Likvidation

Eldens barn handlar om Mengeles utvalda tvillingbarn i Auschwits, deras kamp för överlevnad och de mörka minnena av de vansinniga exprimenten som Mengele utsatte dem för. Boken är en väv av offrens upplevelser under koncentrationsläger tiden och efter den. Framför allt fokuserar författarna sig på att ta reda på vad som hände barnen efter kriget och hur omvärldens beteende påverkat dem. Berättelsen om barnen som växer upp till osäkra och deprimerade vuxna blandas med berättelsen om Mengele och hans fortsatta liv som landsflyktning. Författarna väver också in den politiska historien om krigsförbrytarna och hur hela efterkrigstiden dominerades av en ovilja att kännas vid skräcken under nazismen. På många sätt är denna berättelse speciell för att den visar ett nytt perspektiv, där nazisemen inte försvann efter Hitlers fall, utan bara bytte ansikte.

En obehaglig bok som ibland fick mig att må riktigt dåligt. Obehaget låg framför allt i insikten av att så många av Hitlers värsta förkämpar fick gå fria efter kriget. Redan två år efter avslöjandet började folk helt enkelt tröttna på krigsrättegångarna. Det var då bara ett fåtal "nazistjägare" som framhärdade sitt sökande efter bödlarna. Förutom detta också obehaget i att nazisterna fick en behaglig fristad i Sydamerika. Många umgicks med den fina klassen och blev rådgivare i militären, och i det nya landets försvar. En del "tortyrknep" som användes under diktatorer i Sydamerika var helt klart påverkade av nazismens gärningsmän. Mycket av detta tycker inte jag vi lärde oss i skolan. Där var det liksom, "andra världskrigets slut", punkt och sen byggde man upp Tyskland igen, inget mer med det. Denna bok blottar en annan verklighet, en verklighet där många nazister kom utan och därefter levde ett bra liv, i flykt visserligen, men ändock ett bra liv. Mengeles liv och barndom förklarar inte hans handlingar och det är kanske det mest skrämmande med denna bok. Ju mer man läser om mannen som kom att kallas "Dödsängeln" destå mindre förstår man hans gärningar.