Koncentrationslägret
Socialdemokraten och forna riksdagsmannen Gerhart Seger blir efter nazisternas maktövertagande inspärrad i Oranienburg, ett skyddshäkte tillika koncentrationsläger, som är ett av Tysklands första. Året är 1934 och ännu har har Hitler inte rensat i sina led. Under nazistregimens första månader drabbas de tidigare styrande, hårdast. Socialdemokrater och kommunister (speciellt judar) låses in utan rättegång i koncentrationsläger för obegränsad tid. Allt är mycket godtyckligt och förment. Gerhart Seger tillbringar nio miserabla månader i Oranienburg innan han lyckas fly. Han ger ut en bok om sina upplevelser i lägret och inom kort översätts den till svenska genom Tidens bokförlag och ges ut i Sverige.
"Koncentrationslägret" är en tunn liten bok som jag fick på köpet när jag köpte upp en samlares böcker. Det är en samlares dröm att ha en bok som beskriver de nazistiska koncentrationslägren så tidigt som år 1934. Detta var möjligt eftersom Seger inte var vem som helst. Han hade varit tyska fredsföreningens generalsekreterare. Hans bok gavs ut omedelbart och översattes till svenska samma år. Detta visar på bokförlagets insiktsfullhet kring de icke-demokratiska tendenserna i den nya regimen i Tyskland. Bokförlaget var Tiden (alltså ett tämligen stort och respektabelt bokförlag). Så tidigt som år 1934 kan man alltså som civil svensk medborgare läsa om den ohumana behandlingen av oliktänkande i Nazi-Tyskland.
Boken handlar om de nio ovissa månader som Seger tvingades tillbringa i Oranienburg. Undermålig mat, hårt arbete och psykisk som fysisk misshandel gjorde vistelsen i lägret till en plåga. Reglerna i lägret var godtyckliga och de fångar som bröt mot reglerna straffades svårt. Seger berättar om tortyr och om att bli levande begravd i lådor med 80*60 cm ståplats i flera dygn utan mat och vatten. Och ändå kan vi idag se att Seger blev ganska väl omhändertagen om man jämför med hur en vistelse i tyska koncentrationsläger kunde se ut, tio år senare.
De förhållanden som Seger beskriver i sin bok är vidriga. Men ändå tenderar jag göra jämförelser i lidande för att jag vet vad som komma skulle. Det visar hur avtrubbad jag är och hur detta får mig att vilja betona förintelsen som det mest ondskefulla bland ondskefulla. Allt lidande före och efter blir skonsamt i jämförelse. Resultatet blir en rationalisering av de mönster som ledde fram till förintelsen.
Faran i förintelsens dragning ligger i det arketypiska. Här möter det onda det goda (nazisterna och andra folk som sympatiserade med deras sak mot judiska offer och möjliga martyrer som offrade sig i mänsklighetens namn). De tre faserna i förintelsen; "avskärmning från samhället genom juridiska beslut", "fysisk begränsning genom getton" och slutligen "den faktiska elimineringen i koncentrationsläger" (genom svält och hårt arbete) och i dödsläger (raka vägen till dödskamrarna) - blir sagans tre heliga moment. Annan viktig och emotionellt tilltalande symbolik är tågen mot öster, igenspikade boskapsvagnar och ångande tåg som kör in i mörkret.
Det känslomässigt anslående i förintelsen leder till att vi eliminerar alla berättelser som inte följer "sagans mönster". Detta påverkar hur vi reagerar på information om krig, folkmord och bestraffning av civilbefolkning, som äger rum i detta nuet. Att framhålla förintelsens motto "vi får inte glömma" blir därmed ett effektivt försvar mot att aktiviera sig. För om ingenting liknar de mönster som ledde till Auschwitz - varför ska vi göra något annat än det, bara minnas. Auschwitz har blivit symbol för ondskan, men för somliga synonymt med förintelsen. Därför behöver de judiska offer som led i varje annat koncentrationsläger än det nämnda - betona lite extra att Sobibor var "som" Auschwitz för att deras åhörare ska känna igen sig och sätta berättelsen i rätt kontext. Få personer kan överhuvudtaget räkna upp de dödsfabriker som fanns i Polen (allra minst Emma Andersson) men det är inte poängen. Poängen är att det ligger en fara i ett kollektivt minne. För minnet kan aldrig bli objektivt. Minnet är ett selekterande av händelser. Genom att fästa oss vid en tydlig ramberättelse som får symbolisera hela förintelsen, missar vi alla de komponenter som kan indikera en ny förintelse. I det bortvalda ligger alla de möjliga förintelser som ägt rum, men som vi inte brytt oss om att observera - för att de inte är "som Auschwitz". Å andra sidan vet vi ju inte hur många förintelser vi kunnat undvika genom att minnas den judiska förintelsen - men faran ligger i att tro att den judiska förintelsen var unik!!!
Segers bok väckte många tankar och insikt om att det inte handlar om att sprida kunskap - utan att faktiskt utnyttja den kunskap som FINNS. Idag behöver vi kanske inte minnas den judiska förintelsen på samma sätt som förut! Men vi måste lära oss att urskilja de komponenter som skapar en förintelse och sen lära oss att applicera detta på vår vardag.
Det märks att Gerhart Seger är en talare. Han vet hur man fångar upp åhörare. Det gör att boken är lättläst och mycket spännande att läsa. Trots att den är så kort är den informativ och svår att lägga ifrån sig. Denna bok borde användas i historieundervisning på gymnasienivå. Den är belysande på ett annat sätt än Anne Franks dagbok - och filmer som Schindlers list. Genom Seger förstår man upptakten till det orimliga. I efterhand kan vi se vilken kontext som nationalsocialismen växte fram i.
Det var bara 2.8 procent som röstade på nationalsocialisterna vid det första valet. Vid det andra valet ingick de i en koalition med ett större parti. Hitler valdes till rikskansler eftersom han ansågs oförarglig. Det ekonomiska läget vid det nazistiska maktövertagandet var dåligt. Det rådde ekonomisk kris i hela världen och småspararna förlorade sina pengar (känns situationen igen?!!?). En stark ledare steg fram och förförde massorna med lögner och pekade ut en syndabock i form av judarna (men Obama är snäll vågar jag faktiskt tro :). Judarna anklagades för att förstöra för medborgarna genom att ta deras jobb och konspirera med fientliga makter (byt ut judar mot muslimer och föreställ er att muslimer skulle anklagas att samarbeta med arabländerna! knallfaktor!). Det intressanta när man börjar granska en situation utifrån ett nytt perspektiv är att man kan se både olikheter och likheter. Granskningen i sig själv är avgörande för om vi ska förstå samtiden eller snöa fast i det förflutna. För mig var Gerhart Segers bok en viktig påminnelse om att följa med i dagens politik. Jag ger boken en fyra i betyg.
Flykten
Om man anordnar en tävling, men inte deltar, kan man aldrig kalla sig själv för vinnare. Det ingår inte i konceptet. Så därför hade nazisterna fel redan från början, när de hävdade sin rätt att härska över andra folk eller till och med gå så långt att eliminera dem för lebensraum. Hitler missförstod Darwin på så många sätt. Nazisterna var hycklare. Jag tror de flesta kan hålla med om det påståendet. Men det darwinistiska sättet att betrakta överlevnad finns kvar. De som överlever är starka och beundransvärda människor, vilket naturligtvis leder till att offren, de som inte överlevde - inte betraktas med samma respekt. När det gäller förintelsen blir vår syn på de överlevande ambivalent. Vi vill hävda att de som dog var martyrer (och inget, inte ens mänsklighet får svärta ner deras minne) medan de som överlevde var hjältar. När denna föreställning förs fram av överlevande kan minnena förvrängas, särskilt om den överlevande upplever sig skriva i opposition mot förintelseförnekare som i sin tur slår ner på allt som kan vara inkorrekt. Förintelseförnekarna utgår från devisen att om en sak är inkorrekt - så är hela historien det.Faran i vårt betraktande av historien är vår tendens att vilja förenkla saker. Antingen är man god - eller så är man ond och uttrycken för något mittimellan är förvirrande och förstör harmonin. Därför är alla judar goda offer och alla tyskar onda jävlar (som dock ändrar sig väldigt snabbt när USA går in och rustar upp landet till en solskensdemokrati strax efter kriget). Ingen människa är förmögen att berätta helt objektivt. Det ligger i sakens natur. Vår uppväxt, våra etiska föreställningar och vår nuvarande livssituation påverkar alltid hur vi ser på saker och ting. Därför kan vi uppleva en bok/film olika vid skilda tillfällen vi läser/ser den. Men när det gäller somliga historiska händelser tycks vi slopa nyanserna till förmån för dramaturgi.
Jag har skrivit om det här förut. Förintelsens dramaturgiska finess och de psykologiska grepp människan använder för att kunna förstå något så stort och ondskefullt. Sådant heliggörande av förintelsen som exempelvis Elie Wiesel ägnade sig åt. Eller raka motsatsen, de som hävdar att allt som de överlevande säger och gör - ska ifrågasättas på ett helt annat sätt än vittnen till andra historiska händelser. När det gäller förintelsen finns där flera mycket intressanta överlevare som skrivit sin historia. Somliga är mycket tydliga med att deras minnen kan innehålla detaljfel (t. ex Primo Levi betonar detta både i förord och efterord till sin bok "Är detta en människa?"), andra vill överhuvudtaget inte bli ifrågasatta utan upplever
detta som en kränkning. De kan inte minnas fel och alla som ifrågasätter detaljer gör detta för att de inte förstå - och inte upplevt förintelsen själva. Förintelsen är intressant framför allt för att den visar hur lågt människan kan sjunka och hur hon börjar agera när de etiska lagarna sätts ur spel. I de överlevandes berättelser kan vi granska förloppet och kanske förstå hur förintelsen kunde inträffa - och varför den inte förhindrades av demokratiska länder som inte styrdes av maktgalna diktatorer. Rudolf Vrba är en av de allra mest intressanta överlevande. Han, ensam överlevde dödslägret Majdanek. Han lyckades tillsammans med sin vän Alfred Wetzler fly Auschwitz under den tid då lägret var mest aktivt. Utan Rudolf Vrba hade Auschwitz-protokollet kanske aldrig skrivits. Och vi kan eventuellt föreställa oss att Vrbas handlingar räddade liv (men inte säkert).
Till skillnad från andra överlevande som Primo Levi, Imre Kertez, Ebba Sörbom med flera är Rudolf Vrba en överlevande som verkligen tycks ha överlevt - även i själen. När jag läser Levi eller Kertez slås jag av tomheten. De skriver sina egna gravar. De överlevde men lämnade kvar större delen av sig själva i helvetet. Men när Vrba skriver får jag känslan av att han överlevde på alla sätt och vis och att han fortfarande är arg. Han tillåter sig själv att inte förlåta, inte be om ursäkt och skriva sin historia på sitt sätt, befriat från rädsla att bli ifrågasatt. Vilket han har blivit. Vrbas minnen har ifrågasatts av Yehuda Bauer och andra erkända historiker. Till skillnad från Wiesel som också hävdar att hans minnen stämmer - även om han konfronteras med motsatsen - tycks Vrba inte förheliga sina upplevelser. Och det gör att hans berättelse är oerhört befriande att läsa.
Vrba berättar oerhört ofattbara saker och med patos vilket gör att man inte distanserar sig till honom - eller till situationen. Denna ärlighet gör också att man får en mer nyanserad syn på de överlevande. Ingen jude överlevde utan att göra det på bekostnad av någon annan. Ansvaret ligger inte hos offren, men om man struntar i den faktiska del de hade, grumlar man minnet av de som gjorde uppror på ett påtagligt sätt. För det är omöjligt att jämföra äpplen och päron. De som inte orkade stå emot mer än genom att göra ett passivt motstånd skiljer sig iallafall (även om det inte ligger i en värdering) från de som gjorde aktivt motstånd (t ex Warsawa-upproret). På ett annat plan kan man jämföra med tyskarna. De tyskar som lät bli att skjuta judar i sin militärtjänstgöring mot de som offrade sina liv för motståndsrörelsen (Sophie Scholl). Man måste förstå nyanserna. Vrba berättar om helvetet. Han ger oss en uppriktig bild av vad han tvingades göra för att överleva. De aspekterna måste vi förstå om vi ska ha en komplex bild av förintelsen.
Större delen av boken handlar om lägren och om flyktplanerna. Tyvärr saknade jag en utförlig beskrivning av Vrbas försök att väcka opinion i Världen och om hans besvikelse när de allierade ignorerade hans bevis. Vrbas betraktelse av detta svek var det som jag ville läsa mest om. "Flykten" är en osannolik berättelse om en osannolik man. Den är facinerande och omöjlig att sluta läsa. Och när jag säger omöjlig - så menar jag det. Om man står ut med att läsa om de vidrigheter som Vrba genomlidit så går det inte att släppa boken. Spänningen är ofantlig från början. Jag gav boken en stark fyra i betyg. Det känns som om jag har flyt när det gäller att hitta nya och intressanta perspektiv från den del av historien som sysselsätter mig mest.
Den engelska flaggan
Imre Kertesz elever ber enträget, "berätta om den engelska flaggan". När författaren försöker hamnar han hela tiden på litterära villospår. Detta kanske delvis för att han hyser betänkligheter inför att berätta en historia som är märkt av tidens tand. Men det handlar också om att han ifrågasätter berättandets struktur. För vad är egentligen en sanning? Kan en individ berätta en historia (historien) - utan att sälla sig till gällande ideal, överdrifter och etablerade formspråk? Händelsen som "Den engelska flaggan" berör är den ungerska revolten mot det sovjetiska marionettstyret år 1956.
Denna diktatur är inte lika uppenbar som den nazistiska, men därigenom också förintande på ett annat, mer subtilt sätt. Genom revolten tänds en gnista av hopp för nationens medborgare. Det unika med Kertesz är att han inte berörs av detta hopp, det tycks så otänkbart och ovidkommande att han knappast lägger märke till vad som sker dessa händelserika dagar då upproret slås ner och många tusen ungrare blir dödade.
Det är oförmågan att känslomässigt helt tränga in i händelseförloppet som är det utmärkande för denna berättelse och författaren själv.
Kertesz beskriver sig själv som han var då, som ung och avtrubbad journalist, visserligen registrerande vad som sker - men i avsaknad av förmåga att begripa konsekvenserna av det hela.
Således sätts bagatellartade händelser i nytt ljus när faran så att säga, är över. Först då kan Kertesz ta in vad som skett och vad han själv blivit ögonvittne till.
Iakttagarens roll känns igen även från "Mannen utan öde", där Kertezs beskriver sin resa genom dödslägren. Den unge pojken tvingas stänga av sina känslor för att behärska situationen och överleva. Detta behärskande har dock en emotionell konsekvens som ger känsla av att författaren rör sig bortanför denna värld. Han tycks i kontakt med konstarter, men oförmögen att leva ett liv där han tillåter sig själv vara lycklig. I "Kaddish för ett ofött barn" visar sig denna oförmåga i valet att inte skaffa barn. I denna kortroman gör Kertesz tvivlet till huvudperson. Tvivlet handlar om det upplevda är överhuvudtaget är möjligt att återberätta - och om författaren isåfall (eller någon alls) kan göra denna berättelse rättvisa. Filosofin och tankegodset härstammar från samma led som Kafka, Nietchze och Camus.
Jag tyckte mycket om denna bok. Dock är den inte särskilt lättläst. Den får en stark trea i betyg.
Hur många gånger kan man döda en man?
1973, Chiles folkvalda president Allende störtas av sina tidigare rådgivare. Nu börjar en lång och grym tid av tortyr, fängslande av oliktänkande och diktatur. General Pinochet tar över och under ett par få dagar har man redan spårat upp och dödat många tusen människor. Under Pinochets tid vid makten kommer nära en miljon människor få sätta livet till. Presidenten och hans närmaste män kämpade mot tusentals soldater med stridsvagnar, helikoptrar och flygplan som bombade palatset. För att slippa hamna i facisternas händer begick Allende slutligen självmord och uppmanade sina män att fly. Bland de som stod presidenten närmast var Raymonds far, Eduardo "Coco" Paredes och tillsammans med flera andra modiga män togs han till fånga av juntan. Med detta var hans brutala öde fastslaget. Innan Coco dog hade militären (som ironiskt nog mestadels bestod av fattiga pojkar - vars kamp Allende och Coco tillsammans hade fört) brutit nästan varenda ben i hans kropp, de hade hällt bensin över honom och när han inte dog i flammorna blev han slutligen skjuten sjutton gånger och utsatt för eldkastare.
I första delen av denna bok får vi ta del av Raymonds rekonstruktion av de sista dagarna under Pinochets maktövertagande. Därefter följer vi Raymonds fars sista timmar i den militära anläggningen i Tacna. Andra delen är självbiografisk och behandlar författarens uppväxt som son till den berömde Coco. Den berättar också om skuldkänslorna gentemot de ideal fadern förde som författaren inte själv kämpat för. Vi får ta del av författarens bitterhet och hans senare kamp för att få Pinochet i fängelse.
Denna bok är oerhört givande! När Pinochet 1998 äntligen togs till fånga reagerade världen på ett ganska oväntat sätt. Margarete Thatcher var en av de politiker som visade Pinochet sitt stöd. Hon var inte ensam, det blev helt enkelt rumsrent att hålla diktatorn om ryggen. Trtos många tusen offer och anhöriga lyckades Pinochets anhängare vinkla situationen i media så att det i själva verket såg ut som Pinochet utsattes för ett brott. Behandlingen av diktatorn var visserligen ljusår från all den tortyr han hade utsatt sina medborgare för i tjugo år. Bitterheten bland Pinochetregimens offer blev stor på grund av omvärldens syn och attityd mot det skedda. Denna bok är viktig då den visar hur illa det egentligen var, och ger ett annat perspektiv i den bild av Pinochet som medierna envisats att skapa. Ingen skulle komma på tanken att hylla Hitlers ekonomiska insats i Tyskland då den är helt irrelevant i förhållande till lidandet alla nazisternas offer fick utstå. Icke destå mindre är det exakt sådana åsikter som vädrats bland världspolitikerna i den chilienska frågan. Coco chicos berättelse är högst angelägen, den är visar en attityd som är utvecklande och också försonande. En fantastisk bok om mod och rättrådighet.
Pianisten
Wladyslaw Szpilman var en lovande ung pianist som spelade för polsk radio när Tyskland invaderade Polen. Szpiliman och hans familj var av judisk börd och tvingades bosätta sig i de, av nazisterna inrättade, judiska gettot i Warsawa. Länge förblev den lilla familjen intakt tack vare Szpilimans inflytande och popularitet. Efter att det judiska rådets ordförande Adam Cerniakow tagit livet av sig (efter att ha tvingats skicka gettots föräldralösa barn in i döden) försämrades läget. Hela Szpilimans familj greps och deporterades till dödsläger. I sista stund lyckades Wladyslaw undkomma nazisterna. Under flera månader gömmer han sig i ett krigshärjat Warsawa med hjälp av människor som gömmer honom - trots att det är belagt med dödsstraff. Mot slutet av kriget är staden tom så när på tjuvar och gömda judar. Szpilman lyckas dock springa rakt in i en tysk officer. Oväntat nog är det tack vare denna tysk som Szpiliman lyckas överleva resten av kriget.
"Pianisten" blev en oscarsbelönad film under regissören Roman Polanskis rosade händer. Själv tyckte jag filmen var fruktansvärt tråkig. Det var därför jag inte hade några högre förväntningar på boken. Men där kom min pessimism på skam för boken var fantastisk. Den skrevs direkt efter krigsslutet vilket ger en autentisk känsla. Författaren hade inga författarambitioner men det märks hur han ser på händelserna i gettot och det krigshärjade Warsawa med konstnärens blick. Han ser människan, precis som Primo Levi. Beskrivningarna av gettot är bland det vackraste jag läst. Szpilman lyckas ta fram nyanserna i lidande och skruva till det med ironiska betraktelser och kommentarer. Första delen av boken var en självklar femma. Sen tyckte jag att nivån sänktes. Det är ofattbart att Szpilman överhuvudtaget lyckades överleva de sista månaderna. Jag tycker att det märks i boken hur den fysiska överlevandet tar över och suddar ut Szpilmans kreativa sätt att betrakta världen. Det är intressant i sig, som en psykologisk effekt - men nivån den litterära nivån sjunker lite och berättarglädjen försvinner. Dock tillkommer i nya utgåvan något som definitivt tillgodoser läsaren med nytt intressant material. Här finnes nämligen dagboken av densamma tysk som räddade Szpilman. Denna var en märklig man som skickade sina dagboksanteckningar som i sig innehåller så pass mycket negativa reflekteringar om nazismen, att de hade om de upptäckts - lett till att officeraren dömts till högförräderi många gånger om. Att läsa dessa anteckningar som vittnar om en stark humanism och rättrådighet är befriande. Alla tyskar var inte samma. Det fanns de som förstod vad deras regim faktiskt gjorde och de konsekvenser detta skulle ge. Detta tillägg höjer boken återigen till en stark femma. Mitt slutgiltiga omdöme blev också just det.
Wladyslaw Szpilman var en av de få judar som levde kvar i Warsawa under hela kriget. Under flera år levde han i gettot tillsammans med sin familj, men när dessa transporterades vidare till Treblinka räddades han kvar och skyddades av vänner och polacker som beundrade honom för hans musik.
Och när jag läser Pianisten känner jag släktskap med Primo Levis överlevnadshistoria i "Är detta en människa". Primo Levi överlevde inte på grund av stark överlevnadsdrift utan ren och skär tur. Szpilman har visserligen mycket mer överlevnadsdrift, men också oerhört mycket tur. Hade han inte haft så goda vänner, och så goda fiender - hade inte heller han klarat sig.
Pianisten är en kort bok. Den är inledningsvis mycket intensiv och avslutningsvis mycket tankfull. Med en kompositörs konstnärsögon ser Szpilman sin omgivning och kan förmedla skönhet även i det största lidande. Elinleticia har i sin recension av boken Shoah (som är en de böcker som bäst fångat förintelsen) sagt: "Jag kan inte likna den här boken vid något annat än en symfoni, en grym och storslagen sådan." På samma sätt skulle man nog kunna förklara Szpilmans förmåga att plocka ut de smärtsamma bilder med vilka han komponerar sin bok. Han skriver inte en bok - han komponerar den.
// Freddi - 2009-01-23
Är detta en människa
Direkt efter Primo Levis långa färd tillbaks från Buna-Monowitz (Auschwitz), där han var fängslad från februari 1944 fram till befrielsen i januari 1945, började han genast skriva ner sina upplevelser och betraktelser. Med smärtsamt noggrann detaljrikedom beskriver Primo sina lägerkamrater, de dagliga rutinerna, vakternas våldsamma likgiltighet, de outhärdligt meningslösa arbetsuppgifterna vars främsta syfte var att få fångarna att dö av utmattning och armod.
Som ingen annan överlevare före honom reflekterar Primo över sina upplevelser. Många beskrivningar från överlevare har varit känslosamma, innerliga eller kyliga och distanserade. Men ingen har som Primo lyckats vara både och. Med en kylig iaktagelseförmåga väljer Primo ut just de detaljer som gör mest ont att höra om. Som att efter en riktig, riktig bra dag i lägret kunde man känna sig olycklig som en fri människa. Eller berättelsen om den galna dvärgen - som i ett vanligt samhälle skulle varit utstött och hatad, men under dessa extrema omständigheter var den bäst anpassade och till och med verkade lycklig.
Primo Levi ger mig som läsare så många bilder att jag vet hur det såg ut, luktade och kändes där. Jag vet hur människorna såg ut och jag lärde mig att tycka om dom, och skaffade mig även den nödvändiga kylan inför detta - för att kunna hantera att de oundvikligen kommer att dö vilken dag som helst.
Redan i bokens titel slår Primo Levi an tonen av vad han vill berätta. Han vill inte i första hand berätta om fasorna och hemskheterna. Redan 1947 när han skrev boken förstod han att detta inte var det viktiga - och så många efter det har gjort precis bara det: berättat en grym historia i vilken de var hjältemodiga och starka överlevare. För som nobelpristagaren Elie Wiesel beskrev Primo efter dennes död (självmord?) 1987: "Primo Levi dog i Auschwitz, för fyrtio år sedan."
Boken visar det. Han var ingen överlevare. Redan efter ett halvår hade han helt gett upp och bara genom ren tur råkade han överleva. Och orsaken till att han gav upp är det boken vill föra fram.
Han ville berätta hur en människa slutar vara en människa under vissa omständigheter. När överlevnadsinstinkten blir den drivande kraften. Där stillandet av hungern är viktigare än alla ideal man en gång haft. Både fångarna och vakterna i lägret kunde diskuteras huruvida de fortfarande var mänskliga.
I större utsträckning än att vara en vittnesbörd om förintelsen är "Är detta en människa" en vittnesbörd om människan. Primo gör förintelsen till ett mikroskopglas där människan och mänskligheten betraktas, analyseras och kategoriseras. Obevekligt, obönhörligt och smärtsamt.
"Är detta en människa" är en av de bästa böcker jag läst om förintelsen. På snudd i samma klass som Claude Lansmanns "Shoah". Boken är nära en jordgubbe men får här en mycket stark femma.
// Freddi
Utvald att leva
Medan vi var i Turkiet en vecka plöjde jag Primo Levis båda självbiografiska volymer "Är detta en människa" och "Fristen". Trots att jag läst väldigt mycket litteratur som förintelsen hade jag aldrig läst Primo Levi och det tycks mig vara ett mysterium hur jag kunnat missa denna fantastiska författare. När jag slagit igen pärmarna på "Fristen" drabbades jag av svår abstinens. Jag föreställde mig att jag ville läsa mer biografier om förintelsens överlevande. Därför började jag läsa Jercy Einhorns bok "Utvald att leva". Einhorn föddes i Polen, hans far ägde ett skrädderi som var mycket berömt. Familjen genomgick alla svårigheter polacker med judisk härkomst upplevde under nazitiden. De hamnade i getton och slutligen också i koncentrationsläger. Om detta handlar "Utvald att leva" som är en biografi om tiden före - och tiden efter, när Jercy möter sitt livs stora kärlek Nina och de två försöker få svenskt medborgarskap för att kunna bli läkare.
När man ska recensera en biografi möter man hinder. Kan man verkligen utvärdera någons historia, ens på ett litterärt sätt? När jag läste Primo Levi och därefter Jercy Einhorn kom jag fram till att man kanske inte kan utvärdera historierna som sådana, men väl hur de berättas.
Tänk dig en dagisutflykt. Personalen ber barnen att samla på sig allt de kan hitta i skogen, när de kommer tillbaka till Dagis ska de gå igenom vad barnen har hittat. Så barnen samlar löv, barr, kottar, stenar, insekter - utan någon speciell urvalsprincip. Först efteråt betraktar de samlingen på ett medvetet sätt, klassifierar och identifierar sina saker. Nu blir sakerna inte bara "från skogen", utan barr, ekollon, en kotte som har gnagts på av en ekorre osv. De får konturer och sätts i ett nytt sammanhang. Och nu kan man också se att barnen valt att plocka ihop olika saker som säger någonting om barnens identitet.
Både Levi och Einhorn upplevde lägrens mardrömmar, men de har valt mycket olika perspektiv att betrakta sina minnen ifrån. Kanske kunde de mött varandra i lägren, men beskrivningarna skulle ändå fundamentärt skilja sig från varandra. Utgår man från den här liknelsen berättar Levi mäktiga historier om de kottar han samlat ihop, medan Einhorn lägger ner mycket (för mycket) tid på att beskriva hur han såg ut när han samlade kottar och vilken betydelse det haft för honom. Berättelsen är för Einhorn inte viktig det är Att Einhorn berättar som är det betydelsefulla. Och det gör läsandet ganska tråkigt.
Einhorn har vidare valt att skriva på svenska, vilket inte är hans modersmål. Detta är ett ställningstagande som jag har sympati för. Einhorn kämpade i flera år för att bli svensk medborgare och därför vill han bekräfta och förtydliga att han verkligen ÄR svensk. Men berättelsen förlorar på detta ställningstagande. Det är svårt att berätta på ett annat språk än sitt modersmål och ännu svårare om berättelsen är dålig. För Einhorns berättelse är faktiskt dålig. Han signalerar att de personer som passerar hans historia bara är bifigurer och den enda som är viktig är författaren själv. Vidare byter Einhorn tempus godtyckligt. Man får känsla av att denna bok är högst personliga minnesanteckningar som endast är författaren till gagn. Ibland skymtar viss självinsikt fram. Jercy Einhorn ifrågasätter hur hans hustru Nina någonsin kunde falla för en sådan nonchalant och omogen egocentriker som Jercy. Men i nästa andetag visar han att han ser på sig själv på ungefär samma sätt som han en gång gjorde. Han berättar om sina dygder, han skriver detaljerat om sitt vilda kärleksliv (till och med då han och Nina kände varandra och det var uppenbart att Nina "väntade" på att han skulle mogna).
Efter ett tag blir man trött på Jercys rätt banala funderingar kring etik, politik och historia. Han småpotionerar ut veckotidnings visdom på väldigt konstiga ställen i boken och framstår som rätt dryg. Somliga är författare utan att vara medvetna om det (Levi gjorde inga anspråk på att vara författare när han skrev "Är detta en människa"), medan andra önskar att de vore och tvingar fram sina historier med våld. Tyvärr är Einhorn en sådan författare. Mest märks det när Einhorn snuddar vid berättelser som är krutstoft. Jercys hustru Nina är en person man blir väldigt nyfiken på och Jercy lägger ner mycket tid på ömhetsbetygelser för Nina. Men han vägrar konsekvent att berätta mer om hennes historia. Hon är och förblir en bifigur i Jercys berättelse.
Får man kritisera biografier där författaren har överlevt förintelsen? Ämnet är omstritt och den allmäna meningen är att upplevelserna under nazi-tiden Alltid är värda att dokumentera. Men jag ifrågasätter denna uppfattning eftersom jag tycker mig ana ett motiv att motbevisa förintelse-förnekarna och hindra folk att glömma. Ingen skulle förutsätta att alla som var närvarande och på ett eller annat sätt berördes när JFK sköts, måste berätta för att mordet inte ska förnekas. Genom att förutsätta att förintelsen skiljer sig från andra historiska skeenden på detta sätt underminerar man trovärdigheten mer än någon nynazist någonsin skulle vara kapabel till. Det är viktigt att inte glömma, men dåligt skrivna biografier kan göra folk mindre engagerade än de var från början. Nästa frågeställning är om alla människor har rätt att få berätta sin historia. Det är vanskligt eftersom allas historier faktiskt inte är lika mycket värda precis som människor i vårt samhälle värderas olika utifrån vad de presterat, hur de ser ut och vilken förmåga de har att föra fram vad de vill säga. Idag kan kanske alla människor i Sverige ge ut en bok, men det betyder inte att alla kommer bli lästa. En historia är alltså sällan värdefull i sig själv. Vad som betyder något är hur man berättar sin historia.
Det som störde mig mest med denna bok var författarens ointresse för någon annan historia än sin egen. När man som jag, läst Levi blir man varse om hur levande en författare kan beskriva helvetet. Jag är troligen mycket orättvis mot Jercy Einhorn som jämför hans böcker med en legend. Å andra sidan upplever jag frusteration över att ha slösat bort flera dagar på att läsa "Utvald att leva" när jag kunde läst om "Är detta en människa" istället. Jag ger boken en svag tvåa i betyg.
P.S Jercy och Ninas dotter Lena Einhorn har nedtecknat sin mors historia. Den är oerhört engagerande och har också filmats. Lenas bror Stefan Einhorn är också författare som framför allt är känd för sin bok "Konsten att vara snäll" (en bok som jag kanske borde läsa innan jag recenserar fler av Jercys böcker)
Flickan i den röda kappan
År 1994 gjorde Steven Spielberg succé med "Schindlers list" som handlade om den tyska affärsmannen Oscar Schindler som höll arbetslägret Plasnow under andra världskriget (och som kom att rädda flera tusen judar från en säker död i dödslägren). Filmen var unik både i sin genre (det här var innan det blev en trend i Hollywood att skildra den judiska förintelsen och andra världskriget) och i sin stil. Filmen var gjord helt i svart-vitt, utom vissa specifika scener som visade en liten flicka under rensningen i Krakows getto. Den lilla flickan var klädd i en röd kappa och knappast äldre än tre år. Det var en genialisk detalj som grep tag i tittaren och gav liv till en femtioårig historia.
Om tittare blev berörda, så var det inget emot vad Roma Ligocka blev när hon såg filmen under premiärvisningen. Flera av hennes nära anhöriga var nyckelkaraktärer i filmen, men hon själv skulle inte figurera däri. Ovetandes om Romas öde hade Spielberg lyckats pricka in en verklig persons öde i sin film. Denna händelse kom för Roma Ligocka att bli en brytningspunkt. De tärande upplevelser som hon så länge skamset gömt undan, la hon nu fram i ljuset - och hon bestämde sig för att berätta sin historia - i en egen bok, "Flickan i den röda kappan".
Jag vill innan jag börjar lägga ut texten om denna bok, kommentera min utgångspunkt. Jag behandlar alla böcker som handlar om förintelsen, oavsett om de är dokumentära, fiktiva eller biografier, på samma sätt. Nyckelordet är källhänvisning! Före förintelsen var antisemitism rumsrent, efter Auschwitz skulle Världen aldrig bli densamma igen. Av naturliga skäl blev Auschwitz nynazisternas stötesten. Man förnekade förintelsen i olika utsträckning. Historiker som David Irving hävdade att antalet offer för var mycket färre än den rådande forskningen gjorde gällande. Andra hävdade att gaskammare i Auschwitz hade varit en teknisk omöjlighet - och därför var ett påhitt. På olika sätt försökte förnekarna förminska de överlevandes berättelser och skapa en falsk bild av nazismen, för att kunna sprida idéerna på nytt. Oförsiktiga historiker som uttalat sig överilat om någon detalj fann sina argument användas som slagträn i debatten "om detta inte stämmer, vad mer har historikerna fabulerat ihop?" som var/är populära argument.
Enligt mig finns det bara ett sätt att komma till rätta med förintelseförnekare - och det är att använda en validbar källförteckning. De böcker som saknar sådan, också om de är biografier, betraktar jag med misstro. Och det finns många tveksamheter i Ligockas berättelse. Framför allt är berättelsen oerhört detaljerad också när en treåring är enda vittnet. Bitvis är berättelsen väldigt berörande, men mina varningslampor börjar signalera med jämna mellanrum - vilket inte bådar gott. Jag blev inte helt klar över om Roma trodde att Spielberg hade baserat flickan i den röda kappan på henne (vilket inte behöver vara helt otroligt då hon verkligen hade nära kontakt med flera av de viktigaste karaktärerna i filmen) eller om hon bara kände igen sig i historien. Jag kom på mig själv att fundera kring vad i Romas historia som var verkligt och vad hon erinerat sig om i vuxen ålder. Minnet är som bekant inte helt tillförlitligt, och allra minst i traumatiska omständigheter. Detta var svagheter som gjorde läsningen frustrerande och omintetgjorde ett högre betyg än tre.
Anne Franks dagbok
Anne Frank och hennes familj är holländska judar. De tvingas gå under jorden när nazisterna ockuperar Holland. Tack vare goda vänner får familjen bo i en våning ovanför ett kontor. Anne Frank skrev dagbok i flera år. Hon skildrar livet i gömstället och hur hon som tonåring påverkas av att inte kunna röra sig fritt. Den sista anteckningen i boken andas tro och förhoppningar. Britterna är inte långt ifrån Holland och utsikterna att bli fria är inte längre otänkbara. Bara några dagar senare förråddes Annes familj och överlämnades till Gestapo. Anne dog i Belsen strax innan krigsslutet. Hennes far överlevde dock och återvända till gömstället. Han lät publicera dotterns dagbok som idag är världskänd. Alla har väl läst "Anne Franks dagbok"? Eller åtminstone dom som är intresserade av andra världskriget och förintelsen. Alla utom jag. På ett sätt är det absurt med tanke på all annan obskyr litteratur jag kommit över och tvingat mig igenom. Antagligen handlar det om en föreställning om att dagböcker inte är roliga att läsa. Dagböcker är biografi light, inte sanning och inte lögn men någonstans mittemellan. En dagbok berättar om hur skribenten ser på sig själv - och önskar att hon vore. Troligen stämmer detta in även på Anne Franks dagbok. Samtidigt finns det en insiktsfullhet som inte känns självklar för en fjortonåring. Anne Frank och hennes familj går under jorden för att undkomma nazisterna. De delar ett kontorsutrymme tillsammans med en annan familj. Av naturliga skäl går invånarna varandra på nerverna. Anne sprudlar av hormoner men när hon försöker frigöra sig från sina föräldrar blir det friktioner precis som i en vanlig familj. Men till skillnad från andra tonåringar har Anne ingenstans att ta vägen.
Den här boken brukar användas som en introduktion för ungdomar till förintelsen. Anne Frank beskriver en vardag svår att föreställa sig, på ett väldigt vardagligt sätt. Vi blir genom att läsa hennes dagbok, samtidigt hennes förtrogna. Sex miljoner judar som förintades under nazitiden får i Anne, ett ansikte. Samtidigt skulle jag inte vilja påstå att det är i kontexten som bokens briljans är tydligast. Snarare är Annes utveckling, andligt, själsligt och fysiskt, och hennes tankar kring livet, det som gör boken så unik. Om Anne hade överlevt hade hon utan tvivel blivit en mycket läst och älskad författarinna, för hon har förmåga att beskriva så att man ser händelserna framför sig, inte nödvändigtvis ur Annes synvinkel - men ändock. Jag hittade och köpte den förlängda utgåvan. Det finns flera och Otto Frank, Annes pappa valde i flera utgåvor att censuera sin dotters texter - speciellt de som handlade om Annes sexuella utveckling och om konflikterna i familjen. Jag kan varmt rekommendera denna bok som alltså inte bara är ett betydelsefullt tidsdokument, utan också en väldigt gripande berättelse. Boken får en stark fyra i betyg.
Judiska minnen
Precis innan resan till Polen, budade jag hem en bok från Nordiska museumet med samlade minnen från judar som kom hit till Sverige under eller efter kriget. Samlingen visade sig vara väldigt vidgad. De människor som redaktören valt ut att berätta om sina öden, har olika förutsättningar, så som geografisk bakgrund, religiös kontext men också människor i olika åldrar vilkdet bidrar till ett bredare perspektiv på förintelsen. I så gott som alla historier spelar den nyuppväckta antisemitismen en stor roll för de överlevandes drivkraft att berätta. Jag tycker sällan att korta biografier är särskilt intressanta att läsa. När det kommer till överlevande efter förintelsen finns dessutom en väldigt tydlig mall i biografierna. Uppväxten hyllas och får ett romantiskt skimmer över sig. Helvetet i lägren kan antagligen berättas hur många gånger som helst, men ingen som inte var där - kan förstå. Räddningen beskrivs inte sällan i samma färger som de lyckliga barndomsminnena. Sverige höjs till skyarna. Här var folk så vänliga, här fanns mat i obegränsade mängder (som det tycktes för flyktingarna) och här fanns tryggheten. Ofta slutar berättelserna just här, med hyllningar till det nya hemlandet och ett nytt liv. I denna samling kan man ana kritiken och vanmakten i att vara överlevande efter en katastrof - men ändå tvingas leva ett liv i tomhet, utan alls några rötter. Kan samhället förstå smärtan i de överlevandes förluster? Kan en ny familj ersätta den som förintades? Och är svenskarnas vänlighet en garanti för att det inte ska ske igen? En tacksam jude är bra, men vad händer med den jude som är otacksam?
De tankar jag bär på efter resan sätter spår i allting jag läser. Skulden, tacksamheten, föreställningen om vad en människa kan hantera - fysiskt och psykiskt är något som jag vill fördjupa mig i. Hedi Freid har arbetat med någon av de överlevande som deltar med sina berättelser i boken. Jag blir sugen på att läsa hennes böcker på nytt.
Några anmärkningar dock; Historiska beskrivningar kompletterar de personliga berättelserna - men utmärks varken av nytt typsnitt eller kursiv text, vilket gjorde läsningen lite förvirrande ibland. Vidare fanns det en berättare vars far försvann. Efter många år hittades en bild som fadern hade ritat innan han dog i gaskamrarna. Denna bild berättades det om tillräckligt mycket för att det skulle irritera mig att den inte publicerades i boken. Sist men inte minst funderade jag kring den första berättaren som hette Kaplan, precis som Susanne Kaplan som jobbat med barnöverlevande efter förintelsen. Jag blev nyfiken om de är släkt - vilket känns ganska självklart, men jag vill ändå få det bekräftat.
Sammanfattningsvis är denna bok bra, men ingen bok som höjer sig över medelmåttet.
Natten (eller "Och världen teg")
Det är natt i den Transylvaniska staden Sighet. En becksvart natt som andas dödsångest i det att den judiska befolkningen inväntar nazisterna. Året är 1944. Bara några månader tidigare deporterades den fattigare delen av byns befolkning. Moshe kyrkovaktmästaren, mystiker och läromästare till berättelsens huvudperson var en av dem. Han återvänder med diaboliska budskap om nazisternas avsikter med de judiska deporteringarna. Moshe har överlevt en massarkubesering. Rädda er, ni som kan - Gud är död! är hans nedslående budskap som ingen vill tro på. Nej, ingen tror på Moshe, men några månader senare är allt försent.
"Natten"s huvudperson är en tolv år gammal judisk pojke som är djupt troende. Efter en fruktansvärd tågfärd där många av hans reskamrater går under kommer tåget fram till sin slutdestination - Auschwitz-Birkenau. Elie och hans far skiljs från modern och de yngre syskonen. "Natten" handlar om kampen om existensberättigande i dödslägret - och hur upplevelserna påverkar den unga pojkens tro.
Första gången denna bok kom ut var år 1956 och den hette då "Un di velt hot geshvign" (översätt. "Och världen teg") - en titel som senare ändrades till "Natten". Boken är den första boken i en trilogi om Wiesels liv. Det är omöjligt att egentligen konstruktivt recensera en bok om någon annans upplevelser. Allt jag egentligen kan göra är att berätta om hur boken påverkade mig som läsare. I jämförelse med andra stora författare som skrivit om förintelsen, t ex Kertéz och Primo Levi, är denna bok svag. Historien känns inte helt genuin, vilket kanske beror på att språket är utstuderat svulstigt. Bokens viktigaste behållning är det religiösa perspektivet. Den troende pojken förlorar sin tro på Guds godhet och gör uppror mot de föreställningar han tidigare haft.
Jag har nu läst om boken två gånger, för att bilda mig en lite mer nyanserad bild av Elie Wiesels syfte med boken. Boken höjer sig ett snäpp för varje genomläsning. Men detta till trots vill jag hävda att författarens sätt att berätta känns klumpigt och konstruerat. Det är som om författaren funderat kring vilket perspektiv som kan påverka läsaren mest och detta gör att känslorna inte kommer "naturligt". Jag tänker på hollywood-snyftare vars enda ändamål är att ge tittaren melankoliska känsloupplevelser. Jag tycker inte helt om den manipulativa tonen i Wiesels berättelse och ger av detta skäl boken en trea i betyg. De följande delarna i trilogin upplever jag vara mer avslappnade och tillåter läsaren att själv avgöra vad hon/han ska känna.
De överlevandes barn
Föreställ dig att dina föräldrar överlevt förintelsen. Du är döpt efter en person som var mycket betydelsefull för dina föräldrar. Inte sällan förväntas du ersätta en hel familj som gick under i gaskamrarna. Dina föräldrar ser dig som en möjlighet att bli lyckliga igen, men det är inte för din egen skull som du finns till - utan för deras. Ofta har de inte bearbetat sina upplevelser i lägren och traumat tar stor plats i er familj. Av helt naturliga skäl vill dina föräldrar inte tala om det förflutna. De vill ge dig allt som de inte kunde få, en lycklig barndom, materiella möjligheter att utveckla dig, god skolgång och bra relationer. De lever sitt liv genom dig. Föreställ dig de krav och den press det innebär att leva under sådana förhållanden.
Helen Epstein tillhör den "andra generationen", barn till överlevande. Hon har skrivit en fantastisk fackbok om det överförda traumat barnen till de överlevande delar. Länge var problemen som barnen brottades med tabu. I hemmen fanns en tyst överrenskommelse om att inte prata om det förflutna. Detta till trots fanns förintelsen alltid närvarande. Barnen märkte att de levde i skuggan av något ofattbart. Och även om de flesta var stolta över att föräldrarna överlevt, fanns också en svårighet att nå fram till föräldrarna. Hur skulle barnen kunna frigöra sig på vanligt tonårsmanér, skrika åt föräldrar som utsatts för ondskan? Det växte fram en skuld och krav på tacksamhet mot föräldrarna som omintetgjorde förmågan att klippa den andliga navelsträngen och bli vuxna.
Epstein berättar gripande sin egen historia om att växa upp i en familj där föräldrarna överlevt förintelsen. För att vara en fackbok är språket oerhört levande och författaren väver skickligt in de andra barnens berättelser för att belysa sin egen. Vetenskapligt sett skulle man kunna säga att denna bok består av fallbeskrivningar, men fallbeskrivningarna är så starkt berättade att tonen ofta blir skönlitterär. Och det tycker jag om! En bok som skulle kunna tillhöra kurslitteraturen i psykologi handlar om människor och ska då berätta något om mänskligheten, inte bara kråma sig med fina ord. De allra duktigaste författarna är de som kan berätta en historia med vetenskaplig kontext. Gitta Sereny kan, liksom Peter Englund och Sven Lindqvist - det är något ganska unikt.
Denna bok är mycket gripande och insiktsfull. Den berättar om trauma som överförs genom generationer - nästan som en psykologisk arvsynd. För oss som lever i ett mångkulturellt samhälle där invandrare utgör en stor del av befolkningen, är det viktigt att belysa att invandrarnas barn - även om de är födda i Sverige - blir påverkade av sina föräldrars upplevelser. Det är så lätt att döma människor och störa sig på att de inte passar in i vår kultur, men man måste vara varse om de problem som faktiskt kan uppstå i en familj som haft det svårt - och fortfarande har det. Byte av kultur är ingen simpel sak. Och just dessa insikter var de mest värdefulla med denna bok. Jag lärde mig något om vårt samhälle här idag - av människor vars familjesituation är något som jag egentligen inte kan föreställa mig. Och det är nästan det viktigaste en bok kan ge läsaren - kontext och förståelse för sin egen kontext! Jag ger boken en femma i betyg. Den är mycket läsvärd.
Ett tredje liv
Vi kan se kroppen, känna den. Men vi kan inte se känslor eller psyket. Det finns en tendens att blunda för konsekvenserna av det man inte ser. Det blir konsekvenser av smärta - alltid. Självskadebeteende är en slags manifestation av det sår som finns inombords. Det handlar om det gömda och ifrågasatta. I och med Freud började man intressera sig för psyket. Forskningen var påverkad av kulturen som exploderade av uppfinningar och framsteg. Freud trodde att han skulle kunna förändra människan och befria henne från de bojor som hon smitt under många århundraden (t ex religion som Freud såg som den vuxnes snuttefilt). Om bara människan mognade och kunde se vad Freud såg, skulle hon kunna avsvärja sig alla naiva tvångsföreställningar och bli en sann människa. Freud lade grunden till psykoterapin och i stort sett alla forskare och psykoanalytiker är påverkade av honom. Han åstadkom en revolution, men man får inte glömma bristerna i hans lära. Kvinnor såg Freud som kastrerade män, barn som tabula rasa (tomma blad) fram till Oidipuskonflikten.
Bristerna i Freuds klassiska psykoanalys visar sig bäst i kris-situationer. När andra världskriget tog slut och koncentrationslägren befriades stod världen inför tiotusentals levande lik, som skulle tas om hand. Sverige var ett av de mest aktiva länderna i detta skeede. Hur mycket som berodde på dåligt samvete kan man spekulera över, men gränserna öppnades och tusentals människor fick hjälp. Samhället sörjde alltså för dessa människors fysiska återuppbyggnad, men den psykiska biten lämnade mycket kvar att önska. Att prata om det förflutna skulle vara som att rota i ett sår och hindra det från att någonsin läka. Därför valde man att försöka tiga ihjäl problemet. En ny framtid väntade runt hörnet och varför fördjupa sig i det förflutna? Ganska snart visade det sig att de fysiskt återanpassade överlevande inte mådde psykiskt bra. De skaffade snabbt familjer för att ersätta det liv de förlorat, men många gånger ledde detta till tragedier. Föräldrarna överförde sin ångest och sina post-traumatiska symptom på barnen.
Efter kriget i Vietnam började forskare uppmärksamma att fysiskt omhändertagande av människor som upplevt ett trauma, inte alltid räckte. Ungefär samtidigt började psykologer (ofta själva överlevande förintelsen) uppmärksamma posttraumatiska störningar hos överlevande. De överlevande led av depressioner, insomnia, svårigheter att hantera sin verklighet och ångest. Många utvecklade somatiska problem efter de svåra umbärgandena i lägren. Man började kalla dessa symptom för Kz-symtom. Koncentrationsläger psykos.
Hedi Freids bok "Det tredje livet" behandlar de posttraumatiska problem som drabbat överlevande. Hedi Freid överlevde själv förintelsen och utbildade sig till psykoterapeut. Hon startade upp en dagverksamhet i Stockholm för överlevande som kallades för Café 84. Freid behandlar både de överlevandes problem och den andra generationen. Terapin är grundad på bland annat Cullbergs kristerapi. Om man vill läsa en vetenskaplig förklaring om hur denna terapi ser ut kan man läsa Johan Cullbergs "Kris och utveckling" eller "Dynamisk psykiatri". Freids bok är viktig eftersom den innehåller fallbeskrivningar och visar hur man tillämpar terapin "på riktigt".
Denna bok är en guldgruva! Den är lättläst men trots det väldigt komplex. Jag upplever att Freid lyckats skapa en handbok i kristerapi som andas hopp och inte räds för att ta upp riktigt svåra problem. Boken väckte en nyfikenhet på den "andra generationen", det vill säga, barnen till de överlevande. Jag snappade upp Helen Epsteins namn (som forskat om den andra generationen) och har läst hennes huvudbok också. Freid belyser hur trauma påverkar inte bara personen som går igenom det, utan också de anhöriga. Beskrivningar av hur de överlevandes barn kämpar med att göra sina föräldrar lyckliga - eftersom de inte förtjänar mer olycka, berörde mig mycket starkt. "Det tredje livet" är Freids bästa bok. Jag hoppas hon kommer skriva mer "fack" böcker som denna som får en stark fyra i betyg.
Livet tillbaka av Hedi Freid
Hédi Freid föddes i en liten stad i Tjeckoslovakien. Helt ung deporterades hon och hennes familj till Hitlers dödsläger i Polen. Hédi överlevde och flyttade till Sverige. Hon har skrivit om sina upplevelser i fyra böcker. "Skärvor av ett liv", "Livet tillbaka", "Ett tredje liv" och "Livets pendel". Denna bok är en blandning mellan det fiktiva och verkligheten. Vi följer en ung överlevande tonåring genom livets tvära kast mellan lycka och djupaste ångest. Denna bok tar upp viktiga aspekter på hur länder möter upp främmande individer från andra kulturer. Vi ställer höga krav på folk att passa in i snäva ramar. Ibland fungerar integrationen, men allt för ofta leder en ogenomtänkt och ohuman flyktinghantering till destruktiva handlingar och växande främlingshat hos befolkningen. Tyvärr tror jag inte på Hédis huvudperson. Jag älskr när hon berättar om sig själv, men i sådan här fiktiv stil kommer jag på mig själv att ifrågasätta vad som är påhittat och vad som är på riktigt. Det kanske är en kvarleva från den kurs jag gick i somras som bland annat handlade om bemötandet av förintelseförnekare. Minsta osäkerhet kan vara förödande för argumentationen. Det borde inte vara det - men tyvärr är det så det är. Förintelseförnekarna tar fasta på minsta inkonsekvens eller misstag i minnesförteckningarna. Därför känner jag ofta att jag vill ha fotnötter i all litteratur om förintelsen. Jag vill kunna kolla upp det själv. Fiktiva berättelser fyller ingen egentlig funktion även om det självklart finns undantag (Vibeke Olssons "Molnfri bombnatt" är ett sådant undantag). Men "Livet tillbaka" fungerar alltså inte särskilt bra. Det är en rörig bok som berättade Hannas historia ganska oengagerande. Det perspektiv som författaren använder när hon betraktar omgivningen och dess reaktioner mot den unga flickan, är briljanta, men medkänslan för unga Hanna uteblir. Jag tycker denna berättelse är kraftlös när jag jämför den med Hédis andra böcker. "Livet tillbaka" får en tvåa i betyg
Med förintelsen i bagaget
Sioma Zubicky har cirkusen i blodet. Han växer upp på cirkus och uppträder som talangfull xylofonspelande clown. Siomas familj är av judiskt ursprung men eftersom cirkusen ständigt flyttar (delvis för att komma undan nazisternas inflytande) lyckas familjen vara intakt fram till år 1943 då de transporteras till Auschwitz. Sioma överlever den fruktansvärda lägervistelsen och kommer till Sverige. Han blir en känd zylofonvirtuos och kommer bland annat spela med Edith Piaf! "Med förintelsen i bagaget" är Siomas berättelse om sitt liv och hur han präglats av att alltid stå i Auschwitz skugga. Zubickys livsöde skiljer sig från många andras som jag läst om. Zubicky växte upp på en cirkus och efter kriget kom han att bli berömd för sina musikaliska talanger. Det borde vara en intressant historia, men trots att jag läst denna bok två gånger förut, tappar jag minnet av den så fort jag slagit igen pärmarna. Jag har tvingat mig själv att läsa om den för att se vad exakt det är som gör att den inte faller mig i smaken. Jag kan egentligen inte ens för klara DET. Berättelsen är tråkig och lämnar mig oberörd. Som tidsdokument är alla självbiografiska historier om överlevande intressanta. Men inbördes finns det duktiga författare, mindre duktiga och sen vissa som är varken eller. Det är inget fel med Siomas språk, det flyter på bra, men det sticker inte ut på det minsta sätt. Jag vill ogärna såga en biografi, speciellt en sådan här. Jag lägger stor del av ansvaret på mig som läsare - eftersom jag inte kan motivera varför jag inte blir berörd. Jag hoppas att jag inte får för mig att läsa den igen - bara för att jag glömt hur intetsägande jag tyckte att den var. Den får en svag tvåa i betyg.
Blöda Historia - Shoah
År 1985 såg Claude Lanzmanns dokumentär "Shoah" dagens ljus. Dokumentären anses än idag vara den mest betydelsefulla film som gjorts om förintelsen. Filmen är mer än nio timmar lång och består av förstahands vittnesmål av överlevande, tyska byråkrater, polska bönder och andra som på ett eller annat sätt var inblandade i förintelsen. Trots filmens omfång gjorde Lanzmann ett försök att sammanställa vittnesmålen i en bok som gavs ut samma år med förord av Simone de Beauvoir. Det är den boken som jag läst om och om igen, de senaste åren, men haft oerhörda svårigheter att skriva en recension om.
Jag kan inte likna den här boken vid något annat än en symfoni, en grym och storslagen sådan. Lanzmann samlar fragment till fragment och bygger en gripande bild av förintelsen med detaljer som bränner sig fast på näthinnan, vare sig man vill det eller ej. Trots att man läst berättelserna om förintelsen så många gånger är Lanzmanns berättelse ny. Genom hans sammanställning blir historien levande igen. Historien är en mardröm, och en sann sådan, men det är kusligt också hur vacker ondskan kan vara. Små bitar av ångest och skuld söker sig samman till en bräcklig och brutal helhet. Rösterna berättar; bönderna, lokförarna, kommisarierna och lägerkommendaterna. De förnekar att de hade vetskap eller möjlighet att förändra. Ändå andas deras ord av återhållsamhet och ångest. Visst visste dom. Men visste vad? Inget allt, men lite någonting? Och kanske mer än så? Någon fick det bättre när judarna försvann, någon annan kan inte släppa bilden av ett barn som kastas upp på ett flak. Det finns så många berättelser och mellan raderna skymtar ansikten och alla de röster som inte kunde. Shoah är en bok som gör ont att läsa.
Bokens upplägg är ovanligt. Lanzmann börjar i historiens mitt. Sen arbetar han sig ut i perferin. Var börjar och var upphör förintelsen? Är varje steg ett steg i förintelsen eller mot? Var börjar skulden, hos vem hör den hemma? Den ansedde historikern Raul Hilberg berättar om hur nästan alla dekret tyskarna beslutade rörande judarnas öde var en spegelbild av det förflutnas dekret. Där fanns inga nyheter. Endast det sista steget var nytt.
Inte omvända judar till kristendom, inte avgränsa dem från sina städer eller skeppa dem långt bort. Inte leva bland oss - inte leva alls. Upptäckten av de hårfina gränserna gör det hela paradoxalt. Hur bekämpar man en ondska man vänjer sig vid? Hur bekämpar man insikten att man fått det bättre när somliga försvunnit? Kan det någonsin förlåtas? Jag läser Lanzmanns fantastiska bok och vanmakten står mig upp till halsen, en oupplöst knut!
Och idag i Sverige - här och nu - växer sig antisemitismen starkare (och föraktet mot invandrare) men i ny gestalt. Idag är antisemitismen inte politiskt korrekt, så man får vara antisionist istället. Frågan är hur man/vi kan kräva av Israel, offret att DE borde lärt av historien. "Har inte NI lärt er något av att vi försökte utrota er? - borde inte NI ha större respekt för människovärde?" kan vi, eller kan vi inte fråga judarna i ljuset av förintelsen? Sett ur det perspektivet blir Palestina-frågan en del av problemet. Rättvisa, javisst - men också perspektiv på kontexten. Efter årtusonden av underkastelse slår den mobbade tillbaka. Västvärlden vrider sina händer och glömmer varför rädslan att ge upp mark/tro/stoltheten är så stor.
Shoah är en bok som jag bär med mig ständigt. Jag har gjort fullt med understrykningar och boken lider av svårartade hundöron. Men det är en bok som drivit rakt in i hjärtat på mig. Den har en egen röst. Jag har gett den en jordgubbe, men kan aldrig göra den rättvisa med en enkel recension. Det här är ett försök, inget annat. Om du vill se trailern för filmen (år 2007 kom en nyutgåva) klicka på länken här. Boken har publicerats på svenska av bokförlaget Alfabeta. Det är en bok man inte får missa.
Bortom minnet, bortom glömskan
Vad innebär det egentligen att leva vidare efter Auschwitz? Ebba Sörbom överlevde, men hennes närmaste fanns inte längre kvar i livet. År 1945 kom hon 17 år gammal ensam till Sverige. De primära behoven tillfredställdes. Hon fick mat, tak över huvudet och möjlighet att arbeta. När de ytliga behoven hade tillgodosetts förväntades de överlevande glömma sina krigsminnen, dra ett streck över det förflutna. De förväntades vara tacksamma över värdlandets omsorg och frikostighet. Något tillspetsat skulle man kunna säga att de överlevande skulle tiga tyst och låta världen fortsätta snurra utan att ta itu med det trauma de genomlidit. Flyktingarnas upplevelser i dödslägren kontrasterade grällt mot livet i det nya krigs oskadda landet. Det fanns en ovillighet att överhuvudtaget tro att sådan ondska som flyktingarna berättade om - kunde existera. Vidare fanns en övertro på Sverige. Man ville framhäva Sveriges hjälteroll och glömma bort de många restriktioner mot judiska flyktingar som även Sverige var skyldig till. De överlevande hanterade situationen på mycket olika sätt.
En kategori flyktingar kom till Sverige, ödmjukt tacksamma och smälte väl in i den färdigstöpta form för ett riktigt "offer". Dessa inlemmades ofta bra i samhället. En annan kategori plågades av det förflutna och vägrade dra ett streck över det skedda. Dessa kränkta människor fick ingen möjlighet att bearbeta traumat de utsatts för. Många skaffade en ny familj och försökte leva om sitt liv genom sina barn (Heidi Freid tar upp de psykologiska konsekvenserna av obearbetade trauman i sin bok "Det tredje livet").
Ebba Sörbom kämpade länge för att smälta in i sitt nya hemland, hon bytte namn för att inte dra uppmärksamheten till sig. Hon gifte sig och skaffade en familj för att omedvetet ersätta sin förlorade familj. Hennes far som överlevt i Tjeckoslovakien rådde henne att vara tacksam över att befinna sig i ett land som Sverige och ifrågasatte att hon ville återvända till honom i det krigsskadade hemlandet. Han var så uppfylld av sin egen smärta att han undergrävde hennes. Enligt honom hade Ebba fått en möjlighet till ett nytt liv. När hon inte kunde släppa det förflutna anklagade han henne för att vara otacksam. Trots alla försök att smälta in insåg författaren snart det ohållbara i situationen. Hon lämnade då sin man och sin lilla son och försökte skapa ett nytt liv - på egen hand.
Det som griper mig när jag läser boken är insiktsfullheten. Ebba Sörbom kommer ägna sitt liv åt att sörja sin förlorade familj. Men samtidigt som hon beskriver detta sorgearbete finns hennes nya familj som hon övergav med i perferin. Hon berövar sin egen son hans mamma, för att få sörja någon som redan är borta. Det är insiktsfullt att ha förmåga att se både den sorg man utsatts för och den man utsätter andra för, på en och samma gång. Vi får veta att hennes son upplever att hans liv trasades sönder när han blev övergiven. Denna bok ger ett bredare perspektiv på vad det innebär att bli sviken, att det finns förklaringar - men egentligen inga ursäkter. Författaren kan bekräfta att hennes son inte förtjänade den smärta hon åsakade honom. Hon ger uttryck för förståelsen att också han var ett oskyldigt barn - och att hennes upplevelser på intet sätt ursäktade hennes hanterande av föräldraskapet.
Jag har längtat efter en sådan här bok. En historia som inte slutar efter att de vita bussarna skrotats i något garage. En bok som tar upp hur man hanterar det absoluta sveket - egentligen! Kan man växa och bli en hel människa? Vad händer på vägen dit? Jag älskade boken för uppriktigheten och det myller av blandade känslor den väckte i mig. Språket är vidare mycket koncist - sparsamt ungefär som i en dikt. Det finns inga onödiga utvikelser. Alla ord bränner in sitt märke på näthinnan. Boken är oerhört svår att recensera - eftersom den är så komplex. Det är svårt att undvika att känna för karaktärerna. Av detta skäl, och för att boken inte är en arketypisk biografi ger jag "Bortom minnet, bortom glömskan" en stark femma i betyg. Den är en smärtsam litterär upplevelse!
Ninas resa
Oddsen att femtonåriga Nina Rajmic skulle överleva andra världskriget var ett på fyrahundratusen. Nina överlevde tiden i gettot, bevittnade det judiska upproret 1943 (där de underlägsna judarna lyckades stå emot nazisterna längre än Polen gjorde) och hon lyckades mirakulöst ta sig till Sverige tillsammans med sin bror. "Ninas resa" är en viktig historisk skildring, men också en trovärdig berättelse om en ung flicka som tvingas bli vuxen i förtid. Författaren Lena Einhorn blev Augustnominerad med denna bok år 2005. Samtidigt fick spelfilmen med samma namn premiär, tyvärr tre år för sent, då Nina avled år 2002.
Jag har läst många böcker om förintelsen och lika många skildringar av förintelsens offer. Förintelsen blir lätt en radda med upprepningar, "gettot, tåget, förintelselägret och slutligen räddningen". Jag betvivlar inte berättelsernas historiska betydelse, men bara för att historien är viktig, är det inte självklart att böckerna håller hög klass. Ninas resa är ett undantag. Lena Einhorn är Ninas och Jercy Einhorns dotter och boken är utsökt välarbetad. De historiska detaljerna är oantastliga och författaren har ett bra och flytande språk. Jag ger boken en svag femma. 
Vad mina ögon har sett
"Vad mina ögon sett" är Magda Eggens gripande berättelse om sina uppväxtår under andra världskriget och hennes upplevelser i förintelselägren. Tillsammans med sin syster Eva var Magda den enda ur familjen som överlevde och hennes dokument är skrämmande. Då författaren fördes till lägret var hon i tonåren och jag upplever att hon skriver (i första hand) för ungdomar. Hennes språk är smärtsamt enkelt men talar direkt till läsaren. Det finns spår av sentimentalitet i hennes historia. Speciellt när hon talar om de år hon förlorat och hennes familj. Men eftersom detta är en sann historia blir sentimentaliteten aldrig påklistrad utan känns trovärdig. Jag kan varmt rekommendera denna författare. "Jag vill skrika men det kommer inte ett ljud ur min strupe. Någon drar in mig någonstans, en kvinna med en rakmaskin i handen. Hon tvingar ner mig på en pall och jag känner något kallt mot mitt huvud. Jag ser mitt långa hår falla runt omkring mig på golvet. Kylan kryper in i mig. Jag skakar i hela kroppen, men hon som rakar mig ska inte få se det ! När hon är färdig reser jag mig och säger: Tack."
Eldens barn
Eldens barn handlar om Mengeles utvalda tvillingbarn i Auschwits, deras kamp för överlevnad och de mörka minnena av de vansinniga exprimenten som Mengele utsatte dem för. Boken är en väv av offrens upplevelser under koncentrationsläger tiden och efter den. Framför allt fokuserar författarna sig på att ta reda på vad som hände barnen efter kriget och hur omvärldens beteende påverkat dem. Berättelsen om barnen som växer upp till osäkra och deprimerade vuxna blandas med berättelsen om Mengele och hans fortsatta liv som landsflyktning. Författarna väver också in den politiska historien om krigsförbrytarna och hur hela efterkrigstiden dominerades av en ovilja att kännas vid skräcken under nazismen. På många sätt är denna berättelse speciell för att den visar ett nytt perspektiv, där nazisemen inte försvann efter Hitlers fall, utan bara bytte ansikte. En obehaglig bok som ibland fick mig att må riktigt dåligt. Obehaget låg framför allt i insikten av att så många av Hitlers värsta förkämpar fick gå fria efter kriget. Redan två år efter avslöjandet började folk helt enkelt tröttna på krigsrättegångarna. Det var då bara ett fåtal "nazistjägare" som framhärdade sitt sökande efter bödlarna. Förutom detta också obehaget i att nazisterna fick en behaglig fristad i Sydamerika. Många umgicks med den fina klassen och blev rådgivare i militären, och i det nya landets försvar. En del "tortyrknep" som användes under diktatorer i Sydamerika var helt klart påverkade av nazismens gärningsmän. Mycket av detta tycker inte jag vi lärde oss i skolan. Där var det liksom, "andra världskrigets slut", punkt och sen byggde man upp Tyskland igen, inget mer med det. Denna bok blottar en annan verklighet, en verklighet där många nazister kom utan och därefter levde ett bra liv, i flykt visserligen, men ändock ett bra liv. Mengeles liv och barndom förklarar inte hans handlingar och det är kanske det mest skrämmande med denna bok. Ju mer man läser om mannen som kom att kallas "Dödsängeln" destå mindre förstår man hans gärningar.
