Likvidation

Arthur Engberg föddes 1888 i Hassela socken i Hälsingland. Han var en socialdemokratisk politiker, rikdagsledamot och ecklesia minister. Han hade rykte om sig att bära humanitetens stridsfana högt och kämpa mot facismens orättvisor. Många år senare skulle Radio Islam citera den gamle socialdemokraten och hylla honom för att ha gjort den "bästa framställningen av judefrågan som presenterats på vårt språk". Det visade sig sedermera att den antisemitiska radiokanalen citerat Engberg korrekt. Detta ledde till ett naturligt ifrågasättande av den officiella bilden av Engberg, men också av andan som rådde när Engberg trots sin antisemitiska åskådning kunde göra politisk karriär och hyllas som humanitetens förkämpe. Kanske var den antisemitiska syn Engberg företrädde så självklar, att hans levnadstecknare inte ansåg att den behövde redovisas. Vad Håkan Blomqvist i denna bok försöker göra är att berätta om Engbergs politiska karriär och hur den formades under tidens förutsättningar.

Författarens övergripande mål med denna bok tycks vara att belysa varför Engberg hyste antisemitiska åsikter och hur de formade hans politiska åskådning. Målet tycks också vara att diskutera hur det var möjligt för Engberg att flagga öppet med antisemitismen och därtill bli en framgångsrik minister i en svensk regering.

Arthur Engbergs historia är belysande eftersom han inte tycks varit något undantag i svensk politik under denna tid. Hans åsikter var ganska allmängiltiga, vilket författaren skall visa genom en redovisning av Engbergs alster under 1900-talets tidiga del. Arthur Engberg var son till en välbärgad bonde, och uppmuntrades tidigt att läsa vidare till präst. Engberg tycks ha varit en vetgirig ung man med hett temperament. Han hade en tendens att tolka världen i svart eller vitt utan några gråzoner. Han var tämligen lättpåverkad och skiftade åsikt beroende på den omgivning han för tillfället befann sig i. Påverkan från barndomshemmet yttrade sig i nykterhetsideal och en biblisk världsbild. När han började läsa på universitetet påverkades han stark av de rasbiologiska strömningarna som präglade studentlivet på 10-talet. Efter studier i Tyskland kom en marxistisk föreställning att omstöpa Engbergs kristna livssyn. Han tog nu avstånd till statskyrkan och inlemmade de marxistiska idéerna i sin politiska åskådning.

Under studietiden rasade Strindbergsfejden som värst. Här ställdes den borgliga trångsyntheten som tvang den nationalistiska diktaren Strindberg att fly utomlands, mot den proletäristiska nationalismen. Antisemitismen blev ett tillhygge i striden mellan de båda sidorna. Litteraturkritikern Levertin anklagades för att vara oförmögen att förstå de äktsvenska poeterna som Strindberg och Fröding. Hans judiska arv skulle vara ett intellektuellt hinder för honom enligt hans sekundant Bengt Lidforss (en man som tycks påverkat Engberg starkt). De allmängiltiga föreställningarna om olika folks egenheter, blod och sinne blev allmängods i media. Denna debatt kom att påverka Engbergs politiska åskådning. I många år därefter skulle han använda samma formuleringar som opponenterna mot Levertin i Strindbergsfejden nyttjat. Det fanns överhuvudtaget en generell tendens att tolka in negativa föreställningar i judendomen. Judendomen fick stå för allt det negativa i samhället;  kommunismen, kapitalismen, den intellektuella oförmågan att förstå arbetarna, den råbarkade sexualiteten osv. Judendomen blev helt enkelt en skuggbild av det positiva samhället och allt som kunde tolkas in därvid.

Som redaktör för nykterhetstidningen Reformatorn kom Engberg i kontakt med föreställningarna om rashygien kopplat till nykterhetsrörelsen som då var på modet. För att bevara rasens ädla blod och styrka skulle nykterhetsivern tukta folket. Omvänt användes rasbiologiska argument för att rättfärdiga att ej skona de element i befolkningen som lät sig förföras av rusdryckerna - som enligt dessa teoretiker utgjorde ett svagt arvsmässigt undantag. Engbergs artiklar kom också att publiceras i stor mängd i tidningen Arbetarbladet, där frågan om Galizierimporten diskuterades vilt. Här tog Engberg ut de antisemitiska svängarna för att motivera de svenska arbetarnas väl och ve före den undermåliga men billiga arbetskraften från utlandet. Som debutant i tidningen Tiden kom stark kritik riktas mot upptäcksresande Sven Hedin som anklagades för att ha judiskt blod i ådrorna. (Detta förvånade mig, eftersom Hitler kunde ses på dåtida paparazzibilder med en Sven Hedin i bakfickan - var de judiska ryktena blott svenska?!)

Efter första världskriget kom de pangermanska strömningarna på skam i och med det fula kriget på kontinenten. Arthur Engberg blev redaktör för tidningen Arbetet och gav ut flera antisemitiska artiklar som riktade sig mot kommunismens hot mot den demokratiska välfärden. Föreställningen om att judendom och bolsjevikism var kopplade till varandra var en spridd uppfattning under denna tid. Engberg begagnade sig flitigt av uttryck som "judiskt flabbgrin" och "judisk negerdans" när han agiterade mot kommunismen. För att tillintetgöra opponenter använde han sig av rasistiska tillhyggen. Han ifrågasatte om opponenternas arvsanlag och drev därmed den rasistiska nidbilden så långt att opponenter brännmärktes vara "judiska". Det var först när det facistiska hotet på kontinenten började växa och påverka socialdemokraternas väl och ve som de antisemitiska tillmälena kom att klinga falskt. Om facismen var ett hot och facismen nyttjade antisemitismen som vapen, kunde socialdemokraterna inte använda samma tillhygge utan att urholka sin grund. Och när Engberg tog över Hjalmar Brantings säte på Social-Demokraten i Stockholm tvingades han tygla sin antisemitism. Den fanns kvar, men i ny och mildare form.

Efter år 1927 uttryckte Engberg inga uttryckliga antisemitiska åsikter. Hans syn på ras och folkstam tycks varit desamma, men hans negativa inställning till judendom minskade undan för undan. Det tog sig uttryck i hans inställning till utlänningslagen som han kritiserade vara ett politiskt felslut grundat på rasistiska fördomar.

År 1932 dömdes Engberg till fängelse för opassande artiklar rörande Ådalsmassakern, men han slapp undan fängelsestraffet eftersom han tog plats i regeringen som ecklesiaminister. Under denna tid omprövade han sin inställning till statskyrkan, och reformerade kyrkoarbetet på flera konkreta sätt (bland annat genom att verka för en ny psalmbok). Hans inställning till antisemitismen hade nu förändrats så mycket att han protesterade när den judiska  gestaltpsykologen David Katz ifrågasattes för sin professur på Stockholms högskola.

Vid krigsutbrottet år 1939 förlorade han sin ministerpost när en ny samlingsregering bildades. Han blev nu landshövding i Västernorrlands län, där han fick möjlighet att knyta an till sitt förflutna och bearbeta sina tidigare åsikter (och deras ursprung). Engberg bytte nu helt ställning i frågan om judendomens inneboende ondska. Hans föreställningar om folk, stam och blod försvann inte, men de omstöptes i ny form. Den förra fienden som han såg i judendomen flyttades nu till nazismen. Nu var det alltså de tyska nazisterna som var främmande inför den svenska folksjälen. Hans arbeten under denna tid drog till sig kritik från folk som tyckte att Engberg förrådde sin tidigare politiska åskådning.
 
Med de förföljda tyska prästerna kände Engberg stark sympati och gemenskap. Han uttryckte stark antipati mot nazismens grymma behandling av judarna. När Engberg dog år 1944,  bara 56 år gammal, var hans åskådning långt ifrån den han haft under sina ungdoms år. Mot slutet av sitt liv, var han i sanning ljusets riddare mot det onda, och detta innan nazismens alla fasor ännu hade avslöjats.

Bokens upplägg är kronologiskt vilket skapar en förståelse för hur Engbergs ideologiska tankar utvecklades i takt med de olika rörelser och politiska riktningar som han kommer i kontakt med.
Frågan som väcks med denna bok är huruvida en politiker med möjlighet att påverka opinionen skall dömas utifrån sin slutliga åskådning, eller efter den påverkan han haft under sin verksamma tid. Engberg utvecklades verkligen från en klassisk antisemit till att mot slutet av sitt liv kämpa för humanistiska ideal. Men att som hans levnadstecknare välja bort de antisemitiska uttryck hans livsåskådning tog sig, för att ge en proper och idealiserande bild av en socialdemokratisk politiker fäller i slutändan en skugga över både historieskrivarna och socialdemokraterna. Det är inte utan att man undrar vad mer som gömmer sig i de historiska arkiven. Vad mer har utelämnats? Vilka ödesdigra konsekvenser detta kan få belyser denna bok, där Engbergs ungdomssynder kom att användas framgångsrikt av antisemitiska rörelser i dagens Sverige.

Det som facinerade mig mest med denna bok var beskrivningen av den miljö som Engberg präglades av. Engbergs antisemitiska föreställningar var inga undantag, snarare var hans rasideologiska åskådning allmängods. Negativa föreställningar om det judiska kom dels från klassiskt kristna föreställningar om "gudsmördare", och omstöpta föreställningar om judendom som något allmänt ont i vetenskaplig tappning på Universitetet. Pangermanska strömningar påverkade, liksom en framstegssyn där det förädlade folket var målet. Exakt hur djupt förankrade de rasideologiska begreppen var, kan man se hos judiska representanter som också de, uttrycker sig med begrepp som ras, blod och stam. 

Jag tyckte denna bok var lättläst och mycket intressant. Det är en bok jag kommer införskaffa att ha i bokhyllan hemma. Mitt exemplar från Biblioteket är sönderläst! Jag ger "Socialdemokrat och antisemit?" en fyra i betyg. Den är en viktig pusselbit i vår förståelse av det rasbiologiska inflytandet under tidigt 1900-tal.