Likvidation

Av den upphöjda idealismen finns inte mycket kvar. Idealismen tillhörde partiets förflutna och återstår gör bara ord som klingar falskt. Den lilla intellektuella klick som drev igenom revolutionen har antingen blivit bödlar, eller likviderats. Boken börjar ganska omgående med att en av partiets förgrundsgestalter, Rubashov arresteras. Han anklagas för landsförräderi och får ett ultimatum. Endera erkänner han sig skyldig till de brott han anklagas för (vilket innebär att han får genomgå en offentlig skenrättegång - men behålla livhanken), eller så vägrar han och blir likviderad i det tysta. Vi följer Rubashovs tankar i fängelset medan han rannsakar sig själv och det parti som han arbetat för. Om Rubashov erkänner partiets absolutism kan han fortsätta existera som en obetydlig del i ett kollektiv som bär all skuld - men om han börjar tvivla måste han ta ansvar för alla de handlingar han gjort i partiets namn.

Arthur Koestler föddes i Budapest men inledde en framgångsrik karriär som journalist i Tyskland. Under trettiotalet blev Koestler medlem i kommunistpartiet. Han stred mot Franco i Spanien år 1937 där han togs till fånga och dömdes till döden. Efter internationella förhandlingar släpptes han fri (liksom huvudpersonen Rubashov i "Natt klockan tolv på dagen"). Upplevelserna i fångenskap kom dock att förändra Koestlers syn på partiets oantastlighet. Han började se på det kommunistiska konceptet "ändamålen helgar medlen" med nya ögon. Tre år senare såg hans genombrottsroman dagens ljus.

"Natt klockan tolv på dagen" är delvis självbiografisk och behandlar de såkallade Moskvarättegångarna som ägde rum under 30-talets senare del. Det handlade om politiska skenrättegångar som riktades mot de egna. Stalin rensade upp i sina egna led och runt 700 000 medborgare mördades. Boken är delvis självbiografisk och handlar om boljseviken Rubashov som har en ovanligt hög position i partiet. Rubashov anklagas falskt för att ha förått partiet. I fängelset ställs han inför ett ultimatum. Under fängelsevistelsen börjar Rubashov ifrågasätta sin lojalitet till partiet.

Under nittonhundratalets första del stod jättarna kommunismen och nazismen mot varandra. De hade många likheter och de tycktes köra över alla andra politiska inriktningar. Vanliga människor ställdes inför att välja det ena eller det andra, eftersom alla andra alternativ tycktes vara för svaga. Detta var exempelvis orsaken till varför många funktionärer inom den svenska kyrkan bekände sig till nazismen emedan de egentligen ville markera att de var emot kommunismen. Koestler bekände sig till kommunismen men hans politiska val blev en dyrköpt lärdom. Han kom till insikt om att politiska rörelser med kollektiva mål tenderar att omyndighetsförklara den vanliga människan, förinta individen och förneka det egna ansvaret. Av de orsakerna gick Koestler år 1938 ur partiet.

De frågor som denna bok väcker hos mig är naturliga. Varför har nazismen så självklart till skillnad från kommunismen blivit symbol för ondska, trots att de humanitära brotten i Sovjet var fullt jämförbara med nazisternas? Varför ser vi gärna på kommunismen med rosa glasögon och hävdar att ansvaret för de politiska brotten ligger enkom på Stalin - snarare än på den kommunistiska ideologin? Ett svar kan möjligen vara allas vår svaghet för dramaturgi. Nazismen var så självklart ondskefull. Nazisterna hade två tydliga, konkreta fienden - judarna och kommunisterna. Vid krigsslutet gick den politiska åskådningen i graven, mycket tack vare förintelsens uppenbara vidrigheter. Men kommunismens roll var mer diffus. Från att ha varit allierade med Tyskland blev de motståndare och segrare i de "godas" allians. Och förföljelserna av oliktänkande fick inget tydligt slut, eller offentligt fördömande som nazismen vilket gjorde att ondskan uppfattades som mer subtil, eller ovidkommande. Vidare gick kommunisterna inte till samma ytterligheter som nazisterna med sina dödsläger, även om Gulag mycket väl kan jämföras med de tyska koncentrationslägren. Koestlers bok är ett viktigt dokument över kommunismens humanitära konsekvenser. Författaren lyckas sätta fingret på en skev punkt i människans politiska historia. När de flesta av oss är beredda att bekänna oss till utilitarismen (mest lycka till störst antal personer). I ett vidare perspektiv visar det sig att ett sådant ideal i förlängningen kan leda till despotism. När en totalitär stat avgör vilka individer som är värda lycka -, måste individen lita på att en klick människor kan avgöra deras framtid på ett rättvist sätt, utan att låta sig påverkas av subjektiva önskningar. Några sådana, människor, har mig veterligen aldrig existerat.

Jag ger denna bok en stark fyra i betyg. Den är en klassiker som håller formen än idag.

Denna bok är en litterär tegelsten. Den är massiv och gör känslomässigt ont att läsa. Jag tror att orsaken till varför man på olika sätt försökt förminska det "Södertäljeflickan" vittnade om, är oförmågan att hantera det hon sagt. Flickan blottlägger en mörk sida av samhället som visar på socialens oförmåga, BUP:s inkompetens och medias obefintliga etik. Jag rekommenderar varmt denna bok till alla som sysslar med omsorgsfrågor och pedagogik. Det primära är inte att du måste tro på ALLT som sägs - men om något av det som sagts är sant - då är en vägran att lyssna bara arrogant och i förlängningen destruktivt. 

"Vem vågar tro på ett barn" får en stark fyra i betyg.

Howard W Campell Jr är en inte helt övertygad nazist som gör radioprogram för utlänningar i Tyskland och sprider antisemitisk propaganda i samma stil som Goebbles. Campell är också populär sällskapsbroder bland toppskiktet av nazister i tredje riket. Även om han egentligen inte tycks hysa några personligt präglade åsikter politiskt, har han valt att sprida nazismens hatiska haranger och han är riktigt duktig på det. Hans apatiska inställning till det samhälle han lever och hyllar har sin grund i hans passionerade äktenskap. Världen som han lever i är nämligen bara en skuggvärld av den som han och Helga skapat. Om nätterna viker vardagen undan för passionen och nätterna är det enda som har någon betydelse för Campell. Relativt tidigt in i kriget värvas Campell av sitt eget lands regering för att spionera på tyskarna. Campell som har näsa för förändringar i tiden, väljer att spela med i leken. Detta dubbelspel gör honom ytterligare benägen att ifrånta sig själv ansvaret för sina radiosändningar. Under ett bombräd faller hustrun offer och Campell förlorar sin enda mening att existera. När kriget avslutas och hans amerikanska arbetsgivare vägrar erkänna hans spionverksamhet ruttnar Campell bort i en sunkig förort till New York. Han tycks fortfarande inte förstå sin skuld i kriget, utan går upp i sin egen eländighet.

Allting kommer att förändras när han blir vän med grannen nedanför, som också är en avdankad spion, men åt Ryssland. De äldre herrarna spelar schack i timmar och berättar gamla minnen. Dock visar det sig att den ryska spionen fortfarande är aktiv och han riktar medias uppmärksamhet mot den gamle radioprataren. Detta ger två konsekvenser, Campell får medial uppmärksamhet och blir ofrivilligt en martyr för en ideologi som han inte kan stå för (och egentligen aldrig trott på). Nynazister höjer honom till skyarna och lyckas med konststycket att finna Campells hustru. För Campell innebär detta att livet börjar om på nytt. Han står nu i tacksamhets skuld till människor som han inte längre känner sig ha något gemensamt med. Och Helga själv är sig inte helt lik. Och medan frågetecknen kring Helgas faktiska identitet reses tvingas Campell ta itu med det förflutna.

Som ni säkert märker är detta en ganska fantastisk historia, så fullproppad med ideér och infall att intrigen tenderar koka över. Grundtanken i boken är att en handling - oavsett bakomliggande motiv - kan vara ond och att man måste ta ansvar för sina handlingar. Campell ger ju inte direkt ett sympatiskt intryck, men värre är att hans öde inte griper tag. Därför blir historien som sådan ganska ointressant. Vonnegut är en duktig författare men sprudlar över av idéer och denna bok hade definitivt vunnit på att beskäras och ansas en hel del. En svag trea blir betyget.

Imre Kertesz elever ber enträget, "berätta om den engelska flaggan". När författaren försöker hamnar han hela tiden på litterära villospår. Detta kanske delvis för att han hyser betänkligheter inför att berätta en historia som är märkt av tidens tand. Men det handlar också om att han ifrågasätter berättandets struktur. För vad är egentligen en sanning? Kan en individ berätta en historia (historien) - utan att sälla sig till gällande ideal, överdrifter och etablerade formspråk? Händelsen som "Den engelska flaggan" berör är den ungerska revolten mot det sovjetiska marionettstyret år 1956.

Denna diktatur är inte lika uppenbar som den nazistiska, men därigenom också förintande på ett annat, mer subtilt sätt. Genom revolten tänds en gnista av hopp för nationens medborgare. Det unika med Kertesz är att han inte berörs av detta hopp, det tycks så otänkbart och ovidkommande att han knappast lägger märke till vad som sker dessa händelserika dagar då upproret slås ner och många tusen ungrare blir dödade.

Det är oförmågan att känslomässigt helt tränga in i händelseförloppet som är det utmärkande för denna berättelse och författaren själv.

Kertesz beskriver sig själv som han var då, som ung och avtrubbad journalist, visserligen registrerande vad som sker - men i avsaknad av förmåga att begripa konsekvenserna av det hela.

Således sätts bagatellartade händelser i nytt ljus när faran så att säga, är över. Först då kan Kertesz ta in vad som skett och vad han själv blivit ögonvittne till.

Iakttagarens roll känns igen även från "Mannen utan öde", där Kertezs beskriver sin resa genom dödslägren. Den unge pojken tvingas stänga av sina känslor för att behärska situationen och överleva. Detta behärskande har dock en emotionell konsekvens som ger känsla av att författaren rör sig bortanför denna värld. Han tycks i kontakt med konstarter, men oförmögen att leva ett liv där han tillåter sig själv vara lycklig. I "Kaddish för ett ofött barn" visar sig denna oförmåga i valet att inte skaffa barn. I denna kortroman gör Kertesz tvivlet till huvudperson. Tvivlet handlar om det upplevda är överhuvudtaget är möjligt att återberätta - och om författaren isåfall (eller någon alls) kan göra denna berättelse rättvisa. Filosofin och tankegodset härstammar från samma led som Kafka, Nietchze och Camus.

Jag tyckte mycket om denna bok. Dock är den inte särskilt lättläst. Den får en stark trea i betyg.

1973, Chiles folkvalda president Allende störtas av sina tidigare rådgivare. Nu börjar en lång och grym tid av tortyr, fängslande av oliktänkande och diktatur. General Pinochet tar över och under ett par få dagar har man redan spårat upp och dödat många tusen människor. Under Pinochets tid vid makten kommer nära en miljon människor få sätta livet till. Presidenten och hans närmaste män kämpade mot tusentals soldater med stridsvagnar, helikoptrar och flygplan som bombade palatset. För att slippa hamna i facisternas händer begick Allende slutligen självmord och uppmanade sina män att fly. Bland de som stod presidenten närmast var Raymonds far, Eduardo "Coco" Paredes och tillsammans med flera andra modiga män togs han till fånga av juntan. Med detta var hans brutala öde fastslaget. Innan Coco dog hade militären (som ironiskt nog mestadels bestod av fattiga pojkar - vars kamp Allende och Coco tillsammans hade fört) brutit nästan varenda ben i hans kropp, de hade hällt bensin över honom och när han inte dog i flammorna blev han slutligen skjuten sjutton gånger och utsatt för eldkastare.

I första delen av denna bok får vi ta del av Raymonds rekonstruktion av de sista dagarna under Pinochets maktövertagande. Därefter följer vi Raymonds fars sista timmar i den militära anläggningen i Tacna. Andra delen är självbiografisk och behandlar författarens uppväxt som son till den berömde Coco. Den berättar också om skuldkänslorna gentemot de ideal fadern förde som författaren inte själv kämpat för. Vi får ta del av författarens bitterhet och hans senare kamp för att få Pinochet i fängelse.

Denna bok är oerhört givande! När Pinochet 1998 äntligen togs till fånga reagerade världen på ett ganska oväntat sätt. Margarete Thatcher var en av de politiker som visade Pinochet sitt stöd. Hon var inte ensam, det blev helt enkelt rumsrent att hålla diktatorn om ryggen. Trtos många tusen offer och anhöriga lyckades Pinochets anhängare vinkla situationen i media så att det i själva verket såg ut som Pinochet utsattes för ett brott. Behandlingen av diktatorn var visserligen ljusår från all den tortyr han hade utsatt sina medborgare för i tjugo år. Bitterheten bland Pinochetregimens offer blev stor på grund av omvärldens syn och attityd mot det skedda. Denna bok är viktig då den visar hur illa det egentligen var, och ger ett annat perspektiv i den bild av Pinochet som medierna envisats att skapa. Ingen skulle komma på tanken att hylla Hitlers ekonomiska insats i Tyskland då den är helt irrelevant i förhållande till lidandet alla nazisternas offer fick utstå. Icke destå mindre är det exakt sådana åsikter som vädrats bland världspolitikerna i den chilienska frågan. Coco chicos berättelse är högst angelägen, den är visar en attityd som är utvecklande och också försonande. En fantastisk bok om mod och rättrådighet.

Wladyslaw Szpilman var en lovande ung pianist som spelade för polsk radio när Tyskland invaderade Polen. Szpiliman och hans familj var av judisk börd och tvingades bosätta sig i de, av nazisterna inrättade, judiska gettot i Warsawa. Länge förblev den lilla familjen intakt tack vare Szpilimans inflytande och popularitet. Efter att det judiska rådets ordförande Adam Cerniakow tagit livet av sig (efter att ha tvingats skicka gettots föräldralösa barn in i döden) försämrades läget. Hela Szpilimans familj greps och deporterades till dödsläger. I sista stund lyckades Wladyslaw undkomma nazisterna. Under flera månader gömmer han sig i ett krigshärjat Warsawa med hjälp av människor som gömmer honom - trots att det är belagt med dödsstraff. Mot slutet av kriget är staden tom så när på tjuvar och gömda judar. Szpilman lyckas dock springa rakt in i en tysk officer. Oväntat nog är det tack vare denna tysk som Szpiliman lyckas överleva resten av kriget.

"Pianisten" blev en oscarsbelönad film under regissören Roman Polanskis rosade händer. Själv tyckte jag filmen var fruktansvärt tråkig. Det var därför jag inte hade några högre förväntningar på boken. Men där kom min pessimism på skam för boken var fantastisk. Den skrevs direkt efter krigsslutet vilket ger en autentisk känsla. Författaren hade inga författarambitioner men det märks hur han ser på händelserna i gettot och det krigshärjade Warsawa med konstnärens blick. Han ser människan, precis som Primo Levi. Beskrivningarna av gettot är bland det vackraste jag läst. Szpilman lyckas ta fram nyanserna i lidande och skruva till det med ironiska betraktelser och kommentarer. Första delen av boken var en självklar femma. Sen tyckte jag att nivån sänktes. Det är ofattbart att Szpilman överhuvudtaget lyckades överleva de sista månaderna. Jag tycker att det märks i boken hur den fysiska överlevandet tar över och suddar ut Szpilmans kreativa sätt att betrakta världen. Det är intressant i sig, som en psykologisk effekt - men nivån den litterära nivån sjunker lite och berättarglädjen försvinner. Dock tillkommer i nya utgåvan något som definitivt tillgodoser läsaren med nytt intressant material. Här finnes nämligen dagboken av densamma tysk som räddade Szpilman. Denna var en märklig man som skickade sina dagboksanteckningar som i sig innehåller så pass mycket negativa reflekteringar om nazismen, att de hade om de upptäckts - lett till att officeraren dömts till högförräderi många gånger om. Att läsa dessa anteckningar som vittnar om en stark humanism och rättrådighet är befriande. Alla tyskar var inte samma. Det fanns de som förstod vad deras regim faktiskt gjorde och de konsekvenser detta skulle ge. Detta tillägg höjer boken återigen till en stark femma. Mitt slutgiltiga omdöme blev också just det.

Wladyslaw Szpilman var en av de få judar som levde kvar i Warsawa under hela kriget. Under flera år levde han i gettot tillsammans med sin familj, men när dessa transporterades vidare till Treblinka räddades han kvar och skyddades av vänner och polacker som beundrade honom för hans musik.
Och när jag läser Pianisten känner jag släktskap med Primo Levis överlevnadshistoria i "Är detta en människa". Primo Levi överlevde inte på grund av stark överlevnadsdrift utan ren och skär tur. Szpilman har visserligen mycket mer överlevnadsdrift, men också oerhört mycket tur. Hade han inte haft så goda vänner, och så goda fiender - hade inte heller han klarat sig.

Pianisten är en kort bok. Den är inledningsvis mycket intensiv och avslutningsvis mycket tankfull. Med en kompositörs konstnärsögon ser Szpilman sin omgivning och kan förmedla skönhet även i det största lidande. Elinleticia har i sin recension av boken Shoah (som är en de böcker som bäst fångat förintelsen) sagt: "Jag kan inte likna den här boken vid något annat än en symfoni, en grym och storslagen sådan." På samma sätt skulle man nog kunna förklara Szpilmans förmåga att plocka ut de smärtsamma bilder med vilka han komponerar sin bok. Han skriver inte en bok - han komponerar den.

// Freddi - 2009-01-23

Direkt efter Primo Levis långa färd tillbaks från Buna-Monowitz (Auschwitz), där han var fängslad från februari 1944 fram till befrielsen i januari 1945, började han genast skriva ner sina upplevelser och betraktelser. Med smärtsamt noggrann detaljrikedom beskriver Primo sina lägerkamrater, de dagliga rutinerna, vakternas våldsamma likgiltighet, de outhärdligt meningslösa arbetsuppgifterna vars främsta syfte var att få fångarna att dö av utmattning och armod.
Som ingen annan överlevare före honom reflekterar Primo över sina upplevelser. Många beskrivningar från överlevare har varit känslosamma, innerliga eller kyliga och distanserade. Men ingen har som Primo lyckats vara både och. Med en kylig iaktagelseförmåga väljer Primo ut just de detaljer som gör mest ont att höra om. Som att efter en riktig, riktig bra dag i lägret kunde man känna sig olycklig som en fri människa. Eller berättelsen om den galna dvärgen - som i ett vanligt samhälle skulle varit utstött och hatad, men under dessa extrema omständigheter var den bäst anpassade och till och med verkade lycklig.
Primo Levi ger mig som läsare så många bilder att jag vet hur det såg ut, luktade och kändes där. Jag vet hur människorna såg ut och jag lärde mig att tycka om dom, och skaffade mig även den nödvändiga kylan inför detta - för att kunna hantera att de oundvikligen kommer att dö vilken dag som helst.

Redan i bokens titel slår Primo Levi an tonen av vad han vill berätta. Han vill inte i första hand berätta om fasorna och hemskheterna. Redan 1947 när han skrev boken förstod han att detta inte var det viktiga - och så många efter det har gjort precis bara det: berättat en grym historia i vilken de var hjältemodiga och starka överlevare. För som nobelpristagaren Elie Wiesel beskrev Primo efter dennes död (självmord?) 1987: "Primo Levi dog i Auschwitz, för fyrtio år sedan."
Boken visar det. Han var ingen överlevare. Redan efter ett halvår hade han helt gett upp och bara genom ren tur råkade han överleva. Och orsaken till att han gav upp är det boken vill föra fram.
Han ville berätta hur en människa slutar vara en människa under vissa omständigheter. När överlevnadsinstinkten blir den drivande kraften. Där stillandet av hungern är viktigare än alla ideal man en gång haft. Både fångarna och vakterna i lägret kunde diskuteras huruvida de fortfarande var mänskliga.
I större utsträckning än att vara en vittnesbörd om förintelsen är "Är detta en människa" en vittnesbörd om människan. Primo gör förintelsen till ett mikroskopglas där människan och mänskligheten betraktas, analyseras och kategoriseras. Obevekligt, obönhörligt och smärtsamt.

"Är detta en människa" är en av de bästa böcker jag läst om förintelsen. På snudd i samma klass som Claude Lansmanns "Shoah". Boken är nära en jordgubbe men får här en mycket stark femma.
// Freddi

Det har gått lång tid sedan andra världskriget. Sedan dess har ytterligare ett folkmord ägt rum, år 1994 i Rwanda. Även då höll världen tyst. Uppmaningen att inte glömma tycks allt mer handla om att inte glömma den alldeles unika förintelsen av det judiska folket, under tredje riket.

Vi vet alla var förintelsen slutar, men man kan med rätta fråga när förintelsen börjar. Är det när man fråntar en folkgrupp deras juridiska rättigheter? När man försvårar för människor att ta del av och fungera smidigt i samhället? Eller är det när man deporterar människor från en plats till en annan under tvång och vägrar dem kontakt med omvärlden? Kanske under massavrättningarna av vuxna och barn med förklaringen att man skyddar samhället från partisaner och terrorister? Eller sluligen - vid gaskamrarna? När man börjar föreställa sig en gräns för ett faktiskt folkmord rör man sig med imaginära föreställningar. Definitionerna bestäms av omfattning och andra ramar som människan satt upp. Ofta kopplas denna definition också ihop med ett föreställt värde. Det ena folkmordet är värre än det andra, sen motiverar vi vad som skiljer dem åt.

Världen reagerade verkligen inte särskilt starkt när de första restriktionerna mot judar i Tyskland dök upp. Det fanns orsaker. De många inskränkningarna fanns redan i USA - men här riktade mot färgade. Tyskland hade varit ett av de mer liberala länderna när det gällde förtryck av judar. Nu liknade raslagarna de som de vita redan vidhöll i USA. Judarna fick inte åka på samma spårvagnar som tyskarna. Judar fick inte äga företag - osv. Man kastar inte sten i glashus? eller så gör man just det? Så när tyskarna efter kristallnatten sopade mattan med sina grannar och utsatte judar för allt hårdare krav, höll resten av världen andan och blundade bort det obehagliga. De länder som kritiserade Tyskland högt var dock sällan sådana som öppnade sina gränser för judiska flyktingar. Här passar den gamla slagdängan "See no evil, hear no evil - talk no evil" mycket bra in.

Idag har vi hela bilden klar för oss. Vi ser var alla manövrar som Hitler gjorde ändade någonstans. Vi kan ruska på huvudet åt Chamberlain och resten av tokgökarna som föreställde sig att Hitler skulle ge upp när han fått vad han ville (Sudet-Tyskland). Då visste man inte, och man valde att inte se. Tystnaden är en stor del i förintelsen. Det finns de faktiska förtryckarna, nazisterna, det finns medlöpare som passivt hjälpte till utan någon direkt entusiasm. Sen fanns det de som tittade på utan att göra något alls. Men man kan fråga sig när denna tystnad blev faktisk engagerad tystnad.

Med detta i baktankarna bör ett upprop att "inte glömma" motiveras grundligare än det faktiskt gjorts. Vad är det som inte får glömmas? Vad är det som inte får upprepas? Vad definierar vi som förintelse och därmed - vad vill vi stoppa och vilka tecken finns det. Förintelsen som begrepp blev allmängods efter Schindlers List. Förintelsen definierades, begränsades och förpackades med tydlig innehållsförteckning. Förintelsen är Anne Frank, gettot i Warsawa, Schindlers Plasnow, plomberade tågvagnar, Auschwitz och gasugnarna. Med alla begreppen med i bagaget skapas en enkel och ganska platt bild av historien. Tyskarna är onda, amerikanarna är goda. Ryssarna är goda ett litet tag - innan dom blir onda igen.

De överlevande som berättar historier som passar in i mallen för förintelsen är "bra" offer, ungefär som barnflickan i Tito-rättegången är ett bra offer som inte har svarta trosor, är oskuld och till och med niger för vuxna, är bra. Det är enkelt och lätt att göra ett ställningstagande över vad som är ondskefullt. Men de som har historier som inte passar in misstänkliggörs. Primo Levi är en av de många överlevande som pekat på det faktum att hans överlevnad var på bekostnad av andras död. Offret blir en förövare, men i mindre omfattning. Denna nyanserade bild av förintelsen passar dock sällan in i den heroiska skapelse som Spielberg och andra byggt upp. Lika lite är bilden av Oscar Schindler några år efter kriget - utan ring men med ett stort glas whiskey i handen, inte prydlig nog. När judarna frågade var Schindler hade gjort av ringen (ringen...den här ringen kunde räddat en jude, två...den här...ni minns?), så svarade Schindler helt resolut "Schnapps". Men av såna historier bygger man ingen hjältesaga - även om det nu råkar vara sant.

Denna bok handlar om minnen och om hur minnet fungerar. Den ifrågasätter inte om de överlevandes historier är sanna eller ej, eftersom de är sanna för den som minns. Men författaren belyser frågan om hur minnet rekonstrueras och hur vårt kollektiva minne av förintelsen har konstruerats - och varför.Finns det orsaker till varför det är viktigt att minnas förintelsen så som de överlevande vill minnas den? Författaren balanserar här svåra frågor som debatterats häftigt av historiker och sociologer. Att diskutera hur vi minns förintelsen betyder INTE att man ifrågasätter själva förintelsen, som förintelseförnekare ägnar sig åt. Det handlar istället om de faktiska svårigheterna kring kollektiva minnen och vittnesmålens syften.

I ena änden står Elie Wiesel som själv överlevde Auschwitz. Han har en nästan mytisk syn på Auschwitz. Ingen historiker kan föreställa sig Auschwitz, inget folkmord är jämförbart med nazisternas folkmord på judarna. De överlevande har en exklusiv tolkning av förintelsen. Det är nästan så att förintelsen blivit ett heligt och oantastligt skeende i historien. Inte sällan används förintelsen i politiska sammanhang för att exempelvis rättfärdiga Israels behandling av palestinierna. I andra änden finner vi Finkelstein, en amerikansk jude vars föräldrar upplevde förintelsen. Han pekar på hur Wiesel utnyttjat förintelsen i politiska syften, hur förintelsen blivit en helig idé som drar in pengar till judiska organisationer (som inte kommer de överlevande till del - utan ägnar sig åt att "bygga upp minnet av förintelsen") och skapat en slags industri kring förintelsen. Finkelstein pekar särskilt på författaren till "Fragment av en barndom" som beskriver Treblinka - som blev hyllad av judiska organisationer, till och med efter att hans verk hade avslöjats som en förfalskning.

Men denna bok tar varken ställning för den ena eller andra ståndpunkten, utan försöker istället ge en objektiv syn på hur minnet av förintelsen förändrats genom åren som gått och analyserar varför vissa vill minnas förintelsen på ett visst sätt - medan andra hävdar att det var på ett annat sätt. För även utan att ha politiska eller ekonomiska motiv, finns det väldigt många olika sätt att tolka sina upplevelser i lägren.

De första kapitlen går igenom den vanliga missuppfattningen att ingen intresserade sig för litteratur kring förintelsen under de första tjugo åren efter krigsslutet. Författaren visar att många utsagor faktiskt gavs ut, men mycket sällan på engelska. Dessa verk riktade sig framför allt till judar. De flesta var skrivna på jiddish, och valet att skriva riktat till sin egen folkgrupp kan förklaras som ett kulturellt val. Judarna hade svetsats samman som ett folk under förföljelserna. När de nu ville berätta om sina upplevelser, gjorde dom det på sitt eget språk. Detta gällde i väst, de kommunistiska länderna i öst förtryckte sina judar och vägrade dem upprättelse. För många överlevande i öst var det inte förrän muren föll som deras berättelser kunde nå ut till allmänheten. Ett exempel på detta tragiska öde är den ungerska nobelpristagaren Imre Kertez som upplevde en "andra" förintelse genom att tystas av sitt lands regim.

Författaren visar även att viljan att berätta fanns redan under förintelsen. Med risk för sina liv dokumenterade bland annat Ringelbum i Warsawa vardagslivet i gettot. Alla uppmanades de skriva, eftersom de ansvariga för ihopsamlandet av minnesteckningar kunde varse den ödesdigra utvecklingen. Man insåg att nazisterna sökte utplåna hela det judiska folket och vad mer var, även utplåna minnet av deras lidanden. Av naturliga skäl finns det inte lika mycket dokument från lägren. Det som finns är hjärtslitande! Sonderkommandos, arbetskommandon som jobbade i gaskamrarna och byttes ut med jämna mellanrum (för att inte kunna vittna - och för att de slet i hjäl sig på bara några veckor) insåg sitt speciella värde som vittnen till europeiska judarnas faktiska förintelse. Nästan ingen överlevde, men deras vittnesmål hittades efter kriget i ruinerna till krematoriumen som nazisterna bombade för att försöka utplåna sina spår.

Mest givande tyckte jag dock att diskussionerna kring de psykologiska behoven av att berätta, bli trodd och därmed få upprättning var. Det är sällan jag läser böcker om förintelsen som jag upplever kommer med något "helt nytt". Detta är dock en sådan bok. Mängder av fotnoter till böcker som verkade mycket intressanta, fanns på var och varannan sida. Trots att det var en fackbok på engelska hade jag inga problem att förstå. Författaren upprepade sig sällan och varje kapitel avslutas med en slags sammanfattning om vad nästa kapitel ska handla om, vilket underlättade läsarens möjlighet till översikt. Även om författaren hänvisar mest till Primo Levi, Elie Wiesel och Ringelbaum, finns det många andra hänvisningar. Dock nämns Hilbergs mastodantverk bara vid ett tillfälle och Imre Kertez inte alls, vilket förvånade mig mycket, då boken är från 2006.

I det stora hela var denna bok en guldgruva. Den var lättläst, lättöverskådlig och origniell. Området brukar vara hett och författarna konkurrerar ofta med varandra. Denna författare håller sig märkligt nog objektiv och därför blir läsandet trevligare. Jag kommer införskaffa denna bok och börja beta av fotnötterna. En femma blir omdömet.

Medan vi var i Turkiet en vecka plöjde jag Primo Levis båda självbiografiska volymer "Är detta en människa" och "Fristen". Trots att jag läst väldigt mycket litteratur som förintelsen hade jag aldrig läst Primo Levi och det tycks mig vara ett mysterium hur jag kunnat missa denna fantastiska författare. När jag slagit igen pärmarna på "Fristen" drabbades jag av svår abstinens. Jag föreställde mig att jag ville läsa mer biografier om förintelsens överlevande. Därför började jag läsa Jercy Einhorns bok "Utvald att leva". Einhorn föddes i Polen, hans far ägde ett skrädderi som var mycket berömt. Familjen genomgick alla svårigheter polacker med judisk härkomst upplevde under nazitiden. De hamnade i getton och slutligen också i koncentrationsläger. Om detta handlar "Utvald att leva" som är en biografi om tiden före - och tiden efter, när Jercy möter sitt livs stora kärlek Nina och de två försöker få svenskt medborgarskap för att kunna bli läkare.

När man ska recensera en biografi möter man hinder. Kan man verkligen utvärdera någons historia, ens på ett litterärt sätt? När jag läste Primo Levi och därefter Jercy Einhorn kom jag fram till att man kanske inte kan utvärdera historierna som sådana, men väl hur de berättas.

Tänk dig en dagisutflykt. Personalen ber barnen att samla på sig allt de kan hitta i skogen, när de kommer tillbaka till Dagis ska de gå igenom vad barnen har hittat. Så barnen samlar löv, barr, kottar, stenar, insekter - utan någon speciell urvalsprincip. Först efteråt betraktar de samlingen på ett medvetet sätt, klassifierar och identifierar sina saker. Nu blir sakerna inte bara "från skogen", utan barr, ekollon, en kotte som har gnagts på av en ekorre osv. De får konturer och sätts i ett nytt sammanhang. Och nu kan man också se att barnen valt att plocka ihop olika saker som säger någonting om barnens identitet.

Både Levi och Einhorn upplevde lägrens mardrömmar, men de har valt mycket olika perspektiv att betrakta sina minnen ifrån. Kanske kunde de mött varandra i lägren, men beskrivningarna skulle ändå fundamentärt skilja sig från varandra. Utgår man från den här liknelsen berättar Levi mäktiga historier om de kottar han samlat ihop, medan Einhorn lägger ner mycket (för mycket) tid på att beskriva hur han såg ut när han samlade kottar och vilken betydelse det haft för honom. Berättelsen är för Einhorn inte viktig det är Att Einhorn berättar som är det betydelsefulla. Och det gör läsandet ganska tråkigt.

Einhorn har vidare valt att skriva på svenska, vilket inte är hans modersmål. Detta är ett ställningstagande som jag har sympati för. Einhorn kämpade i flera år för att bli svensk medborgare och därför vill han bekräfta och förtydliga att han verkligen ÄR svensk. Men berättelsen förlorar på detta ställningstagande. Det är svårt att berätta på ett annat språk än sitt modersmål och ännu svårare om berättelsen är dålig. För Einhorns berättelse är faktiskt dålig. Han signalerar att de personer som passerar hans historia bara är bifigurer och den enda som är viktig är författaren själv. Vidare byter Einhorn tempus godtyckligt. Man får känsla av att denna bok är högst personliga minnesanteckningar som endast är författaren till gagn. Ibland skymtar viss självinsikt fram. Jercy Einhorn ifrågasätter hur hans hustru Nina någonsin kunde falla för en sådan nonchalant och omogen egocentriker som Jercy. Men i nästa andetag visar han att han ser på sig själv på ungefär samma sätt som han en gång gjorde. Han berättar om sina dygder, han skriver detaljerat om sitt vilda kärleksliv (till och med då han och Nina kände varandra och det var uppenbart att Nina "väntade" på att han skulle mogna).

Efter ett tag blir man trött på Jercys rätt banala funderingar kring etik, politik och historia. Han småpotionerar ut veckotidnings visdom på väldigt konstiga ställen i boken och framstår som rätt dryg. Somliga är författare utan att vara medvetna om det (Levi gjorde inga anspråk på att vara författare när han skrev "Är detta en människa"), medan andra önskar att de vore och tvingar fram sina historier med våld. Tyvärr är Einhorn en sådan författare. Mest märks det när Einhorn snuddar vid berättelser som är krutstoft. Jercys hustru Nina är en person man blir väldigt nyfiken på och Jercy lägger ner mycket tid på ömhetsbetygelser för Nina. Men han vägrar konsekvent att berätta mer om hennes historia. Hon är och förblir en bifigur i Jercys berättelse.

Får man kritisera biografier där författaren har överlevt förintelsen? Ämnet är omstritt och den allmäna meningen är att upplevelserna under nazi-tiden Alltid är värda att dokumentera. Men jag ifrågasätter denna uppfattning eftersom jag tycker mig ana ett motiv att motbevisa förintelse-förnekarna och hindra folk att glömma. Ingen skulle förutsätta att alla som var närvarande och på ett eller annat sätt berördes när JFK sköts, måste berätta för att mordet inte ska förnekas. Genom att förutsätta att förintelsen skiljer sig från andra historiska skeenden på detta sätt underminerar man trovärdigheten mer än någon nynazist någonsin skulle vara kapabel till. Det är viktigt att inte glömma, men dåligt skrivna biografier kan göra folk mindre engagerade än de var från början. Nästa frågeställning är om alla människor har rätt att få berätta sin historia. Det är vanskligt eftersom allas historier faktiskt inte är lika mycket värda precis som människor i vårt samhälle värderas olika utifrån vad de presterat, hur de ser ut och vilken förmåga de har att föra fram vad de vill säga. Idag kan kanske alla människor i Sverige ge ut en bok, men det betyder inte att alla kommer bli lästa. En historia är alltså sällan värdefull i sig själv. Vad som betyder något är hur man berättar sin historia.

Det som störde mig mest med denna bok var författarens ointresse för någon annan historia än sin egen. När man som jag, läst Levi blir man varse om hur levande en författare kan beskriva helvetet. Jag är troligen mycket orättvis mot Jercy Einhorn som jämför hans böcker med en legend. Å andra sidan upplever jag frusteration över att ha slösat bort flera dagar på att läsa "Utvald att leva" när jag kunde läst om "Är detta en människa" istället. Jag ger boken en svag tvåa i betyg.

P.S Jercy och Ninas dotter Lena Einhorn har nedtecknat sin mors historia. Den är oerhört engagerande och har också filmats. Lenas bror Stefan Einhorn är också författare som framför allt är känd för sin bok "Konsten att vara snäll" (en bok som jag kanske borde läsa innan jag recenserar fler av Jercys böcker)
 

Nazismens grandiosa ondska är källa till film, böcker och andra media. De groteska proportionerna som kriget tog, manifesterat i dödsfabriker fortsätter att facinera. Jag tycker mig urskilja tre olika typer av litteratur kring nazismen. Memoarerna, historiska verk rörande kriget, samt förintelselitteratur. Det är självklart en ganska grov avgränsning. Därför är det intressant när det dyker upp böcker som behandlar lite mer originella aspekter av nazismen, t ex om nazismens förhållande till teologi och hur nationalsocialismen i sig tycks vara format som en trosåskådning. Denna bok av Heather Pringle behandlar Heinrich Himmlers hjärtefråga, den ariska övermakten jämtemot andra "mindre utvecklade" människoraser. Nu kan man ju fråga sig om kriget mot judarna inte låg Himmler närmare hjärtat. Jag hävdar dock att kriget mot judarna, för Himmler på många sätt - tycks varit ett "nödvändigt ont" och fallit inom ramen för övertygelsen att arierna var menade att besitta världen - på bekostnad av andra folks liv och rum.

Alla civilisationers ursprung ville Himmler se i den ariska, rena människan. Han hade en dröm om att avla fram den perfekta människan. Ariern skulle besitta världen på ett högst lantligt sätt. De skulle återgå till det "rena" livet och avla fram små blonda soldater som skulle kriga och vinna mer mark åt det tyska riket. Detta var Himmlers vision och han ville få denna bekräftad av forskare och historiker. Himmler anställde alltså tvivelaktiga forskare som bekräftade hans tes att mänsklighetens vagga var Tyskland. Det Heather Pringle gör i denna bok, "Härskarplanen" är att fördjupa sig i de många projekt som Himmler startade upp, för att bekräfta sina spekulativa teorier.

Även om man läst om de vidriga metoder som Himmler använde för att nå sitt mål, har målet sällan dissikerats. Målet är intressant! Om Tyskland hade vunnit kriget - hur skulle deras idealvärld sett ut? Att försöka förstå Himmlers maniska föreställningar är logiskt påfrestande. Det känns som att valsa runt i en galen människas hallucinationer. Men denna galna människa hade all makt i världen! Himmler gav sig hän åt föreställningar som att arierna härstammade från Norden (forskarteam gav sig av mot bohusläns röda klippor och gjorde avtryck - så att de förstörde oersättliga minnesmärken - och till sist blev portade från Sverige), från Island eller från det mytologiska Atlantis. Vissa idéer var så absurda att tyskland fick dåligt rykte bland forskarkretsar utomlands. Men detta hindrade inte Himmler, lika lite som Hitlers tämligen ljumma intresse för historiska sensationer.

Innehållet i den här boken är originellt och intressant, men jag tycker Pringle skriver oerhört tråkigt. Jag kan inte sätta fingret på var själva drivet försvinner, men efter bara några kapitel börjar jag notera hur många sidor det är kvar. Trots att jag finner bokens innehåll intressant, så tappar jag läsglädjen. Det tog mig förvånadsvärt lång tid att plöja igenom den här boken och ännu längre tid att ta mig själv i kragen och recensera den. Boken belyser områden som det varit tunnsått med forskning kring. Men uppenbarligen är "Once you pop you can´t stop" - grejen, enbart om chips och inte om författarinnan. Tråkigt nog! Men en chipsburk muntrar ju alltid upp. Boken får en trea i betyg. Den kunde varit avsevärt bättre!

Kan det vara intressant att läsa Hitlers sjukjournal? Okej, jag ställer frågan på annat sätt - kan det vara intressant att läsa Hitlers sjukjournal, för vem som helst som INTE är historia-junkie och kan rabbla upp alla krigsförbrytarna vid Nurnbergrättegången fram och baklänges som rinnande vatten? Nej, egentligen inte! För att vilja läsa Hitlers sjukjournal måste man antingen vara en bindgalen fanatiker (det är väl inget fel i det) eller professionellt engagerad i ämnet (tex skriva en uppsats) för Doktor Morells anteckningar kring Hitlers sista år, illustrerade med mycket detaljerade beskrivningar av Hitlers avgasrör (rumpa) är faktiskt lite åt kuriosa hållet. Faktiskt. Men, självklart, om du som jag, läst det mesta du kan komma över rörande Hitlers sista dagar och närmaste krets, faktiskt vill veta vad som försegick i diktatorns huvud vid sidan om alla trista bordsamtal med eggande monologer om alltings beskaffenhet - då är det här boken för dig!

Har inte du någon gång undrat om Hitler var knäpp i huvudet, både bildligt och bokstavligt talat! Var han påverkad av droger, och hur mycket inflytande hade egentligen hans livläkare på hans beslut? Himmlers svenska massör Kersten hade som bekant stort inflytande på Himmler, varför de naturliga slutsatserna rörande Morells påverkan kommer flygande och slår ner med dunder och brak. Besvikelsen blir dock större när man inser att Morell var en fjant. Mestadels består Morells anteckningar av enkla noteringarr rörande Hitlers dåliga mage och självömkan för att ingen tyckte om doktorn.

Nästan alla böcker jag läst som nämner Morell har gjort det med avsmak. Jag har inte helt greppat varför alla hatade doktorn så fruktansvärt mycket. Och efter att ha läst sjukjournalen står jag fortfarande oförstående. För så jävla hemsk verkar han inte vara. Självcentrerad javisst, men inte elak och knappast dryg. Det tycks sig snarare vara så att han hatas för att Hitler var så förtjust i honom och sällan ifrågasatte hans behandling. Å andra sidan har jag svårt att förstå historikers agg mot en läkare som behandlade Hitler så vårdslöst att han nästan förgiftade honom - är det inte något vi borde vara tacksamma för?

Skämt åsido verkar doktorn vara en ganska förarglös typ som fick ta mer skit än han egentligen förtjänade, både bildligt och bokstavligt talat. I min recension av "Förintelsen inför rätta" har jag tagit upp historikern David Irving. Som historiker inom förintelsen är David Irving tveksam men denna bok känns trovärdig. Jag finner inga motiv till att Irving skulle förvanska Morells anteckningar - de talar för sig själva. Däremot stör Irvings attityd mig väldigt mycket. Jag tycker det är naturligt att man ifrågasätter Morells metoder, men jag finner ingen ursäkt för att benämna honom som den "feta" doktorn (vid fler än fem tillfällen). Benämningen andas förakt och Morells kroppsvikt har i alla omständigheter inte ett dugg med saken att göra. Små pikar som framträder mellan raderna gör läsningen irriterande. Det känns ovidkommande. Rent allmänt kan man säga att denna bok är läsvärd endast för fantasterna. Jag har den på toaletten som skitlitteratur. Det är onekligen en ganska frän känsla att veta att man skiter bättre än Hitler!

Boken får en trea i betyg.

År 1994 gjorde Steven Spielberg succé med "Schindlers list" som handlade om den tyska affärsmannen Oscar Schindler som höll arbetslägret Plasnow under andra världskriget (och som kom att rädda flera tusen judar från en säker död i dödslägren). Filmen var unik både i sin genre (det här var innan det blev en trend i Hollywood att skildra den judiska förintelsen och andra världskriget) och i sin stil. Filmen var gjord helt i svart-vitt, utom vissa specifika scener som visade en liten flicka under rensningen i Krakows getto. Den lilla flickan var klädd i en röd kappa och knappast äldre än tre år. Det var en genialisk detalj som grep tag i tittaren och gav liv till en femtioårig historia.

Om tittare blev berörda, så var det inget emot vad Roma Ligocka blev när hon såg filmen under premiärvisningen. Flera av hennes nära anhöriga var nyckelkaraktärer i filmen, men hon själv skulle inte figurera däri. Ovetandes om Romas öde hade Spielberg lyckats pricka in en verklig persons öde i sin film. Denna händelse kom för Roma Ligocka att bli en brytningspunkt. De tärande upplevelser som hon så länge skamset gömt undan, la hon nu fram i ljuset - och hon bestämde sig för att berätta sin historia - i en egen bok, "Flickan i den röda kappan".

Jag vill innan jag börjar lägga ut texten om denna bok, kommentera min utgångspunkt. Jag behandlar alla böcker som handlar om förintelsen, oavsett om de är dokumentära, fiktiva eller biografier, på samma sätt. Nyckelordet är källhänvisning! Före förintelsen var antisemitism rumsrent, efter Auschwitz skulle Världen aldrig bli densamma igen. Av naturliga skäl blev Auschwitz nynazisternas stötesten. Man förnekade förintelsen i olika utsträckning. Historiker som David Irving hävdade att antalet offer för var mycket färre än den rådande forskningen gjorde gällande. Andra hävdade att gaskammare i Auschwitz hade varit en teknisk omöjlighet - och därför var ett påhitt. På olika sätt försökte förnekarna förminska de överlevandes berättelser och skapa en falsk bild av nazismen, för att kunna sprida idéerna på nytt. Oförsiktiga historiker som uttalat sig överilat om någon detalj fann sina argument användas som slagträn i debatten "om detta inte stämmer, vad mer har historikerna fabulerat ihop?" som var/är populära argument.

Enligt mig finns det bara ett sätt att komma till rätta med förintelseförnekare - och det är att använda en validbar källförteckning. De böcker som saknar sådan, också om de är biografier, betraktar jag med misstro. Och det finns många tveksamheter i Ligockas berättelse. Framför allt är berättelsen oerhört detaljerad också när en treåring är enda vittnet. Bitvis är berättelsen väldigt berörande, men mina varningslampor börjar signalera med jämna mellanrum - vilket inte bådar gott. Jag blev inte helt klar över om Roma trodde att Spielberg hade baserat flickan i den röda kappan på henne (vilket inte behöver vara helt otroligt då hon verkligen hade nära kontakt med flera av de viktigaste karaktärerna i filmen) eller om hon bara kände igen sig i historien. Jag kom på mig själv att fundera kring vad i Romas historia som var verkligt och vad hon erinerat sig om i vuxen ålder. Minnet är som bekant inte helt tillförlitligt, och allra minst i traumatiska omständigheter. Detta var svagheter som gjorde läsningen frustrerande och omintetgjorde ett högre betyg än tre.

Det första världskriget sades vara det första - och det sista. Man kunde inte föreställa sig ett nytt krig så nära inpå. Man ville inte föreställa sig det. I det längsta höll man uppe den diplomatiska fasaden och hoppades på att Adolf Hitlers försäkran att han INTE ville ha ett krig, stämde. Sverige hade lyckats hålla sig utanför första världskriget. Tyskland var en av de viktigaste importörerna av svenska varor och tyska var ett allmängiltigt språk i Sverige - ungefär som engelskan är idag. De goda relationer man hade med Tyskland ville man bevara. Dessutom blev många svenskar också påverkade av Hitlers framgångsrusiga propaganda. Det fanns en ömsesidig beundran på teologiskt håll med Martin Luther som ledstjärna. De rasbiologiska begreppen var i högsta grad etablerade i Sverige. I Uppsala låg ett internationellt erkänt rasbiologiskt institut och i många kretsar var det en självklarhet att man skilde judisk ras från arisk.

Men det som juridiskt skulle ställa till trassel när Tyskland beordrade Sverige att neka äktenskap mellan ariska flyktingar och judar, var Haagkonventionen som inträtts 1904. Denna konvention fastslog att juridiska ärenden skulle lösas efter den berördas hemlands lagar. Därför såg Svenska myndigheter det som en plikt att agera som Tyskland önskade i juridiska frågor. Konsekvensen för de tyska flyktingarna var bland annat det som är primärt i Jarlets boki - förbud mot äktenskap mellan arier och jude. Svenska myndigheter krävde en såkallad arierförsäkran av de berörda som tvingades vittna om att de var helt och hållet ariska generationer tillbaka.

Svenska kyrkan hade stort inflytande på sina medborgare. Kyrkan hade hand om folkbokföring, de tillhandahöll information om vilka medlemmar som inte var döpta (t ex de av mosaitisk tro) och kyrkan bestämde om ett äktenskap skulle godkännas eller ej, i och med den såkallade hindersprövningen. Det vore fel att förutsätta att kyrkan samlade information fö ratt förvissa sig om vilka som tillhörde "rätt" tro. Kyrkans insamlande av information var av allmän art. Men eftersom det i både kyrka och samhälle fanns vissa allmängiltiga rasbegrepp, skulle insamlandet av denna information verka ödesdiger för de ariska flyktingar som kom till Sverige med förhoppningar om att gifta sig med partners av judisk tro.

Inom kyrkan levde föreställningen om judar som gudsmördare och ett utvalt folk dömt att lida kvar. Redan på Augustinus tid sågs judendomen som en viktig påminnelse och varning om vad som skulle hända den som inte hade den enda sanna tron - kristendomen. Judendom var förkastlig av teologiska skäl, men efter upplysningen när den sekulariserade världen trängde undan den religiösa tron, började de teologiska argumenten sakna kraft. Nu utvecklades nya metoder för att förklara judendomens fördömelse. Rastänkandet hängde ihop med framstegstänkandet, socialdarwinismens "äta eller bli uppäten". Bara de bästa människorna förtjänade att leva, resterande såg man som parasiter som skadade det perfekta samhället. Kyrkans inställning till judarna hade varit kluven. Å ena sidan såg man dem som ett alarmerande exempel på vad som kunde ske om man INTE var en god kristen. Å andra sidan döpte man judar (både frivilligt och tvångsdop under medeltiden). Men under den period som Hitler tog makten och när nurnberglagarna ägde kraft var de teologiska aspekterna inte centrala. En jude var jude genom sitt biologiska ursprung - och inget dop i världen kunde förändra den saken.

Skandinavier var arier och stod högt i kurs i det nazistiska tänkandet. Samarbete mellan Tyskland och Sverige kännetecknades av samförstånd och lydnad. Sverige till och med underlättade för det nazistiska maskineriet genom att samtycka till passmärkningen av judar. En stor del av den anmärkningsvärda underdådigheten inför Hitlers befallningar syftade antagligen på att hålla oss utanför kriget, icke protestera - men dessa argument räcker inte till för att förklara de rasistiska värderingarna som trots allt - hemsökte svenskarna.

Jarlets bok behandlar hindersprövningen av de ariska medborgare som flytt till Sverige från Tyskland för att gifta sig. Den behandlar "vardagshistoria" genom att fokusera på specifika "fall" men belyser också andra länders agerande under samma förutsättningar som Sverige. Det var ju nämligen så att Nederländerna protesterade mot Tysklands befallningar - på helt annan nivå än Sverige. "Judisk ras som äktenskapshinder i Sverige" levandegör ett stycke av Sveriges mörkaste historia - men belyser också de personer som vågade protestera. Jarlets bok behandlar juridiska förutsättningar på ett sätt som borde bli en tråkig avhandling, men genom att berätta om verkliga personer och deras öden, lyckas Jarlet skapa en bok som berör.

År 2000 stämde den välkände engelske historikern David Irving författarinnan Deborah Lipstedt (och bokförlaget Penguin books) för att ha förtalat honom och ifrågasatt hans trovärdighet som forskare. David Irvings böcker om nazism med inriktning på det tyska rikets militärhistoria hade rosats av pressen. Han ansågs av många vara en mycket kompetent historiker som bidragit till nya perspektiv på nazismen.

Och kanske var det just därför som Irvings påståenden att förintelsen inte ägt rum i den omfattning ledande historiker gör gällande - som gjorde honom så farlig. Hans historiska argument kom att utnyttjas av nynazister som äntligen hade en historiker med gott rykte som galjonsfigur. David Irvings avsikt att dra Lipstedt (och senare även Gitta Sereny) inför rätta var politisk. Eftersom den engelska domstolen kräver att den svarande i målet måste bevisa att det hon/han påstått stämmer (omvänt gäller i den amerikanska domstolen!) skulle Deborah Lipstedt vara tvungen att bevisa att förintelsen ägt rum. Det handlade alltså om att ställa den gångbara synen på förintelsen inför rätta. Irving ifrågasatte förintelsen som vi känner till den. Han ifrågasatte gaskamrarna, omfattningen av katastrofen och att Hitler skulle gett order om att förinta det judiska folket. David Irving tog fasta på det tvivelaktiga i att förlita sig på vittnesmål och rättegången kom att engagera långt fler personer än det hade gjort om fallet endast handlat om Irvings vandel.

D.D Guttenplan har skrivit ett inträngande och nervkittlande reportage om rättegången som behandlar målet och de inblandade men framför allt - historieskrivningen som sådan. Problemet med förintelsen som historia är tendenserna hos författare/konstnärer/filmskapare forma en oantastligt sakral och ganska ensidig bild av det förflutna. Alla judar blir per definition offer - och alla tyskar djävulska antisemiter. Det farliga med en sådan enkelspårig historieskrivning är att den löper större risk att ifrågasättas av belackarna.

Det finns en duktig judisk författare som heter Norman Finkelstein som har skrivit en mycket intressant bok om hur olika judiska organisationer i USA utnyttjar förintelsen, för politiska syften (boken heter "Förintelseindustrin" och är utgiven av Ordfronts bokförlag). Erkända historiker som inte varit odelat positiva till judarnas agerande under kriget, och belyst judarnas samverkan till förintelse (tex genom att analysera juderåden som fick sköta nazisternas smutsiga politik i getton) och hur djävulskt detta förintelsesystem var uppbyggt, som Hilberg och Hannah Arendt som båda har judiska anor - har blivit smutskastade för att de vägrat betrakta förintelsen ur ett ensidigt perspektiv.

Guttenplan frågar sig vad historia egentligen är, huruvida man kan förlita sig på vittnesmål och om det verkligen är "vinnarna som skriver historien". Bland de många böcker om förintelsen som jag har läst är detta en av de mest djuplodande. Den är mycket svår att lägga ifrån sig och väcker massor av nya tankar.

Rätten dömde till Lipstedts fördel och David Irvings rykte blev nedfläckat. Därefter började historiker granska hans andra böcker i sömmarna - och kom fram till att även dessa hade stora brister i källhänvisningar och var förvanskade för att passa Irvings syften. År 2005 åtalades Irving efter en föreläsningsturné i Österrike - där han redan, femton år tidigare hade blivit förbjuden att tala (i Österrike är det förbjudet att förneka förintelsen) och han dömdes till ett treårigt fängelsestraff. Den viktigaste lärdomen att dra från rättegången har dock etablerats - ingen historia är helig! Man kan alltid lära mer och man måste våga ifrågasätta för att skriva sann historia. Men som Guttenplan också tar upp i slutet av boken - är det viktigt att inte frånkänna vittena deras minnen och upplevelser. Vittnesmål och arkeologisk historia måste komplettera varandra. Boken får en stark femma i betyg.

Den första bok jag läste av Bertil Neumann, hette "Skratta eller gråta - humor i koncentrationslägren". Jag tyckte det var modigt att skriva om ett sådant tabubelagt ämne. Vissa författare hävdar att humorn är det som skiljer människan från djuren. Nietzche samtyckte när han hävdade att människans kamp att hitta sig själv är ett bevis på att Gud måste ha humor. Något senare utropade han att Gud var död. Men humorn är tack och lov inte död. Många judiska komiker har inspirerat standup-komiken av idag. Tänk bara Jerry Seinfeldt, Viktor Borge, Woody Allen, Sarah Silverman och Betty Midler så får du en bild av hur framgångsrika judiska komiker är.

-Min son har döpt sig. - Det var tråkigt att höra, vad gör du åt saken? - Jag talade med Gud och Han rådde mig att göra som han gjort. - Vaddå? - Skriva ett nytt testamente

Enligt Neumann blandar judisk humor det komiska med tragedin. Men för att vara genuint judisk skall skämten handla om judisk kultur. För att helt greppa den judiska humorn bör man alltså vara bevandrad i judendom och ibland också förstå jiddish. Så, får man skratta åt allting? Det får man. Men det är viktigt att vara medveten om skillnaden mellan att skratta med någon - eller åt någon. Men judisk humor är sällan sådan att man gapskrattar, det finns något finurligt i skämten. De bästa ska få dig att tänka till - och de exempel som Neumann tar upp kan jag ibland uppleva vara mer av små gåtor än typiska skämt. Skämtet nedan får illustrera vad Neumann pratar om. Det gav mig en härlig känsla i bröstet! Och boken får en stark trea i betyg.

Två äldre judar träffas helt apråpå. "Vi sätter oss ned på bänken och pratar ett tag". De sätter sig ner. "Nå, hur går det?". "Bra och hur har du det själv?". "Mycket bra." Så blir det tyst. Den ena tittar i marken, den andra upp mot himlen. Den ena drar med sin käpp en halvcirkel i gruset. Den andra tar då och då handen kring sitt stora gråa hakskägg. Efter en kvart under tystnad reser sig den ena upp och säger "Det känns skönt att prata ut en stund."

Gud och det omedvetna" är en utveckling av logosterapin med fokus på nödvändigheten med religionen för den mänskliga existensen. De tre inriktningarna inom psykoanalys motsvarar A. Schnitzles dygder, sakligheten är psykoanalys, individualpsykologin är mod och logosterapin ansvarskänslan. De flesta psykoanalytiska sätt att se på människan uppfattar henne som atomiskt uppbyggd i partialdrifter och driftskomponenter och depersonaliserar på så vis människan och gör henne osjälvständig och oförmögen att ta ansvar för sitt liv. Psykoanalytikerna talade om människan som en helhet av kropp och själ. Logosterapin införlivar dock andligheten.Andligheten utgör människans egentliga väsen - hennes existens och mening. Den andliga existensens dygd är ansvarskänslan. Människan måste besvara livets fråga - vad hennes mening med livet är - och hon måste besvara det i handling. Freud fokuserade på det driftsmässigt omedvetna - som han menade tog uttryck i drömmar och neuroser. Hans terapi handlade om att göra det omedvetna medvetet. Detta mål har han gemensamt med logosterapin men här ligger fokuset vid sidan om det driftsmässigt omedvetna - det andligt omedvetna, som Frankl menar är människans faktiska vara - existensen.

Existensens dygd i sin tur är ansvarskänslan. Samvetet är en yttring av det andligt omedvetna och kan därför vara högst irrationellt - det är inte biologiskt betingat utan utgår från individen, precis som tro och kärlek. Frankl liknar samvetet med kärleken, eftersom de båda handlar om realiteter som kan förverkligas och har att göra med ett individuellt vara. Enligt Albert Einstein var religiositet att ställa frågan om meningen med livet. Logosterapin uppfattar tron på mening som att tro på Gud. Den religiösa tron är tro på övermeningen och en förtröstan på denna. Enligt Frankl måste denna tro vara frivillig, eftersom man lika lite kan tro på Gud - som att tvingas älska - däri den fria viljan. Meningen är dock inte bunden till en unik situation, den förändras ständigt från stund till stund, människa till människa. Meningen är situationen och människan i ett.

Sökandet efter mening kan handla om att åstadkomma något, att älska någon - uppleva något och det mest elementära - förmågan att förvandla lidandet till en mening - en förmåga som är förbehållet människan. Det finns inte en livssituation som är helt meningslös enligt Frankl. Dock förutsätter meningen med livet inte lidande. Lida i onödan är masochism, men man kan finna mening - trots lidandet. Tron i sig är ingen regression - som Freud ville få det till. Enligt Frankl är tro förtröstan på meningen med livet, ett slags tänkande plus någonting, nämligen den tänkandes faktiska existens.

"Gud och det omedvetna" är ingen enkel bok att ta sig igenom. Jag tycker nästan den är på snudd FÖR svår! Trancendent tillkrånglad och ibland ifrågasätter jag om allt bara är ord. Men Frankl har självklart ett triumfkort när han pratar om att finna en mening i lidandet. Frankl utvecklade nämligen logoterapin till fulländning under det att han satt i Auschwitz. Men trots detta tycker jag att fallbeskrivningarna är en aning pretantiösa. Boken fungerar bra utan dem - för de belyser inget annat än Frankls snille. Det må så vara att han var ett snille - och att metoderna är det (de har hjälpt mig - om inte annat), men bokens utformning är lik förbannat en seg röra att ta sig igenom - och av det skälet kan jag inte ge boken annat än en tvåa. Läs "Livet måste ha en mening" istället och harva dig bara igenom denna bok om den finns i din kurslitteratur.....

Efter att kriget vänt och det inte längre var självklart att Tyskland skulle förbli Europas nya supermakt började olika fraktioners engagemang i Nazityskland att nagelfaras. 1942 rasade därför en tidningsdebatt i Sverige rörande kyrkans relationer med nazismen. Anklagelserna löd att kollekt från Svenska församlingar betalt nazistisk propaganda - i första hand via Lutherakademin i Sonderhausen. Detta var kritikernas version av vad som skett.

De i Sverige som var engagerade i Lutherakademin gav en annan bild av verksamheten. De hävdade att de var den lutherska kyrkans enda andningshål och kontakt med omvärlden i ett allt mer kärvt politiskt klimat.

Gunnar Appelqvist har i sin avhandling "Luthersk samverkan i nazismens skugga - Sverige och Lutherakademin i Sonderhausen 1932 - 1945" försökt objektivt utröna vad Sveriges engagemang i Lutherakademin egentligen gick ut på.

Lutherakademin uppstod ur de ekumeniska strävandena och AELK:s Apologetiska seminarium under 1920-talet. Behovet var akut att samla och fördjupa lutherismen. Framförallt i Tyskland där Versaillesfördraget - och senare den antågande ekonomiska depressionen - gått hårt åt nationens självkänsla. En stor etisk, moralisk och ideologisk förvirring höll Europa i sitt grepp. Framförallt med den ateistiska, ogudaktiga kommunismen som hela tiden hotade att välla in över kontinenten från öst.
Lutherakademins fader och eldstjäl, professor Carl Stange, satte redan från början akademins överlevnad i första rummet. Behovet av religiös fördjupning, moralisk reformation och ekumenisk samling var - i hans mening - så fundamentalt viktiga, att mycket stora ansträngningar och offer var värda att lägga för att uppnå dessa mål. Och Lutherakademin var vägen dit.

När Hitler tog över makten i Tyskland kunde Stange sympatisera med dennes inställning: samla folket, återupprätta moralen, bekämpa kommunismen. Allt detta gick helt i linje med de strävanden som Stange, och många kristna förkämpar från den tiden, själva stod för. Därför fanns det få orsaker vid den tidpunkten att inte stödja nazismen.
De osympatiska drag som nazismen uppvisade i sin inställning till judar var dock inget som Lutherakademin accepterade. Men i sammanhanget kunde det tolereras - för det stora godas skull. De allierade sig mot gemensamma, större fiender.

Stange såg tidigt att Lutherakademin skulle slukas upp av den nazistiska regimen om den bara var en tysk angelägenhet. Därför var hans mål redan från början att knyta internationella band. Drömmen var att Lutherakademin skulle bli en knutpunkt för hela världens lutherska organisationer. Band knöts och varje år i augusti hölls ett seminarium där representanter från alla världens hörn bjöds in. Och före krigsutbrottet 1939 växte akademins status på det sätt Stange avsett. För varje år var fler och fler länder representerade.
I sin ambition att internationalisera akademin såg Stange till att den svenske ärkebiskopen Erling Eidem blev ordförande. Att det blev just en Svensk som tillfrågades berodde på de goda kontakter som fanns mellan Sverige och Tyskland inom den Lutherska kyrkan (detta gick tillbaks ända till 30- åriga kriget då Gustav II Adolf stred i Tyskland för Lutherdomens skull) och var även orsaken till att Svenska kyrkan så godvilligt och uthålligt fortsatte att stötta Lutherakademin flera år in i kriget.

Ordförandeskapet var en post som Eidem innehade ända fram till 1943 och på många sätt bara var för syns skull. Eidems huvuduppgift kom att bli att se till att den internationella prägeln bibehölls, medan den faktiska ruljansen sköttes av Stange själv.

Under hela 30-talet var pressen hård på Lutherakademin. Kyrkoministeriet i den nazistiska regimen var skeptiska till dem och deras vilja att vara självständiga - något som kyrkan vid den tiden höll väldigt högt: självständighet och politisk avhållsamhet.
Stange var mån om självständigheten - för att inte tvingas till att förändra Lutherakademins grundsyfte - men samtidigt var verksamheten på många sätt beroende av de medel som staten kunde förse dem med. Därför gick han balansgång. Å ena sidan kämpade han för självständighet och å andra sidan framhöll han Tysklands nytta med att Lutherakademin existerade och verkade på en internationell basis. Lutherakademin kunde visa upp Tyskland som ett föregångsland i ekumeniska strävanden och därmed fungera som ett positivt ansikte utåt internationellt. Och med dessa argument lät regimen Stange hållas - men ju mer kriget närmade sig, och sedan växte - blev det denna inriktning som åt upp Lutherakademin. Steg för steg tvingades Stange till eftergifter i form av förmedling av nazistisk propaganda. Men fortfarande ansåg Stange att målet helgade medlen och lät detta ske hellre än att nazisterna la ner Lutherakademin.
Och målet var att upprätthålla den lutherska kyrkans existens i Tyskland och kontakt med omvärlden.

Detta var även ärkebiskopen Erling Eidems mål med sitt engagemang. Han såg Lutherakademin som tyska församlingars enda sätt att undkomma ett nazistiskt övertagande. Han såg det även som väsentligt att åtminstone en kyrklig organisation överlevde kriget, så att de kunde finnas med och bygga upp Europa efteråt. Därför var den fortsatta existensen värd många eftergifter och kompromisser.
Eidem var själv inte nazistsympatisör, även om han sympatiserade med flera av nazisternas auktioner. Han erkände att det existerade ett judeproblem även om han inte kunde ställa sig bakom nazisternas metoder att lösa problemet.

Det var i dessa sammanhang som Sveriges - och Eidems - engagemang i Lutherakademin kritiserades. Lutherakademin/Eidem ställde vikten av att ha kontakt med den lutherska kyrkan i Tyskland över allt annat. Kritikerna ställde vikten av att inte hjälpa nazisterna på något sätt över allt annat. Åtminstone efter 1942. Före det var kritiken i stort sett obefintlig. 1943 avgick Eidem från posten som ordförande och bröt kontakten med Stange då han inte längre kunde stå bakom att Lutherakademin blivit så politiskt involverad. Redan tidigare avbröt Svenska Landskommitén sitt ekonomiska bidrag till Luthersakademin.

Det är svårt att avgöra hur stor insyn Eidem och Svenska kyrkan hade i Lutherakademins göranden. Eidem hävdade i efterhand att insynen var liten och att han kände sig sviken av att Stange låtit Lutherakademin gå nazismens ärenden i så stor utsträckning. På Stanges 80-årsdag 1950 vägrade Eidem närvara med detta som orsak.
Men det kan lika gärna vara ett taktiskt spel inför omvärlden för att bevisa sin egen oskuld till det inträffade.

Gunnar Appelqvist kommer inte med några svar i sin avhandling och hade heller inte den avsikten. Han öppnar upp för båda alternativen och bevisar bådas trolighet.
På samma sätt som de flesta under andra världskriget lät sig Stange och Eidem föras bakom ljuset av nazisterna. Och graden av hur mycket de visste, kunde ta reda på, ville veta - är omöjlig att i efterhand sia om.
"Luthersk samverkan i nazismens skugga" är ett intressant tidsdokument av hur omvärlden försökte hantera nazismens framfart. Lutherakademin reagerade mycket på samma sätt som resten av världen. Man såg nazismens fördelar och valde att blunda för - eller rättfärdiga - det negativa.

Avhandlingen presenterar en intressant epok från en annorlunda och mycket specifik vinkel. Appelqvist har ingen ambition att komma med några svar eller teorier - vilket i längden blir ganska långtråkigt. Han vill bara presentera fakta. Men detta gör han, i för stor utsträckning, urskiljningslöst. Vi får veta allt, så att vi kan dra egna slutsatser. Och det är hedervärt i avhandlingssammanhang men gör det till bedövande tråkig läsning. Så man måste vara riktigt intresserad från början för att ge sig på den här boken.
För er som ändå blev intresserade av att läsa den kan jag rekommendera att läsa sammanfattningen som avslutar boken. Därefter kan ni gå till den detaljerade innehållsförteckningen i början och fokusera på de rubriker som verkar intressanta - för allt i boken är definitivt inte intressant. En hälften så långt bok, med ett mer drivet mål - skulle ge mig mycket mer.

Våra pinade bröder behandlar Svenska kyrkans agerande under förföljelsen av de skandinaviska judarna år 1942-43. Boken är en kommentar till kritiken som riktats mot biskopen Eidems agerande, som anses vara för vekt, ett slag i luften, betecknande för kyrkans passivitet i ett sammanhang där en markering kunde gjort stor skillnad. Jarlet manar dock läsaren att sätta sig in i den historiska kontexten, dels i den då rådande politiska situationen, men också i teorin om de två reglementena, det andliga och världsliga, där kyrkan ansågs bara kunna påverka det andliga skeendet.

Om kyrkan gjorde ett politiskt ställningstagande skulle kyrkan frångå sin neutralitet - vilket skulle vara ett politiskt ställningstagande. Men kyrkan skall vara neutral - och ekvationen fick många att tveka över det rimliga i att kyrkan skulle protestera. Jarlet påpekar också att kritiken utgår från att man då - visste vad vi - idag vet. Även om det fanns information om de nazistiska grymheterna hade folk svårt att föreställa sig hur illa det faktiska läget var. Man ville inte tro på det man fick höra, Tyskland skulle ju föreställa ett civiliserat land, kunde inte uppgifterna överdrivits i propagandasyfte?

När trovärdiga rapporter började cirkulera i kyrkan såg situationen fortfarande inte annorlunda ut. Sverige ville med alla medel hålla sig utanför kriget. Kyrkan kunde försöka påverka opinionen genom gudstjänster, hjälporganisationer och upprop av biskopar som fördömde nazisternas agerande. Kyrkan kunde försöka vända opinionen i Sverige, försöka arbeta bort fördomarna om judar, men att faktiskt kritisera ett annat lands politiska agerande var fortfarande otänkbart.

Trots detta, protesterade faktiskt kyrkan. Jarlet illustrerar hur, genom redogörelser av upprop och predikotexter som skedde under denna mörka tid. Kyrkan fördömde i dessa predikotexter förföljandet av den judiska stammen. Här påpekades också Jesus judiska ursprung, kristendomens förankring i Gamla Testamentet och att det politiska budskapet aldrig får kränka Jesus kärleksbud. Dessa pamfletter är inte politiska i den mening vi uppfattar det, men samtidigt fanns utförliga beskrivningar över det skändliga som skett de norska judarna med, och vilket öde de har som med berått mod tvingats iväg från sitt hemland. På så vis kan man säga att kyrkan faktiskt höjde sin röst, även om det var en röst som talade främst för de judar som var kristet döpta.

Denna lilla bok handlar framför allt om vikten att inte döma ut hela kyrkan för att uppropen (ur vår synvinkel) inte var stora nog. Flera som var närvarande vid tidpunkten har också pekat på denna problematik. Man vill lätt peka ut syndabockar, men måste trots allt ta hänsyn till hur det politiska läget såg ut, hur synen på kyrkans ambitioner inom det politiska ansågs otänkbar och hur de möjligheter att protestera, faktiskt utnyttjades. Vidare skapar Jarlets bok intressanta frågaeställningar kring hur kyrkan agerar i politiska ärenden idag. Kan kyrkan vara politiskt neutral och ändå yttra sig i politiska frågor? Kan man se förbi det politiska och se människan bakom?

Det är natt i den Transylvaniska staden Sighet. En becksvart natt som andas dödsångest i det att den judiska befolkningen inväntar nazisterna. Året är 1944. Bara några månader tidigare deporterades den fattigare delen av byns befolkning. Moshe kyrkovaktmästaren, mystiker och läromästare till berättelsens huvudperson var en av dem. Han återvänder med diaboliska budskap om nazisternas avsikter med de judiska deporteringarna. Moshe har överlevt en massarkubesering. Rädda er, ni som kan - Gud är död! är hans nedslående budskap som ingen vill tro på. Nej, ingen tror på Moshe, men några månader senare är allt försent.

"Natten"s huvudperson är en tolv år gammal judisk pojke som är djupt troende. Efter en fruktansvärd tågfärd där många av hans reskamrater går under kommer tåget fram till sin slutdestination - Auschwitz-Birkenau. Elie och hans far skiljs från modern och de yngre syskonen. "Natten" handlar om kampen om existensberättigande i dödslägret - och hur upplevelserna påverkar den unga pojkens tro.

Första gången denna bok kom ut var år 1956 och den hette då "Un di velt hot geshvign" (översätt. "Och världen teg") - en titel som senare ändrades till "Natten". Boken är den första boken i en trilogi om Wiesels liv. Det är omöjligt att egentligen konstruktivt recensera en bok om någon annans upplevelser. Allt jag egentligen kan göra är att berätta om hur boken påverkade mig som läsare. I jämförelse med andra stora författare som skrivit om förintelsen, t ex Kertéz och Primo Levi, är denna bok svag. Historien känns inte helt genuin, vilket kanske beror på att språket är utstuderat svulstigt. Bokens viktigaste behållning är det religiösa perspektivet. Den troende pojken förlorar sin tro på Guds godhet och gör uppror mot de föreställningar han tidigare haft.

Jag har nu läst om boken två gånger, för att bilda mig en lite mer nyanserad bild av Elie Wiesels syfte med boken. Boken höjer sig ett snäpp för varje genomläsning. Men detta till trots vill jag hävda att författarens sätt att berätta känns klumpigt och konstruerat. Det är som om författaren funderat kring vilket perspektiv som kan påverka läsaren mest och detta gör att känslorna inte kommer "naturligt". Jag tänker på hollywood-snyftare vars enda ändamål är att ge tittaren melankoliska känsloupplevelser. Jag tycker inte helt om den manipulativa tonen i Wiesels berättelse och ger av detta skäl boken en trea i betyg. De följande delarna i trilogin upplever jag vara mer avslappnade och tillåter läsaren att själv avgöra vad hon/han ska känna.

Litzmannstadt kallades den polska staden Lodz av nazisterna. Näst efter Warzawa var det här det största gettot fanns. Till gettot fördes runt 200 000 judiska invånare och tvingades leva bakom murar klädda med taggtråd. Under de tre år som Lodz-gettot existerade dukade judar under för sjukdomar, svält och fattigdom. Slutligen utrymdes gettot och de kvarvarande judarna fördes till Auschwitz där de flesta mördades. Runt niohundra människor överlevde till krigsslutet. Zenia Larsson var en av dem. I den första delen i sin triologi om sin uppväxt, "Skuggorna vid träbron" (de andra heter "Lång är gryningen" och "Livet till mötes) beskriver författarinnan den otroliga misären i gettot och de tröstlösa förhoppningarna hos individer - dömda till ett värre öde än döden.

Zenia Marcinkowski föddes i Lodz år 1922. Hon var således relativt ung när hon och hennes familj tvingades in i gettot. Efter ett par helvetiska år fördes hon till Auschwitz. Hon överlevde och fördes med hjälp av Röda Korset till Sverige. Två år senare antogs hon vid Konstakademin i Stockholm där hon också träffade sin man. Zenia Larsson skulle alltid bära med sig en önskan att vittna om sitt förflutna. Först omsatte hon sin smärta i de skulpturer hon skapade - men redan 1960 gav hon ut sin första bok. Förra året avled författarinnan, 85 år gammal.

Jag skulle vilja känna mer för denna bok, än jag faktiskt gör. Den är välskriven och insiktsfull. Den sjuder av berättarlust och fina personskildringar. Förklaringen till varför jag inte faller är ganska enkel. Berättelsen är helt enkelt för hemsk för att man ska kunna hantera all smärta. Alla personer som möter i "Skuggorna vid träbron" lider. Det finns inga ljuspunkter och därmed inget hopp. Allt är hemskt, allt blir hemskare och till sist orkar man inte med alla jävligheter utan tvingas stänga av. Man kan tycka att detta borde vara normen när det gäller alla böcker som behandlar förintelsen. Verkligheten var jävligare än böckerna - otvivelaktigt. Men somliga författare lyckas balansera mellan verkligheten och sin ironiserade bild av verkligheten. Primo Levi är en sådan författare. Hans böcker skildrar ingående och detaljerat helvetet, men närvaron av författaren finns med från start. Jag upplever det nästan som om han håller min hand medan han guidar mig mellan barackerna i Buna-Auschwitz. Då blir det lättare att härda ut, och inte bli avtrubbad.

Zenia Larsson har berättarglädje, men jag saknar nyanser. Jag känner mig näst intill dränerad på energi efter att ha läst hennes bok. Min ovilja att leta upp de två andra böckerna i trilogin avgör min betygssättning. Jag ger boken en trea, med brasklappen att Larsson skriver fantastiskt - men alltför mörkt.