Natten (eller "Och världen teg")
Det är natt i den Transylvaniska staden Sighet. En becksvart natt som andas dödsångest i det att den judiska befolkningen inväntar nazisterna. Året är 1944. Bara några månader tidigare deporterades den fattigare delen av byns befolkning. Moshe kyrkovaktmästaren, mystiker och läromästare till berättelsens huvudperson var en av dem. Han återvänder med diaboliska budskap om nazisternas avsikter med de judiska deporteringarna. Moshe har överlevt en massarkubesering. Rädda er, ni som kan - Gud är död! är hans nedslående budskap som ingen vill tro på. Nej, ingen tror på Moshe, men några månader senare är allt försent.
"Natten"s huvudperson är en tolv år gammal judisk pojke som är djupt troende. Efter en fruktansvärd tågfärd där många av hans reskamrater går under kommer tåget fram till sin slutdestination - Auschwitz-Birkenau. Elie och hans far skiljs från modern och de yngre syskonen. "Natten" handlar om kampen om existensberättigande i dödslägret - och hur upplevelserna påverkar den unga pojkens tro.
Första gången denna bok kom ut var år 1956 och den hette då "Un di velt hot geshvign" (översätt. "Och världen teg") - en titel som senare ändrades till "Natten". Boken är den första boken i en trilogi om Wiesels liv. Det är omöjligt att egentligen konstruktivt recensera en bok om någon annans upplevelser. Allt jag egentligen kan göra är att berätta om hur boken påverkade mig som läsare. I jämförelse med andra stora författare som skrivit om förintelsen, t ex Kertéz och Primo Levi, är denna bok svag. Historien känns inte helt genuin, vilket kanske beror på att språket är utstuderat svulstigt. Bokens viktigaste behållning är det religiösa perspektivet. Den troende pojken förlorar sin tro på Guds godhet och gör uppror mot de föreställningar han tidigare haft.
Jag har nu läst om boken två gånger, för att bilda mig en lite mer nyanserad bild av Elie Wiesels syfte med boken. Boken höjer sig ett snäpp för varje genomläsning. Men detta till trots vill jag hävda att författarens sätt att berätta känns klumpigt och konstruerat. Det är som om författaren funderat kring vilket perspektiv som kan påverka läsaren mest och detta gör att känslorna inte kommer "naturligt". Jag tänker på hollywood-snyftare vars enda ändamål är att ge tittaren melankoliska känsloupplevelser. Jag tycker inte helt om den manipulativa tonen i Wiesels berättelse och ger av detta skäl boken en trea i betyg. De följande delarna i trilogin upplever jag vara mer avslappnade och tillåter läsaren att själv avgöra vad hon/han ska känna. 
