Likvidation

I och med Hitlers maktövertagande år 1933 försämrades situationen för Tysklands judar, avsevärt. Taktiken som nazisterna använde var ingen överraskning. Redan 8 år tidigare hade Hitler utförligt beskrivit sina avsikter i sin egen biografi "Mein Kampf". Först definierades vad en "jude" egentligen skulle innebära juridiskt (länge diskuterades om man var jude, även om man bara var det till kvartsdel och dylika detaljer). Med Nurnberglagarna drogs svångremmen åt. Judar fick inte längre äga företag, gå i samma skolor, och alla var tvugna att ändra namn till, för kvinnor, Sara och för män, Abraham. Därtill tvingades judarna gå klädda i kläder som visade deras "ras". När Tjeckoslovakien och senare Polen blev införlivade i det tyska riket började förföljelserna mot judar, zigenare, homosexuella och oliktänkande på blodigt allvar. De första förintelselägren (koncentrationsläger brukar användas i sådan mening att det inte fanns gaskammare, eller systematisk utrotning i lägren, även om lägren i grund och botten var förintelseläger på lång sikt) upprättades i Polen, varav Auschwitz-Birkenau är det mest kända. 

Belsen var från början ett läger som skulle härbärga judar som kunde användas som krigsutbyte. Tyskarna ville byta tillbaka viktiga tyskar som hamnat i fiendernas grepp, och behövde en grupp människor utan värde, för att få tillbaka sina egna. Ganska snart visade det sig att lägret utnyttjades i förintelse sammanhang. Tidigt gick det att läsa i Svenska Dagbladet om situationens allvar, men informationen tedde sig troligen så osannolikt ohygglig att ingen riktigt ville tro på det.

Någon tid innan krigets slut släppte tyskarna in britterna i lägret. Det var vid det här laget uppenbart att krigslutet var nära, eftergifter till de allierade gjordes för att mildra den framtida domen. Trots all information som basunerats ut under kriget om tyskarnas systematiska mördande mot civilbefolkningen var ingen helt beredd på vad de skulle finna i lägret.

"Befrielsen av Bergen-Belsen" utgår från frågeställningen om britterna gjorde nog i Belsen (där det kort efter befrielsen jublades över att antalet döda från dag till dag hade sänkts från  1000 personer till 800. Sjukdomar härjade, de psykologiska konsekvenserna för fångarna när tyska sjuksköterskor och läkare anlitades var katastrofal. Författaren till denna bok gör ett mycket gott försök att berätta om situationen på ett objektivt och sakligt sätt.

Boken är facinerande men grotesk, dock aldrig drivet chockerande! Allt som berättas har ett uppenbart syfte, varför boken känns mycket mänsklig och insiktsfull. Denna bok är upplagd ungefär som en universitets uppsats men med ett enkelt och lättläst språk. Det enda jag egentligen kan anmärka på, är tendensen att skriva för de redan pålästa. Om man inte känner till kontexten, finns det mycket man blir förvirrad av. Jag tycker att det är viktigt att man skriver en sådan här bok för att alla ska kunna läsa den, inte bara dem som är insatta. Detta är orsaken till det relativt låga betyget. 4. För trots kritiken anser jag att denna bok bör bli läst! Alla borde känna till vad som skedde i Belsen, det är en del av vårt arv!