Likvidation

Berättelsen tar sin början på Coney Island i Amerika där dvärgar enligt tidens lyteskomik uppträder med groteska shower. Cirkusdvärgarna har en ledare i den idealistiska dvärgen Glauer som övertalas att resa till Tyskland där cirkusdvärgar har en helt annan status än i Amerika. Glauer ger sig av över Atlanten tillsammans med Ka, som lider av de övergrepp hon utsatts för i Amerika av läkare, då hon är tvekönad. I Tyskland har Hitler precis tagit makten och det råder inte längre en upplyst anda. Tvärtom har många av de mest framgångsrika teatersällskapen märkvärdigt nog försvunnit och stämningen blir allt mer hätsk, ju längre avlivningsprogrammen för handikappade och udda människor kommer.
I sista minuten får dvärgarna som nu utökats med Nelly, en mulattdvärg och "världens minsta man" ett erbjudande från Gröna Lund i Sverige och lyckas ta sig över gränsen. I Sverige väntar en upplyst publik som inte glor och pekar öppet. Öppet visar svenskarna inte sin facination över dvärgarna som installeras på Gröna Lund i sitt "lilleputtsland", men dolt under ytan finns föraktet där - om än nästan större än det uppenbara i Amerika....

Denna bok är baserad på verkliga händelser, varför den starkt berör mig. Lotta Lundberg träffade under sina studier i Uppsala den Nelly som berättelsen cirkulerar kring. Med insiktsfullhet tar författaren sig an den svenska falskheten och berättar en gammal historia på ett nytt sätt. Dvärgar har nästan alltid fått illustrera människans "mörka" sida. I Per Lagerlöfs "Dvärgen" är detta uppenbart. Men så också i denna roman, även om den har historisk bakgrund. Det blir ibland en lite för mörk berättelse. Den börjar dåligt och slutar i ett totalt helvete. Den är inte det minsta upplyftande att läsa och de positiva händelserna försvinner i mörka dimmor mot slutet. Tyvärr gör det att jag blir avtrubbad och inte lika berörd efter ett tag. Jag tvingar mig själv stänga av eländet för att orka läsa vidare. Jag kommer att tänka på Lukas Moodysons filmer. Där de första var vemodiga, men hade en kärna av ljus och hopp. Hans senaste filmer har varit knäckande och i utsträckningen orkar man inte läsa och se hur mycket smärta som helst.

Rent stilistiskt är Lotta Lundbergs bok en fempoängare. Hon har ett bra och flytande språk som varieras bra efter de olika huvudpersonerna. Dramaturgiskt fungerar berättelsen också mycket bra. Men jag tycker den faller i sitt eget mörker. Jag ger romanen en fyra i betyg. Jag visste redan hur starkt förankrad den pessimistiska synen på funktionshindrade, var ...även i Sverige. Så berättelsen sa mig inget nytt. Den bara förstärkte intrycket av att svenskar ibland har en förmåga att se sig själva som goda/idealiska/humana, men därigenom blir mer falska än många andra - som erkänner sina djuriska drifter (som amerikanarna som Lotta Lundberg beskriver först i berättelsen).