Likvidation

År 2002 fick ungraren Imre Kertész nobelpriset i litteratur. "Kaddish för ett ofött barn" syftar på den bön som judar ber för sina döda. Denna roman är Kertész bön för det barn som han aldrig lät komma till världen. Detta tragiska beslut grundar sig i det faktum att författaren själv upplevt sin barndom i koncentrationsläger och var en av de överlevande från Auschwitz. Med sin penna gräver författaren sin egen grav och är dömd att återuppleva förintelsen om och om igen..

Jag har en förmåga att falla för vackra boktitlar. Och vilken boktitel kan vara vackrare än Kertész, "Kaddish för ett ofött barn". Att denna poetiska biografi dessutom är utformad som en bön, där författaren omväxlande ryar, gråter, skrattar, flämtar, skäller och ylar fram sin bön till någon Gud, gör titeln ännu vackrare. Men trots denna underbara grundidé är läsupplevelsen en smärre mardröm! En lärare i svenska skulle ha satt i halsen! Kertész undviker konsekvent att skriva punkt. Han uppfinner hela tiden nya sidospår och ger min lillhjärna kortslutning gång på gång! Troligtvis är alla dessa upprepningar medvetna men de leder till att jag tappar intresset och faktiskt måste tvinga mig själv att läsa vidare. Jag tycker att Kertész är ett typexempel på en författare som får nobelpriset som bara en handfull snillen förstår sig på.

Och efter läsandet av denna bok, inser jag att jag inte är en av dem.