Likvidation

Mer än en gång har man väl reflekterat över det ohämmade raseriet som drog genom Tyskland under nazitiden. Självklart fanns den antisemitiska mentaliteten fast förankrad i Europa redan innan, men vad gjorde Tyskland så speciellt frodigt för sådden av sådant hat? Var det för att Tyskland egentligen aldrig upplevt demokrati? För att landet tycktes så oskyddat mitt i Europa, ständigt vakande på osynliga fiender som kunde kasta sig över dem. Kanske den kulturella eliten vägledd av Wagner, Goethe befruktade tyskarnas nedlåtande människosyn? Gjorde att just dom kände sig överlägsna andra folk?

När jag den 2 januari år 2007 lade "En tysk mans historia" ifrån mig var den inte den första bekantskapen med litterära tankar kring nazismen och förintelsen, jag gjorde. Tvärtom har jag ett helt bibliotek med böcker bakom mig. Dock var de flesta böckerna historiska essäer som blickade tillbaka på det tredje riket, med ett facit i bakfickan. Få böcker har skrivits inifrån riket, under själva perioden, få böcker från en vanlig tysk mans perspektiv. Och aldrig så insiktsfullt och strålande litterärt beskrivet som i denna bok. Sebastian Haffner var en av  Tysklands mest framstående journalister, med flera biografier om kända personer i det nazistiska galleriet bakom sig. När han avled under 1990-talet hittade man ett oavslutat manuskrift i hans privata gömmor. Detta manuskrift var en självbiografisk betraktelse över nazisternas övertagande av makten i Tyskland som också innehöll ett kärnfullt belägg över hur den tyska nationen frivilligt hjärntvättades att utföra så fruktansvärda dåd.

"En tysk mans historia" är insiktsfullt skriven, författaren gör högst skarpsynta analyser över det politiska läget och bevisar att nazismens slutgiltiga syfte var uppenbart också för gängse man, inte bara för de militärt uppsatta. Haffners språk har överhuvudtaget inga brister alls. Det är ett sant nöje att läsa hans elegant och sarkastiska skrift som innehåller ett stort mått av självdistans och ironi. Man kunde av en självbiografisk roman som denna förvänta sig mentala dimridåer och urskuldanden. Men sådana tendenser saknas turligt nog helt. På så vis framstår det förfärliga i nazismens natur ännu tydligare. Författaren försöker blottlägga den typiskt tyska "naturen" och peka på de skeenden som drev fram rovdjuren ur sina hålor och tvingade de klarsynta tvivlarna till tystnad. "En tysk mans historia" är ett bra alternativ till "Anne Franks dagbok, eftersom den skildrar samma skeende ur ett annat perspektiv.
Denna bok teoriserar inte utan blottar avgrunden just när den börjar vidga sig. Jag ger boken en femma i betyg.