Ett tredje liv
Vi kan se kroppen, känna den. Men vi kan inte se känslor eller psyket. Det finns en tendens att blunda för konsekvenserna av det man inte ser. Det blir konsekvenser av smärta - alltid. Självskadebeteende är en slags manifestation av det sår som finns inombords. Det handlar om det gömda och ifrågasatta. I och med Freud började man intressera sig för psyket. Forskningen var påverkad av kulturen som exploderade av uppfinningar och framsteg. Freud trodde att han skulle kunna förändra människan och befria henne från de bojor som hon smitt under många århundraden (t ex religion som Freud såg som den vuxnes snuttefilt). Om bara människan mognade och kunde se vad Freud såg, skulle hon kunna avsvärja sig alla naiva tvångsföreställningar och bli en sann människa. Freud lade grunden till psykoterapin och i stort sett alla forskare och psykoanalytiker är påverkade av honom. Han åstadkom en revolution, men man får inte glömma bristerna i hans lära. Kvinnor såg Freud som kastrerade män, barn som tabula rasa (tomma blad) fram till Oidipuskonflikten.
Bristerna i Freuds klassiska psykoanalys visar sig bäst i kris-situationer. När andra världskriget tog slut och koncentrationslägren befriades stod världen inför tiotusentals levande lik, som skulle tas om hand. Sverige var ett av de mest aktiva länderna i detta skeede. Hur mycket som berodde på dåligt samvete kan man spekulera över, men gränserna öppnades och tusentals människor fick hjälp. Samhället sörjde alltså för dessa människors fysiska återuppbyggnad, men den psykiska biten lämnade mycket kvar att önska. Att prata om det förflutna skulle vara som att rota i ett sår och hindra det från att någonsin läka. Därför valde man att försöka tiga ihjäl problemet. En ny framtid väntade runt hörnet och varför fördjupa sig i det förflutna? Ganska snart visade det sig att de fysiskt återanpassade överlevande inte mådde psykiskt bra. De skaffade snabbt familjer för att ersätta det liv de förlorat, men många gånger ledde detta till tragedier. Föräldrarna överförde sin ångest och sina post-traumatiska symptom på barnen.
Efter kriget i Vietnam började forskare uppmärksamma att fysiskt omhändertagande av människor som upplevt ett trauma, inte alltid räckte. Ungefär samtidigt började psykologer (ofta själva överlevande förintelsen) uppmärksamma posttraumatiska störningar hos överlevande. De överlevande led av depressioner, insomnia, svårigheter att hantera sin verklighet och ångest. Många utvecklade somatiska problem efter de svåra umbärgandena i lägren. Man började kalla dessa symptom för Kz-symtom. Koncentrationsläger psykos.
Hedi Freids bok "Det tredje livet" behandlar de posttraumatiska problem som drabbat överlevande. Hedi Freid överlevde själv förintelsen och utbildade sig till psykoterapeut. Hon startade upp en dagverksamhet i Stockholm för överlevande som kallades för Café 84. Freid behandlar både de överlevandes problem och den andra generationen. Terapin är grundad på bland annat Cullbergs kristerapi. Om man vill läsa en vetenskaplig förklaring om hur denna terapi ser ut kan man läsa Johan Cullbergs "Kris och utveckling" eller "Dynamisk psykiatri". Freids bok är viktig eftersom den innehåller fallbeskrivningar och visar hur man tillämpar terapin "på riktigt".
Denna bok är en guldgruva! Den är lättläst men trots det väldigt komplex. Jag upplever att Freid lyckats skapa en handbok i kristerapi som andas hopp och inte räds för att ta upp riktigt svåra problem. Boken väckte en nyfikenhet på den "andra generationen", det vill säga, barnen till de överlevande. Jag snappade upp Helen Epsteins namn (som forskat om den andra generationen) och har läst hennes huvudbok också. Freid belyser hur trauma påverkar inte bara personen som går igenom det, utan också de anhöriga. Beskrivningar av hur de överlevandes barn kämpar med att göra sina föräldrar lyckliga - eftersom de inte förtjänar mer olycka, berörde mig mycket starkt. "Det tredje livet" är Freids bästa bok. Jag hoppas hon kommer skriva mer "fack" böcker som denna som får en stark fyra i betyg. 
