas nedlåtande människosyn? Gjorde att just dom kände sig överlägsna andra folk?

När jag den 2 januari år 2007 lade "En tysk mans historia" ifrån mig var den inte den första bekantskapen med litterära tankar kring nazismen och förintelsen, jag gjorde. Tvärtom har jag ett helt bibliotek med böcker bakom mig. Dock var de flesta böckerna historiska essäer som blickade tillbaka på det tredje riket, med ett facit i bakfickan. Få böcker har skrivits inifrån riket, under själva perioden, få böcker från en vanlig tysk mans perspektiv. Och aldrig så insiktsfullt och strålande litterärt beskrivet som i denna bok. Sebastian Haffner var en av  Tysklands mest framstående journalister, med flera biografier om kända personer i det nazistiska galleriet bakom sig. När han avled under 1990-talet hittade man ett oavslutat manuskrift i hans privata gömmor. Detta manuskrift var en självbiografisk betraktelse över nazisternas övertagande av makten i Tyskland som också innehöll ett kärnfullt belägg över hur den tyska nationen frivilligt hjärntvättades att utföra så fruktansvärda dåd.

"En tysk mans historia" är insiktsfullt skriven, författaren gör högst skarpsynta analyser över det politiska läget och bevisar att nazismens slutgiltiga syfte var uppenbart också för gängse man, inte bara för de militärt uppsatta. Haffners språk har överhuvudtaget inga brister alls. Det är ett sant nöje att läsa hans elegant och sarkastiska skrift som innehåller ett stort mått av självdistans och ironi. Man kunde av en självbiografisk roman som denna förvänta sig mentala dimridåer och urskuldanden. Men sådana tendenser saknas turligt nog helt. På så vis framstår det förfärliga i nazismens natur ännu tydligare. Författaren försöker blottlägga den typiskt tyska "naturen" och peka på de skeenden som drev fram rovdjuren ur sina hålor och tvingade de klarsynta tvivlarna till tystnad. "En tysk mans historia" är ett bra alternativ till "Anne Franks dagbok, eftersom den skildrar samma skeende ur ett annat perspektiv.
Denna bok teoriserar inte utan blottar avgrunden just när den börjar vidga sig. Jag ger boken en femma i betyg.

         

Från klarhet till klarhet. "Mannen utan öde" följs av "Kaddish för ett ofött barn" och trilogin fulländas slutligen i "Likvidation". Kertez sista roman brinner och genom  ljuset från lågorna luckras chiffret i hans tidigare historier upp. Berättelse på berättelse på berättelse i så många lager att man till sist inte vet vart den börjar eller slutar och det spelar egentligen ingen roll. Den första boken var likgiltig, en kylig beskrivning av Kertez överlevnad (?) i Auschwitz. "Kaddish för ett ofött barn" visade oförmågan att leva i en värld där ondska finns och måste finnas för att godheten ska vara definierbar. Skriven på samma sätt som en judisk klagan för de döda skilde denna bok sig från "Mannen utan öde", genom att vara abstrakt men ändå smärtsam. Varje ord har taggar. Varje bokstav så vass att man kan skära sig på den. Det är en gammal men ung man som upprepar sin bön om och om igen. Han kan inte sluta och han kan inte fullgöra sin plikt på jorden. Inte låta sina arvingar bli såsom sandkorn, eller fler än stjärnorna på himmelen. Han dog innan han borde födas. Föddes trots att han visste att han var död. Kvinnan vid hans sida gör gagnlösa försök att få leva ett liv tillsammans med Honom som är ett liv. Men allt är så abstrakt att vi liksom Gud slutar lyssna på mannens klagobön. Vi vänder bort blicken och låter Mannen göra detsamma. I "Likvidation" där den närmaste vännen blir besatt av att förstå sin väns självmord, men viktigast av allt hitta manuskriftet till den bok som kan förklara allt som hänt. Närmast avgrunden, men ändå så långt ifrån. Hur kan man leva i frihet när friheten är ett fängelse som kallas livet? Varför gömde mannen undan sitt livsverk innan han tog livet av sig?

I de flammande lågorna som boken, livet och författaren själv tycker han hör hemma hos drivs berättelsen till sin fulländning. Det fanns ett Auschwitz. Det fanns liv och det fanns död. Endast de levande kan välja döden.
Trilogin Mannen utan öde, Kaddish för ett ofött barn och Likvidation får av mig en stark femma i betyg. Den kan läsas fristående, men först när alla delarna förs tillsammans får läsaren den uppenbarelse som leder till klarhet. 

         

År 1946 begav sig den 23-årige Dagerman för Expressens räkning till det sönderbombade Tyskland. Här sökte han material för att sammanfoga den splittrade bilden av förloraren i Andra världskriget. Förloraren och monstret. Media har som bekant en tendens att vilja beskriva allt som svart eller vitt. Dagermans nakna och stundvis smärtsamma bild av Tyskland är dock ohyggligt novembergrå.

"Jag har kommit till Frankfurt am Main efter att ha varit ledsen i Hamburg, ensam i Berlin, frusen i Hannover, rädd i Essen, illamående i Dusseldorf, hungrig i Wuppertal och allt för mätt i Solingen."

Inträngande och osentimentalt redogör Dagerman verkligheten i Tyskland anno 1946. När boken utkom år 1947 gjorde den starkt intryck på dåtidens intellektuella. Framförallt genom författarens påpekan hur orimligt det är att av genomsnitt-tysken som lever i svält, köld och hopplöshet kräva en levande känsla för demokrati. Många av Dagermans dåtida kritiker upplevde honom ursäktande mot det tyska folket. Själv upplever jag snarare en ödmjukhet för människor och även en djupare insikt i skam och skuld. Jag upplever Dagermans "Tysk höst" som ett försök att fånga människan i det bittra och kalla Tyskland utan några politiska bakomliggande avsikter. Han försöker förklara hur tragikomisk avnazifieringen faktiskt är och vilka den egentligen gynnar. Detta gör han dock genom en av historiens vackraste betraktelser över människoförfallet och kriget. Hans texter är oerhört poetiska utan att någonsin förlora sin skärpa.

         

"En annan" är fristående fortsättning på Imre Kertesz "Galärdagbok", som tycks vara ett desperat försök av författaren att överleva förintelsen via sitt författarskap. Kertez har sedan befrielsen från förintelselägret Auschwitz begravt sig själv i ord, grävt sig upp igen och därefter börjat om på nytt. Om och om igen. Hans böcker är svårtillgängliga och emotionellt krävande, liksom hans litterära stil. Men de är geniala!

I "En annan" konfronteras författaren med sin identitet som jude och ungrare. I en Kafkalik verklighet försöker han förstå meningen med livet i något som nästan kan liknas vid reseskildringar.

Detta är långt ifrån en enkel bok! Ibland blir språket för rörigt, ungefär som om författaren skrivit ner sina tankar utan att ändra ett skiljetecken. Han sätter varken punkt eller pausar innan han dyker ner i nya fruktansvärda betraktelser. Detta gör läsupplevelsen plågsam. Men varje gång jag känner för att lägga boken ifrån mig, fångar författaren mig med någon tankvärd detalj och får mig fortsätta läsa. Tyvärr tycker jag inte det räcker till, varvid jag ger boken en svag tvåa i betyg. För "Kaddish för ett ofött barn" fungerade denna stil bättre, men i "En annan" känns den enbart påfrestande. 

         

År 2002 fick ungraren Imre Kertész nobelpriset i litteratur. "Kaddish för ett ofött barn" syftar på den bön som judar ber för sina döda. Denna roman är Kertész bön för det barn som han aldrig lät komma till världen. Detta tragiska beslut grundar sig i det faktum att författaren själv upplevt sin barndom i koncentrationsläger och var en av de överlevande från Auschwitz. Med sin penna gräver författaren sin egen grav och är dömd att återuppleva förintelsen om och om igen..

Jag har en förmåga att falla för vackra boktitlar. Och vilken boktitel kan vara vackrare än Kertész, "Kaddish för ett ofött barn". Att denna poetiska biografi dessutom är utformad som en bön, där författaren omväxlande ryar, gråter, skrattar, flämtar, skäller och ylar fram sin bön till någon Gud, gör titeln ännu vackrare. Men trots denna underbara grundidé är läsupplevelsen en smärre mardröm! En lärare i svenska skulle ha satt i halsen! Kertész undviker konsekvent att skriva punkt. Han uppfinner hela tiden nya sidospår och ger min lillhjärna kortslutning gång på gång! Troligtvis är alla dessa upprepningar medvetna men de leder till att jag tappar intresset och faktiskt måste tvinga mig själv att läsa vidare. Jag tycker att Kertész är ett typexempel på en författare som får nobelpriset som bara en handfull snillen förstår sig på.

Och efter läsandet av denna bok, inser jag att jag inte är en av dem.