De överlevandes barn
Föreställ dig att dina föräldrar överlevt förintelsen. Du är döpt efter en person som var mycket betydelsefull för dina föräldrar. Inte sällan förväntas du ersätta en hel familj som gick under i gaskamrarna. Dina föräldrar ser dig som en möjlighet att bli lyckliga igen, men det är inte för din egen skull som du finns till - utan för deras. Ofta har de inte bearbetat sina upplevelser i lägren och traumat tar stor plats i er familj. Av helt naturliga skäl vill dina föräldrar inte tala om det förflutna. De vill ge dig allt som de inte kunde få, en lycklig barndom, materiella möjligheter att utveckla dig, god skolgång och bra relationer. De lever sitt liv genom dig. Föreställ dig de krav och den press det innebär att leva under sådana förhållanden.
Helen Epstein tillhör den "andra generationen", barn till överlevande. Hon har skrivit en fantastisk fackbok om det överförda traumat barnen till de överlevande delar. Länge var problemen som barnen brottades med tabu. I hemmen fanns en tyst överrenskommelse om att inte prata om det förflutna. Detta till trots fanns förintelsen alltid närvarande. Barnen märkte att de levde i skuggan av något ofattbart. Och även om de flesta var stolta över att föräldrarna överlevt, fanns också en svårighet att nå fram till föräldrarna. Hur skulle barnen kunna frigöra sig på vanligt tonårsmanér, skrika åt föräldrar som utsatts för ondskan? Det växte fram en skuld och krav på tacksamhet mot föräldrarna som omintetgjorde förmågan att klippa den andliga navelsträngen och bli vuxna.
Epstein berättar gripande sin egen historia om att växa upp i en familj där föräldrarna överlevt förintelsen. För att vara en fackbok är språket oerhört levande och författaren väver skickligt in de andra barnens berättelser för att belysa sin egen. Vetenskapligt sett skulle man kunna säga att denna bok består av fallbeskrivningar, men fallbeskrivningarna är så starkt berättade att tonen ofta blir skönlitterär. Och det tycker jag om! En bok som skulle kunna tillhöra kurslitteraturen i psykologi handlar om människor och ska då berätta något om mänskligheten, inte bara kråma sig med fina ord. De allra duktigaste författarna är de som kan berätta en historia med vetenskaplig kontext. Gitta Sereny kan, liksom Peter Englund och Sven Lindqvist - det är något ganska unikt.
Denna bok är mycket gripande och insiktsfull. Den berättar om trauma som överförs genom generationer - nästan som en psykologisk arvsynd. För oss som lever i ett mångkulturellt samhälle där invandrare utgör en stor del av befolkningen, är det viktigt att belysa att invandrarnas barn - även om de är födda i Sverige - blir påverkade av sina föräldrars upplevelser. Det är så lätt att döma människor och störa sig på att de inte passar in i vår kultur, men man måste vara varse om de problem som faktiskt kan uppstå i en familj som haft det svårt - och fortfarande har det. Byte av kultur är ingen simpel sak. Och just dessa insikter var de mest värdefulla med denna bok. Jag lärde mig något om vårt samhälle här idag - av människor vars familjesituation är något som jag egentligen inte kan föreställa mig. Och det är nästan det viktigaste en bok kan ge läsaren - kontext och förståelse för sin egen kontext! Jag ger boken en femma i betyg. Den är mycket läsvärd. 
