Likvidation

Föreställ dig att dina föräldrar överlevt förintelsen. Du är döpt efter en person som var mycket betydelsefull för dina föräldrar. Inte sällan förväntas du ersätta en hel familj som gick under i gaskamrarna. Dina föräldrar ser dig som en möjlighet att bli lyckliga igen, men det är inte för din egen skull som du finns till - utan för deras. Ofta har de inte bearbetat sina upplevelser i lägren och traumat tar stor plats i er familj. Av helt naturliga skäl vill dina föräldrar inte tala om det förflutna. De vill ge dig allt som de inte kunde få, en lycklig barndom, materiella möjligheter att utveckla dig, god skolgång och bra relationer. De lever sitt liv genom dig. Föreställ dig de krav och den press det innebär att leva under sådana förhållanden.

Helen Epstein tillhör den "andra generationen", barn till överlevande. Hon har skrivit en fantastisk fackbok om det överförda traumat barnen till de överlevande delar. Länge var problemen som barnen brottades med tabu. I hemmen fanns en tyst överrenskommelse om att inte prata om det förflutna. Detta till trots fanns förintelsen alltid närvarande. Barnen märkte att de levde i skuggan av något ofattbart. Och även om de flesta var stolta över att föräldrarna överlevt, fanns också en svårighet att nå fram till föräldrarna. Hur skulle barnen kunna frigöra sig på vanligt tonårsmanér, skrika åt föräldrar som utsatts för ondskan? Det växte fram en skuld och krav på tacksamhet mot föräldrarna som omintetgjorde förmågan att klippa den andliga navelsträngen och bli vuxna.

Epstein berättar gripande sin egen historia om att växa upp i en familj där föräldrarna överlevt förintelsen. För att vara en fackbok är språket oerhört levande och författaren väver skickligt in de andra barnens berättelser för att belysa sin egen. Vetenskapligt sett skulle man kunna säga att denna bok består av fallbeskrivningar, men fallbeskrivningarna är så starkt berättade att tonen ofta blir skönlitterär. Och det tycker jag om! En bok som skulle kunna tillhöra kurslitteraturen i psykologi handlar om människor och ska då berätta något om mänskligheten, inte bara kråma sig med fina ord. De allra duktigaste författarna är de som kan berätta en historia med vetenskaplig kontext. Gitta Sereny kan, liksom Peter Englund och Sven Lindqvist - det är något ganska unikt.

Denna bok är mycket gripande och insiktsfull. Den berättar om trauma som överförs genom generationer - nästan som en psykologisk arvsynd. För oss som lever i ett mångkulturellt samhälle där invandrare utgör en stor del av befolkningen, är det viktigt att belysa att invandrarnas barn - även om de är födda i Sverige - blir påverkade av sina föräldrars upplevelser. Det är så lätt att döma människor och störa sig på att de inte passar in i vår kultur, men man måste vara varse om de problem som faktiskt kan uppstå i en familj som haft det svårt - och fortfarande har det. Byte av kultur är ingen simpel sak. Och just dessa insikter var de mest värdefulla med denna bok. Jag lärde mig något om vårt samhälle här idag - av människor vars familjesituation är något som jag egentligen inte kan föreställa mig. Och det är nästan det viktigaste en bok kan ge läsaren - kontext och förståelse för sin egen kontext! Jag ger boken en femma i betyg. Den är mycket läsvärd.

Vi kan se kroppen, känna den. Men vi kan inte se känslor eller psyket. Det finns en tendens att blunda för konsekvenserna av det man inte ser. Det blir konsekvenser av smärta - alltid. Självskadebeteende är en slags manifestation av det sår som finns inombords. Det handlar om det gömda och ifrågasatta. I och med Freud började man intressera sig för psyket. Forskningen var påverkad av kulturen som exploderade av uppfinningar och framsteg. Freud trodde att han skulle kunna förändra människan och befria henne från de bojor som hon smitt under många århundraden (t ex religion som Freud såg som den vuxnes snuttefilt). Om bara människan mognade och kunde se vad Freud såg, skulle hon kunna avsvärja sig alla naiva tvångsföreställningar och bli en sann människa. Freud lade grunden till psykoterapin och i stort sett alla forskare och psykoanalytiker är påverkade av honom. Han åstadkom en revolution, men man får inte glömma bristerna i hans lära. Kvinnor såg Freud som kastrerade män, barn som tabula rasa (tomma blad) fram till Oidipuskonflikten.

Bristerna i Freuds klassiska psykoanalys visar sig bäst i kris-situationer. När andra världskriget tog slut och koncentrationslägren befriades stod världen inför tiotusentals levande lik, som skulle tas om hand. Sverige var ett av de mest aktiva länderna i detta skeede. Hur mycket som berodde på dåligt samvete kan man spekulera över, men gränserna öppnades och tusentals människor fick hjälp. Samhället sörjde alltså för dessa människors fysiska återuppbyggnad, men den psykiska biten lämnade mycket kvar att önska. Att prata om det förflutna skulle vara som att rota i ett sår och hindra det från att någonsin läka. Därför valde man att försöka tiga ihjäl problemet. En ny framtid väntade runt hörnet och varför fördjupa sig i det förflutna? Ganska snart visade det sig att de fysiskt återanpassade överlevande inte mådde psykiskt bra. De skaffade snabbt familjer för att ersätta det liv de förlorat, men många gånger ledde detta till tragedier. Föräldrarna överförde sin ångest och sina post-traumatiska symptom på barnen.

Efter kriget i Vietnam började forskare uppmärksamma att fysiskt omhändertagande av människor som upplevt ett trauma, inte alltid räckte. Ungefär samtidigt började psykologer (ofta själva överlevande förintelsen) uppmärksamma posttraumatiska störningar hos överlevande. De överlevande led av depressioner, insomnia, svårigheter att hantera sin verklighet och ångest. Många utvecklade somatiska problem efter de svåra umbärgandena i lägren. Man började kalla dessa symptom för Kz-symtom. Koncentrationsläger psykos.

Hedi Freids bok "Det tredje livet" behandlar de posttraumatiska problem som drabbat överlevande. Hedi Freid överlevde själv förintelsen och utbildade sig till psykoterapeut. Hon startade upp en dagverksamhet i Stockholm för överlevande som kallades för Café 84. Freid behandlar både de överlevandes problem och den andra generationen. Terapin är grundad på bland annat Cullbergs kristerapi. Om man vill läsa en vetenskaplig förklaring om hur denna terapi ser ut kan man läsa Johan Cullbergs "Kris och utveckling" eller "Dynamisk psykiatri". Freids bok är viktig eftersom den innehåller fallbeskrivningar och visar hur man tillämpar terapin "på riktigt".

Denna bok är en guldgruva! Den är lättläst men trots det väldigt komplex. Jag upplever att Freid lyckats skapa en handbok i kristerapi som andas hopp och inte räds för att ta upp riktigt svåra problem. Boken väckte en nyfikenhet på den "andra generationen", det vill säga, barnen till de överlevande. Jag snappade upp Helen Epsteins namn (som forskat om den andra generationen) och har läst hennes huvudbok också. Freid belyser hur trauma påverkar inte bara personen som går igenom det, utan också de anhöriga. Beskrivningar av hur de överlevandes barn kämpar med att göra sina föräldrar lyckliga - eftersom de inte förtjänar mer olycka, berörde mig mycket starkt. "Det tredje livet" är Freids bästa bok. Jag hoppas hon kommer skriva mer "fack" böcker som denna som får en stark fyra i betyg.

Mitt i hjärtat av Europa, i slättlandet mellan Donau och Tisza ligger Imre Kertez hemland Ungern. Ungern är ett land som har en mörk historia av ockupation och diktatur bakom sig. Imre Kertez skriver om befrielsen från de totalitära systemen som tidigare fängslat landet, men också om de osynliga trossar som skapar en avgränsning demokrati och det som bara ser ut som demokrati - på ytan. Kertez utgår från Auschwitz som en symbol för människans skam och outgrundlighet. Efter Auschwitz kan man inte skriva poesi - och efter Auschwitz kan man bara skriva poesi om Auschwtiz.

När Imre Kertez beslutade sig för att bli författare upplevde han sig skriva som om han var landsförvisad. Han hade ifråntagits sin identitet i lägren och den kommunistiska diktatur som följde kom att upprepa förintelsen på en annan, men likartad nivå. För Kertez har allting sin början (och därmed också sitt slut) i Auschwitz. Han är mest känd för sin bok "Mannen utan öde" som är en självbiografisk historia om hur han överlevde koncentrationslägren som femtonåring. Denna bok har också getts ut i Sverige under titeln "Steg för steg" (smått förvirrande egentligen). "Det landsförvisade språket" är en essä-samling som berör nationalitet, existenstialism, och tomrummet mellan människan och de politiska systemen. Det är en viktig bok för läsaren som vill förstå Europa av idag.

Jag har tidigare bara läst romaner av Imre Kertez, och jag måste erkänna att skillnaden mellan författarens romaner och essäer, är markant. Kertez håller alltid hög nivå oavsett vilken genre han behandlar (det är inte för intet som Kertez mottag nobelpriset i litteratur), men jag skulle vilja påstå att essäerna är snäppet vassare än romanerna! Här visar Kertez att han är en filosof i samma anda som Kafka, Camus och Heidegger. Han väver skickligt in olika perspektiv på så många nivåer att det ibland känns svindlande. Att följa författarens knivskarpa resonemang känns ibland som att svinga sig över ett brinnande hav - och ändå känna att man har en livlina! Jag älskade denna bok som får en stark femma i betyg.

Det är svårt att lära barn om historia. Särskilt om historian inte har några direkta beröringspunkter med barnens egna liv. Riktigt duktiga lärare kan se beröringspunkterna och plocka fram dem så att barnen också kan se och känna. "Hanas resväska" är en sann historia som handlar om en Fumiko, en japansk lärarinna som får låna en resväska från ett informationscenter om förintelsen. Resväskan har tillhört en flicka som hette Hana men någon annan information finns inte. Fumiko använder väskan i sin undervisning av klassen och lyckas göra historien till något existerande i barnens vara. Väskan är verklig, barnen får titta på den, känna på den och försöka föreställa sig ägarinnan till den. Men detta räcker inte för Fumiko som börjar göra egna undersökning och ta reda på mer om flickan som slutade sitt liv i Auschwitz.

Det här är en väldigt annorlunda bok om förintelsen eftersom den utspelar sig under 2000-talet i Fumikos kamp att få svar på sina frågor. Den omfattande undersökning hon gör kommer också leda till resultat. Boken berättar om de nya upptäckterna av Hanas öde och undan för undan skingras frågetecknen. Det visar sig till och med att det finns kvar teckningar som Hana gjort, i koncentrationslägret Theresienstadt. Och hela Hanas familj blev inte utplånad, det finns kvar ett vittne! Den här boken känns osannolik och därför blir man så gripen. Att någon faktiskt skulle kunna starta en undersökning och ta reda på mer om offren, utifrån vår verklighet idag, känns hollywood-intrig. Ändå är denna bok så äkta, uppriktig och ärlig. Man blir berörd av både Hanas öde och Fumikos kamp att hitta sanninigen. Boken får en stark fyra i betyg av mig.

I begynnelsen var logos, ordet eller meningen. Logos betyder alltså mening på grekiska och logosterapi är en existenstiell metod som går ut på att hjälpa människor att finna en mening i sina liv. Enligt Viktor Frankl som överlevde fyra koncentrationsläger är människans sökande efter mening det som är essensen i mänskligt varande. Människan kan distansera sig från det hon för tillfället upplever och förvandla lidandet till något mer, en kallelse eller en triumf. Just eftersom Frankl har de erfarenheter av lidande som han har, ges hans ord extra tyngd. Är det någon som känner och upplevt det mänskliga lidandet på nära håll, så är det någon som överlevt Auschwitz. "Viljan till mening" skall läsas paralellt med "Livet måste ha en mening" som är en självbiografisk beskrivning av Frankls upplevelser och hans terapi. "Viljan till mening" är mer tekniskt uppbyggd än förutnämnda bok. För en grundligare analys av logosterapin när det gäller noologiska (noos betyder ande, alltså andliga) frågor finns också boken "Gud och det omedvetna" att tillgå.

När jag började läsa kursen REVB04 blev jag överförtjust när jag upptäckte att en av mina favoritförfattare fanns i litteraturlistan. Trots att jag inte läst psykologi tidigare har jag kommit i kontakt med existenstialismen just genom Frankl. Just då var jag inte medveten om att logosterapin var en inriktning inom existenstiell psykologi utan läste honom för att utveckla mig själv och mina kunskaper om andra världskriget. Min lärare var (enligt mitt tycke) lite väl skeptisk mot Frankls teorier, och det var inte förrän jag läst alla andra böcker i kurslitteraturen som jag började förstå vad hans skepticism grundade sig på och själv började hitta saker i logosterapin som jag inte tyckte om.

Först och främst vill jag betyga min vördnad för en person som överlevt så mycket lidande som Frankl gjort. Inget kan frånta honom den storheten. Dock finns det en hel del saker som jag inte tyckte om i terapin, eller i Frankls utläggning om terapin, som jag upplevde när jag läste "Viljan till mening" och "Gud och det omedvetna":

1. Frankl kritiserar existenstialismen som rörelse. Också jag kan hitta många relevanta argument mot existenstialismen, både som filosofisk rörelse och som terapiform. Dock är det få sådana argument som Frankl tar upp. Han ondgör sig istället över sina opponenter, gör anspråk på att ha myntat uttryck långt före alla andra (vilket sällan har betydelse för det han argumenterar för - utan bara handlar om brist på ödmjukhet) och han faller gärna tillbaka på sina unika erfarenheter i koncentrationslägren som gör honom "omöjlig" att ifrågasätta.
2. Vid mer än ett tillfälle blir jag pinsamt berörd över det uppenbara behovet Frankl verkar ha av namedropping, och att ständigt visa sig rolig och spännande. Han berättar om skämt han berättat och hur fantastiskt roliga de ansågs vara (och de belyser sällan något annat än att Frankl ansågs vara rolig i sammanhanget). Han berättar onödiga ankedoter som ger intryck av att han är en fantastiskt vis och smart människa - men ofta är dessa anekdoter riktade MOT någon människa som inte verkar lika speciell som Frankl. Det är alltså sällan som dessa små utvikningar faktiskt tillför bokens faktiska innehåll någonting.
3. Vid två tillfällen tar Frankl upp hur metoden inte alltid passar de som är mindre begåvade och illustrerar det med att beskriva vissa av hans (enligt honom) dumma patienter reagerade på metoden. Slutligen - men det som gjorde mig mest illa till mods -
4. tar Frankl för att belysa hur problematiskt det är för människan att förstå sitt lidande i Världen och Guds eventuella roll i det hela, upp, både i denna bok och "Gud och det omedvetna" plågsamma forskningsförsök på en chimpans som gjorts i hans regi. Enligt Frankl är det lika svårt för apan att förstå varför vi plågar den med goda avsikter (rädda människor från sjukdomar...whatever) som det är för människan att förstå varför Gud plågar oss. Resonemanget är inte helt fel, men exemplet gör mig skräckslagen, eftersom jag tror att Joseph Mengele hade exakt samma syn på sin verksamhet i Auschwitz.

Jag kan inte förstå hur en apas liv skulle vara mindre värt än människans, bara för att vi inte förstår vad apan säger oss (för det behöver faktiskt inte vara tvärtom, att apan inte förstår oss - kommunikationsproblem kan existera båda vägarna så att säga).

"Livet måste ha en mening" är en fantastisk bok som fick en femma i betyg av mig. Den är mycket läsvärd och berättar mycket mer om logosterapin, än Frankl gör i någon av sina "tekniska" böcker. I den boken kommer Frankl bra mycket närmare den existenstialism som Rollo May förespråkar, än sin egen. De två viktigaste terapiformerna inom logosterapin handlar om att möta sin rädsla, i tankeform eller i verkligheten. Det handlar också om att hittta sin individuella mening i livet. Meningen skall inte "ges" av psykologerna utan hjälp skall ges till patienterna att SJÄLVA finna meningen. Gemensamt för både Frankl och May är attityden att människan har en unik förmåga att distansera sig till sig själva och finna mening i också det som kan verka vara meningslöst lidande. Skillnaden mellan de båda är dock Mays ödmjukhet och Frankls omständiga förklaringar av något som faktiskt är ganska enkelt. Jag avskyr pretiantiösa förklaringar och av denna orsak och de fyra ovanstående - ger jag boken en svag tvåa i betyg.

År 1985 såg Claude Lanzmanns dokumentär "Shoah" dagens ljus. Dokumentären anses än idag vara den mest betydelsefulla film som gjorts om förintelsen. Filmen är mer än nio timmar lång och består av förstahands vittnesmål av överlevande, tyska byråkrater, polska bönder och andra som på ett eller annat sätt var inblandade i förintelsen. Trots filmens omfång gjorde Lanzmann ett försök att sammanställa vittnesmålen i en bok som gavs ut samma år med förord av Simone de Beauvoir. Det är den boken som jag läst om och om igen, de senaste åren,  men haft oerhörda svårigheter att skriva en recension om.

Jag kan inte likna den här boken vid något annat än en symfoni, en grym och storslagen sådan. Lanzmann samlar fragment till fragment och bygger en gripande bild av förintelsen med detaljer som bränner sig fast på näthinnan, vare sig man vill det eller ej. Trots att man läst berättelserna om förintelsen så många gånger är Lanzmanns berättelse ny. Genom hans sammanställning blir historien levande igen. Historien är en mardröm, och en sann sådan, men det är kusligt också hur vacker ondskan kan vara. Små bitar av ångest och skuld söker sig samman till en bräcklig och brutal helhet. Rösterna berättar; bönderna, lokförarna, kommisarierna och lägerkommendaterna. De förnekar att de hade  vetskap eller möjlighet att förändra. Ändå andas deras ord av återhållsamhet och ångest. Visst visste dom. Men visste vad? Inget allt, men lite någonting? Och kanske mer än så? Någon fick det bättre när judarna försvann, någon annan kan inte släppa bilden av ett barn som kastas upp på ett flak. Det finns så många berättelser och mellan raderna skymtar ansikten och  alla de röster som inte kunde. Shoah är en bok som gör ont att läsa.

Bokens upplägg är ovanligt. Lanzmann börjar i historiens mitt. Sen arbetar han sig ut i perferin. Var börjar och var upphör förintelsen? Är varje steg ett steg i förintelsen eller mot? Var börjar skulden, hos vem hör den hemma? Den ansedde historikern Raul Hilberg berättar om hur nästan alla dekret tyskarna beslutade rörande judarnas öde var en spegelbild av det förflutnas dekret. Där fanns inga nyheter. Endast det sista steget var nytt.

Inte omvända judar till kristendom, inte avgränsa dem från sina städer eller skeppa dem långt bort. Inte leva bland oss - inte leva alls. Upptäckten av de hårfina gränserna gör det hela paradoxalt. Hur bekämpar man en ondska man vänjer sig vid? Hur bekämpar man insikten att man fått det bättre när somliga försvunnit? Kan det någonsin förlåtas? Jag läser Lanzmanns fantastiska bok och vanmakten står mig upp till halsen, en oupplöst knut!

Och idag i Sverige - här och nu - växer sig antisemitismen starkare (och föraktet mot invandrare) men i ny gestalt. Idag är antisemitismen inte politiskt korrekt, så man får vara antisionist istället. Frågan är hur man/vi kan kräva av Israel, offret att DE borde lärt av historien. "Har inte NI lärt er något av att vi försökte utrota er? - borde inte NI ha större respekt för människovärde?" kan vi, eller kan vi inte fråga judarna i ljuset av förintelsen?  Sett ur det perspektivet blir Palestina-frågan en del av problemet. Rättvisa, javisst - men också perspektiv på kontexten. Efter årtusonden av underkastelse slår den mobbade tillbaka. Västvärlden vrider sina händer och glömmer varför rädslan att ge upp mark/tro/stoltheten är så stor.

Shoah är en bok som jag bär med mig ständigt. Jag har gjort fullt med understrykningar och boken lider av svårartade hundöron. Men det är en bok som drivit rakt in i hjärtat på mig. Den har en egen röst. Jag har gett den en jordgubbe, men kan aldrig göra den rättvisa med en enkel recension. Det här är ett försök, inget annat. Om du vill se trailern för filmen (år 2007 kom en nyutgåva) klicka på länken här. Boken har publicerats på svenska av bokförlaget Alfabeta. Det är en bok man inte får missa.