Likvidation

Medan vi var i Turkiet en vecka plöjde jag Primo Levis båda självbiografiska volymer "Är detta en människa" och "Fristen". Trots att jag läst väldigt mycket litteratur som förintelsen hade jag aldrig läst Primo Levi och det tycks mig vara ett mysterium hur jag kunnat missa denna fantastiska författare. När jag slagit igen pärmarna på "Fristen" drabbades jag av svår abstinens. Jag föreställde mig att jag ville läsa mer biografier om förintelsens överlevande. Därför började jag läsa Jercy Einhorns bok "Utvald att leva". Einhorn föddes i Polen, hans far ägde ett skrädderi som var mycket berömt. Familjen genomgick alla svårigheter polacker med judisk härkomst upplevde under nazitiden. De hamnade i getton och slutligen också i koncentrationsläger. Om detta handlar "Utvald att leva" som är en biografi om tiden före - och tiden efter, när Jercy möter sitt livs stora kärlek Nina och de två försöker få svenskt medborgarskap för att kunna bli läkare.

När man ska recensera en biografi möter man hinder. Kan man verkligen utvärdera någons historia, ens på ett litterärt sätt? När jag läste Primo Levi och därefter Jercy Einhorn kom jag fram till att man kanske inte kan utvärdera historierna som sådana, men väl hur de berättas.

Tänk dig en dagisutflykt. Personalen ber barnen att samla på sig allt de kan hitta i skogen, när de kommer tillbaka till Dagis ska de gå igenom vad barnen har hittat. Så barnen samlar löv, barr, kottar, stenar, insekter - utan någon speciell urvalsprincip. Först efteråt betraktar de samlingen på ett medvetet sätt, klassifierar och identifierar sina saker. Nu blir sakerna inte bara "från skogen", utan barr, ekollon, en kotte som har gnagts på av en ekorre osv. De får konturer och sätts i ett nytt sammanhang. Och nu kan man också se att barnen valt att plocka ihop olika saker som säger någonting om barnens identitet.

Både Levi och Einhorn upplevde lägrens mardrömmar, men de har valt mycket olika perspektiv att betrakta sina minnen ifrån. Kanske kunde de mött varandra i lägren, men beskrivningarna skulle ändå fundamentärt skilja sig från varandra. Utgår man från den här liknelsen berättar Levi mäktiga historier om de kottar han samlat ihop, medan Einhorn lägger ner mycket (för mycket) tid på att beskriva hur han såg ut när han samlade kottar och vilken betydelse det haft för honom. Berättelsen är för Einhorn inte viktig det är Att Einhorn berättar som är det betydelsefulla. Och det gör läsandet ganska tråkigt.

Einhorn har vidare valt att skriva på svenska, vilket inte är hans modersmål. Detta är ett ställningstagande som jag har sympati för. Einhorn kämpade i flera år för att bli svensk medborgare och därför vill han bekräfta och förtydliga att han verkligen ÄR svensk. Men berättelsen förlorar på detta ställningstagande. Det är svårt att berätta på ett annat språk än sitt modersmål och ännu svårare om berättelsen är dålig. För Einhorns berättelse är faktiskt dålig. Han signalerar att de personer som passerar hans historia bara är bifigurer och den enda som är viktig är författaren själv. Vidare byter Einhorn tempus godtyckligt. Man får känsla av att denna bok är högst personliga minnesanteckningar som endast är författaren till gagn. Ibland skymtar viss självinsikt fram. Jercy Einhorn ifrågasätter hur hans hustru Nina någonsin kunde falla för en sådan nonchalant och omogen egocentriker som Jercy. Men i nästa andetag visar han att han ser på sig själv på ungefär samma sätt som han en gång gjorde. Han berättar om sina dygder, han skriver detaljerat om sitt vilda kärleksliv (till och med då han och Nina kände varandra och det var uppenbart att Nina "väntade" på att han skulle mogna).

Efter ett tag blir man trött på Jercys rätt banala funderingar kring etik, politik och historia. Han småpotionerar ut veckotidnings visdom på väldigt konstiga ställen i boken och framstår som rätt dryg. Somliga är författare utan att vara medvetna om det (Levi gjorde inga anspråk på att vara författare när han skrev "Är detta en människa"), medan andra önskar att de vore och tvingar fram sina historier med våld. Tyvärr är Einhorn en sådan författare. Mest märks det när Einhorn snuddar vid berättelser som är krutstoft. Jercys hustru Nina är en person man blir väldigt nyfiken på och Jercy lägger ner mycket tid på ömhetsbetygelser för Nina. Men han vägrar konsekvent att berätta mer om hennes historia. Hon är och förblir en bifigur i Jercys berättelse.

Får man kritisera biografier där författaren har överlevt förintelsen? Ämnet är omstritt och den allmäna meningen är att upplevelserna under nazi-tiden Alltid är värda att dokumentera. Men jag ifrågasätter denna uppfattning eftersom jag tycker mig ana ett motiv att motbevisa förintelse-förnekarna och hindra folk att glömma. Ingen skulle förutsätta att alla som var närvarande och på ett eller annat sätt berördes när JFK sköts, måste berätta för att mordet inte ska förnekas. Genom att förutsätta att förintelsen skiljer sig från andra historiska skeenden på detta sätt underminerar man trovärdigheten mer än någon nynazist någonsin skulle vara kapabel till. Det är viktigt att inte glömma, men dåligt skrivna biografier kan göra folk mindre engagerade än de var från början. Nästa frågeställning är om alla människor har rätt att få berätta sin historia. Det är vanskligt eftersom allas historier faktiskt inte är lika mycket värda precis som människor i vårt samhälle värderas olika utifrån vad de presterat, hur de ser ut och vilken förmåga de har att föra fram vad de vill säga. Idag kan kanske alla människor i Sverige ge ut en bok, men det betyder inte att alla kommer bli lästa. En historia är alltså sällan värdefull i sig själv. Vad som betyder något är hur man berättar sin historia.

Det som störde mig mest med denna bok var författarens ointresse för någon annan historia än sin egen. När man som jag, läst Levi blir man varse om hur levande en författare kan beskriva helvetet. Jag är troligen mycket orättvis mot Jercy Einhorn som jämför hans böcker med en legend. Å andra sidan upplever jag frusteration över att ha slösat bort flera dagar på att läsa "Utvald att leva" när jag kunde läst om "Är detta en människa" istället. Jag ger boken en svag tvåa i betyg.

P.S Jercy och Ninas dotter Lena Einhorn har nedtecknat sin mors historia. Den är oerhört engagerande och har också filmats. Lenas bror Stefan Einhorn är också författare som framför allt är känd för sin bok "Konsten att vara snäll" (en bok som jag kanske borde läsa innan jag recenserar fler av Jercys böcker)