Likvidation

År 1946 begav sig den 23-årige Dagerman för Expressens räkning till det sönderbombade Tyskland. Här sökte han material för att sammanfoga den splittrade bilden av förloraren i Andra världskriget. Förloraren och monstret. Media har som bekant en tendens att vilja beskriva allt som svart eller vitt. Dagermans nakna och stundvis smärtsamma bild av Tyskland är dock ohyggligt novembergrå.

"Jag har kommit till Frankfurt am Main efter att ha varit ledsen i Hamburg, ensam i Berlin, frusen i Hannover, rädd i Essen, illamående i Dusseldorf, hungrig i Wuppertal och allt för mätt i Solingen."

Inträngande och osentimentalt redogör Dagerman verkligheten i Tyskland anno 1946. När boken utkom år 1947 gjorde den starkt intryck på dåtidens intellektuella. Framförallt genom författarens påpekan hur orimligt det är att av genomsnitt-tysken som lever i svält, köld och hopplöshet kräva en levande känsla för demokrati. Många av Dagermans dåtida kritiker upplevde honom ursäktande mot det tyska folket. Själv upplever jag snarare en ödmjukhet för människor och även en djupare insikt i skam och skuld. Jag upplever Dagermans "Tysk höst" som ett försök att fånga människan i det bittra och kalla Tyskland utan några politiska bakomliggande avsikter. Han försöker förklara hur tragikomisk avnazifieringen faktiskt är och vilka den egentligen gynnar. Detta gör han dock genom en av historiens vackraste betraktelser över människoförfallet och kriget. Hans texter är oerhört poetiska utan att någonsin förlora sin skärpa.