Likvidation

Med Spielbergs oscarnominerade spelfilm "Schindlers list" blev förintelsen allmängods. Detta var ungefär samtidigt som 50 års jubileumet för befrielsen av  dödslägren ägde rum. Plötsligt visste alla, vad som skett under andra världskriget och mängder av böcker gavs ut av de överlevande. Spielbergs film var verkligen värd sina oscars för den skrämde upp en hel värld att yrvaket sätte sig upp och började rota efter historieboken. På så sätt var "Schindlers list" en välsignelse.

Jag tyckte som många andra att filmen var ett visuellt mästerverk, men däremot kände jag mig ensam om att uppleva gestaltningen av Oscar Schindler emotionellt konstruerad. Oneliners som "This ring for a jew"fick mig att spy galla. Är detta Oscar Schindler? Vilket sliskslupet helgon han måste varit och äckligt tillgjord sen. Jag föll knappast handlöst för Schindler (även om jag prisade hans gärning) och kände mig som en sniken cyniker.

Oscar Schindler gjorde mig alltså spyfärdig och när jag fick boken i julklapp året därpå orkade jag inte ta mig igenom den. Många år senare kom jag över Silvers bok "Hjältar i det tysta" (recension finns här) och konfronterades åter med Schindler - men nu i HELT annan gestalt. I Silvers samling beskrivs Schindler som en spelare med känsla för det dramatiska och galenskapen ständigt framtittandes ur de stora blå ögonen. Och detta var en Schindler jag kunde göra mig vän med och förstå. Så fort jag var färdig med Silvers bok tog jag mig an Keneallys biografi och insåg ånyo hur mycket en sentimental filmfifflare kan ändra gestalt på en ruffig karaktär. För ruffig var verkligen ordet.

Några år efter befrielsen av judarna reste Schindler till Israel för att gästa "sina" judar (läs. på deras bekostnad) och någon frågade vart han hade gjort av sin ring (ni vet den där ringen som judarna gjorde av sina smälta guldtänder för att hylla sin räddare - den där ringen som Schindler i filmen håller upp som en trofé, och förbittrat klagar till Gud över hur förintande liten hans gärning var) - just de - Den ringen! Schindler blev dock inte svaret skyldig utan yttrade den fras som kom mig att bli hispigt lycklig inombords - "Schnapps!" och det var ju också en oneliners att duga. Men kanske inte i storfräsaren Spielbergs ögon. Jag däremot blev svindlande fnissglad - Schindler fanns alltså?! Han var en riktig människa och ingen jädra frälsargestalt!!! Shit det är ju helt underbart!

Och sedan fortsatte jag läsa om min nyfunne hjälte.... och omväxlande älskade, hatade,  beundrade, fnissade, ilsknade till och tröttnade på Schindler, för att några minuter senare hoppa in i hans underbara värld och förtjusas på nytt. Schindler var inget helgon. Schindler var en storskojare - och han kunde spela trosorna av Djävulens farmor om så var. Det var just därför han lyckades med sitt dåd. Och varför då skildra honom på ett mytiskt sätt? Jag trodde mig kunna se en djupare och faktiskt, mer intressant beskrivning av Schindler - om man tog in ALLT den mannen var - istället för att begränsa sig till det sentimentala.

Mannen bakom myten var ingen svärmorsson direkt. Rädda judar kunde han - men du skulle knappast släppt honom i närheten av din tonårsdotter! Schindler bedrog sin hustru med två älskarinnor - minst. Han utnyttjade systemet (vilket under andra världskrigetstid innebar slavkraft) och drog in hejdlöst mycket pengar. Schindler var en sociopat, oförmögen att bry sig om någon annan än sig själv. Men häri ligger också hemligheten till hans framgång! Det kräver en viss mentalitet att spela kort med döden (Amon Göth) för att vinna en människosjäl. Schindler gjorde det och i krigstiden var han den handlingskraftige mannen. I fredstid bleknade han bort i alkoholångor. Det var inte Schindlers hjärta som var starkt - utan hans lever. Sudettysken trodde på fullt allvar att ett rejält fylleriparty kunde bota också den ondaste av de onda.

Så löste han alla problem. Genom att supa loss tillsammans med de personer han ville påverka lyckades han köpa loss mängder av judar. Men då höjs en röst - varför skulle Schindler gjort så mycket besvär för att rädda 1100 judar om han bara brydde sig om sig själv? Och där finns en poäng såklart. Den viktigaste poängen av dem alla! Varför? Eller varför inte? Jag vet inte om man ska diskutera Schindlers syften med räddningarna. Diskussionen är meningslös då faktum kvarstår - Schindler räddade livet på 1100 judar. Han behövde inte göra det - men gjorde det iallafall. Hans handlingar blir inte mindre goda om han hade bakomliggande syften.

Ska man ändå ifrågasätta Schindlers syften finns det många faktorer att peka på. Kanske räddade han judarna för att det var en adrenalinkick att ro i land något så omöjligt. Eller kanske kickade han på sig själv i frälsarskrud? Eller så tyckte han verkligen synd om judarna och gjorde det av kärlek. Men han kunde också haft förmågan att förespå nazismens fall och därför begagna sig av judarna för att säkra sin framtid i efterkrigets Europa. Oavsett vilka förklaringsmodeller man väljer kvarstår faktum. Schindler begav sig som dubbelagent till Ungern och avslöjade hemligstäplat material om judarnas förstående förintelse. Att göra en sådan resa i ett sådant syfte var inget Schindler behövde göra. Han riskerade sitt eget liv för att sprida information om och förhindra förintelsen. Denna resa får mig att tro att hans handlande var grundat i rättrådiga syften.

Jag har under några dagars tid läst två böcker om Schindler och sett två filmer. Jag är förälskad i Schindlers tudelade natur. Och jag kan förstå varför han blev en sådan frälsargestalt för judarna inte bara genom sina handlingar utan genom sin paradoxala natur. Schindlergestalten har många likheter med Gamla Testamentets Gud. Liksom Schindler är Jehova ombytlig, dramatisk, krävande, rättskaffens, oförutsägbar och gränslöst kärleksfull. Jag kan alltså se varför Schindler blivit en sådan myt - medan hans hustru och hans kollegor (flera har liksom Schindler planterat träd i Rättfärdighetens allé i Jerusalem) bleknade vid hans sida. Schindler var ett original! Och jag tänker tillåta mig själv att vara lite kär i originalet - och bli inspirerad!

P.s Porträtt av Emilie Schindler kommer inom kort - för Emilie var ett original hon också, trots att hon ofta hamnade i skuggan av sin färgstarka make!