Likvidation

Gud och det omedvetna" är en utveckling av logosterapin med fokus på nödvändigheten med religionen för den mänskliga existensen. De tre inriktningarna inom psykoanalys motsvarar A. Schnitzles dygder, sakligheten är psykoanalys, individualpsykologin är mod och logosterapin ansvarskänslan. De flesta psykoanalytiska sätt att se på människan uppfattar henne som atomiskt uppbyggd i partialdrifter och driftskomponenter och depersonaliserar på så vis människan och gör henne osjälvständig och oförmögen att ta ansvar för sitt liv. Psykoanalytikerna talade om människan som en helhet av kropp och själ. Logosterapin införlivar dock andligheten.Andligheten utgör människans egentliga väsen - hennes existens och mening. Den andliga existensens dygd är ansvarskänslan. Människan måste besvara livets fråga - vad hennes mening med livet är - och hon måste besvara det i handling. Freud fokuserade på det driftsmässigt omedvetna - som han menade tog uttryck i drömmar och neuroser. Hans terapi handlade om att göra det omedvetna medvetet. Detta mål har han gemensamt med logosterapin men här ligger fokuset vid sidan om det driftsmässigt omedvetna - det andligt omedvetna, som Frankl menar är människans faktiska vara - existensen.

Existensens dygd i sin tur är ansvarskänslan. Samvetet är en yttring av det andligt omedvetna och kan därför vara högst irrationellt - det är inte biologiskt betingat utan utgår från individen, precis som tro och kärlek. Frankl liknar samvetet med kärleken, eftersom de båda handlar om realiteter som kan förverkligas och har att göra med ett individuellt vara. Enligt Albert Einstein var religiositet att ställa frågan om meningen med livet. Logosterapin uppfattar tron på mening som att tro på Gud. Den religiösa tron är tro på övermeningen och en förtröstan på denna. Enligt Frankl måste denna tro vara frivillig, eftersom man lika lite kan tro på Gud - som att tvingas älska - däri den fria viljan. Meningen är dock inte bunden till en unik situation, den förändras ständigt från stund till stund, människa till människa. Meningen är situationen och människan i ett.

Sökandet efter mening kan handla om att åstadkomma något, att älska någon - uppleva något och det mest elementära - förmågan att förvandla lidandet till en mening - en förmåga som är förbehållet människan. Det finns inte en livssituation som är helt meningslös enligt Frankl. Dock förutsätter meningen med livet inte lidande. Lida i onödan är masochism, men man kan finna mening - trots lidandet. Tron i sig är ingen regression - som Freud ville få det till. Enligt Frankl är tro förtröstan på meningen med livet, ett slags tänkande plus någonting, nämligen den tänkandes faktiska existens.

"Gud och det omedvetna" är ingen enkel bok att ta sig igenom. Jag tycker nästan den är på snudd FÖR svår! Trancendent tillkrånglad och ibland ifrågasätter jag om allt bara är ord. Men Frankl har självklart ett triumfkort när han pratar om att finna en mening i lidandet. Frankl utvecklade nämligen logoterapin till fulländning under det att han satt i Auschwitz. Men trots detta tycker jag att fallbeskrivningarna är en aning pretantiösa. Boken fungerar bra utan dem - för de belyser inget annat än Frankls snille. Det må så vara att han var ett snille - och att metoderna är det (de har hjälpt mig - om inte annat), men bokens utformning är lik förbannat en seg röra att ta sig igenom - och av det skälet kan jag inte ge boken annat än en tvåa. Läs "Livet måste ha en mening" istället och harva dig bara igenom denna bok om den finns i din kurslitteratur.....

I begynnelsen var logos, ordet eller meningen. Logos betyder alltså mening på grekiska och logosterapi är en existenstiell metod som går ut på att hjälpa människor att finna en mening i sina liv. Enligt Viktor Frankl som överlevde fyra koncentrationsläger är människans sökande efter mening det som är essensen i mänskligt varande. Människan kan distansera sig från det hon för tillfället upplever och förvandla lidandet till något mer, en kallelse eller en triumf. Just eftersom Frankl har de erfarenheter av lidande som han har, ges hans ord extra tyngd. Är det någon som känner och upplevt det mänskliga lidandet på nära håll, så är det någon som överlevt Auschwitz. "Viljan till mening" skall läsas paralellt med "Livet måste ha en mening" som är en självbiografisk beskrivning av Frankls upplevelser och hans terapi. "Viljan till mening" är mer tekniskt uppbyggd än förutnämnda bok. För en grundligare analys av logosterapin när det gäller noologiska (noos betyder ande, alltså andliga) frågor finns också boken "Gud och det omedvetna" att tillgå.

När jag började läsa kursen REVB04 blev jag överförtjust när jag upptäckte att en av mina favoritförfattare fanns i litteraturlistan. Trots att jag inte läst psykologi tidigare har jag kommit i kontakt med existenstialismen just genom Frankl. Just då var jag inte medveten om att logosterapin var en inriktning inom existenstiell psykologi utan läste honom för att utveckla mig själv och mina kunskaper om andra världskriget. Min lärare var (enligt mitt tycke) lite väl skeptisk mot Frankls teorier, och det var inte förrän jag läst alla andra böcker i kurslitteraturen som jag började förstå vad hans skepticism grundade sig på och själv började hitta saker i logosterapin som jag inte tyckte om.

Först och främst vill jag betyga min vördnad för en person som överlevt så mycket lidande som Frankl gjort. Inget kan frånta honom den storheten. Dock finns det en hel del saker som jag inte tyckte om i terapin, eller i Frankls utläggning om terapin, som jag upplevde när jag läste "Viljan till mening" och "Gud och det omedvetna":

1. Frankl kritiserar existenstialismen som rörelse. Också jag kan hitta många relevanta argument mot existenstialismen, både som filosofisk rörelse och som terapiform. Dock är det få sådana argument som Frankl tar upp. Han ondgör sig istället över sina opponenter, gör anspråk på att ha myntat uttryck långt före alla andra (vilket sällan har betydelse för det han argumenterar för - utan bara handlar om brist på ödmjukhet) och han faller gärna tillbaka på sina unika erfarenheter i koncentrationslägren som gör honom "omöjlig" att ifrågasätta.
2. Vid mer än ett tillfälle blir jag pinsamt berörd över det uppenbara behovet Frankl verkar ha av namedropping, och att ständigt visa sig rolig och spännande. Han berättar om skämt han berättat och hur fantastiskt roliga de ansågs vara (och de belyser sällan något annat än att Frankl ansågs vara rolig i sammanhanget). Han berättar onödiga ankedoter som ger intryck av att han är en fantastiskt vis och smart människa - men ofta är dessa anekdoter riktade MOT någon människa som inte verkar lika speciell som Frankl. Det är alltså sällan som dessa små utvikningar faktiskt tillför bokens faktiska innehåll någonting.
3. Vid två tillfällen tar Frankl upp hur metoden inte alltid passar de som är mindre begåvade och illustrerar det med att beskriva vissa av hans (enligt honom) dumma patienter reagerade på metoden. Slutligen - men det som gjorde mig mest illa till mods -
4. tar Frankl för att belysa hur problematiskt det är för människan att förstå sitt lidande i Världen och Guds eventuella roll i det hela, upp, både i denna bok och "Gud och det omedvetna" plågsamma forskningsförsök på en chimpans som gjorts i hans regi. Enligt Frankl är det lika svårt för apan att förstå varför vi plågar den med goda avsikter (rädda människor från sjukdomar...whatever) som det är för människan att förstå varför Gud plågar oss. Resonemanget är inte helt fel, men exemplet gör mig skräckslagen, eftersom jag tror att Joseph Mengele hade exakt samma syn på sin verksamhet i Auschwitz.

Jag kan inte förstå hur en apas liv skulle vara mindre värt än människans, bara för att vi inte förstår vad apan säger oss (för det behöver faktiskt inte vara tvärtom, att apan inte förstår oss - kommunikationsproblem kan existera båda vägarna så att säga).

"Livet måste ha en mening" är en fantastisk bok som fick en femma i betyg av mig. Den är mycket läsvärd och berättar mycket mer om logosterapin, än Frankl gör i någon av sina "tekniska" böcker. I den boken kommer Frankl bra mycket närmare den existenstialism som Rollo May förespråkar, än sin egen. De två viktigaste terapiformerna inom logosterapin handlar om att möta sin rädsla, i tankeform eller i verkligheten. Det handlar också om att hittta sin individuella mening i livet. Meningen skall inte "ges" av psykologerna utan hjälp skall ges till patienterna att SJÄLVA finna meningen. Gemensamt för både Frankl och May är attityden att människan har en unik förmåga att distansera sig till sig själva och finna mening i också det som kan verka vara meningslöst lidande. Skillnaden mellan de båda är dock Mays ödmjukhet och Frankls omständiga förklaringar av något som faktiskt är ganska enkelt. Jag avskyr pretiantiösa förklaringar och av denna orsak och de fyra ovanstående - ger jag boken en svag tvåa i betyg.