Likvidation

Innan jag börjar recensera denna essäbok vill jag betona att jag inte har någon medicinsk utbildning alls. Jag har läst biologi på gymnasienivå, det är allt. På Universitet har jag endast läst religionsetik och religionspsykologi. Jag är inte insatt i evolutionslära. Den kunskap jag införskaffat inom områdena är framför allt historisk kunskap. Jag har läst mycket om politik, hur olika livsåskådningar påverkat människans kultur historiskt sätt.

P.C Jersild riktar sig med denna bok till alla som är intresserade av hur människans natur egentligen är beskaffad. Boken är en sammanställning av sex föreläsningar inom ämnet som han hållit i, i Uppsala. Frågorna är kontroversiella, mycket därför att biologi historiskt har använts i politiskt syfte och berättigat folkmord på grund av de påstådda olikheter som finns mellan människor.

Denna bok är i teorin en öppning för alla att förstå vår natur och distansera oss från de historiska missbruk av biologin som exmpelvis nazismen innebär. I teorin, är detta alltså vad författaren vill säga. Tyvärr når han inte fram med sitt budskap. Det berättarstoff han använder sig av är sprängstoff. I sig är det varken ont eller gott, men i händerna på fel agitatör livsfarligt. Jersild viftar bort de historiska konsekvenserna av att använda biologi som bekräftare av politik på ett mycket nonchalant sätt. Nazismen skulle klarat sig utan socialdarwinismen hävdar författaren. Rasismen var en del av den europeiska historien långt innan nazismen blev en ideologi att räkna med, säger han i nästa mening. Genom detta synsätt bagatelliserar författaren biologins påverkan av den politiska historien. Rasismen hade mycket riktigt en historia långt före nazismen, men det faktum att folkmord effektiviserades till ett "löpande band" där de verkliga aktörerna frånkändes sitt ansvar och kunde skylla på sina ordergivare, så långt upp som i själva regeringen (till och med försvarsminister Albert Speer skyllde på sin befälhavare), har författaren valt att ignorera.

Förintelsen krävde effektivisering av folkmordet som gjorde att ingen behövde ta del av skulden. Någon gjorde taggtråd, en annan diregerade tågen, vissa tyskar flyttade till finare hem (där ägaren puts väck hade försvunnit), det fanns alltid en klyfta mellan att vara en kugge i hjulet och faktiskt hälla ner zyklon B i gaskamrarna. Detta faktum är ännu tydligare när man tänker på hur få redogörelser över vad som skedde i lägren, som letade sig ut, innan krigsslutet. Jersild försöker separera socialdarwinismen (som ledde till ett vetenskapligt legitimerande av förintelsen) och biologi. Men problemet är att biologin inte alltid är helt objektiv. Så fort biologin blir ett begrepp, har någon gjort det till ett sådant. Denna någon är subjektiv. I händerna på människor med en människoföraktande ideologi är biologin lika farlig som en atombomb.

Boken är mycket svår att ta sig igenom. Den behandlar allt från vardagsetik till frågan om "lyckopiller", nazism, Darwin och huruvida Nalle Puh hade haft större hjärna om han levt i vilt tillstånd. Nu ironiserar jag - men faktum är att författaren försöker tränga in i alldeles för många områden utan att visa faktisk kunskap i något. För mig känns ämnet för brett för att göra en kort essä riktad till vanliga människor. Det är ämnen som är såpass viktiga att de inte går att (på ett bra sätt) sammanfatta i en kort bok på knappt 100 sidor. Frågor som kräver kontext, sammanhang och massor av respekt, sammanfattats här i få meningar.

"Darwins ofullbordade" var en titel jag blev förtjust i. Men när jag slog igen bokens pärmar var jag bara andlös över författarens litterära hybris och uppenbara förringande av ett så enormt brett ämne. Trots att författarens språk var komplext och vittnade om mycket litterär erfarenhet, tyckte jag inte boken förtjänade mer än en tvåa i betyg.