Likvidation

Adolf Eichmann var den ultimata skrivbordsnazisten. Han var ansvarig för massmord på miljoner judar, zigenare, homosexuella och andra icke-önskvärda element i det tyska riket. Det var Adolf Eichmann som dirigerade trafiken till Auschwitz och de andra dödsfabrikerna. Eichmann var också ytterst ansvarig för omförflyttningen av folk, den ekonomiska plundringar av statslösa och för utvecklingen av praktiska mordmetoder under sitt ansvarsområde. Men Adolf Eichmann ansåg inte själv att han behövde ta personligt ansvar för förintelsen. Tvärtom såg han sig själv som en liten kugge i det stora nazist maskineriet. Eichmann löd bara order och som en soldat var hans uppgift inte att ifrågasätta de order han fick - utan enbart utföra dem så effektivt som möjligt. Efter krigsslutet flydde Eichmann till Argentina där han levde en nödtorftig tillvaro fram till slutet av 50-talet, då han blev kidnappad av den israeliska säkerhetstjänsten (om kidnappningen av Eichmann skriver Isser i boken "Huset på Garibaldigatan" som finns att läsa i kategorin "Förintelsen") och fördes till Israel för att dömas som krigsförbrytare.

Rättegången mot Eichmann orsakade stora rubriker i Europas tidningar. Under Nurnbergrättegångarna precis efter krigsslutet hade judarna inte fått komma till tals på samma sätt som nu. Eichmann-rättegången sågs som en hämndaktion och denna attityd fördunklade rättegångens faktiska mening (att ställa en krigsförbrytare - som undflytt rättvisan - inför rätta). Rättegången väckte ett nytt intresse för förbrytelserna under andra världskriget. Man började också diskutera mentaliteten bakom skådeprocessen i Israel och en av de främsta intressanterna var Hannah Arendt, en judisk flykting som gått i lära hos filosofen Martin Heidigger. Arendt utkom med den mycket kontroversiella boken "Den banala ondskan" och hävdade i motsats till belackarna att Eichmann inte var en personifiering av ondskan själv. Tvärtom ansåg hon att Eichmann personifierade den vanliga tysken. Han var lydig, dygdig - och inte särskilt påverkad av antisemitismen. Dock hade han en förmåga att distansera sig till sitt handlande och därigenom också, sina offer. För honom var hans arbete blott ett jobb, som avslutades efter kontorstid då han blev den kärleksfulla familjefadern. Arendt hävdade att det var själva byråkratimentaliteten som låg bakom nazismens framgångsrika ideologi.

"Den banala ondskan" kom att förändra synen på förintelsen väsentligt! Framför allt tonades bilden av nazisten som en ondskefull psykopat ner till förmån för bilden av små människor som inte kunde hävda sig i ett oljat system (där förövaren separerades från sitt offer). Hannah Arendts bok kom att utgöra bas för flera kända förintelseforskare och teologers teorier. Dessa byggde vidare på Arendts syn på den tyska nazisten som en människa och inte ett odjur. Dock frångick dessa forskare (framförallt Hilberg och Rubenstein) Arendts ståndpunkt att skulden enbart låg på samhället. Tvärtom framhärdade de att samhällets skuld också är individernas skuld.

Arendt var dock den första författare som vågade utmana den gängse bilden av den psykopatiska nazisten och ge ett mänskligt perspektiv på skeendet. Och jag upplevde läsningen av denna bok som ett mycket intressant bidrag  till forskningen om förintelsen. Arendts åsikter är i vissa fall hopplöst föråldrade, men det fråntar ändå inte boken sitt värde. Mitt slutliga omdöme om bokens betyg blev en trea.