Likvidation

Sophie Scholls korta liv är ett slags collage över Sophie och hennes tankar. Författaren har valt att inrikta sig på just Sophie av de båda syskonen och motståndskämparna Hans och Sophie (som var 23 respektive 21 när de kallblodigt halshöggs för sin tro på frihet). Sophie var en facinerande ung kvinna med en dominerande drömsk sida och en lika praktisk och rationell sida som inte kunde stå utanför det onda och bara se på. Dessa två sidor av Sophie kombinerades till en helhet och hon kom att bli en nyckelperson i Vita rosen. Hennes motstånd märks i hennes brev till släktingar och vänner, hennes dagboksanteckningar men också hennes oerhört känsliga skisser och målningar. Sophie var en kreativ människa som älskade naturen och njöt av livets alla små gränslösa glädjeämnen. Denna bok följer Sophies utveckling och hennes slutliga martyrdöd för friheten.

Boken är kort, bara 160 sidor med teckningar och en enkel berättelse om Sophie och hennes öde. Här låter författaren ana en flicka, som inte är som andra. Författaren har valt att inte betona hennes hjälteinsatser för högt utan se hennes kamp som en vanlig människas kamp. Ändå ligger skuggan av Sophies intellektuella Jag tungt över boken. Man får känslan av att hon valde sin död för att hon var intellektuell och jag kan uppleva att det är en missvisande bild. Många andra i tredje riket var intellektuella men gjorde likväl inte samma val som Sophie.Tvärtom upplever jag att Sophies val grundade sig i hennes starka rättspatos och på hennes tro på människans godhet. Denna bok känns förenklande och lite harmlös, varför betyget blir en tvåa. 

         

En ung judisk pojke från Budapest är på väg till arbetet 1944. Polisen stoppar honom och hans arbetskamrater. De placeras på ett godståg, på väg mot ett okänt mål. Efter dagar och nätter av törst öppnas dörrarna och pojken befinner sig i ett koncentrationsläger. Genom pojkens ögon får vi följa livet i de många läger han placeras i. I "Mannen utan öde" ger Kertezs en mästerligt osentimental skildring av livet i lägren. Boken är den första i Kertesz biografiska trilogi om sitt öde i nazisternas dödsläger och hans "överlevande" i friheten.

En nobelpristagare är trots allt, en nobelpristagare. Efter att ha läst "Kaddish för ett ofött barn" eller snarare formligen kämpat mig igenom den, kändes mitt beslut att aldrig läsa något mer av Kertezs högst genomtänkt. Men skam den som ger sig! Följaktligen gav jag mig i kast med denna, "Mannen utan öde" och blev positivt överraskad. Till skillnad från "Kaddish för ett ofött barn" är "Mannen utan öde" lättläst. Därmed inte sagt att romanen är lättläst i sig själv. Men så länge bara händelserna skildras är språket stilistiskt underbart att läsa. Ibland när Kertezs skildrar huvudpersonens tankar blir det svårare att hänga med. Rent realistiskt är skildringen av tankarna väldigt trovärdig, (de flesta människor tänker nog huller om buller, utan punkt och komma och med typiska upprepningar) men i litteratur känns detta krångligt och svårläst. Det som utmärker denna roman mest är nog dess objektivitet. Kertezs beskriver, till synes utan känslor. Det blir till läsaren själv att avgöra hur han/hon hade upplevt/känt sig i samma situation. Just detta påverkade mig starkt. Här fanns inga pekpinnar, inga tårfyllda scener med pekpinne riktad mot läsaren - bli ledsen nu! Snarare väckte själva den objektiva kylan känslorna till liv - men de kändes som mina egna - inte skapade genom yttre (litterär) påverkan. Jag har läst ganska mycket litteratur om förintelsen, av förintelsens offer och hitills bara mött samma tyngd i en bok; ("Mauz", som är skriven av sonen till överlevande från Auschwitz). Jag tycker att denna bok är värd en stark fyra. 

        

Jag har läst Simon Wiesenthals memoarer och jag önskar att jag kunde skriva en riktigt lockande recension men som ofta när jag läser böcker som berör mig så starkt, drabbas jag av skrivkramp. Dock kan jag redan nu säga att "Inte hämnd - rättvisa" är en av de bästa memoarer som jag läst. Därtill är Wiesenthas historia alldeles för viktig för att tiga tyst om.

Simon Wiesenthal var känd som "nazistjägaren" (ett ord som självklart ger negativa associationer) för enligt mig kan en jägare aldrig vara något positivt och så reflekterade jag när jag första gången hörde talas om författaren.  Dock visade sig min uppfattning om att Wiesenthal reste runt och tog lagen i egna händer för att hämnas, vara helt felaktig. Simon Wiesenthal tog aldrig livet av någon och inte heller tog han lagen i egna händer. Wiesenthas  livsuppgift enligt honom själv var att skapa uppmärksamhet kring de nazister som flytt från rättvisan och nu levde lyxliv i i Sydamerikanska länder. Hans metoder för att åstadkomma detta var att rikta medias uppmärksamhet på orättvisan i den milda behandlingen av förövarna till tidernas vidrigaste brott och försökte påvisa att retroaktiva straff var absurt i sammanhanget.  Wiesenthal tryckte vidare på för att de ansvariga länderna skulle utlämna brottslingarna så att de kunde ställas inför rätta i sina egna hemländer. Följaktligen är "nazistjägare"  fel ord för Simon Wiesenthal, som var en rättvisans man med ett brinnande patos. 

Författaren fängslar både genom sitt språk och sina berättelser. Det är ofattbart att massmördare som Klaus Barbie med flera andra kunnat undgå rättvisan och bli "en tillgång" för väst världen som spioner. Författaren lyckas engagera läsaren och skapa en frusteration över orättvisorna. Simon Wiesenthal är en judisk Michael Moore som slåss för det goda!!! Han hävdar att förlåtelse och acceptans inte skall gå hand i hand. Genom att förringa nazisttidens ondska tynger man ner offren istället för förövarna. Däremot visar han FÖRSTÅELSE för omständigheterna för vissa nazister - dock utan att någonsin förlåta eller frikänna dem från deras ansvar.

Denna bok är bland det mest intensiva jag läst. Den är definitivt inte någon typisk memoar då nästan varje kapitel skulle kunna utgöra stomen för vilken Hollywoodfilm som helst. Det går att TA på spänningen! Jag ger "Rättvisa men inte hämnd" en stark fyra i betyg. Den fungerar som ett ypperligt komplement till Viktor Frankls bok "Livet måste ha en mening" då den inte bara behandlar en viktig tidsperiod - utan också psykologin bakom relationen mellan offer och förövare.  

På bild: Simon Wiesenthal och hans hustru Cela som också överlevde koncentrationslägrens fasa. Efter kriget trodde båda att den andra gått under men de fann varandra ett år efter kriggslutet! "Inte hämnd utan rättvisa" är en fantastisk bok om också kärlek som övergår allt.

         

Ferenc Göndör deporteras som 16 åring till Auschwitz tillsammans med sin familj som alla går under i nazisternas dödsfabrik. Ferenc överlever men bara för att kastas in i ett nytt helvete när han försöker skapa sig ett nytt liv på ruinerna av sitt förra. Han upptäcker snart att förintelsen inte slutade med Auschwitz och att judarna är ovälkomna i de flesta länder, trots de miserabla förhållandena. Vi får följa Ferencs livshistoria och kamp för att ta sig till Sverige - det förlovade landet. 

 I nionde klass kom Ferenc Göndör till Alvikskolan och föreläste om sitt olycksaliga öde. Detta var långt innan jag fängslades av förintelsens historia - och troligen lyssnade jag med tonåringens nonchalanta rastlöshet. Mitt minne av boken var vagt, jag hade inte läst den på tio år. Men under omläsningen förstod jag varför. Boken är visserligen intressant att läsa för sitt historiska värde, men det är inte högkvalitativ litteratur. Halva boken handlar om kampen att ta sig till Sveirge och boken avslutas när den börjar bli som mest intressant. Jag blev nämligen mest nyfiken över Göndörs syn och uppfattning av vårt land i ljuset av sina upplevelser. Men alla trådar i den riktningen avslutas i okritisk beundrand. Rent språkligt är Göndörs författarstil monoton och ofta oengagerande. Författaren knyter inte ihop några trådar, belyser inte samtidshistorian och saknar glöd i sitt författarskap. Troligen var det därför jag inte berördes av hans berättelser - ens när jag fick höra den på riktigt.

Göndörs berättelse är visserligen ett tidsdokument, men saknar glöden som får mig att vilja läsa mer om det skedda - eller av författaren själv. Därför får den en tvåa i betyg.