Pianisten
Wladyslaw Szpilman var en lovande ung pianist som spelade för polsk radio när Tyskland invaderade Polen. Szpiliman och hans familj var av judisk börd och tvingades bosätta sig i de, av nazisterna inrättade, judiska gettot i Warsawa. Länge förblev den lilla familjen intakt tack vare Szpilimans inflytande och popularitet. Efter att det judiska rådets ordförande Adam Cerniakow tagit livet av sig (efter att ha tvingats skicka gettots föräldralösa barn in i döden) försämrades läget. Hela Szpilimans familj greps och deporterades till dödsläger. I sista stund lyckades Wladyslaw undkomma nazisterna. Under flera månader gömmer han sig i ett krigshärjat Warsawa med hjälp av människor som gömmer honom - trots att det är belagt med dödsstraff. Mot slutet av kriget är staden tom så när på tjuvar och gömda judar. Szpilman lyckas dock springa rakt in i en tysk officer. Oväntat nog är det tack vare denna tysk som Szpiliman lyckas överleva resten av kriget.
"Pianisten" blev en oscarsbelönad film under regissören Roman Polanskis rosade händer. Själv tyckte jag filmen var fruktansvärt tråkig. Det var därför jag inte hade några högre förväntningar på boken. Men där kom min pessimism på skam för boken var fantastisk. Den skrevs direkt efter krigsslutet vilket ger en autentisk känsla. Författaren hade inga författarambitioner men det märks hur han ser på händelserna i gettot och det krigshärjade Warsawa med konstnärens blick. Han ser människan, precis som Primo Levi. Beskrivningarna av gettot är bland det vackraste jag läst. Szpilman lyckas ta fram nyanserna i lidande och skruva till det med ironiska betraktelser och kommentarer. Första delen av boken var en självklar femma. Sen tyckte jag att nivån sänktes. Det är ofattbart att Szpilman överhuvudtaget lyckades överleva de sista månaderna. Jag tycker att det märks i boken hur den fysiska överlevandet tar över och suddar ut Szpilmans kreativa sätt att betrakta världen. Det är intressant i sig, som en psykologisk effekt - men nivån den litterära nivån sjunker lite och berättarglädjen försvinner. Dock tillkommer i nya utgåvan något som definitivt tillgodoser läsaren med nytt intressant material. Här finnes nämligen dagboken av densamma tysk som räddade Szpilman. Denna var en märklig man som skickade sina dagboksanteckningar som i sig innehåller så pass mycket negativa reflekteringar om nazismen, att de hade om de upptäckts - lett till att officeraren dömts till högförräderi många gånger om. Att läsa dessa anteckningar som vittnar om en stark humanism och rättrådighet är befriande. Alla tyskar var inte samma. Det fanns de som förstod vad deras regim faktiskt gjorde och de konsekvenser detta skulle ge. Detta tillägg höjer boken återigen till en stark femma. Mitt slutgiltiga omdöme blev också just det.
Wladyslaw Szpilman var en av de få judar som levde kvar i Warsawa under hela kriget. Under flera år levde han i gettot tillsammans med sin familj, men när dessa transporterades vidare till Treblinka räddades han kvar och skyddades av vänner och polacker som beundrade honom för hans musik.
Och när jag läser Pianisten känner jag släktskap med Primo Levis överlevnadshistoria i "Är detta en människa". Primo Levi överlevde inte på grund av stark överlevnadsdrift utan ren och skär tur. Szpilman har visserligen mycket mer överlevnadsdrift, men också oerhört mycket tur. Hade han inte haft så goda vänner, och så goda fiender - hade inte heller han klarat sig.
Pianisten är en kort bok. Den är inledningsvis mycket intensiv och avslutningsvis mycket tankfull. Med en kompositörs konstnärsögon ser Szpilman sin omgivning och kan förmedla skönhet även i det största lidande. Elinleticia har i sin recension av boken Shoah (som är en de böcker som bäst fångat förintelsen) sagt: "Jag kan inte likna den här boken vid något annat än en symfoni, en grym och storslagen sådan." På samma sätt skulle man nog kunna förklara Szpilmans förmåga att plocka ut de smärtsamma bilder med vilka han komponerar sin bok. Han skriver inte en bok - han komponerar den.
// Freddi - 2009-01-23
