Likvidation

Raul Hilbergs bok om förintelsen utkom på Natur och Kulturs bokförlag 1961. Det är en informativrik bok om den "slutgiltiga lösningen av judefrågan" och berättar konkret om vilka steg nazisterna använde för att utrota ett helt folk och konsekvenserna för Europa av det skedda. Författaren är fullständigt objektiv och denna saklighet gör uppraddandet av brutala fakta, än mer obehaglig. Men författaren tar inte bara itu med de praktiska problemen i förintelseprocessen, utan även de psykologiska.
I vilka steg skedde den psykologiska acceptansen av förintandet av judarna? Hilberg frågar inte om tyskarna var omedvetna om skeendet, istället försöker han förklara, Hur de kunde blunda för terrorn och rättfärdiga det processen. Judarnas oförmåga att snabbt bli medvetna och protestera, och istället gå rakt in i fällan utan några våldsamheter diskuteras också.

Det mest positiva med boken är att den inte bara berättar om tiden mellan 1933-1945, utan även om tiden efter dessa krigshärjade år. Författaren berättar om hur skadestånden till judarna på olika sätt fördröjdes, t e.x hur valutans värde påverkade skadeståndets storlek och hur de allierade reagerade på brotten mot mänskligheten med aggresivitet, men ändå in i det längsta dröjde med att erkänna att det var judarna som drabbades främst som folk.

Det intressanta (men samtidigt moraliskt förkastande) är att de allierade efter förintelsen lobbade för att judarna inte skulle definieras som en grupp. Definieringen av judarna som grupp ansågs nämligen som rasdiskriminerande. Men på samma gång innebar ju detta att man tog ifrån judarna skadeståndet som de borde fått, genom att säga att deras öde inte skilde sig från andra folk. Raul Hilberg visar konkret hur inställningen mot judar fortsatt tillämpas och faktiskt påverkat judarna att bli det folk som de är idag (speciellt tillämpat på den spända situationen i Israel).

Det är lätt att dra egna slutsatser av boken. Jag blev flera gånger så arg att jag var tvungen att lägga boken ifrån mig. Det är helt omöjligt att acceptera att de flesta nazister gick fria och direkt kunde återuppta sitt vanliga liv. Många som hade blivit rika genom att utnyttja slavar (arbetskraft från koncentrationslägren) kunde fortsätta sitt värv med de pengar de nu ägde. Ledande nazister "avnazifierades" och återupptog den högsta ledningen i det demokratiska Tyskland. Tyskland ersatte enbart judar som kunde bevisa att de lidit fysisk nöd i lägren, psykologiska men räknades här inte in. Inte heller dödsoffer fick ersättning (alltså skadestånd till de efterlämnade familjerna). Denna kamp för att få skadestånd har fortsatt än idag. Och jag finner det moraliskt motbjudande att ens tänka på det.

Raul Hilbergs bok om förintelsen är fullspäckad av fakta. Författaren tar för givet att läsaren är insatt i ämnet och tar sig därför inte tid att ge långrandiga förklaringar till de historiska synvinklar han tar upp. Därför är "Hur de europeiska judarna förintades"  långt ifrån en populärhistorisk bok. Man bör vara påläst och vara van vid att läsa tyngre böcker, för att uppskatta boken till fullo. Som en faktabok är denna bok oumbärlig. Jag ger den en fyra i betyg.