Likvidation

 Under andra världskriget dog 60 miljoner människor. Sex miljoner judar fick sätta sitt liv i tyska koncentrationsläger som gradvis utvecklade sig till regelrätta förintelseläger. Efter kriget när bilder och dokument om fasorna i Auschwitz och alla de andra lägren nådde ut till omvärlden förändrades det politiska klimatet helt.

Nu var det inte längre politiskt korrekt att prata om raser, flyktingproblem och olikheter människor emellan. Att argumentera mot demokratiska värderingar gav en dålig smak i munnen. I Tyskland genomfördes "avnazifieringar" vilket ledde till att även de som varit högst aktiva i den nazistiska politiken nu släpptes ut igen på marknaden och den politiska arenan. Deras val av ord och deras politik var visserligen annorlunda, men nazistiska värderingar och grupperingar försvann ju självklart inte bort i tomma intet.

De manifesterades på ett annat sätt och anpassades efter den politiska stämningen. Högerexterministiska grupper försökte ifrågasätta förintelsens historiska existens, men togs sällan på allvar. Förintelsen som historisk företeelse var starkt befäst både i media, litteratur, historisk undervisning i skolorna och självklart genom de ändlösa dokument i form av film, bilder, berättelser osv.

Idag snart 60 år efter förintelsen finns det inte längre lika många ögonvittnen och överlevare kvar i livet. Detta gör det lättare för förintelsens förnekare att ifrågasätta historiska dokument. Nynazistiska grupperingar har också blivit skickligare på att argumentera och framföra sina åsikter på ett politiskt korrekt sätt, som tilltalar människor i alla åldrar. Idag börjar det politiska klimatet likna det, som det såg ut när Hitler tog makten. Politikerföraktet växer och klyftorna mellan rika och fattiga ökar. Det finns alltså i allra högsta grad ett behov av högre medvetande om förintelsen och dess bakgrund. Markus Tiedemanns bok är utformad för att hjälpa lärare att besvara sina elevers frågor om förintelsen. Eller snarare motbevisa de nynazistiska argumenten, eleverna kan snappat upp. Problemet med denna bok är inte innehållet, utan formen. Boken är uppbyggd på de olika argument som nynazisterna oftast utnyttjar och på ett försvar i form av dokument som motbevisar deras argument.

Boken ger mig en stark känsla av "det är så för att jag säger att det är så" och den attityden är ju aldrig särskilt övertygande. För att motbevisa alla argument en nynazist kan komma med, finns det inga nyanser i svaren. Ett av de "nynazistiska" argumenten (som visserligen används av nynazister, men likväl av mig :) är att England faktiskt lät bli att bomba järnvägen till Auschwitz, trots att de visste om vad som skedde i lägret (som ett argument för att inte bara tyskarna var skyldiga till förintelsen och att historieskrivarna inte är så pålitliga som man kan tro). Författaren till denna bok tillbakavisar helt detta argument med omöjligheten i att bomba så långt österut - när det var brinnande krig. En annan författare, (som är så långt från nynazist som det överhuvudtaget går) hävdar dock motsatsen i "Förintelsens lag". För att vinna denna argumentering måste man frånta alla de europeiska länderna ansvar för förintelsen och det ÄR, enligt mig HELT FEL. Det går inte att gå till botten om förintelsen utan att acceptera obehagliga sanningar. Här gör författaren, enligt mig, ett mycket stort fel. Denna mycket slutna attityd mot ungdomar (oavsett hur deras argument ser ut) kan inte leda till något gott. För att kunna förändra ungdomars attityd krävs respekt. Respekt för orsakerna till varför de anammat de argument de använder, en respekt som faktiskt är grunden till vår demokrati.

Därtill är boken tråkigt upplagd och har ett trist ordflöde. Jag fick lägga den ifrån mig flera gånger eftersom det kände som om författaren upprepade sig ett tjugotal gånger. Om denna bok hade varit mer nyanserad hade jag tyckt att den kunde varit ett gott komplement till skolans litteratur om förintelsen. Men eftersom jag tycker att författaren saknar en viss medvetenhet om problemen kring kollektiv skuld, anser jag inte att boken ger kompetens nog att utgå från, i en diskussion om förintelsen. Jag ger "Förintelsen och förnekarna" en svag tvåa i betyg.