Socialdemokrat och antisemit? - den dolda frågan om Arthur Engberg
Arthur Engberg föddes 1888 i Hassela socken i Hälsingland. Han var en socialdemokratisk politiker, rikdagsledamot och ecklesia minister. Han hade rykte om sig att bära humanitetens stridsfana högt och kämpa mot facismens orättvisor. Många år senare skulle Radio Islam citera den gamle socialdemokraten och hylla honom för att ha gjort den "bästa framställningen av judefrågan som presenterats på vårt språk". Det visade sig sedermera att den antisemitiska radiokanalen citerat Engberg korrekt. Detta ledde till ett naturligt ifrågasättande av den officiella bilden av Engberg, men också av andan som rådde när Engberg trots sin antisemitiska åskådning kunde göra politisk karriär och hyllas som humanitetens förkämpe. Kanske var den antisemitiska syn Engberg företrädde så självklar, att hans levnadstecknare inte ansåg att den behövde redovisas. Vad Håkan Blomqvist i denna bok försöker göra är att berätta om Engbergs politiska karriär och hur den formades under tidens förutsättningar.
Författarens övergripande mål med denna bok tycks vara att belysa varför Engberg hyste antisemitiska åsikter och hur de formade hans politiska åskådning. Målet tycks också vara att diskutera hur det var möjligt för Engberg att flagga öppet med antisemitismen och därtill bli en framgångsrik minister i en svensk regering.
Arthur Engbergs historia är belysande eftersom han inte tycks varit något undantag i svensk politik under denna tid. Hans åsikter var ganska allmängiltiga, vilket författaren skall visa genom en redovisning av Engbergs alster under 1900-talets tidiga del. Arthur Engberg var son till en välbärgad bonde, och uppmuntrades tidigt att läsa vidare till präst. Engberg tycks ha varit en vetgirig ung man med hett temperament. Han hade en tendens att tolka världen i svart eller vitt utan några gråzoner. Han var tämligen lättpåverkad och skiftade åsikt beroende på den omgivning han för tillfället befann sig i. Påverkan från barndomshemmet yttrade sig i nykterhetsideal och en biblisk världsbild. När han började läsa på universitetet påverkades han stark av de rasbiologiska strömningarna som präglade studentlivet på 10-talet. Efter studier i Tyskland kom en marxistisk föreställning att omstöpa Engbergs kristna livssyn. Han tog nu avstånd till statskyrkan och inlemmade de marxistiska idéerna i sin politiska åskådning.
Under studietiden rasade Strindbergsfejden som värst. Här ställdes den borgliga trångsyntheten som tvang den nationalistiska diktaren Strindberg att fly utomlands, mot den proletäristiska nationalismen. Antisemitismen blev ett tillhygge i striden mellan de båda sidorna. Litteraturkritikern Levertin anklagades för att vara oförmögen att förstå de äktsvenska poeterna som Strindberg och Fröding. Hans judiska arv skulle vara ett intellektuellt hinder för honom enligt hans sekundant Bengt Lidforss (en man som tycks påverkat Engberg starkt). De allmängiltiga föreställningarna om olika folks egenheter, blod och sinne blev allmängods i media. Denna debatt kom att påverka Engbergs politiska åskådning. I många år därefter skulle han använda samma formuleringar som opponenterna mot Levertin i Strindbergsfejden nyttjat. Det fanns överhuvudtaget en generell tendens att tolka in negativa föreställningar i judendomen. Judendomen fick stå för allt det negativa i samhället; kommunismen, kapitalismen, den intellektuella oförmågan att förstå arbetarna, den råbarkade sexualiteten osv. Judendomen blev helt enkelt en skuggbild av det positiva samhället och allt som kunde tolkas in därvid.
Som redaktör för nykterhetstidningen Reformatorn kom Engberg i kontakt med föreställningarna om rashygien kopplat till nykterhetsrörelsen som då var på modet. För att bevara rasens ädla blod och styrka skulle nykterhetsivern tukta folket. Omvänt användes rasbiologiska argument för att rättfärdiga att ej skona de element i befolkningen som lät sig förföras av rusdryckerna - som enligt dessa teoretiker utgjorde ett svagt arvsmässigt undantag. Engbergs artiklar kom också att publiceras i stor mängd i tidningen Arbetarbladet, där frågan om Galizierimporten diskuterades vilt. Här tog Engberg ut de antisemitiska svängarna för att motivera de svenska arbetarnas väl och ve före den undermåliga men billiga arbetskraften från utlandet. Som debutant i tidningen Tiden kom stark kritik riktas mot upptäcksresande Sven Hedin som anklagades för att ha judiskt blod i ådrorna. (Detta förvånade mig, eftersom Hitler kunde ses på dåtida paparazzibilder med en Sven Hedin i bakfickan - var de judiska ryktena blott svenska?!)
Efter första världskriget kom de pangermanska strömningarna på skam i och med det fula kriget på kontinenten. Arthur Engberg blev redaktör för tidningen Arbetet och gav ut flera antisemitiska artiklar som riktade sig mot kommunismens hot mot den demokratiska välfärden. Föreställningen om att judendom och bolsjevikism var kopplade till varandra var en spridd uppfattning under denna tid. Engberg begagnade sig flitigt av uttryck som "judiskt flabbgrin" och "judisk negerdans" när han agiterade mot kommunismen. För att tillintetgöra opponenter använde han sig av rasistiska tillhyggen. Han ifrågasatte om opponenternas arvsanlag och drev därmed den rasistiska nidbilden så långt att opponenter brännmärktes vara "judiska". Det var först när det facistiska hotet på kontinenten började växa och påverka socialdemokraternas väl och ve som de antisemitiska tillmälena kom att klinga falskt. Om facismen var ett hot och facismen nyttjade antisemitismen som vapen, kunde socialdemokraterna inte använda samma tillhygge utan att urholka sin grund. Och när Engberg tog över Hjalmar Brantings säte på Social-Demokraten i Stockholm tvingades han tygla sin antisemitism. Den fanns kvar, men i ny och mildare form.
Efter år 1927 uttryckte Engberg inga uttryckliga antisemitiska åsikter. Hans syn på ras och folkstam tycks varit desamma, men hans negativa inställning till judendom minskade undan för undan. Det tog sig uttryck i hans inställning till utlänningslagen som han kritiserade vara ett politiskt felslut grundat på rasistiska fördomar.
År 1932 dömdes Engberg till fängelse för opassande artiklar rörande Ådalsmassakern, men han slapp undan fängelsestraffet eftersom han tog plats i regeringen som ecklesiaminister. Under denna tid omprövade han sin inställning till statskyrkan, och reformerade kyrkoarbetet på flera konkreta sätt (bland annat genom att verka för en ny psalmbok). Hans inställning till antisemitismen hade nu förändrats så mycket att han protesterade när den judiska gestaltpsykologen David Katz ifrågasattes för sin professur på Stockholms högskola.
Vid krigsutbrottet år 1939 förlorade han sin ministerpost när en ny samlingsregering bildades. Han blev nu landshövding i Västernorrlands län, där han fick möjlighet att knyta an till sitt förflutna och bearbeta sina tidigare åsikter (och deras ursprung). Engberg bytte nu helt ställning i frågan om judendomens inneboende ondska. Hans föreställningar om folk, stam och blod försvann inte, men de omstöptes i ny form. Den förra fienden som han såg i judendomen flyttades nu till nazismen. Nu var det alltså de tyska nazisterna som var främmande inför den svenska folksjälen. Hans arbeten under denna tid drog till sig kritik från folk som tyckte att Engberg förrådde sin tidigare politiska åskådning.
Med de förföljda tyska prästerna kände Engberg stark sympati och gemenskap. Han uttryckte stark antipati mot nazismens grymma behandling av judarna. När Engberg dog år 1944, bara 56 år gammal, var hans åskådning långt ifrån den han haft under sina ungdoms år. Mot slutet av sitt liv, var han i sanning ljusets riddare mot det onda, och detta innan nazismens alla fasor ännu hade avslöjats.
Bokens upplägg är kronologiskt vilket skapar en förståelse för hur Engbergs ideologiska tankar utvecklades i takt med de olika rörelser och politiska riktningar som han kommer i kontakt med.
Frågan som väcks med denna bok är huruvida en politiker med möjlighet att påverka opinionen skall dömas utifrån sin slutliga åskådning, eller efter den påverkan han haft under sin verksamma tid. Engberg utvecklades verkligen från en klassisk antisemit till att mot slutet av sitt liv kämpa för humanistiska ideal. Men att som hans levnadstecknare välja bort de antisemitiska uttryck hans livsåskådning tog sig, för att ge en proper och idealiserande bild av en socialdemokratisk politiker fäller i slutändan en skugga över både historieskrivarna och socialdemokraterna. Det är inte utan att man undrar vad mer som gömmer sig i de historiska arkiven. Vad mer har utelämnats? Vilka ödesdigra konsekvenser detta kan få belyser denna bok, där Engbergs ungdomssynder kom att användas framgångsrikt av antisemitiska rörelser i dagens Sverige.
Det som facinerade mig mest med denna bok var beskrivningen av den miljö som Engberg präglades av. Engbergs antisemitiska föreställningar var inga undantag, snarare var hans rasideologiska åskådning allmängods. Negativa föreställningar om det judiska kom dels från klassiskt kristna föreställningar om "gudsmördare", och omstöpta föreställningar om judendom som något allmänt ont i vetenskaplig tappning på Universitetet. Pangermanska strömningar påverkade, liksom en framstegssyn där det förädlade folket var målet. Exakt hur djupt förankrade de rasideologiska begreppen var, kan man se hos judiska representanter som också de, uttrycker sig med begrepp som ras, blod och stam.
Jag tyckte denna bok var lättläst och mycket intressant. Det är en bok jag kommer införskaffa att ha i bokhyllan hemma. Mitt exemplar från Biblioteket är sönderläst! Jag ger "Socialdemokrat och antisemit?" en fyra i betyg. Den är en viktig pusselbit i vår förståelse av det rasbiologiska inflytandet under tidigt 1900-tal.
The twisted cross
De "germanska kristna" (the german christian movement) bildades i syfte att skapa en stadskyrka under det nationalsocialismen, det politiska styre som man ansåg återgett tyskarna deras forna glans, upprättat ett söndrat land och fogat samman ett folk under samma fana. Rörelsens medlemmar var övertygade nationalsocialister och önskade låta kyrkan utvecklas och utformas som en paralell till riket. Den nationalsocialistiska rörelsen hävdade att de företrädde en positiv kristendom. Hitler och partipamparna gjorde dock ingen hemlighet av att de föraktade kristendomens "svaghet". För kyrkofolket blev det en utmaning att införliva nazistiska element i kyrkan eftersom nazismen i sin natur var en religiöst formad rörelse som dyrkade rasen och rasens hänförare i korståget mot parasiterna som underminerat den ariska rasen. När de "Germanska kristna" försökte införliva nazistiska element i den kristna åskådningen gjorde de våld mot sin självständighet. Istället för ett införlivande av nazistiska element i den kristna åskådningen, kom utvecklingen att peka åt motsatt håll. Kyrkan förlorade sin särprägel och självständighet i den politiska staten. Före Hitler fick makten var kyrkorörelsen splittrad, eller kanske man ska säga - mångsidig. Hitler önskade ena folket under en kyrka och sudda bort alla nyanser i rörelsen. Furernprincipen skulle råda också i kyrkliga spörsmål. Eftersom många av kyrkans män också önskade skapa en enhetlig kyrka, blev de påverkade av nazistpartiets framgångar och framför allt nationalsocialismens stridsrop mot de gudlösa kommunisterna. Den tyska kyrkans fiender inom kyrkan hade naturligt varit judarna som traditionellt ansågs ansvariga till Jesu död på korset. Protestantismens viktigaste föregångare Martin Luther gav ut en antisemitisk skrift som smädade judarna och Luthers ord kom flitigt att användas i propagandakriget i syfte att historiskt berättiga fiendeskapet mellan ariska kristna och judar.
Vid installeringen av rikskanslern gav det nationalsocialistiska partiet intryck av att vara positiv till kristendomen och kyrkan. Men partiet var endast positivt så länge kyrkan var ett medel i partiets tjänst, vilket skulle komma till uttryck i förvisning av de präster som opponerade sig mot partiets göromål. De germanska kristna såg det som sin skyldighet att nazifiera kyrkan och med samma metoder som nationalsocialisterna nyttjat, ta makten över henne. Det var inte i germanska kristnas syfte att bara hålla sig väl med partiet. De ville också få uppmärksamhet varande nazismens enda kyrka, vilket självklart krockade med kyrkans dogmer om att vara politiskt självständig. Germanska kristna gick i försvar för kyrkan men försökte formulera om kyrkans dogmer så att de bätte skulle passa nazistiskt formspråk.
Opponenterna till sådan förändring tystades effektivt genom att de förlorade sina poster i kyrkan (varvid germanska kristna insatte de sina på posterna istället), skrämseltaktik med koncentrationslägervistelse som det yttersta straffet. Opponenterna anklagades vidare för att vara av judiskt blod, påverkade av judisk propaganda, annan tveksam härstamning, veka som kvinnor eller helt enkelt för intellektuella, teologiska. De ansågs inte ha förmågan att tala till folket. Bland alla övriga tillmälen som haglade över opponenterna hörde att de förrådde sitt land. Anti-nazistiska strömningar i utlandet förklarades delvis i opponenternas skadliga påverkan.
För att falla nationalsocialisterna i smaken genomförde germanska kristna flera antisemitiska åtgärder som ännu inte krävts av partiet. För att hålla sig väl med partiet var kyrkan tvungen att överkompensera, alltid vara steget före och på olika sätt visa sin lojalitet med nazismen. Denna till synes ändlösa kapprustning urholkade den kyrkliga strukturen och de germanska kristna kom att undergräva sin egen position i staten. En grupp teologer insåg tidigt vilka konsekvenser germanska kristnas rörelse skulle få på kyrkans självständighet. Denna grupp kom att bli germanska kristnas svåraste opponent, nämligen bekännelsekyrkan. En av de mest betydande i rörelsen var Martin Niumöller som senare fängslades och fördes till koncentrationsläger.
Motståndet mot folkkyrkan (germanska kristna) handlade om kyrkans politiska självständighet och agerandet mot icke-ariska trosbekännare. Senare kom striderna också att beröra brotten mot de dogmer som vuxit fram i kyrkan under tusentals år. Dock bör noteras att få opponenter la vikt vid kärleksbudskapet till ALLA, utan undantag!. Bekännelsekyrkan var i mångt och mycket pro-nazistiskt och ifrågasatte inte behandlingen av judar som en politisk fråga, utan bara agerandet mot specifika kristna judar, icke-arier med kristen tro, som genomgått dopet. Martin Niumöller var ett belysande exempel på hur en motståndare till germanska kristna kunde se ut då han var övertygad nazist.
Antisemitismen var inget främmande för kyrkan. Redan före Jesu tid tittade folk snett på judarna. I Romarriket rådde religions frihet och fri dyrkan av gudarna. Man tolererade det mesta inom trosutövning. Dock var judarnas monetism förbryllande. Och den kom i konflikt med staten när judarna vägrade offra till statsgudarna som alla andra i riket. Eftersom sådant offer symboliserade ett kollektivt underkastande av Gudarna, tolkades judarnas vägran som förräderi mot staten. De drog olycka över hela Romarriket. Efter Jesu korsfästelse skyllde många på judarna. De blev en tacksam syndabock som kyrkan kunde distansera sig från och formulera som "ond". De uppenbart judiska elementen i Gamla och Nya Testamentet vara eller icke vara diskuterades. Markion, biskop av Sinope på 100-talet efter kristus önskade avlägsna Gamla testamentet helt ur kanon, och även göra utgallringar av judiska element i Det nya testamentet. Markions hävdade att judar och kristna dyrkade två olika gudar. Skapelsens gud (GT:s Jehova) mot den kärleksfulla och förlåtande fadern i Nya Testamentet. Markion gjorde också inlägg i debatten kring Jesus mänsklighet/gudomlighet. Han hävdade att Jesus var helt gudomlig och att hans död på korset var en skendöd. Långt senare skulle nazisterna använda samma argument för klara av att argumentera sig ur den knipa de skapat när de påstått att Jesus INTE hade judiskt påbrå. Även om alla kyrkofäder inte hade lika extrema åsikter som Markion var de flesta överrens om judendomen som opponent till kristendomen. Augustinus av Hippo hävdade att synagogerna skulle ligga vägg i vägg med den kristna kyrkan för att de kristna aldrig skulle glömma att förtappelsen fanns. Judarna skulle med andra ord fungera som dåliga exempel.
Antisemitismen utvecklades inom kyrkan och var en god syndabock inför allting som gick fel. Digerdöden, naturkatastrofer, krig - allt kunde skyllas på judarna. Under medeltiden förföljdes judarna från tid till tid. Väldigt ofta tvingades de till tvångsdop för att "kunna ingå i den kristna gemenskapen". Man accepterade alltså inte några kätterier. Under upplysningen öppnades delvis samhället upp - även för judar. Kolonisering av främmande folk gav upphov till gryende rasism. Kyrkans antisemitism hade länge legat till underlag för fördomar och trångsynthet. Men efter upplysningen dalade kyrkans makt. Nu ville man ha vetenskapliga förklaringar och samhället blev allt mer sekulariserat. Men det hat som kyrkan byggt upp mot judarna fanns kvar. Det mest fatala i situationen var att det snart skulle omvandlas i vetenskapens namn och inte längre handla om religion - utan blod.
Jag upplever att författarens syfte är att berätta om ursprunget till rörelsen "Germanska kristna" och bakgrunden till varför de blev så framgångsrika. Författaren berättar om den germanska kyrkans urpsrung och uppkomst i samband med att nationalsocialisterna fick makten. Författaren berättar om hur de germanska kristna införlivade nazistiska element i sin kyrka och förvandlade Kristi kärleksbudskap till hatbudskap iställtet. Folkkyrkan och dess representanter var djupt involverade i de revolutionerande politiska omvälvningarna i Tyskland. De ville självklart binda sin tro vid den framtid de såg möjlig. Dessa band med en rörelse som var dimmigt religiös i sig (dyrkade faderslandet, ledaren, striden, sin egen överhöghet - osv) kom att ställa kyrkan i ett mycket vanskligt läge. De som såg konsekvenserna av att tappa den politiska självständighet valde att bryta sig ur folkkyrkan. Då rörelsen begagnat sig av likartade metoder för att få makten inom kyrkan, ställdes de inför ett moraliskt dilemma - vad var värt att rucka på inom kyrkan, för att vara en sann kristen och samtidigt nationalsocialistisk kyrka? Snart blev det tydligt att utvecklingen inom kyrkan kom att urholka det kristna kärleks budskapet och många dogmer med den. Rasen var en av de viktigaste av germanska kristnas grundpelare. Där det fanns människor, såg kyrkan raser. Raser kunde värderas olika och de sämsta ansågs fullt legitimt att avgränsa sig från. I början var sådan avgränsning (liksom en spegel av det politiska livet) ganska banala saker. Men påbuden blev allt allvarligare. Icke-ariska tjänstemän tilläts inte längre arbeta. Arierparagrafen tvingade kyrkomedlemmarna att bevisa sin renrasiga härkomst. Dopet ogiltighetsförklarades som ett medel att omvända någon till kristendom. En ras ansågs inte kunna ändras genom dop. Författaren berättar om hur icke-arier långsamt men bestämt inte längre var välkomna i den kyrkliga gemenskapen. Den ariska paragrafen tvingade kyrkans män och kvinnor att garantera sitt ariska påbrå. Snart var inte heller vanligt jude-kristet folk tillåtna att besöka kyrkan. De germanska kristna förde slutgiltigt ut de judekristna ur kyrkan för att därmed låta dem dela öde med resten av judarna. Förutom att utestänga de vid dopet kristna judar ville man göra sig av med alla judiska element. Kyrkans dogmer såg man som en intellektuell konspiration mot vanligt tyskt folk som avlägsnat sig från kyrkan. Kyrkan skulle nu istället rikta sig till soldaterna, riktiga män och kvinnor som agerade så litet som möjligt inom kyrkan. I kampen att uppfylla dessa mål sökte germanska kristna alliera sig med andra kyrkoorganisationer - dock utan framgång eftersom de samtidigt frånkände dessa riktningar något faktiskt värde. Kvinnorna behandlades som svagsinta och underordnade männen, trorts att det var kvinnorna som samlade organisationen under sina vingar. Dock passade detta inte nazismens syfte som såg kvinnornas kall vara goda mödrar och trogna hustruar.
"The twisted cross" kändes ogenomtränglig när jag började läsa den. Men ganska snart fick jag flyt i läsandet och insåg att boken var pedagogiskt uppbyggd och att författaren var kompetent inom sitt område. När jag skulle skriva recensionen fick jag lite problem med översättningarna till svenska från engelska. Jag vet inte om "germanska kristna" är den rätta benämningen på rörelsen. Jag kan också översatt andra begrepp fel vilket kan vara ödesdigert när man skriver en recension för universitets ändamål. Det är oerhört viktigt att förstå bakgrunden till hur en kyrklig rörelse kunde avlägsna sig så mycket från sitt ursprungliga budskap. När man läser om kyrkans agerande i judefrågan får man perspektiv på hur det tyska folket existerade i samklang med rasistiska ideal. Det måste varit svårt att separera dessa nazistiska ideal när de ständigt trumpetades ut i folks vardag. Heidi Fried talar om att många - efter förintelsen ifrågasatte judarnas oskuld. Varför skulle någon - placera en oskyldig människa i koncentrationsläger eller vilja förinta dem. Judarna måste gjort något fel. Den logiken kan ur vårt perspektiv 60 år senare vara svår att förstå, men livet i Tyskland under nationalsocialismens tid var fylld av moraliska gråzoner. Det är bestörtande att läsa om kyrkans agerande i Tyskland, men också nyttigt. I ljuset av detta kan man bättre förstå maktlösheten vanligt folk måste känt och rädslan. Nationalsocialismen slingrade sig verkligen in i tyskt vardagsliv.
Med detta vill jag absolut inte ursäkta det tyska folket. Tvärtom kan denna bok ge en bättre bild av de som faktiskt gjorde motstånd - för möjligheterna fanns självklart alltid. Jag tycker denna bok är mycket intressant och kommer köpa hem den för att ha i bokhyllan. Boken får en svag femma i betyg. Jag önskar den fanns översatt till svenska!
Hitler och IG Farben
IG Farben var Tysklands största industrikoncern. Tre IG Farben profiler fick nobelpriset. På samma gång som IG Farben står för gaser, utnyttjande av slavarbetskraft i Auschwitz och andra etiskt riktigt läbbiga saker står IG Farben också bakom konstgödsel (befria världen från svält), aspirin (befria världen från huvudvärk) och konstfärg. Behållningen av boken är förordet av Harry Schein - som tar upp just dessa aspekter, de båda sidorna på det kapitalistiska myntet. Därefter tar alltså J Borkins jakt på "sin vita val" sin början och man får följa IG Farbens grundande, konflikter, konspirationer och agerande under första världskriget - och senare i andra världskriget. Troligen andas min recension redan här frusteration, eftersom denna bok är något av det tråkigaste jag läst. Jag ska göra ett undantag för mina recensionsregler. För att recensera en bok för lettura kräver jag att man läst HELA boken och att det inte gått mer än en vecka sedan man läst den (för att boken ska vara i färskt minne och inte blivit fördunklad av andra böcker man läst). Men ibland stöter man på sådana böcker som är så fundamentalt trista att läsa att varje sida blir en tröstlös kamp. Jag har bara femton sidor kvar i "Hitler & IG Farben" och det vore så lätt att strunta i att recensera den överhuvudtaget och bara låta den vara. Men i mitt digra bibliotek rörande material om förintelsen bör ju även de där böckerna som tarvar sågningar vara med. Så jag gör ett undantag, för den här gången. En varning måste ju trumpetas ut med ett sånt här sömnpiller till bok!
IG Farben är ett företag som speglar både fördelar och nackdelar med kapitalismen. Historien visar på ödesdigra resultat när man sätter vinsten först och ser på människor blott som medel för att nå ett mål. Slavutnyttjandet nådde sin allra otäckaste etiska kulmen under IG Farbens inflytande i Auschwitz. Slavkraft hade före detta setts som ett kapital i sig. För att få ut bästa möjliga förmåga av sina slavar var man tvungen att behandla dem efter omständigheterna väl. I Auschwitz försvann till och med denna komponent. Människor kom, arbetade och dödades. Arbetskraften sinade aldrig, eftersom det kom offer från hela Europa. De etiska konsekvenserna av hur ett storföretag utnyttjar situationen kunde i denna bok belysts på ett mycket intressant sätt.
Tyvärr verkar författaren ha en föreställning om att upptravade fakta räcker för att skapa en läsvärd bok. Det förekommer ytterst få diskussioner rörande vad som verkligen skedde. Författaren raddar upp händelser, personer och datum utan några som helst ambitioner att reflektera kring detta. Efter ungefär halva boken avslutas historien i Nurnberg och med spridda anmärkningar om att IG Farben uppstod på nytt under nya företagsnamn. Sen byter författaren STYCKE (ja faktiskt bara ett stycke) och börjar berätta historien en gång till - från början, fast ur en lite mer ointressant vinkel. Jag är övertygad om att den här boken kommer gå till historien som den kompositionsmässigt dummaste bok jag läst. Istället för att plöja hela boken kan man med fördel läsa förordet och nöja sig med det.
Jag ger denna bok en etta i betyg.
Bortom minnet, bortom glömskan
Vad innebär det egentligen att leva vidare efter Auschwitz? Ebba Sörbom överlevde, men hennes närmaste fanns inte längre kvar i livet. År 1945 kom hon 17 år gammal ensam till Sverige. De primära behoven tillfredställdes. Hon fick mat, tak över huvudet och möjlighet att arbeta. När de ytliga behoven hade tillgodosetts förväntades de överlevande glömma sina krigsminnen, dra ett streck över det förflutna. De förväntades vara tacksamma över värdlandets omsorg och frikostighet. Något tillspetsat skulle man kunna säga att de överlevande skulle tiga tyst och låta världen fortsätta snurra utan att ta itu med det trauma de genomlidit. Flyktingarnas upplevelser i dödslägren kontrasterade grällt mot livet i det nya krigs oskadda landet. Det fanns en ovillighet att överhuvudtaget tro att sådan ondska som flyktingarna berättade om - kunde existera. Vidare fanns en övertro på Sverige. Man ville framhäva Sveriges hjälteroll och glömma bort de många restriktioner mot judiska flyktingar som även Sverige var skyldig till. De överlevande hanterade situationen på mycket olika sätt.
En kategori flyktingar kom till Sverige, ödmjukt tacksamma och smälte väl in i den färdigstöpta form för ett riktigt "offer". Dessa inlemmades ofta bra i samhället. En annan kategori plågades av det förflutna och vägrade dra ett streck över det skedda. Dessa kränkta människor fick ingen möjlighet att bearbeta traumat de utsatts för. Många skaffade en ny familj och försökte leva om sitt liv genom sina barn (Heidi Freid tar upp de psykologiska konsekvenserna av obearbetade trauman i sin bok "Det tredje livet").
Ebba Sörbom kämpade länge för att smälta in i sitt nya hemland, hon bytte namn för att inte dra uppmärksamheten till sig. Hon gifte sig och skaffade en familj för att omedvetet ersätta sin förlorade familj. Hennes far som överlevt i Tjeckoslovakien rådde henne att vara tacksam över att befinna sig i ett land som Sverige och ifrågasatte att hon ville återvända till honom i det krigsskadade hemlandet. Han var så uppfylld av sin egen smärta att han undergrävde hennes. Enligt honom hade Ebba fått en möjlighet till ett nytt liv. När hon inte kunde släppa det förflutna anklagade han henne för att vara otacksam. Trots alla försök att smälta in insåg författaren snart det ohållbara i situationen. Hon lämnade då sin man och sin lilla son och försökte skapa ett nytt liv - på egen hand.
Det som griper mig när jag läser boken är insiktsfullheten. Ebba Sörbom kommer ägna sitt liv åt att sörja sin förlorade familj. Men samtidigt som hon beskriver detta sorgearbete finns hennes nya familj som hon övergav med i perferin. Hon berövar sin egen son hans mamma, för att få sörja någon som redan är borta. Det är insiktsfullt att ha förmåga att se både den sorg man utsatts för och den man utsätter andra för, på en och samma gång. Vi får veta att hennes son upplever att hans liv trasades sönder när han blev övergiven. Denna bok ger ett bredare perspektiv på vad det innebär att bli sviken, att det finns förklaringar - men egentligen inga ursäkter. Författaren kan bekräfta att hennes son inte förtjänade den smärta hon åsakade honom. Hon ger uttryck för förståelsen att också han var ett oskyldigt barn - och att hennes upplevelser på intet sätt ursäktade hennes hanterande av föräldraskapet.
Jag har längtat efter en sådan här bok. En historia som inte slutar efter att de vita bussarna skrotats i något garage. En bok som tar upp hur man hanterar det absoluta sveket - egentligen! Kan man växa och bli en hel människa? Vad händer på vägen dit? Jag älskade boken för uppriktigheten och det myller av blandade känslor den väckte i mig. Språket är vidare mycket koncist - sparsamt ungefär som i en dikt. Det finns inga onödiga utvikelser. Alla ord bränner in sitt märke på näthinnan. Boken är oerhört svår att recensera - eftersom den är så komplex. Det är svårt att undvika att känna för karaktärerna. Av detta skäl, och för att boken inte är en arketypisk biografi ger jag "Bortom minnet, bortom glömskan" en stark femma i betyg. Den är en smärtsam litterär upplevelse!
Bokhyllan
A-6171 ett judiskt levnadsöde av Göndör, Ference
Adolf Eichmann - byråkrat och massmördare av Cesarani, David
Albert Speer och sanningen av Sereny Gitta
Andra världskriget av Ericson Wolke , Lars
Antirasister av Lindqvist, Sven
Antisemitismens historia av A.Frank Stiftelsen (ej i bokhyllan)
Auschwits skugga av Schulman, Salomon
Auschwitz : Den slutgiltiga lösningen av Rees Christopher
Befrielsen från Bergen-Belsen
Berlin på 8 kapitel
Bortom minnet, bortom glömskan
Brev från Nollpunkten
Dagsedlar
Darwins ofullbordade
De osannolika systrarna Mitford
Den banala ondskan
Det började med judarna
Eldens barn
En annan
En tysk mans historia
En ö i havet
Faderland
Farfar var rasbiolog
Förintelsen i perspektiv
Förintelsen och förnekarna
Förintelsens lag
Gulag
Handelsresande i liv
Helt vanliga män
Hitlers barndom
Hitlers hemlighet - en diktators dubbelliv
Hjältar i det tysta
Hur de europeiska judarna förintades
Hur många gånger kan man döda en man
Huset vid Garibaldigatan
Inte bara Hitler - föraktet för livet
Kaddish för ett ofött barn
Livet måste ha en mening
Mannen utan öde
Mitt namn är Eduard Braun Hitler
Mörkrets hjärta
Nazisternas kvinnor II
Ninas resa
Nu dog du - bombernas århundrade
Nürnbergrättegången - Samtal med vittnen och
Näckrosdammen
Ohörda rop
Pojkarna från Brasilien
På västfronten intet nytt
Rwanda and Genocide in the Twentieth Century
Shosha
Skriva historia
Skynda skynda Kom och se!
Slakthus 5 eller Barnkorståget : en skyldighetsdans med döden
Sophie Scholls korta liv
SS ondskans mäktiga redskap
Sverigedemokraterna
Terra Nullius - en resa genom ingens land
Tysk höst
Tyskt trauma
Utrota varenda jävel
Vad mina ögon har sett
Vi är inte färdiga med Hitler på länge än
Vid avgrunden
Änglarna svek oss
Ökendykarna
Öppet hav
