Likvidation

Freddis allra bästa vän är komiker och har blivit rätt hårt åtgången av journalister efter att ha skämtat om folk med downssyndrom. Också Freddi, som gjorde en riktigt grov och sinnessjuk seriedagbok inspirerad av filmen "Aristokraterna", har fått mycket kritik. Jag har diskuterat fenomenet tidigare. Vad humor egentligen är och vad som är okej att skratta åt. Jag stötte på Bertil Neumanns "Skratta eller gråta - humor i koncentrationsläger" på jobbet och köpte hem den. Med den boken är frågan ställd å det extrema hållet. Kan man skratta åt helvetet? Finns det rum för humor i misär? Är humor en substans för att överleva?

Först vill jag betona att jag själv uppskattar absurd och grov humor. Jag kan faktiskt skratta åt riktigt sjuka grejer, så länge de inte har någon verklighetsbaserad grund. Som jag tog upp tidigare i ett inlägg, hittar jag inget roande alls i Putins våldtäkts "skämt". Enligt mig är en komiker inte rolig om han bara gör sig lustig på andras bekostnad. En duktig komiker driver med sig själv. Humor är en försvarsmekanism. Vi skrattar åt absurda saker, t ex åt någon som glömmer bort hur man "uppträder" i samhället och gör bort sig. Vi skrattar åt Jim Carrey i "Liar Liar" där han inte kan ljuga och därmed blir en social paria.  

Men humor är också självdistans. Istället för att leva i smärtan, håller man den en bit ifrån sig och synar den i sömmarna. Distanseringen från sig själv och från verkligheten behöver inte vara flabbroligt. Galghumor och ironi är en form av granskande humor. Den ifrågasätter på samma gång som den till viss del accepterar det skedda. Men för riktigt grova skämt krävs att den som skämtar är involverad i det, därför blir det inte roligt om en våldtäktsman skämtar om sina offer. Om offret dock skämtar om sin baneman kan det finnas ljus i mörkret, för då har han/hon kredit att göra det. (se bara på Jonas Gardell som har gjort en hel show av hur han blev våldtagen som tonåring).

"Humor i koncentrationslägrer" handlar om ren och skär överlevnadsinstinkt. Och det är intressant! Så är också de reaktioner som författaren fått erfara. Många överlevande tycker att en bok om humor i koncentrationsläger förminskar deras smärtsamma upplevelse. De vill inte se att det fanns människor som härdade ut, just genom att skämta. Detta är fullt förståerligt, men boken har ändå ett värde. För hos andra överlevande var humor triggern som tvingade dem iaktta sig själva en bit ifrån, och därigenom överleva.

Ungefär så här lyder en av vitsarna som var flitigt berättad i lägren:
"Hitler bestämmer sig för att ta reda på vad gängse man verkligen tycker om honom i Tyskland. Han beger sig ut på gatorna och greppar första bästa tysk han ser. Så frågar han "Vad är din uppfattning om Hitler?". Dem tillfrågade viskar oroligt att han inte kan berätta det här, på öppen gata, han måste vara försiktig. Så de smyger sig iväg till mannens hotell. Där synar mannen varje liten del av rummet, för att se om de är avlyssnade. Hitler tittar storögt på. När mannen till sist är fullt övertygad om att ingen kan höra eller se dem säger han "Jag tycker bra om Hitler, jag uppskattar alla hans åtgärder".

Andra exempel på hur humorn i lägren gestaltade sig är namnen på dasset, "Kulturen", "Det röda slottet" och "Börsen" som visar hur självdistanserade fångarna kunde vara.

Denna bok är snillrikt uppbyggd med fakta och kontext. Författaren försöker skildra sammanhangen som samtalen med de överlevande bygger på. Författarens avsikt är inte att ge ett intryck av att lägren var hemvist för komiker. Han försöker istället visa hur humorn kan vara en del i överlevnadsprocessen.
Jag älskade boken! Både för grundtanken och för det mod som de överlevande visar upp när de berättar om sin tid i lägren. Jag kan föreställa mig de dubbelbottnade känslor som måste funnits inför att skratta döden i ansiktet och faktiskt överleva. Boken får en stark fyra i betyg!