Inte hämnd - rättvisa!
Jag har läst Simon Wiesenthals memoarer och jag önskar att jag kunde skriva en riktigt lockande recension men som ofta när jag läser böcker som berör mig så starkt, drabbas jag av skrivkramp. Dock kan jag redan nu säga att "Inte hämnd - rättvisa" är en av de bästa memoarer som jag läst. Därtill är Wiesenthas historia alldeles för viktig för att tiga tyst om.
Simon Wiesenthal var känd som "nazistjägaren" (ett ord som självklart ger negativa associationer) för enligt mig kan en jägare aldrig vara något positivt och så reflekterade jag när jag första gången hörde talas om författaren. Dock visade sig min uppfattning om att Wiesenthal reste runt och tog lagen i egna händer för att hämnas, vara helt felaktig. Simon Wiesenthal tog aldrig livet av någon och inte heller tog han lagen i egna händer. Wiesenthas livsuppgift enligt honom själv var att skapa uppmärksamhet kring de nazister som flytt från rättvisan och nu levde lyxliv i i Sydamerikanska länder. Hans metoder för att åstadkomma detta var att rikta medias uppmärksamhet på orättvisan i den milda behandlingen av förövarna till tidernas vidrigaste brott och försökte påvisa att retroaktiva straff var absurt i sammanhanget. Wiesenthal tryckte vidare på för att de ansvariga länderna skulle utlämna brottslingarna så att de kunde ställas inför rätta i sina egna hemländer. Följaktligen är "nazistjägare" fel ord för Simon Wiesenthal, som var en rättvisans man med ett brinnande patos.
Författaren fängslar både genom sitt språk och sina berättelser. Det är ofattbart att massmördare som Klaus Barbie med flera andra kunnat undgå rättvisan och bli "en tillgång" för väst världen som spioner. Författaren lyckas engagera läsaren och skapa en frusteration över orättvisorna. Simon Wiesenthal är en judisk Michael Moore som slåss för det goda!!! Han hävdar att förlåtelse och acceptans inte skall gå hand i hand. Genom att förringa nazisttidens ondska tynger man ner offren istället för förövarna. Däremot visar han FÖRSTÅELSE för omständigheterna för vissa nazister - dock utan att någonsin förlåta eller frikänna dem från deras ansvar.
Denna bok är bland det mest intensiva jag läst. Den är definitivt inte någon typisk memoar då nästan varje kapitel skulle kunna utgöra stomen för vilken Hollywoodfilm som helst. Det går att TA på spänningen! Jag ger "Rättvisa men inte hämnd" en stark fyra i betyg. Den fungerar som ett ypperligt komplement till Viktor Frankls bok "Livet måste ha en mening" då den inte bara behandlar en viktig tidsperiod - utan också psykologin bakom relationen mellan offer och förövare.
På bild: Simon Wiesenthal och hans hustru Cela som också överlevde koncentrationslägrens fasa. Efter kriget trodde båda att den andra gått under men de fann varandra ett år efter kriggslutet! "Inte hämnd utan rättvisa" är en fantastisk bok om också kärlek som övergår allt.
Simon Wiesenthal var känd som "nazistjägaren" (ett ord som självklart ger negativa associationer) för enligt mig kan en jägare aldrig vara något positivt och så reflekterade jag när jag första gången hörde talas om författaren. Dock visade sig min uppfattning om att Wiesenthal reste runt och tog lagen i egna händer för att hämnas, vara helt felaktig. Simon Wiesenthal tog aldrig livet av någon och inte heller tog han lagen i egna händer. Wiesenthas livsuppgift enligt honom själv var att skapa uppmärksamhet kring de nazister som flytt från rättvisan och nu levde lyxliv i i Sydamerikanska länder. Hans metoder för att åstadkomma detta var att rikta medias uppmärksamhet på orättvisan i den milda behandlingen av förövarna till tidernas vidrigaste brott och försökte påvisa att retroaktiva straff var absurt i sammanhanget. Wiesenthal tryckte vidare på för att de ansvariga länderna skulle utlämna brottslingarna så att de kunde ställas inför rätta i sina egna hemländer. Följaktligen är "nazistjägare" fel ord för Simon Wiesenthal, som var en rättvisans man med ett brinnande patos.
Författaren fängslar både genom sitt språk och sina berättelser. Det är ofattbart att massmördare som Klaus Barbie med flera andra kunnat undgå rättvisan och bli "en tillgång" för väst världen som spioner. Författaren lyckas engagera läsaren och skapa en frusteration över orättvisorna. Simon Wiesenthal är en judisk Michael Moore som slåss för det goda!!! Han hävdar att förlåtelse och acceptans inte skall gå hand i hand. Genom att förringa nazisttidens ondska tynger man ner offren istället för förövarna. Däremot visar han FÖRSTÅELSE för omständigheterna för vissa nazister - dock utan att någonsin förlåta eller frikänna dem från deras ansvar.
Denna bok är bland det mest intensiva jag läst. Den är definitivt inte någon typisk memoar då nästan varje kapitel skulle kunna utgöra stomen för vilken Hollywoodfilm som helst. Det går att TA på spänningen! Jag ger "Rättvisa men inte hämnd" en stark fyra i betyg. Den fungerar som ett ypperligt komplement till Viktor Frankls bok "Livet måste ha en mening" då den inte bara behandlar en viktig tidsperiod - utan också psykologin bakom relationen mellan offer och förövare.
På bild: Simon Wiesenthal och hans hustru Cela som också överlevde koncentrationslägrens fasa. Efter kriget trodde båda att den andra gått under men de fann varandra ett år efter kriggslutet! "Inte hämnd utan rättvisa" är en fantastisk bok om också kärlek som övergår allt.
Kommentarer
Trackback
